February 2015 - Socionomstudenter utomlands

Handledning

2015-02-26

På Kirstens kontor finns det saker som vid en första anblick kanske inte väcker tankar om att de fyller ett syfte för ungdomars välbefinnande. På en anslagstavla finns uppsatta illusionsbilder, sådana som föreställer två skilda saker beroende på vilket sätt man väljer att se bilden på. En välkänd sådan är till exempel bilden av den gamla damen eller den unga kvinnan. Jag stod och beundrade bilderna, dels för att jag själv tycker om att måla och dels för att jag tycker det är kul att se på illusionerna. Kirsten berättade för mig att hon ibland förklarar bilderna och kopplar dem till tankar och perspektiv, att förändra tankar och se det ur en annan synvinkel, precis som i bilderna.

Vidare berättade Kirsten om att hon höll på med Yoga och mindfullness, vilket det sistnämnda är något vi har gemensamt. Mindfullness har jag använt mig av för att öka min prestationsförmåga genom att vara mer närvarande för stunden och hitta ett inre lugn. En annan inredningsdetalj som Kirsten har på sitt kontor är lite fåglar här och var. Till exempel visade hon mig en vas med fjädrar som alla såg olika ut från varandra. Alla fjädrar var vackra på sitt sätt, trots deras olikheter. På samma sätt kunde man jämföra detta med oss människor, vi är unika och vackra på många olika sätt, trots att vi är och ser olika ut.

Vi pratade vidare om just fågeltemat inne på Kirsten kontor. Detta sa hon berodde på att hon en gång hade fått lära sig att se på sitt jobb som ett fågelbo och ville hela tiden ha detta i åtanke. Liknelsen är att människor kunde komma och gå, känna stöd och trygghet för att sedan lämna och flyga fritt på egen hand. Tanken om ett ett tryggt näste som mynnar ut i ett självständigt liv.

På en annan vägg i Kirsten kontor hade hon satt upp olika löv som hon hade plastat in. På plasten kunde man få skriva ner sina framtida mål, önskningar och drömmar för att synliggöra dem och fundera på vilket sätt man skulle kunna nå dem.

Slutligen pratade vi om att använda sina egna unika sidor och låta detta vara en del av yrkesrollen. Jag reflekterade över det vi hade sagt under detta handledningstillfälle och det gjorde mig glad. Jag blev glad för att jag förstod att det handlar om att hitta sin egen väg. Detta eftersom alla är sina egna unika personer vilket jag uppfattar är ett sätt att skapa sig handlingsutrymme.

/Lisa

Sista veckan pa Stand

2015-02-24

VECKAN SOM VARIT

Nu har var sista dag kommit har pa Stand for Children, vilket for blandade kanslor med sig. Det ar valdigt sorgligt att lamna allt, framforallt barnen men aven all personal. Samtidigt kanns det skont att nu vara klar med den har delen av var praktik for att forst ha ungefar en vecka ledigt och sedan komma hem till Sverige och paborja var praktik dar. Denna dag kommer spenderas till storre delen nere i skolan for att stotta lararna under rasterna. Vi kommer ha en gemensam avslutning innan vi gar hem dar vi kommer tacka for var tid har och fa saga farval till barnen som har sin sista dag har pa fredag.

Under denna vecka har vi varit i boendedelen (Residential) och hjalpt till i skolan under rasterna, samt i barnens whares. Mandagen borjade med en genomgang om Community Social Work har pa Stand ledd av Teamleadern pa CSW. Vi fick lara oss hur deras arbetsprocess ser ut fran att de far en ansokan till att de antingen far en plats pa Stand eller far stod i hemmet. Har fungerar det lite annorlunda an i Sverige. Nar en ansokan gors i Sverige sa skickas den till Socialforvaltningen dar ansokan behandlas och beslut fattas angaende insatser. Har i Nya Zeeland skickas ansokan till den organisation eller myndighet som ar mest lamplig enligt personen som gor ansokan. Denna person kan vara vem som helst som anser att en ansokan ar nodvandig. Vi fick aven veta att ingen har anmalningsskyldighet har i Nya Zeeland, vilket alla som pa nagot satt arbetar med barn har i Sverige.

