Foto: Romain Biard/Bildbyrån

Vi har i ett par nyhetsbrev de senaste åren belyst hur coronapandemin påverkat idrotts- och motionsverksamheten i vårt land. Med tanke på att vi för tillfället är i ett gynnsammare läge när det gäller sjukdomen kommer vi nu att dels försöka summera de erfarenheter som gjorts, dels fokusera på idrottens s.k. återstart. Samtidigt är inte faran över när det gäller coronaviruset framfart och vi får se vad som händer när hösten och vintern är här.

I augusti månads nyhetsbrev inriktar vi oss på att sammanfatta olika lärdomar som gjorts nationellt, men också mera specifikt i Smålandsregionen. De nationella slutsatserna är baserade på framförallt Centrum för idrottsforsknings analys av coronapandemins effekter på barn- och ungdomsidrotten och Riksidrottsförbundets rapport ”Två år med corona – mars 2022”. Den regionala studien ”Coronans effekter på idrotten i Småland” utgår från en enkätundersökning som Linnéuniversitetet genomfört med idrottsledare under sommaren 2021.

I kommande nyhetsbrev – september och oktober – inriktar vi oss på frågor kring återstarten för idrotten med inriktning på ledare i september och på barn/ungdomar i oktober. Förhoppningen är att det blir såväl intressant som användbar läsning och lyssning.

Som säkert är välbekant och förståligt har coronapandemin haft stor negativ påverkan på idrotten. Såväl träningar som tävlingar och matcher har tvingats att ställa in och knappt 40 % av Sveriges idrottsföreningar har under delar av pandemitiden stängt ner sin verksamhet. Då ska man ändå vara medveten om att vi i Sverige, till skillnad från i många andra länder, stimulerade när det var möjligt att fortsätta med träningsverksamheten men mer frekvent stänga ner tävlandet och resandet. Av naturliga skäl har pandemin slagit olika hårt beroende på vilken typ av idrott det är. Inomhusidrotter rent generellt samt kampidrotter och paraidrotter är de verksamheter som påverkats mest negativt. Det finns också några få idrotter som upplever att de har ökat sitt medlemsantal, i synnerhet golf, padel och frisbee. Här följer en bild som visar på hur antalet deltagartillfällen i de 10 största barn- och ungdomsidrotterna har förändrats under både 2019-2020 och 2019-2021 (Riksidrottsförbundet, Två år med corona – mars 2022).

Förutom att pandemin förstås påverkat många medlemmars möjligheter till fysisk träning och social samvaro har det också framkommit andra konsekvenser. Ledare, tränare, funktionärer och domare har slutat och trots statligt samt kommunalt stöd har ekonomin försämrats för ett stort antal föreningar. En rapport från Centrum för idrottsforskning, Statens stöd till idrotten – uppföljning 2021, tydliggör att den övervägande delen av det stöd som givits har gått till förbund och föreningar som normalt har störst intäkter i form av publika matcharrangemang, cuper/läger och stora motionsevenemang.

Nedanstående bild visar på vilka funktioner i idrottsföreningen som man har haft svårt att behålla på grund av pandemin (Riksidrottsförbundet, Två år med corona – mars 2022).

Givetvis hänger de begränsade förutsättningarna att bedriva idrottsverksamhet under pandemin ihop med att aktiva lägger av och i och med det också att ledare och tränare slutar. Det påverkar på något sätt hela föreningens verksamhet. Här följer bild som gör ett försök att summera konsekvenserna av pandemitiden för idrotten och idrottsföreningarna (Riksidrottsförbundet, Två år med corona – mars 2022).

Som framgår längst ner på bilden noteras även några positiva delar som kommit fram under pandemitiden. Det har dels att göra med omställningar som föreningar har varit tvungna att göra för att fortsätta tränings- och tävlingsverksamheten och som visat sig ha blivit så uppskattade att de blivit en del i föreningens ordinarie utbud. Dessutom har den ökade digitaliseringen under pandemin lett till en del positiva förändringar som kommit för att stanna – exempelvis om insatser för att lättare mötas och för att bedriva utbildning.

Nu stundar alltså ett betydelsefullt återstartsarbete. Idrotten själva har pekat angelägna delar som behövs för att lyckas som:

1. Fortsatt långsiktigt ekonomiskt stöd för att kunna bygga upp idrottsrörelsen igen, från barn- och bredd- till elitidrott.
2. Stöd i att rekrytera nya aktiva, ledare, domare och funktionärer.
3. Stöd att beta av utbildningsskulden hos ledare/tränare, domare och funktionärer, både genom folkbildning och de mer traditionella tränar- och ledarutbildningar hos idrotterna.
4. Stöd för att återuppta det utvecklingsarbete som på många ställen har stannat av.
5. Kostnadseffektiva lösningar för att behålla den digitalisering som har skett, utan att det blir för oflexibelt och fyrkantigt.

