Centrum för idrottsutveckling

Välkommen till vår nyhetssida - en plats för intressanta reportage och spridning av aktuell kunskap

Vill vi ha några domare eller?

2022-03-15

Mars månads nyhetsbrev i Centrum för idrottsutveckling belyser frågan om tillgången till domare i framför allt lagidrotter och även den situation som domare, inte minst unga domare, upplever att de har. Men innan vi kastar oss in på ämnet, låt oss viga 90 sekunder av våra liv och ta en titt på vilken roll en domare kan ha i en match.

Åter till ämnet. En orsak till att vi uppmärksammar frågan är att det på senare tid har signalerats att det under en längre tid varit problematiskt med såväl tillsättning som nyrekrytering av domare. Det finns även farhågor om att pandemin kan ha spätt på dilemmat. Bland annat för att pandemitiden bidragit till en osäkerhet om domaruppdraget överhuvudtaget blir av eller vilka begränsningar som det kommer att innebära. I sin tur har det lett till avsaknad av både extrainkomster och sociala kontakter från domaruppdraget som gör att flera som verkat som domare har valt att ägna sig åt andra saker.

Men det råder inte en domarbrist rent generellt, det kan se olika ut såväl mellan idrotter som inom idrotter. I samma idrott kan det alltså vara ett stort problem på en del håll i landet, medan det på andra platser är mer begränsat. De som redovisar en tämligen liten problematik delger i några fall exempel på riktade och lyckade insatser som genomförts i form av extra utbildningsinsatser och ett utvecklat mentorstöd för oerfarna domarna.

Men domarbristen och orsakskopplingen till pandemin är av naturliga skäl något som hänt på senare år – det finns andra aspekter som har funnits under en längre tid. En viktig anledning är hur man blir bemött som domare, inte minst som ung och orutinerad. Inger Eliasson från Umeå universitet (2020) har intervjuat unga domare i fotboll och innebandy och samtliga har erfarenheter av kränkningar på olika sätt. Det vanligaste är negativ verbal kommunikation med klagomål över domslut från tränare, spelare och publik, men det kan också vara aggressivt beteende och direkta personangrepp. Men kränkningarna kan även förekomma genom icke verbal kommunikation som exempelvis negativt kroppsspråk, gester, blickar och till och med spottande.

I en nyligen genomförd studie vid Linnéuniversitetet, Slutsnackat (2021), belystes problematiken kring en ökning av disciplinstraff i ungdomsishockey som beror på olämpligt och otillåtet språkbruk. I studien intervjuades bland annat domare och unga spelare och de bekräftar att det blivit vanligare med ett grovt språk som bland annat riktas mot domarna. Samtidigt påpekar flera av de intervjuade att det inte är unikt för idrotten, det grövre språket finns i samhället i stort.  Det kan även vara uttryck som den yngre generationen inte upplever som särskilt uppseendeväckande, medan en äldre målgrupp uppfattar det som grovt och kränkande.

Båda studierna tydliggör att kränkningarna i huvudsak sker när domarna dömer pojk-, herrjunior- och herrlag. I matcher på den kvinnliga sidan kan det förekomma, men dels är det inte lika allvarligt dels utförs det då vanligtvis av tränare eller publik och inte av spelare. Det framförs också att damjuniorer överlag är goda förebilder för hur man bör agera gentemot domarna.

Den beskrivna situationen påverkar naturligtvis intresset för att såväl fortsätta som att börja döma olika lagidrotter. Det finns en hel del unga domare som uttrycker att de kan vara oroliga innan de ska döma och fara illa efter, och ibland kan det negativa sitta kvar länge. Om det är en realitet över tid är det sannolikt att man inte fortsätter.

Vikten av att både åtgärda, förebygga och främja

Det är givetvis angeläget att försöka åtgärda och förebygga den situation som verkar råda, det vill säga både minska på (helst ta bort) de olägenheter som domare upplever och arbeta för att de om möjligt inte ska uppstå. Här kan nämnas delar som att utveckla domarutbildningarna, satsa på gediget arbete med mentorer, faddrar, domarcoacher etc. och även lyfta in frågorna i ledar- och tränarutbildningar. Ett flertal domare påpekar att ledarnas/tränarnas beteende både får direkta konsekvenser för domarna, men också indirekta i och med att det ofta ”smittar av sig” på spelarna. I studien Slutsnackat framförs också vikten av att hålla domarsamlingar för att diskutera bedömningar, regeltolkningar, olika case och hur man kan samverka bra med spelare, ledare, föräldrar med mera.