Under genomgangen fick vi ta del av en av de teorier de anvander sig av, vilken ar en behovstriangel (se nedan, bild 1). Triangeln visar pa olika faktorer som kan vara orsaken till att barnen ar i behov av stod. Socialarbetaren anvander sig av denna triangel for att tydliggora brister/svagheter runt barnet, men aven for att ta fram styrkor att anvanda sig av i arbetet. I vissa fall ar det hos barnen problematiken finns, i andra ar det miljon som brister eller sa ar det hos familjen problematiken finns. Dessa faktorer har brytits ner i mindre delar for att fa en tydligare bild av pa vilket satt barnen drabbas, och darifran kunna satta in ratt insatser. Vi fick aven information om att varje familj far en Keyworker, en specifik socialarbetare, som jobbar narmare familjen och forsoker uppmuntra aven faraldrarna till att vara delaktiga i barnens utveckling, exempelvis genom Parental Workshops. Aven vid avslutad visetelse pa Stand sa kvarstar relationen mellan familjen och den tilldelade Keyworkern for att forsoka uppratthalla framgangarna som familjen gjort.

Denna vecka hade vi aven individuella handledningstillfallen med RSTL (Residential Shift Team Leader) for att folja upp angaende var individuella utveckling under vara veckor har pa Stand. Vi pratade bland annat om vad vi tyckt om att jobba har, vilka teorier som vi har uppfattat att personalen jobbar efter, fatt feedback om vara insatser samt fatt mojlighet att ge konstruktiv kritik pa organisationen som helhet. Vi alla upplevde handledningstillfallet som valdigt bra och nodvandigt. Dock anser vi att det hade varit bra om vi fatt mojlighet att ha ytterligare ett tillfalle lite tidigare under praktikens gang.

SLUTLIGA KOMMENTARER

Eftersom det ar var sista dag idag sa ar det har aven vart sista blogginlagg som vi tankte avsluta med nagra tankar om praktiken har pa Stand for nastkommande socionomstudenter. I det stora hela sa har vi haft det jattebra har och det kanns som sagt vemodigt att lamna. Denna intagningen har varit valdigt lugn vad vi har forstatt pa ordinarie personal. Enligt dem brukar barnen var betydligt svarare att hantera och inte alls lika lugna som var grupp. Det kan ocksa ha att gora med att det har varit en betydligt mindre grupp an vanligtvis. Trots detta har det anda varit utmanande vissa ganger speciellt for oss som aldrig arbetat med barn forut men ocksa med engelska som andrahandssprak. Det har ibland varit svart for oss att vara pedagogiska och overtygande pa engelska men det har anda fungerat och vi har utvecklats sa mycket under dessa veckor sprakmassigt samt i var blivande yrkesprofession. Vi kanner att 7 veckor har i Nya Zeeland och pa Stand har varit for lite och skulle rekommendera minst 10 veckor, detta for att battre komma in i arbetet. For var del har vi haft lite tur i oturen da vi kom i en period som borjade med “Holiday-week” som varade 1 vecka, training-week som varade 1 vecka och slutligen skulle vi baka ihop 3 omraden (skolan, boende och CSW) pa 3 veckor vilket vi trodde skulle racka men som sa har i efterhand var alldeles for lite. Tyvarr fick varken Linda eller Rebecca mojligheten att folja med pa nagot hembesok eller skolbesok med CSW vilket var valdigt synd. Vi upplever allihop att vi blev raknade som personal direkt pa bade gott och ont da det ibland kandes som vissa i personalen forvantade sig att vi exempelvis skulle veta hur saker och ting fungerade och vart utrustning fanns. Det kandes inte heller alla ganger som all personal forstod att vi faktiskt har engelska som andrahandsspark och att engelskan har till viss del skiljer sig fran var skolengelska. Vissa ganger har det kants som att kommunikationen brister mellan de olika professionerna inom organisationen, exempelvis upplevde vi det som att personalen pa boendedelen inte blivit informerade om var roll och vara arbetsuppgifter. Detta ledde till att vi ibland fick ansvar som vi inte borde haft som i sin tur ledde till forvirring for bade oss och personal. Trots detta har det overlag varit valdigt intressant, larorikt och utvecklande. Det har varit en fantastisk mojlighet som vi inte angrar for en sekund, och vi rekommenderar starkt att komma hit till Stand-familjen.