Vi kommer som nämnts att inrikta de kommande nyhetsbreven på viktiga frågor i arbetet med återstarten och då med fokus på att rekrytera och behålla såväl ledare som barn och ungdomar.

Källor

• Statens stöd till idrotten – uppföljning 2021
  Centrum för idrottsforskning, 2021
  https://centrumforidrottsforskning.se/kunskap-om-idrott/rapporter/statens-stod-till-idrotten-uppfoljning-2021

• Två år med corona – mars 2022
  Riksidrottsförbundet, rapport 2022
  https://www.rf.se/globalassets/riksidrottsforbundet/nya-dokument/nya-dokumentbanken/ovrigt/tva-ar-med-corona.pdf

Framtiden på dagordningen – En studie av föreningars upplevelse av Svenska fotbollförbundets föreningsutvecklingskoncept Diplomerad Förening. Av Alexander Rudensten.

Syftet med uppsatsen har varit att ta reda på fotbollsföreningars upplevelse av Svenska Fotbollförbundets föreningsutvecklingskoncept som benämns Diplomerad Förening. Det har handlat både om själva genomförandet och hur det påverkat föreningarnas verksamhet. En utgångspunkt har varit att studera om och hur ett införande av policys/utvecklingsarbete högt upp i en hierarki fungerar på den operativa nivån.

Bakgrunden är att Svenska Fotbollsförbundet, med grund i Riksidrottsförbundets strategidokument Strategi 2025 har utvecklat något de kallar för Diplomerad förening. Detta för att erbjuda ett utvecklingskoncept till alla fotbollsföreningar. Det är tänkt att ge struktur och ramar för föreningars arbete med sin föreningsutveckling och är det första koncept inom svensk idrott med ett helhetsfokus på föreningens utveckling.

Resultatet visar att det finns en genomgående positiv upplevelse av utvecklingskonceptet och framför allt dess potential. Det har gett struktur och ordning till föreningarna, men att det trots detta skiftar mellan föreningarna när det gäller om själva genomförandet i verksamheten blivit lyckat. Upplevelsen är att det behövs mer tydlighet kring introduktionen av konceptet och stöttning från både RF-SISU och Specialidrottsdistriktsförbund. Dessutom önskas fler mallar, men samtidigt som det är önskvärt med flexibilitet.

Vill du läsa uppsatsen i sin helhet finns den HÄR.

Vill du se Alexanders summering av uppsatsen, kolla nedan!

Foto: Dennis Ylikangas/Bildbyrån

Februari månads nyhetsbrev i Centrum för idrottsutveckling kastar ljus på frågan om vegetarisk mat och hur det fungerar när man idrottar. Det har blivit en allt aktuellare fråga i takt med att det blivit vanligare att äta vegetarisk mat bland befolkningen i Sverige. Men det finns undersökningar som visar att det ökade intresset inte huvudsakligen beror på att antalet vegeterianer ökar utan helt enkelt att vara flexitarianer, det vill säga att äta huvudsakligen vegetariskt men även kött, fågel och fisk ibland. Vi ser även andra tecken på det ökade intresset som exempelvis att utbudet av recept, TV-program och restauranger kring vegetarisk mat ökar.

Att vara vegetarian innebär att man inte äter kött, fågel, fisk eller skaldjur, men att kosten innehåller ägg och/eller mejeriprodukter. Det finns också benämningen vegan som betyder att man även utesluter ägg och mejeriprodukter från kosten.

Skälen till det tydliga intresset för att äta grönt är flera. Det kan förstås handla om att man tycker det är godare, men också att det är bra för hälsan. Andra anledningar kan kopplas till omtanke om vår miljö och att man vill bidra till ett så litet klimatavtryck som möjligt, samt etiska skäl med hänsyn till djurlivet.