För kännedom finns det en plattform på nätet som heter Schyst idrott, framtagen av Region Värmland i samarbete med idrotten i Värmland, som bland annat belyser hur man som ledare/tränare bör bete sig gentemot domare. Kolla gärna på satsningen Schyst.se och mer specifikt deras domardel.

En något annan vinkling på problematiken är att se mer till främjande aspekter, det vill säga lyfta de positiva aspekterna med att vara domare. Vad upplever exempelvis unga tjejer och killar att det ger att vara domare, vad har de för nytta av det i andra sammanhang m.m. och sedan synliggöra det vid rekrytering av domare och i stöd till domare som är i början av sin karriär. Det kan också handla om att uppmärksamma goda domarinsatser och arbeta med att rekrytera fler kvinnliga domare.

 

Källor

Eliasson, Inger. (2020). Det glömda barnet – emotionella övergrepp mot unga domare i svenska idrottsföreningar

Umeå universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten, Pedagogiska institutionen. Umeå universitet

Att äta vegetariskt och idrotta

2022-02-15

Foto: Dennis Ylikangas/Bildbyrån

Februari månads nyhetsbrev i Centrum för idrottsutveckling kastar ljus på frågan om vegetarisk mat och hur det fungerar när man idrottar. Det har blivit en allt aktuellare fråga i takt med att det blivit vanligare att äta vegetarisk mat bland befolkningen i Sverige. Men det finns undersökningar som visar att det ökade intresset inte huvudsakligen beror på att antalet vegeterianer ökar utan helt enkelt att vara flexitarianer, det vill säga att äta huvudsakligen vegetariskt men även kött, fågel och fisk ibland. Vi ser även andra tecken på det ökade intresset som exempelvis att utbudet av recept, TV-program och restauranger kring vegetarisk mat ökar.

Att vara vegetarian innebär att man inte äter kött, fågel, fisk eller skaldjur, men att kosten innehåller ägg och/eller mejeriprodukter. Det finns också benämningen vegan som betyder att man även utesluter ägg och mejeriprodukter från kosten.

Skälen till det tydliga intresset för att äta grönt är flera. Det kan förstås handla om att man tycker det är godare, men också att det är bra för hälsan. Andra anledningar kan kopplas till omtanke om vår miljö och att man vill bidra till ett så litet klimatavtryck som möjligt, samt etiska skäl med hänsyn till djurlivet.

Intresset för att äta vegetarisk mat väcker då frågan om hur det fungerar när man tränar mycket och har hög energiförbrukning. Men det kan även handla om hur man som ledare i exempelvis ungdomsverksamhet ska bemöta frågor som kan komma och hur man ska bete sig i konkreta situationer som exempelvis måltider i samband med läger, matcher etc. En stor satsning i Sverige på senare år kring frågorna är ett projekt som heter ”Vego i världsklass”. Ambitionen är att utveckla området kring vegetarisk mat så att det blir ett möjligt alternativ för fler, och att sudda ut en del myter som kan finnas. ”Vego i världsklass” drivs av Sveriges Olympiska Kommitté tillsammans med Världsnaturfonden och är finansierat av bland annat Postkodlotteriet.

En del i projektet är att tydligt visa på, och understödja, att det går utmärkt att vara elitidrottare, äta mera vegetariskt och prestera på högsta nivå. Flera av våra kända idrottare utgör förebilder som exempelvis Hanna Öberg, Peder Fredricson och Charlotte Kalla. Satsningen, som är femårig, inleddes för tre år sedan och en aktuell studie visar att två av tre olympiska idrottare äter mer vegetarisk idag än vid projektets start. Inom ramen för projektet har gjorts och görs många insatser som bland annat en bok, en kokbok med receptbank, en vegetarisk guide och utbildningsfilmer. Dessutom ser SOK till att det serveras vegetarisk mat till elitidrottare med hjälp av egna kockar på träningsläger och tävlingar. I samband med detta får idrottarna möjlighet att lära sig mer om att äta vegetariskt och hållbart. Men mycket av det som tagits fram riktar sig mot den som är allmänt intresserad av området.

Det finns också en lättläst folder som exempelvis tydliggör hur man kan bli mätt på vegetarisk mat även om man tränar hårt och vad man bör lägga till när man väljer en mer växtbaserad kost. Foldern kan också ge svar på vanliga frågor som man som ledare kan få i sitt möte med exempelvis idrottande ungdomar. Du når foldern här.

I detta nyhetsbrev gör vi också en intervju med Linda Bakkman som är näringsfysiolog och under många år varit kostrådgivare åt Sveriges Olympiska Kommitté. Linda är bland annat en av de ansvariga kring projektet ”Vego i världsklass”.

Vi träffade också Tommy Bolin från Växjö Vipers. Tommy äter idag enbart vegansk mat. Hör om hans tankar om sin prestation och om hur diskussionerna egentligen går i en elitförening.