Nu arbetar vi 4 timmar till innan vi tar en valfortjant semester 🙂

/Linda, Nohaddra och Rebecca

FullSizeRender

Fördjupning på barnhem

2015-02-23

Hej!
Nu har vi gjort klart vår första vecka på fördjupningen. Vi är på ett barnhem för barn som har blivit övergivna av sina föräldrar av olika anledningar. Barnhemmet är katolskt och privat, och managern för barnhemmet är en präst. Här bor 27 barn mellan 1-18 år. Det är olika hem uppdelade efter åldrar och en stor lekgård. Här har barnen olika aktiviteter men under dagarna så går de som är i skolåldern i skolan. Just nu har de sommarlov och därför är alla på plats hela tiden.

Vår första dag började inte så bra, vi kände oss faktiskt rätt utnyttjade när det första vi fick göra var att städa ett stort förråd. Dra ut alla tunga saker för att sedan sopa och ställa in allt igen. Vi fick inte någon introduktion och det var ingen som välkomnade oss utan vi blev tillsagda att städa förrådet och därför kände vi oss lite besvikna och undrade vad detta skulle ge oss inför vårt kommande yrkesliv.

Resten av dagarna den första veckan har vi lekt med barnen. Gungat, ritat och hjälpt till när de ska äta frukost och lunch. De äldre barnen har tränat inför en Olympiad de ska ha, där de tävlar mot varandra i två lag. Vi har varit med och spelat fotboll, basket och volleyboll. Vi hade hoppats på lite mer inblick i barnens familjeförhållanden och varför de har kommit till barnhemmet. Det verkar vara ett väldigt känsligt ämne för personalen, och det är inte lätt att fråga vad som har hänt. Även managern för barnhemmet har berättat för oss att historia och vad som har hänt är inget de pratar om, utan blickar bara framåt.

Under tiden på vår fördjupning har vi hittills reagerat på lite olika saker. Vi sitter alltid med de två minsta tjejerna när de ska äta frukost och lunch. De måste alltid äta upp sin mat, och om de inte gör det tvingar personalen ner maten på de genom att hålla fast de och trycka ner maten. Detta tycker vi går över gränsen för hur man ska hantera ett barn. Dessutom får alltid barnen bröd eller fika precis innan lunchen, vilket vi tycker är lite konstigt då det försvårar ytterligare för barnen när de väl ska äta lunchen. Personalen har även vid några tillfällen slått barnen, vilket vi aldrig skulle kunna acceptera.

Vi tycker även att det borde vara mer uppstyrt kring regler och hur stödet för vissa barn ser ut. Tillexempel så äter de små barnen lite tidigare än de andra, vilket vi tror är för att de ska få lugn och ro eftersom de har svårt för att äta. Ändå springer det runt barn och leker och skriker. Inte konstigt att de inte får matro tycker vi. Det finns även barn som har svårigheter med beteenden som koncentrationssvårigheter och utåtagerande. Barnen får ingen stöttning, utan när de gör något fel får de utskällningar och blir slagna istället. Ett annat barn har råkat ut för en hemsk upplevelse tidigare, vilket har gjort att hon inte pratar. Inte heller hon får något stöd för detta, varken på dagis eller på barnhemmet.

Barnen verkar trivas och är för det mesta glada. Det märks att de är som en stor familj, då de alltid tar hand om varandra. De flesta vill ta kontakt med oss och är nyfikna på vilka vi är och var vi kommer ifrån. Inför kommande vecka på barnhemmet hoppas vi på att få större inblick i socialarbaternas arbete och även hur psykologen arbetar. Detta för att få större erfarenhet av vårt framtida yrke som socionomer.

/Sara & Lisen

Femte veckan pa Stand

Just nu sitter vi i vart duty room pa Stand vilket ar anledningen till att vi idag inte kan skriva med de tre sista bokstaverna i alfabetet. Vi tankte skriva lite om forra veckan, dvs vecka fem har pa Stand. Den borjade med att vi jobbade pa boendedelen, varav pa tisdagen gjorde vi vart forsta kvallsskift. Det var mellan 13.30 till 22.00 och eftersom vi ar i olika whares sa gjorde vi lite olika aktiviteter. Gemensamt for alla whares ar att efter skolan ska alla gora sina laxor och ata sitt eftermiddagsfika innan aktiviteten startar. Aktiviteten for bada pojkgrupperna var bmx och tjejgruppen akte till en lekplats. Efter aktiviteterna kom barnen tillbaka till sina whares, fick direkt hoppa in i duschen och sedan slappna av med en film och Milo (chokladmjolk) fram till klockan 20.00 da det var dags for barnen att lagga sig. Nar barnen hade somnat fick vi skriva dagliga observationer om barnen i vara whares.

