Nu har jag landat! – del 1
2017-11-18
Hallo allihop!
Nu har jag äntligen landat på andra sidan jorden. Det tog sin lilla stund men det gick ganska smärtfritt att resa. Jag hade bokat tåg till Köpenhamn och därifrån flyg till Mumbai med byte i Istanbul. Flygplanen var mer bekväma än jag trodde då jag hade låga förväntningar.
Det enda som var förvirrande var klockan. Under hela resan så hade jag problem med tiden, vilket i sig ju är väldigt stressande när det är just tider att passa! På Istanbuls flygplats så fanns det väldigt få klockor att titta på upptäckte jag. Så, jag rekommenderar att ta med ett armbandsur, haha!
Här kommer lite turistiga och fulsnygga bilder från flyget:
(Ja det kommer att ingå många halvsuddiga bilder, ni får hålla till godo så gott det går…)
Väl i Mumbai så hade Lakshmi ordnat med upphämtning och jag fick åka bil genom morgontrafiken i Mumbai, denna miljonstad. Ja du läste rätt: miljonstad! Det bor över 18 miljoner människor i Mumbai. Tyvärr resulterar detta i att staden är överbefolkad och jag fick tidigt på resan se hur människor bor i slummen längs med vägarna, bland annat i skjul gjorda av plåtbitar och tygstycken bara.
Tyvärr pratade de två herrarna som körde mig till Pune inte någon engelska och jag tyvärr ingen hindi eller marathi (språket som talas i delstaten Maharashtra där Pune ligger). Så mitt första intryck av Indien blev mycket bryskt och svårtolkat för mig. Överväldigande i vissa aspekter.
Utöver den mentala och visuella örfilen av verklighet så fick jag även erfara trafiken i Indien. Det är verkligen en upplevelse i sig självt kan jag berätta!
– För det första så kör indierna på fel sida… oj jag menar indierna kör på vänster sida av vägen!
– För det andra så kör alla som galningar, gas och broms används frekvent, om vart annat och ingen har hört talas om ecodriving…
– För det tredje så verkar ingen förare i Indien ha hört talas om att det finns blinkers och sidospeglar på fordonen;
– För det fjärde så använder indierna tutan till precis exakt ALLTING istället. De tutar för att varna andra “här kommer jag”, för att köra om, för att köra in, för att tacka vid omkörning, för att mana på andra i korsningar och stoppljus, och jag tror faktiskt de tutar lite extra också för att skrämma stackars turister och utländska studenter…
I vilket fall så är tempot väldigt högt i trafiken och det är många olika fordon som färdas på vägarna. Jag har hittills sett personbilar med upptill 9 passagerare, lastbilar med öppet flak med ännu fler passagerare än jag hann räkna, cykel med 3 passagerare på, (auto-) rickshaw med 5 passagerare i och motorcyklar med upp till 4 (ja fyra!) passagerare på!
Det är lite skillnad mellan det svenska säkerhetstänket och det indiska… Men jag kan lämna er med en tanke som jag själv fick:
på den starkt trafikerade cityvägen med många olika fordon, passerar en motorcykel i relativt hög hastighet med en man och en pojke på. Ingen av dem har hjälm på sig men pojken har en stor skolväska på ryggen. Vad är egentligen säkrast? Att pojken blir körd av pappa till skolan eller måste gå ensam genom storstaden med alla tänkbara risker för ett ca 7-årigt barn?
Vi hörs snart igen!
När man läser till socionom på Linnéuniversitetet kan man göra en del av sin utbildning i ett annat land. De studenter som har valt att göra det delar med sig sina erfarenheter i den här bloggen. Läs och låt dig inspireras.