VIDEO: SOK:s kostrådgivare om grön kost och prestation

Foto: Dennis Ylikanga/Bildbyrån

Vi har träffat Linda Bakkman som jobbar som kostrådgivare åt Svenska olympiska kommitteen. Hon är också näringsfysiolog och doktor i medicinsk vetenskap. I ett digitalt samtal är grön kost (vegetariansk och vegansk) mat på tapeten. Är det en trend bland idrottare? Går det att prestera på topp utan animaliska produkter och vilka medskick har hon till barn- och ungdomsföreningar?

Linda är en aktiv part i SOK:s satsning Vego i världsklass. Läs mer om det HÄR.

Innebandyprofilens uppmaning: ”Diskutera grönt kost med ungdomarna”

Foto: Tobias Sterner/Bildbyrån

Tommy Bolin har gjort sig ett namn som en målglad innebandyspelare från Stockholm. Han slog igenom med dunder och brak i Visby IBK och är idag skarpskjutande forward i Växjö Vipers. 26-åringen siktar på att fortsätta utvecklas som innebandysspelare och vinna titlar. Som ett potentiellt steg mot detta ändrade han nyligen om sin kost totalt.

– Jag pratade med några i laget om det, men det var ingen som direkt trodde på det. Då blev jag ännu mera bestämd, jag ville motbevisa alla att jag kan, säger Tommy Bolin.

I ett samtal med Centrum för idrottsutveckling berättar innebandysspelaren Tommy Bolin om varför han idag äter helt veganskt.

– Jag var vegetarian en period, men jag hittade inte tillräcklig motivation att fortsätta med det då. Så jag började äta allt igen innan jag bestämde mig för att bli vegan. Det är verkligen sjukt stor skillnad på att vara vegetarian och vegan, men samtidigt blev det så mycket tydligare att göra den förändringen. När jag var vegetarian första gången så var det för att minska mitt klimatavtryck och för djurens skull, men det var tydligen inte tillräckligt motiverande. Efter att jag sett en dokumentär på Netflix så ”nördade jag ned mig” rejält i ämnet. Då blev fokus mer på min egen kropp och vad jag faktiskt stoppar i mig. Det var den faktorn som min motivation behövde tror jag.

 Hur har du märkt det i ditt idrottande?

– Det har gått lite för kort tid för att göra den rejäla utvärderingen, men det jag har noterat är att jag inte får några ”dippar” under dagen. Tidigare har jag behövt vila i 30 minuter efter lunch. Men jag känner mig fräschare och piggare. Jag kan inte påstå att jag känner mig snabbare eller starkare nu, men inte heller tvärtom. Det är i det vardagliga måendet jag märker det. Och i det mentala…

Utveckla!

– Det känns bra i samvetet. Det är motiverande för mig att sköta kosten generellt. Det är många som säger till mig att ”äter du veganskt kommer du inte få i dig detta eller detta”. Samtidigt kan samma personer leva på ris och kyckling. Det är bara fokus på proteinintaget där. Men så fort det pratas om grön mat så diskuteras det brist av vitamin D, B12 och så där. Jag är övertygad att jag får i mig mer varierad och bättre kost trots att jag exkluderar köttet.

När Tommy berättade för sitt lag om beslutet så skämtades det först bort. Men när det visade sig vara en seriös och genomtänkt kostinriktning från Tommys sida så har acceptansen kommit med tiden, även om det har suttit långt inne. Initialt var vibbarna att det skulle påverka prestationen negativt. Vegansk kost löses av föreningen i samband med resor och övernattningar, men några fördjupande samtal med någon kostrådgivare eller dietister har inte ägt rum.

– Vi får lyssna på någon kostrådgivare och så under försäsong, men annars följs det inte upp kontinuerligt. I alla fall inte senaste åren. I min mening pratas det för lite om kost och också om psykisk hälsa. Samtidigt får vi komma ihåg att nästan alla i laget jobbar eller pluggar vid sidan om. När vi väl är i hallen är det fokus på innebandyn.

Hur är din generella bild kring elitidrott och att äta grönt?

– Att det inte diskuteras så mycket. Det är något jag reflekterat över och försökt initiera. Varför äter vi egentligen som vi gör och varför ifrågasätts det inte? Vi äter det vi är uppvuxna med och är det något fokus som finns är det på proteinet. Jag ser inga tendenser att vi går mot att lyfta diskussionen. Jag kan tycka att föreningar redan med sina yngre spelare bör diskutera dessa frågor. Att det finns alternativ och vad som är för- och nackdelarna. Jag har aldrig fått höra det genom min karriär eller uppväxt.