Under mandagen fick jag (Nohaddra) aven mojligheten att folja med en Community Social Worker (CSW) pa ett mote med en rektor pa en skola dar tva barn mojligen kommer att bli intagna till Stand. Motet varade I ungefar 40-60 minuter dar barnets situation och hemmiljo diskuterades. De pratade aven om mojliga losningar och kontakter med andra myndigheter. Efter samtalet med rektorn fick CSW aven prata med det ena barnet som var i skolan. De pratade om hur barnet madde och hur situationen i skolan och hemma fungerar. Barnet fick fylla i ett formular med fragor som besvarades i en skala pa 1-10. Jag upplevde detta mote som valdigt larorikt och jag fick en okad forstaelse for hur arbetsprocessen ser ut for CSW som arbetar pa Stand. Daremot ar det synd att vi alla inte far mojligheten att folja med pa var sitt mote da jag anser att det var ett valdigt larorikt moment.

Onsdag, torsdag och fredag var vi med pa Parental workshop som innebar att foraldrarna kom hit i tre dagar for att medverka. Denna workshop lar dem bland annat hur de ska bemota sina barns behov, planera och lagga upp rutiner for barnen nar de kommer hem och fa ta del av vad barnen lar sig har pa Stand. Detta for att kunna implementera dessa nya kunskaper i deras vardagsliv. Foraldrarna fick bo pa Parental Unit, vilket var delen pa Stand dar workshopen holls. Detta gav dem en chans att dels komma ivag fran hemmiljon och alla krav det innebar. Det var inte alla foraldrar som medverkade da workshopen var frivillig, det var endast fem foraldrar som deltog. Vi fick chansen att observera men aven medverka pa de olika ovningar som presenterades. Pa onsdagen blev vi erbjudna att folja med pa ett seminarium om familjerelaterat vald for migranter pa eftermiddagen. Vi tyckte det lat intressant och valde darfor att avvika fran workshopen den eftermiddagen och folja med. Det var ett intressant seminarium trots att det var svart att hanga med emellanat da den forsta forelasaren pratade valdigt fort och osammanhangande. Detta var en specialist inom migration. Den andra forelasaren var en advokat specialiserad pa familjerelaterat vald och var betydligt lattare att forsta.

Pa fredageftermiddagen holls en avslutning med tacktal och utdelning av certifikat till bade foraldrar och till oss. Vi upplevde det som en valdigt fin avslutning, och att vi kom foraldrarna nara under dessa dagar. Vi larde oss mycket under workshopen om hur det ar att vara foralder, om barns utveckling och hur man som foralder kan hantera svarigheter med barnen.

/Linda, Nohaddra och Rebecca

Camp

2015-02-22

Jag överlevde min tredagars camp i bushen. Kl 09.00 satte vi oss på bussen mot Golden Rye Valley med årskurs 7-eleverna. Vädret förväntades vara fint och vi hade tre mycket varma dagar. De tog ungefär en timme att komma fram och väl på plats fanns det en massa roliga aktiviteter som eleverna sedan skulle få sysselsätta sig med på eftermiddagen och dagarna framöver. Vi var uppe i bergen med strålande utsikt utöver den gröna regnskogen och dess vackra växt och djurrike.

I gryningen kom känguruer och hälsade på.

När vi alla samlades första dagen talade Greg (som var huvudansvarig lärare på campen) om regler som skulle följas och vilka aktiviteter som var planerade på eftermiddagen. Killar och tjejer blev indelade i deras sovlokaler, i så kallade “bunk rooms”, där 15 personer fick plats i varje. Sedan delades grupper in för eftermiddagens aktiviteter. Bland dessa aktiviteter fick eleverna testa The Flying Fox, Giant Swing, Low Ropes, Archery (bågskytte) och Kite making (göra flygande drakar).