Intresset för att äta vegetarisk mat väcker då frågan om hur det fungerar när man tränar mycket och har hög energiförbrukning. Men det kan även handla om hur man som ledare i exempelvis ungdomsverksamhet ska bemöta frågor som kan komma och hur man ska bete sig i konkreta situationer som exempelvis måltider i samband med läger, matcher etc. En stor satsning i Sverige på senare år kring frågorna är ett projekt som heter ”Vego i världsklass”. Ambitionen är att utveckla området kring vegetarisk mat så att det blir ett möjligt alternativ för fler, och att sudda ut en del myter som kan finnas. ”Vego i världsklass” drivs av Sveriges Olympiska Kommitté tillsammans med Världsnaturfonden och är finansierat av bland annat Postkodlotteriet.

En del i projektet är att tydligt visa på, och understödja, att det går utmärkt att vara elitidrottare, äta mera vegetariskt och prestera på högsta nivå. Flera av våra kända idrottare utgör förebilder som exempelvis Hanna Öberg, Peder Fredricson och Charlotte Kalla. Satsningen, som är femårig, inleddes för tre år sedan och en aktuell studie visar att två av tre olympiska idrottare äter mer vegetarisk idag än vid projektets start. Inom ramen för projektet har gjorts och görs många insatser som bland annat en bok, en kokbok med receptbank, en vegetarisk guide och utbildningsfilmer. Dessutom ser SOK till att det serveras vegetarisk mat till elitidrottare med hjälp av egna kockar på träningsläger och tävlingar. I samband med detta får idrottarna möjlighet att lära sig mer om att äta vegetariskt och hållbart. Men mycket av det som tagits fram riktar sig mot den som är allmänt intresserad av området.

Det finns också en lättläst folder som exempelvis tydliggör hur man kan bli mätt på vegetarisk mat även om man tränar hårt och vad man bör lägga till när man väljer en mer växtbaserad kost. Foldern kan också ge svar på vanliga frågor som man som ledare kan få i sitt möte med exempelvis idrottande ungdomar. Du når foldern här.

I detta nyhetsbrev gör vi också en intervju med Linda Bakkman som är näringsfysiolog och under många år varit kostrådgivare åt Sveriges Olympiska Kommitté. Linda är bland annat en av de ansvariga kring projektet ”Vego i världsklass”.

Vi träffade också Tommy Bolin från Växjö Vipers. Tommy äter idag enbart vegansk mat. Hör om hans tankar om sin prestation och om hur diskussionerna egentligen går i en elitförening.

Foto: Petter Arvidsson/Bildbyrån

November månads nyhetsbrev belyser den ständigt pågående förändringen av och inom idrotter. Det är en utveckling som präglas av samhällsutvecklingen i stort – såväl i vårt eget land som i ett internationellt sammanhang. Ett tydligt exempel i närtid är förstås hur pandemin förändrat idrottsutövandet i så mån att hallidrotter och kampsporter har minskat mest i antal aktiviteter, medan utomhusidrotter har dragit nytta av att träning förordats utomhus. Exempel på idrotter som ökat är cykel (+19 % sett till alla åldersgrupper), segling (+11 %) och golf (+9 %) (Rapport om LOK-stödet, 2021). Vi får se vad framtiden har att utvisa när vi nu förhoppningsvis mer och mer går tillbaka till det ”normala”.

På en internationell nivå ser vi exempelvis hur nya idrotter anammas i den olympiska familjen. På sikt har det säkert effekter på delar av verksamheten hos oss. I Tokyo-OS var det sex nya sporter på programmet: softboll, baseboll, karate, sportklättring, surfing och skateboard. Dessutom skedde förändringar av grenar inom befintliga idrotter – ett exempel är tillskottet av basketens 3×3 basket. I Sverige tar vi beslut vartannat år om vilka idrotter som ska inrymmas i Riksidrottsförbundet. I år var det åtta idrotter som ansökte om medlemskap och två antogs – Svenska Islandshästförbundet och Svenska Padelförbundet. Padel är ett exempel på idrott som vuxit starkt på kort tid och som ägnas en särskild del i detta nyhetsbrev. Att nya aktiviteter och idrotter dyker upp och röner ett stort intresse sker regelbundet och är inte unikt. Frisbee, skateboard, snowboard och mountainbike är exempel på mer spontana aktiviteter som växt underifrån och brett ut sig mer och mer, för att sedan bli organiserade sporter med regelsystem och tävlingsformer.

Samhälls- och idrottsutvecklingen ligger också som grund för det angelägna utvecklingsarbete som bedrivs inom idrotten – Strategi 2025. Grundtanken är att fler ska vilja och kunna idrotta i förening – hela livet. Den trend som setts under en längre tid är att den huvudsakliga verksamheten utgörs av barn- och ungdomsverksamhet, och att såväl äldre ungdomar som vuxna mer väljer att idrotta på egen hand eller i privat regi.