Vilka tips och medskick vill du ge till ledare och aktiva kring idrott och att äta grönt?

– Jag tror fortfarande det är en del av machokulturen, att det ingår i manlighet att äta kött. Machokulturen tycker jag blir bättre och bättre genom min karriär, så det är nog lite av en generationsfråga. Många av mina lagkamrater är inte riktigt mottagliga för diskussionen utan det skämtas mer på min bekostnad. Jag har inga problem med det skämtandet, men det är svårt att nå fram med budskapet. Så att börja diskutera dessa frågor tidigare med de som har kunskapen är väl mitt medskick.

Bör man som aktiv ligga på sin förening och uppmana till mer diskussion om kost?

– Ja, det tycker jag. Men tror inte ledande personer på det själva så är det svårt. Det har inte riktigt fungerat, oavsett vilka argument jag har använt. Det är svårt att påverka folk… , avslutar Tommy Bolin med en leende suck.

VIDEO: Barnidrottsombundets viktiga arbete

2022-01-14

Centrum för idrottsutveckling träffar Martin Edbladh, barnidrottsombud på RF-SISU Skåne. Varför behövs egentligen han och hans kollegor och vilket stöd kan man som föreningsledare få? Hör Martin berätta om hur du som ledare kan agera både proaktivt för att undvika negativa case, men även tips om hur du ska agera ifall något har skett.

 

Martin pratar i samtalet om RF:s visselblåsartjänst. Länk till denna finner du HÄR.

Han pratar också om möjligheten att få stöttning av sin RF-SISU idrottskonsulent. HÄR finner du kontaktuppgifter till ditt RF-SISU distrikt.

Trygg idrott – grunden för en välfungerande verksamhet

Foto: Jeppe Gustafsson/Bildbyrån

Årets första tema för Centrum för idrottsutveckling är ett omfångsrik sådant, vi diskuterar det som kan benämnas som trygg idrott. Trygg idrott kan ses som en positiv och grundläggande utgångspunkt för en välfungerade idrottsverksamhet. En verksamhet som präglas av att alla är välkomna och ges förutsättningar att utvecklas utifrån sina förutsättningar, samtidigt som man blir accepterad som den man är och får ingå i en stimulerande social miljö. Och givetvis en idrott där det inte förekommer några former av mobbning, trakasserier eller övergrepp.

Men området trygg idrott kan också ge sken på motsatta förhållanden. Vi har exempelvis under senare tid hört talas om så kallade inkilningar i både förenings- och idrottsgymnasiemiljöer, men även om ungdomar som far illa genom att man pressas, trakasseras och kränks. Det har i olika studier under det senaste årtiondet uppmärksammats missförhållanden inom idrotterna gymnastik (Stier, 2012) och konståkning (Edlund & Winter, 2020). Men samtidigt är det viktigt att poängtera att det är något som tyvärr kan förekomma i alla idrotter och på såväl barn- och ungdomsnivå som bredd- och elitnivå. En viktig orsak är ledarna och deras sätt att fungera samt kommunicera – precis som de är avgörande för en god idrottslig miljö kan de förorsaka en osund idrottsverksamhet.

Jonas Stier (2020), professor i socialt arbete, som har studerat området väl pekar på vad som gör vissa idrottsmiljöer särskilt sårbara. Risker kan vara slutna och täta grupperingar där det finns brist på insyn och i miljöer där det råder ett uttalat ojämlikt förhållande, det vill säga ett ledarskap som har tolkningsföreträde, gärna utövar kontroll och har stark makt över vad som sägs och görs. Det kan i vissa fall handla om en form av personkult där man som aktiv, förälder och förening har mycket att förlora på att framföra kritik. Det kan även vara miljöer som präglas av osunda ideal om exempelvis kropp, mat, träning och hälsa. Stier påpekar dessutom att kritik som riktas mot barn- och ungdomsidrotten ofta har svårt att få gehör. Det bottnar i att mer enskilda händelser ses som kritik mot den samlade idrotten och då kan i stället de som vittnar om missförhållande bli bemötta med skepsis och tystnad. På något sätt går det som berättas emot idrottens och samhällets bild av att idrotten alltid är bra och rättvis. Men det gäller att inte blunda för dessa händelser som trots allt förekommer frekvent även om i övrigt mycket är välfungerande.

Vad bör då såväl föreningar och förbund som aktiva, föräldrar och andra ledare göra? Vi skissar här några angelägna tankegångar som framför allt är hämtade från Riksidrottsförbundets initiativ kring trygg idrott och resultat från Centrum för idrottsforsknings rapport Idrottens riskzoner – om vägar till trygg och trovärdig idrott.