Detta är The Giant Swing

Här ser ni en del av Low Ropes (hinderbana utan att nudda mark)

Greg talade till eleverna på ett respektfullt och roligt sätt, tilltalade de som Ladys and Gentlemen, Sir och Miss. Han pratade med en trevlig ton men också med bestämd röst för att göra det tydligt för eleverna att det fanns regler som skulle följas. Jag och de andra lärarna presenterades. Eleverna tilltalar sina lärare som Mr, Mrs eller Miss och sedan deras efternamn. Jag sa att det gick bra att bara kalla mig Lisa men eleverna kallade mig därefter “Miss Lisa”. Till och med när vi spelade fotboll tillsammans så ropade dem “Miss Lisa, Miss Lisa” vilket jag tyckte var gulligt och charmigt.

På fritiden fanns det massa idrottsaktiviter att sysselsätta sig med, bland annat Aussie footy (Australiensisk fotboll), cricket ( sporten som i alla fall jag inte förstår mig på med som är poppis i AZ), bordtennis, volleyboll, hoppa studsmatta, spela schack och en pool att bada i. Det var verkligen en fin anläggning.

Schysst poolhäng efter ett par varma timmar

Efter spagetti och köttfärsås som kvällsmat tog alla elever sina ficklampor och gick en 5 km bushwalk i regnskogen. Jag gick med eleverna och pratade om allt möjligt. Först tänkte jag att denna camp inte hade så mycket att göra med min praktik eftersom jag tänkte att de mest var för eleverna. Jag hade väldigt fel. På detta sätt fick jag lära känna eleverna, lära mig hur lärarna bemöter eleverna, prata engelska, se en annorlunda kultur och mycket annat. På andra dagen hade vi en quizcamp men också en föreläsning om skolan vision, mål och värderingar.

Skolans motto som även finns med på deras skollogga är: Optima Semper – best always. En föreläsning hölls för eleverna (och för mig) om detta motto och är något som skolan hoppas och vill nå ut till lärare, elever och alla andra involverade inom skolverksamheten

Visionen för skolan är: Together we become purposeful learners som i princip betyder att vi lär genom varandra och tillsammans blir vi målmedvetna och drivna individer.

Skolans värden eller värderingar bygger på: Empathy, Integrity, Optimism, Respect and Responsibility. På Svenska är dessa alltså empati, integritet, optimism, respekt och ansvar.

Jag reflekterade över hur målmedveten och strukturerad Frankston High School är. Medan föreläsning pågick engagerades eleverna och hela tiden fick någon av dem svara på vad som togs upp och vad vissa saker betydde. Till exempel frågade Greg om det fanns någon som ville berätta vad empati betydde och varför det kan vara viktigt att ha empati? Eleverna kom då med fantastiska svar och jag blev imponerad över deras kunnande. Till exempel på ordet integritet beskrev en elev det med följande: “I think that it means to have the strenght of charachter to do the right thing, and that can for example be to go your own way and not follow the group”.

Denna presentation engagerade alla i gruppen och jag själv blev motiverad av att höra detta. Dock tänkte jag också på att det kan kännas stressande av att alltid försöka sträva efter “the best always” men samtidigt så kanske man måste kunna relatera till specifika situationer och sätta detta i praktiken. En annan fråga är då om skolan gör en uppföljning och utvärderar detta? Jag tror det kan vara svårt men jag tycker att presentationen har ett gott syfte, att försöka få alla inom skolverksamheten att sträva åt samma håll.

Jag som person är en sådan som vill göra mitt bästa i näst intill allt, med andra ord en perfektionist. Men något jag lärt mig hittills är att det är bra att ta ett steg tillbaka och reflektera kring saker och att våga vara prestigelös. Till exempel är mitt modersmål svenska vilket innebär att jag lär mig nya begrepp på engelska hela tiden. Jag har alltid haft höga förväntningar på mig själv och jag har märkt att det är något som jag måste jobba med, att sänka kravbilden och vara nöjd med vissa saker.

Något jag tar med mig från resan är nya kollegor, nya relationer, erfarenheter och en himla massa mod. Jag märkte att jag har fördel i att skapa relationer och lära känna eleverna med hjälp av mitt intresse för sport. På detta sätt blev det lättsamt att bemöta eleverna och vi kunde skratta ihop. Jag har ett bra team som jag får tid att diskutera mina tankar med och jag är glad för att jag begav mig till Australien och vågade.