En utveckling i riktning som ligger i linje med Strategi 2025 ställer då krav på förändring inom de olika idrotterna, bland annat hur vi tränar och tävlar, dessutom om det går att bedriva idrotterna i ett längre tidsperspektiv. Det sistnämnda kan innebära att befintliga idrotter måste vrida och vända på vedertagna sätt som idrotten utövas på. Ett exempel som lyfts i nyhetsbrevet är den s.k. ”Gå-fotbollen”.

En utmaning är även den sedvanliga synen på att träning ska intensifieras alltmer med stigande ålder, detta för att succesivt förbättra själva prestationen och tävlingsresultaten. I den senaste Ungdomsbarometern Unga och Idrott (2021), där ungdomar i åldern 15–24 år bland annat får beskriva intressen, tränings- och motionsvanor samt drivkrafter och hinder till idrottande, framkommer intressanta resultat. Även om det fortfarande finns en stor grupp som vill träna mycket samt tävla är det en tydlig trend att färre och färre tycker det är viktigt att få tävla. Dessutom är det uppenbart att det finns ett påtagligt ökat intresse bland äldre ungdomar för ett aktivt, hälsosamt liv, och många nämner att idrottandet är viktigt ett sätt att koppla av.

Frågan är vad dessa resultat kan innebära för en utveckling inom den idrottsverksamhet som man verkar inom? Det kan säkert för många som har varit inne i ”sin” idrott under en längre tid svårt att se att verksamheten, åtminstone till vissa delar, mer bör fokusera på hälsomässiga och sociala aspekter för att behålla allt fler i idrotten. Vad kan det få för konsekvenser för hur vi tränar och tävlar? På något sätt kan det vara utvecklande att i stället för att anpassa de aktiva till den befintliga verksamheten se om vi kan förändra det vi gör för att mer passa till de vi vill nå samt behålla i vår verksamhet.

Vi hoppas på en givande ”lyssning och tittning” när det ges exempel på både en ny idrott som växt fram på kort tid och en förändring inom en idrott för att kunna fortsätta långt upp i åren.

I denna månads nyhetsbrev belyser vi en av idrottens baksidor och framför allt vad man kan göra för att förbättra situationen. Det handlar om ett ökat problem med matchstraff och avstängningar som beror på ett olämpligt språkbruk – i detta sammanhang inom ungdomsishockeyn. Nyhetsbrevet tar sin utgångspunkt i en nyligen presenterad rapport som har gjorts på uppdrag av Smålands Ishockeyförbund. Det är medarbetare från Linnéuniversitetet som har utfört studierna och några av dem intervjuas i nyhetsbrevet.

Bakgrund till rapporten

Smålands Ishockeyförbund har uppmärksammat en accelererande problematik när det gäller disciplinärenden i ungdomsishockeyn. Det handlar om att cirka hälften av alla ärenden/avstängningar utgörs av ett språkbruk som inte är lämpligt. Även om själva straffen berör spelare inkluderar området andra intressenter som förbund, föreningar, ledare, domare, föräldrar och publik. Förbundet bestämde sig därför att långsiktigt ta itu med problematiken och sätta igång ett angeläget förebyggande och främjande arbete.

I planeringsarbetet involverades, förutom givna representanter från Smålands Ishockeyförbund, ishockeyns Disciplinnämnden i Region Syd, RF-SISU Småland och Linnéuniversitetet. I de inledande samtalen blev det tydligt att problemområdet inte bör hanteras med någon form av begränsad ”quick fix”, utan en hållbar förändring kräver ett brett och gediget angreppssätt. Området inrymmer allt från historiska, kulturella och samhälleliga aspekter till konkret hantering i idrottsföreningarna och i domarkollektivet.

Infallsvinklar på området språkbruk i ungdomsishockey

Den aktuella problematiken är inte unik för ishockeyn i Småland. På senare år har en tydlig ökning noterats vad gäller disciplinstraff rörande kränkande språkbruk – inte minst rasistiska, sexistiska och homofobiska uttryck – inom såväl nordamerikansk ungdomsishockey som svensk ishockey i stort på nivåerna närmast under seniorelit (J18, J20, division 1 m.m.).

Det är dock oklart om denna ökning beror på att regelverket ser hårdare på saken än tidigare, alltså om fler straff delas ut av den anledningen, eller om det rör sig om att kränkande språkbruk helt enkelt har blivit vanligare. Det ena behöver inte heller utesluta det andra. En sak är emellertid ställd utom alla tvivel: denna utveckling gäller främst pojk- och herrishockeyn, och i störst utsträckning på ungdomsnivå, det vill säga inte flick- och damverksamheten i nämnvärd omfattning. Det innebär att en genomlysning av problematiken måste se till ishockeyn som manlig kultur och praktik.