En viktig grund för idrottsföreningar är att ha uppdaterade samt förankrade styrdokument och riktlinjer för verksamheten. Det handlar på en nivå om att anamma den värdegrund som idrottsrörelsen gemensamt kommit fram till och som har fyra fundament:

  • Glädje och gemenskap
  • Demokrati och delaktighet
  • Allas rätt att vara med
  • Rent spel

Men det gäller också att bearbeta och eventuellt omformulera dessa frågor så att det blir en värdegrund som är väl införlivad med den aktuella föreningen eller förbundet – alltså vad står vi för i vår förening respektive förbund. Värdegrunden blir en etisk kompass som visar vägen och utgör ett stöd för att ta beslut och aktivt ingripa på ett bra och konsekvent sätt. I sammanhanget behöver föreningen eller förbundet då dels ha en tydlighet hur värdegrunden kommuniceras, levandegörs och successivt utvecklas, dels vad man gör när värdegrunden bryts och var ansvaret finns för att agera. Det handlar om att ”gå från ord till handling”.

En trygg och utvecklande idrottsmiljö förutsätter även att verksamheten går i linje med barnkonventionen, som är lag sedan ett par år tillbaka. Konventionen utgår från fyra grundläggande principer som alltid bör beaktas, så även inom idrotten:

  • alla barn har samma rättigheter och lika värde
  • barnets bästa ska beaktas vid alla beslut
  • alla barn har rätt till liv och utveckling
  • alla barn har rätt att säga sin mening och få den respekterad

Även här är det av vikt att det som finns fastställt blir ”verkstad”, dvs. hur ser vi till att barnkonventionen realiseras i vår verksamhet, vad gör vi när den inte följs och var ligger ansvaret.

Andra delar som särskilt lyfts fram i Centrum för idrottsforsknings rapport är att föreningar mera tydligt bör ta den som upplever sig som utsatt på allvar och inte negligera det som framkommer. Kritik och information om oegentligheter ska bemötas öppet, sakligt och respektfullt. I förlängningen innebär det också en skyldighet att vidta åtgärder mot en osund idrottsmiljö eller om ensklida ledare uppträder opassande. Vidare betonas att föräldrar ska försöka ha mer insyn i sina barns och ungdomars idrottande och inte alltid förutsätta att de berättar om något är fel. Det gäller att vara observant på det som sägs om exempelvis mat, skador och sjukdom och överhuvudtaget om enskilda och starka ledare.

Vi kan varmt rekommendera dig som är intresserad av frågorna att ta del av material som:

Källor

Edlund, K. & Winter, M. (2020). Idrottsmiljö och hälsa inom svensk konståkning. Utredning. https://www.svenskkonstakning.se/globalassets/svenskakonstakningsforbundet/dokument/om- oss2/vardegrund/slutrapport_idrottsmiljo_halsa_skf_2020.pdf

Norberg, J. (2021). Idrottens riskzoner – om vägar till trygg och trovärdig idrott. Statens stöd til idrotten – uppföljning 2020, Stockholm, Centrum för idrottsforskning 2021:1

Stier, J. (2020). Att förstå sårbara och osunda idrottsmiljöer inom barn- och ungdomsidrotten i Idrottens riskzoner – om vägar till trygg och trovärdig idrott. Statens stöd til idrotten – uppföljning 2020, Stockholm, Centrum för idrottsforskning 2021:1

Stier, J. (2012). Blod, svett och tårar: Ledarkulturen inom svensk landlagsgymnastik – belyst och problematiserad. Rapport. Västerås: Mälardalens högskola.

Videointervju: Simhoppsprofilen om att tränas av sina föräldrar

2021-12-15

Ur akrivet: Anna Lindberg i fokus, Ulrika Knape Lindberg ur fokus. Foto: Niklas Larsson, Bildbyrån

Anna Lindberg är tillsammans med sin mor Ulrika Knape Lindberg Sveriges bästa simhoppare någonsin. Idag är hon nyligen tillträdd förbundskapten för simhoppslandslaget, men jobbar också med ledarskap och föreläsningar. I detta samtal diskuterar vi Annas syn på att växa upp med föräldrarna som simhoppstränare.

Hur var det egentligen när det blev bråkigt? Kan hon tänka sig att vara tränare för sina barn i framtiden? Och vilka tips vill hon ge till föräldratränare idag?

Reporter är David Faxå.

Att träna sitt eget barn och att ha sin förälder som tränare

Foto: Mathilda Ahlberg/Bildbyrån

”Föräldratränare” och ”tränarbarn” är som nämnt vanligt förekommande i vår barn- och ungdomsidrott. Det betyder att barn och föräldrar spenderar mycket tid tillsammans i idrottslig verksamhet. Frågan är vad det medför att träna sitt eget barn respektive att ha sin förälder som tränare? Vilka för- och nackdelar framträder och vad är viktigt att beakta både i ”föräldratränarrollen” och i föreningen?