/Lisa

Sista veckan med studiebesök

2015-02-19

När vi var tillbaka från Colca var vi helt slut, men det var bara att börja nästa praktikvecka igen! Den veckan hade vi lite olika studiebesök. Vi var bland annat på ett boende för barn med funktionsnedsättningar. Det var en statlig verksamhet. Det är som ett hem där barnen bor hela tiden och föräldrarna kan komma på besök. Här gör de allt från de vardagliga sysslorna till olika former av aktiviteter med barnen. Vi reagerade på att det var väldigt många barn på en liten yta och att det inte heller var särskilt mycket personal. Därför var det flera av barnen som bara satt och tittade och inte hade något att göra. De som var utåtagerande var de som fick mest uppmärksamhet. Vi tycker också det är märkligt att barnen bor där hela tiden och inte ofta träffar sina familjer, det tycker vi är sorgligt.

En dag var vi på besök på SOS barnbyar. Detta är ett privat barnhem som finansieras av bidrag. Detta hem har funnits i 30 år här i Arequipa. Här bor barn mellan 0-16 år. Det är ett område med 12 olika hem, i varje hem bor en mamma med sex barn som har kommit dit av olika anledningar. Det kan vara för att de är övergivna eller att föräldrarna har någon form av svårigheter. De arbetar även med andra barn utanför området, förra året var det hela 1090 barn. Mammorna är anställda men de blir som en riktig familj och ska försöka likna en hemmiljö så mycket som möjligt. Här arbetar även lärare, psykolog, ekonomiansvarig, sociolog och socialarbetare. Föreståndaren för hemmet som vi pratar med berättar att barnets bästa är viktigt, att man hela tiden måste se vad barnet har för åsikt. Varje år får barnen sätta upp mål och saker som de vill göra. Mammorna på hemmet har kontakt med barnens biologiska familjer i de fall som det finns familjer, detta är viktigt för att barnen inte ska tappa realitet och kultur. Man följer ständigt upp och gör utvärderingar angående barnen. När vi ställer frågan om hur mammorna valts ut så säger hon att det viktigaste är att mamman har en kvalitet av kärlek. Mammorna följs upp under tiden och man skriver aldrig kontrakt på mer än 6 månader i taget ifall det skulle vara något. Det är viktigt att mammorna har rätt egenskaper för att dessa barn med flera gånger trassliga bakgrunder ska få en trygg uppväxt. I varje familj finns även en “moster” som kan hjälpa till när mamman behöver gå ärenden eller liknande. Innan var dessa hem mer låst, men nu har detta börjat ändras mer och mer och det är väldigt öppet och barnen kan komma och gå mer från hemmet. Barnen som bor här verkar ha det mycket bra, det var en fin miljö och mammorna som vi träffade verkade hur bra som helst. Det verkar även positivt som “mamma” att arbeta där eftersom man har utbytet med de andra mammorna och de blir som ett grannskap som samverkar och gör allt för barnens bästa. Efter detta besöket kände vi oss mycket positiva och glada över att barnen som bodde där har kunnat få en så fin fortsättning på livet även om de varit med om hemska saker.

Vi har även besökt den svenska organisationen Svalorna. Här fick vi träffa två andra svenska tjejer som är här på praktik men som ett projekt genom Svalorna. Svalorna arbetar bland annat med människors rättigheter och det kan vara till bland annat rätt till arbete. Överlag i Peru så ser det bra ut med mänskliga rättigheter, om man kollar på pappret. Men när man kollar på hur det ser ut i verkligheten så är det stora klyftor, detta är ett problem. Därför ges inte heller mycket resurser till Peru, även om det skulle behövas. Därför gör Svalorna ett bra arbeta. Det övergripande målet är att arbeta med utsatta grupper så som kvinnor och ungdomar, ekonomiskt och politiskt. De jobbar genom organisationer, skolor, myndigheter och institutioner. Andra delmål de har är att öka ekonomiska förutsättningar, produktivitet genom ekonomiska aktiviteter så som marknader. Se till att högre andel utbildar sig, som det ser ut nu hoppar många av sina utbildningar då de får jobbmöjligheter istället. Ett annat delmål är att öka representivtet och aktivitet genom att få lokalbefolkningen att höja sina röster för att kunna påverka. I alla dessa områden ligger ett fokus på miljö och genus. Man sprider info och försöker öka människors medvetenhet. Från början fanns bara svenska volontärer på svalorna men nu är de lokal personal och fåtal volontärer. Organisationen är finansierat av SIDA. Detta är ett viktigt arbete och vi upplever att Svalorna arbetar med grupper som är svåra att nå, de åker upp i bergen och ut på landet för att arbeta med fältarbete. Där de försöker stödja de lokala organisationerna som verkligen behöver hjälpen och som befinner sig mer otillgängligt.