Om man ser problemområdet i ett historiskt och kulturellt perspektiv framkommer att våld och övergrepp i olika former har varit en del av ishockeyn från första början, men att inställningen till detta har varierat över tid och rum. Forskningen har kunnat peka på att inställningen är kopplad till faktorer såsom social klass, ekonomi, utbildningsnivå, sexualitet, kön, ålder, etnicitet, ledarskap, professionalisering/amatörism m.m. Rent generellt kan man säga att det finns en tydlig koppling mellan hur man ser på frågor kring språkbruk och våld och samhällsutvecklingen i stort.

Det innebär att en grundlig utredning av situationen bör ta hänsyn till ett antal olika frågor och nivåer, rörande alltifrån den övergripande samhällsutvecklingen och debatten inom ishockeyn i stort till ledarutbildningen och klubbarnas värdegrundsarbete jämte spelarnas individuella synsätt och agerande. Vad mer: ett förebyggande och främjande arbete måste bedrivas löpande över tid, eftersom det tar tid och kraft att genomföra ett gediget förändringsarbete, liksom det tar tid att förändra etablerade attityder och normstrukturer.

Problematiken med ett olämpligt språkbruk sätter också ljuset på ishockeyn som miljö för barn och ungdomar. Intervjuer med föräldrar visar att de sätter stort värde på hur föreningsmiljön är där deras barn ”vistas”. Är det en god miljö? Kan man känna sig trygg? Står den för en värdegrund som är sund och utvecklande? Kort sagt, ”vill jag att mina barn ska vara där?” 

Forskning, både internationellt och vid Linnéuniversitetet, har visat att en god föreningsmiljö präglas av såväl långsiktig idrottslig utveckling som en holistisk människosyn, man utbildar inte unga hockeyspelare, man utvecklar unga människor som spelar ishockey. Det innebär att man prioriterar människan. Ofta hörs uttryck som ”först människan, sedan atleten, sedan hockeyspelaren”. Med detta menas att man i första hand ser sin roll som ”utvecklare av människor i ett livsperspektiv”.

Detta vet man också ger en god grund för dem som vill göra en framtida idrottssatsning.

Det är därför viktigt att inte enbart se på unga hockeyspelares beteenden och språkbruk. Man måste förstå den miljö där de finns och att sammanhanget (klubben/hockeyn) har avgörande betydelse för deras uppträdanden, och att därigenom även miljön måste påverkas om vi vill medverka till långsiktig förändring. Ett holistiskt synsätt innebär även att tränare och ledare har en betydligt större roll än att enbart lära ut idrottsliga färdigheter. De har en pedagogisk roll, vilket i ”klassisk” mening betyder att de överför kunskaper, färdigheter, värderingar och attityder. Deras roll som tränare, men också som ”fostrare”, är av avgörande betydelse. Ett förebyggande och främjande långsiktigt arbete bör med anledning av detta uppmärksamma och involvera tränare och ledare. Det handlar om deras roll, attityder, kompetens, utbildning m.m.

Syfte och tillvägagångssätt

Syftet med projektet Slutsnackat! är alltså att förändra språkbruket i ungdomsishockeyn så att det dels bidrar till en god idrottslig utvecklingsmiljö, dels inte utgör ett problem när det gäller bestraffningsåtgärder.

För att kunna iscensätta ett långsiktigt åtgärds-/utvecklingsprogram fastslogs att det skulle göras en relativt omfattande förstudie. Detta för att få en helhetsbild av ishockeyns kultur med fokus på språkbruket, men också för att involvera berörda målgrupper med avsikten att få såväl deras bild av den rådande situationen och orsakerna som lämpliga insatser.

I nyhetsbrevet får vi träffa några av de forskare som varit involverade i studien. Tobias Stark ger historiska, sociala och kulturella perspektiv på språkbruk och straff inom ishockeyn. PG Fahlström och Camilla Strömberg delger vad som har framkommit i intervjuer med ledare, domare och  styrelserepresentanter, men också vad som har framkommit i de workshops som genomförts med dels killar och tjejer som spelar ishockey, dels med hockeydomare.. De kommer också att berätta om några av de förebyggande och främjande insatser som föreslås att startas upp.

Vi önskar en intressant tittning och lyssning!