Om vi inledningsvis ser till hur barn och ungdomar upplever att ha sin mamma eller pappa som tränare framträder en blandad bild, även om det är övervägande positivt. Det underlättar möjligheten att idrotta rent praktiskt genom hjälp med transporter, tider, bokningar etc., men det blir även enklare att få tips kring den idrottsliga utvecklingen. Det skapar också en trygghet eftersom man har någon nära vuxen med sig. Rent allmänt innebär det mer tid tillsammans och att man därigenom kommer närmare varandra.

Samtidigt visar undersökningarna att barn och ungdomar som har sin förälder som tränare kan vara mer trotsiga och vågar säga emot på ett annat sätt än om det hade varit en annan tränare. Det finns också de som upplever att det kan vara negativt att ha en förälder på plats hela tiden genom att det bidrar till kontroll och ökad press. En del upplever också att andra barn tror att de får fördelar genom att ha sin förälder som tränare även om det inte är fallet. Det är snarare tvärtom att föräldratränare är ”hårdare” mot sina egna barn. Så summa summarum finns det både förtjänster och risker utifrån barnens perspektiv.

Om man ser till föräldratränarnas uppfattningar så framträder också en blandad bild. Rollen är uppskattad genom att det ger möjlighet att vara ihop med sina barn och ungdomar och att man får göra roliga saker tillsammans. Vidare upplever flera av de som intervjuats att man värdesätter att det ges goda tillfällen att vara med och påverka barnens och ungdomarnas utveckling utifrån flera aspekter.

Men det är samtidigt en utmaning att ha denna dubbla roll som förälder och tränare. Det handlar om frågan om det går att ”bara” vara tränare i idrottssammanhang respektive om det är möjligt att ”bara” vara förälder på hemmaplan. Även om det givetvis finns individuella skillnader framkommer att det kan vara svårt att särskilja de båda rollerna, de tenderar mer att gå ihop. Det blir gärna att det som sker i idrotten inverkar på familjens liv, och det behöver förstås inte vara negativt men ändå något att vara uppmärksam på. I sammanhanget diskuteras också behovet av att barnet/ungdomen ges möjlighet till en ”egen” fritid där föräldrarna inte är med.

Vidare uttalas att det ibland kan vara svårt att hantera sina egna barn och ungdomar – det blir gärna att man är mera ”hård” mot sina egna och att man mer eller mindre omedvetet låter bli att ge för mycket beröm. Flera upplever rent allmänt att det är problematiskt att hålla en rättvis nivå mellan sina egna och andras barn och ungdomar. Det inbegriper också förhållningssättet gentemot föräldrarna till de andra barnen.

Det finns alltså en del att fundera på hur en föräldra- och tränarroll kan balanseras. Du som själv har denna roll får ta till dig det som känns angeläget och som du eventuellt önskar förändra på något sätt. Om man i stället sitter på en ”föreningsstol” kan det vara bra att vara medveten om risker och möjligheter som finns i denna dubbla roll. Det är säkert angeläget att värna om föräldratränarnas situation med tanke på deras betydelse för verksamheten.

Som nämnts finns det mer läsning för dig som är mer intresserad i studier gjorda av Inger Eliasson och Magnus Kilger. Mer information och länkar finns bland annat här:

Vi rekommenderar också varmt att titta in denna videointervju med Inger Eliasson som Centrum för idrottsforskning har gjort:

Hur har padel vuxit så snabbt och vad kan vi lära?

2021-11-12

Foto: Mathias Bergeld/Bildbyrån

Denna månads tema i CIU handlar om utveckling av nya idrotter och förändring inom etablerade idrotter, och vad det kan bero på. Ett tydligt exempel på en idrott som på kort tid har expanderat kraftigt är padel. Idrotten är också ny och har först under 2021 blivit invald i Riksidrottsförbundet. Vi gör här, framför allt utifrån idrottshistorikern Johnny Wijks artikel på idrottsforskning.se, en kort beskrivning av läget.

Enligt Svenska Padelförbundet själva finns det i dagsläget ett 100-tal föreningar med närmare 25 000 medlemmar. På några år har det byggts runt 2000 padelbanor och som är spridda över hela landet. Förbundet säger själva att padel idag är den idrott som växer snabbast i Sverige och troligen i Europa. Men det stora flertalet spelar padel utan att vara medlemmar i en idrottsförening, det talas om att närmare en halv miljon personer har provat sporten. Det finns alltså en omfattande kommersiell marknad som, förutom många spelmöjligheter, innefattar utrustning, kläder etc.