En annan dag var vi på besök på en institution för män med drog och alkoholproblem. Här fanns män i alla åldrar, den yngsta var 16 år och den äldsta var omkring 60. När vi kom dit så fick vi vänta ett tag innan de kunde låsa upp till oss. Väl inne så skulle vi vara med på ett morgonmöte, det var som terapi för de intagna. Det var ett strikt möte och ledarna hade disciplin på de intagna som var tvungna att fråga innan de fick prata samt att de använde en viss hälsningsfras där alla andra skulle svara efter. Det började med att alla fick berätta om sina problem för oss. Det var intressant att höra och de flesta är här på grund av att deras familjer har sökt hjälp angående den intagne. De som arbetar här har haft liknande problem men har nu lämnat det bakom sig och kan därför hjälpa de andra att komma ur sitt missbruk. De berättar att målet är att de inte ska falla tillbaka in i sitt missbruk och det är därför viktigt att de intagna är ärliga mot sig själva. På hemmet så arbetar de i olika grupper, ordnat efter ålder. I grupperna jobbar de i olika teman olika dagar. Varje morgon så ber de tillsammans, därefter ska de berätta om sina drömmar och analysera dem tillsammans. De intagna har även dagböcker där de skriver sina känslor & tankar i. De har olika teman på varje dag ett exempel är att de har spirituell dag på torsdag och att de har städdag på lördag. På söndagar är det besöksdag, då får de som har fått ett okej från psykologen träffa några vänner eller familj. De måste även ha varit på plats i en månad innan de får ta emot besök. Besöken är en viktig process för att de ska veta vad de har att återvända till när de ska återvända hem igen. De flesta befinner sig på hemmet i cirka två år. Det är vad det tar att komma ifrån sitt missbruk, men de menar att det tar cirka 5 år innan allt är helt bra. De arbetar mycket tillsammans i grupp för att motivera varandra, respekten är viktig. Det blir som ett broderskap berättar de. Det är svårt att förändras ute på gatan men här inne i gruppen finns möjligheter, Detta var en privat organisation och finansieras genom att familjerna betalar för de intagna. Att vara brukare här verkar tufft eftersom de är inlåsta och inte heller själva har valt att få hjälpen, även om det är av en god anledning, att de ska komma ifrån sitt missbruk. Det är ett strikt schema som ska följas varje dag och det verkar inte vara något brukarinflytande. Att de som arbetar där själva har gått igenom samma sak tror vi är bra då de kan sätta sig in i deras situation och därefter stötta de intagna. Vi kan även tänka oss att det känns bra för dem att kunna hjälpa andra när man vet om att det är möjligt att ta sig ur sitt missbruk. En sak vi tänkte på var att de intagna hade mycket respekt för ledarna, det var mycket strikt och mycket regler.

Nu är vi klara med våra studiebesök och har även gjort vår första vecka på fördjupningen på ett barnhem, mer om det i nästa inlägg. / Sara & Lisen

Utmaning och utveckling

2015-02-16

Ännu en vecka av praktiken har gått och jag lär mig mer och mer. Var fjärde vecka har personalen ett möte i personalrummet där rektorn (John) bland annat pratar. Till detta möte har olika lärare bakat och fixat lite plockmat vilket jag tyckte var mycket trevligt:) Något som jag också gillade och tyckte var en bra idé var att en tavla var uppsatt i personalrummet där ansvarig skrev upp personal som gjort något extra bra för eller på skolan. Dessa personer på tavlan fick vara med i en lottning av ett pris. Priset var bland annat en flaska vin, olika ostar eller choklad. På detta sätt visade skolan sin tacksamhet för sin personal och alla verkade uppskatta detta lotteri. John som är rektor höjde sin personal när han pratade positivt om skolan, vilket jag tror motiverade personalen till ett ännu bättre jobb. Jag har reflekterat över att personalen har ett väldigt bra teamwork och att alla är trevliga mot varandra. Det känns som att all personal strävar åt samma håll vilket jag tror är en ingrediens för en välfungerande organisation. Än så länge är detta min uppfattning i alla fall.