Man kan alltså fråga sig hur det kan komma sig att en idrott kan växa så snabbt? Wijk pekar på tre olika förklaringar, och frågan är om dessa orsaker kan ge intressanta tankegångar för en generell idrottsutveckling. Finns det något som kan stimulera andra och mer etablerade idrotter i sin fortsatta utveckling?

För det första är spelet enkelt och det är kul att spela. I jämförelse med flera av de andra racketsporterna går det att komma i gång med spelet direkt. Både boll och racket är utformade så att spelet är relativt långsamt, vilket gör att de flesta som testar hinner med och klarar av att hålla bollen i spel. Det innebär att många som testar padel blir positivt överraskade och upplever både spel och träning direkt. Med andra ord är tröskeln in till sporten mycket låg.

För det andra påtalar Wijk att en förklaring till expansionen är att padel ofta spelas med killar och tjejer tillsammans. En vanligt förekommande spelform är alltså s.k. mixedspel, det kan vara mixade par som spelar mot varandra, men det kan också vara två tjejer mot två killar. Enligt Wijk ligger det i tiden och påtalar att framtidens idrottsaktiviteter mer och mer kommer att avlägsna sig från en lika tydlig könsuppdelning som är fallet i de flesta sporter idag. Den sociala samvaron mellan könen har således betydelse för padelspelets framgång. Även tävlingsverksamheten i mixade lag har en framtid. Vi har sett liknande utveckling de senaste åren i exempelvis orientering, skidskytte och slalom.

Den tredje förklaringsgrunden har en social och kulturell koppling. Det bygger på att personer väljer idrotts- och fritidsaktiviteter delvis utifrån vilken samhällsklass man tillhör, alternativt vilken klass eller vilket socialt umgänge man vill tillhöra. Enligt en välkänd teori (Pierre Bourdieu) består vårt samhälle av olika fält/sektorer där fritid och idrott är en. Idrottens fält påverkas av den övriga samhällsutvecklingen, och en del är då vilka idrotter som människor intresserar sig för och väljer att ägna sig åt. Alltså – vad är typiska idrotter för olika samhällsklasser och för den aktuella tiden.

Om man tittar i backspegeln var det en tydlig förändring kring idrotters attraktivitet under mitten av 1900-talet och framåt (50-, 60- och 70-talet). Medelklassen växte kraftigt och typiska arbetarsporter som brottning, boxning, bandy med flera minskade i dragningskraft till förmån för idrotter som exempelvis tennis, golf, ridsport och utförsåkning. Enligt Bourdieus teori ville den växande medelklassen tydliggöra sin nya position även på fritiden och genom sitt idrottsutövande. Wijk menar nu att padel erbjuder något nytt och fräscht som passar väl in i tiden och i synnerhet för den nya unga medelklassgenerationen. Här kan en förhållandevis bred målgrupp tydliggöra sin sociala status och ges möjlighet att vara tillsammans med det sociala umgänge man önskar.

Men Wijk menar vidare att efter den första vågen så lockar nu padel allt fler grupper i samhället och det är inte lika ”exklusivt” som i början. Expansionen fortsätter och det byggs fortfarande nya anläggningar, och det går att göra historiska jämförelser med utvecklingen av exempelvis golf och utförsåkning. Idrotter som hade en kraftig utveckling när de gick från mer överklassporter till folksporter. Men frågan är hur länge padelsporten kommer att växa och när vi ser en stabilisering eller eventuellt en tillbakagång?

Flera aspekter förväntas ha betydelse. En har att göra med kostnaden för padelspel. För att nå ännu bredare lager i befolkningen, och inte minst stora ungdomskullar, behöver säkert prisnivån sänkas. En väg till detta kan vara att det även byggs kommunala hallar som kan subventionera kostnaden. Nu när padel har kommit in i Riksidrottsförbundet (RF) kommer sporten att få del av det betydande statliga bidraget till den svenska organiserade idrotten. Förutom att det ger ett ekonomiskt stöd kommer det att understödja uppbyggandet av klubbar och då säkerligen även satsningar på ungdomsträning eller liknande. En annan aspekt som lär ha betydelse för sportens utveckling är om padeln kan växa som tävlingssport och bli intressant både medialt och för publik. Erfarenheter från andra idrotter visar att det förstås är stor vikt.

Så vi får se vad framtiden har att visa när det gäller en ny och kraftigt växande sports fortsatta utveckling. Det kan i alla fall vara av intresse för andra idrotter att ta del av vad som ligger bakom framgångsvågen och ställa sig frågan:

”What´s in it for us?”

 

Wijks artikel om padelns utveckling: https://www.idrottsforskning.se/darfor-har-padel-blivit-den-sport-som-vaxer-mest/

Utveckling av och inom idrotter

Foto: Petter Arvidsson/Bildbyrån

November månads nyhetsbrev belyser den ständigt pågående förändringen av och inom idrotter. Det är en utveckling som präglas av samhällsutvecklingen i stort – såväl i vårt eget land som i ett internationellt sammanhang. Ett tydligt exempel i närtid är förstås hur pandemin förändrat idrottsutövandet i så mån att hallidrotter och kampsporter har minskat mest i antal aktiviteter, medan utomhusidrotter har dragit nytta av att träning förordats utomhus. Exempel på idrotter som ökat är cykel (+19 % sett till alla åldersgrupper), segling (+11 %) och golf (+9 %) (Rapport om LOK-stödet, 2021). Vi får se vad framtiden har att utvisa när vi nu förhoppningsvis mer och mer går tillbaka till det ”normala”.

På en internationell nivå ser vi exempelvis hur nya idrotter anammas i den olympiska familjen. På sikt har det säkert effekter på delar av verksamheten hos oss. I Tokyo-OS var det sex nya sporter på programmet: softboll, baseboll, karate, sportklättring, surfing och skateboard. Dessutom skedde förändringar av grenar inom befintliga idrotter – ett exempel är tillskottet av basketens 3×3 basket. I Sverige tar vi beslut vartannat år om vilka idrotter som ska inrymmas i Riksidrottsförbundet. I år var det åtta idrotter som ansökte om medlemskap och två antogs – Svenska Islandshästförbundet och Svenska Padelförbundet. Padel är ett exempel på idrott som vuxit starkt på kort tid och som ägnas en särskild del i detta nyhetsbrev. Att nya aktiviteter och idrotter dyker upp och röner ett stort intresse sker regelbundet och är inte unikt. Frisbee, skateboard, snowboard och mountainbike är exempel på mer spontana aktiviteter som växt underifrån och brett ut sig mer och mer, för att sedan bli organiserade sporter med regelsystem och tävlingsformer.

Samhälls- och idrottsutvecklingen ligger också som grund för det angelägna utvecklingsarbete som bedrivs inom idrotten – Strategi 2025. Grundtanken är att fler ska vilja och kunna idrotta i förening – hela livet. Den trend som setts under en längre tid är att den huvudsakliga verksamheten utgörs av barn- och ungdomsverksamhet, och att såväl äldre ungdomar som vuxna mer väljer att idrotta på egen hand eller i privat regi.

En utveckling i riktning som ligger i linje med Strategi 2025 ställer då krav på förändring inom de olika idrotterna, bland annat hur vi tränar och tävlar, dessutom om det går att bedriva idrotterna i ett längre tidsperspektiv. Det sistnämnda kan innebära att befintliga idrotter måste vrida och vända på vedertagna sätt som idrotten utövas på. Ett exempel som lyfts i nyhetsbrevet är den s.k. ”Gå-fotbollen”.

En utmaning är även den sedvanliga synen på att träning ska intensifieras alltmer med stigande ålder, detta för att succesivt förbättra själva prestationen och tävlingsresultaten. I den senaste Ungdomsbarometern Unga och Idrott (2021), där ungdomar i åldern 15–24 år bland annat får beskriva intressen, tränings- och motionsvanor samt drivkrafter och hinder till idrottande, framkommer intressanta resultat. Även om det fortfarande finns en stor grupp som vill träna mycket samt tävla är det en tydlig trend att färre och färre tycker det är viktigt att få tävla. Dessutom är det uppenbart att det finns ett påtagligt ökat intresse bland äldre ungdomar för ett aktivt, hälsosamt liv, och många nämner att idrottandet är viktigt ett sätt att koppla av.

Frågan är vad dessa resultat kan innebära för en utveckling inom den idrottsverksamhet som man verkar inom? Det kan säkert för många som har varit inne i ”sin” idrott under en längre tid svårt att se att verksamheten, åtminstone till vissa delar, mer bör fokusera på hälsomässiga och sociala aspekter för att behålla allt fler i idrotten. Vad kan det få för konsekvenser för hur vi tränar och tävlar? På något sätt kan det vara utvecklande att i stället för att anpassa de aktiva till den befintliga verksamheten se om vi kan förändra det vi gör för att mer passa till de vi vill nå samt behålla i vår verksamhet.

Vi hoppas på en givande ”lyssning och tittning” när det ges exempel på både en ny idrott som växt fram på kort tid och en förändring inom en idrott för att kunna fortsätta långt upp i åren.