***

I fredags hade jag en dag när jag var själv i wellbeing teamet eftersom Kirsten (min handledare) var på camp vilket jag ska på i veckan som kommer. Linda och Michelle var lediga. Vi hade diskuterat saker jag kunde göra under dagen om det inte dök upp något oväntat. På förmiddagen skulle jag träffa en elev som behövde extra stöd med ett prov och sedan skulle jag hälsa på Hands on Learning. Det gick bra att träffa eleven som skulle skriva provet och min uppgift var mest att vara där, ge instruktioner och uppmuntra. Hands on Learning (HOL) är en verksamhet som bedrivs på skoltid för elever som av olika anledningar hellre arbetar med praktiskt arbete än att gå på vanliga lektioner. Det är verkligen en intressant och bra verksamhet som skolan arbetar för att bedriva. Det ger alla en chans att sysselsätta sig med något man uppskattar, även om det inte är att sitta i skolbänken. Man ser HOL som ett sätt att fånga upp de elever som till exempel inte kommer till skolan för att de verkligen ogillar skolbänken, men med HOL, kan elever fortfarande involveras i skolgång. Var och en får en egen studieplan där man utvecklar sina personliga förmågor som sedan följs upp i slutet av varje vecka. Min egen uppfattning är att det borde finnas liknande i Sverige.

Vid lunchtid ringde Mindy som sitter i receptionen på skolan och bad mig komma ner till henne. När jag kom ner dit såg Mindy orolig ut. Hon var orolig över en elev som hade skadat sig själv och bad mig prata med henne. Jag fick följa med eleven in på Kirsten kontor där vi kunde prata om vad som hade hänt. Under tiden ringde Mindy Kirsten som lämnade camp direkt och skulle komma så fort hon kunde för att träffa eleven. Vi pratade lite om elevens situation men gick inte in på djupet utan pratade mer om allmänna saker som intresse, vem jag var och lite sådana saker. Det jag tänkte var att bara försöka sitta med eleven, inte prata så mycket om hennes bekymmer utan överlät det till Kirsten som visste mer om elevens situation. Jag tänkte att min uppgift var att finnas där och ge stöttning. När Kirsten kom var visade hon verkligen hur professionell hon var. Hon pratade, lyssnade, ställde frågor och hon höjde elevens positiva sidor och de planerade vad som behövde göras. När jag åkte hem den dagen, måste jag medge att jag grubblade över vad som hade hänt. Sa jag rätt saker, kunde jag sagt något annat, hur eleven mådde nu och hur hon hade det osv. Det kanske inte är konstigt egentligen. Jag ringde faktiskt min mamma och berättade vad som hade hänt (inte om själva eleven utan att jag hade fått en oväntat dag där jag höll ett samtal). Jag berättade att jag grubblade över samtalet och att jag inte visste om jag hade gjort rätt. Det var verkligen skönt att berätta för någon om händelsen för jag kunde sedan släppa det. Jag ska även prata med Kirsten om det i veckan som kommer för vi hann inte med det eftersom hon skulle åka till läkaren med eleven.

***

I veckan som kommer ska jag åka med årskurs 10 på en tredagars camp. Det ska bli riktigt kul och jag ser fram emot att lära känna eleverna bättre. Det är en massa aktiviteter på schemat och Camps är också något som jag tycker skolan borde införa i skolgången i Sverige. Det är ett sätt för elever att lära känna kompisar att få en bra relation till både lärare och wellbeing teamet.

***

Tidigare nämnt, är jag en fotbollstjej och har därför sökt upp ett lag här i Melbourne för att hålla igång och lära känna några i samma ålder som mig. Detta har öppnat upp för arbetstillfälle för mig eftersom jag blev tillfrågad om att coacha småkidsen i fotboll. Jag har inte bestämt något ännu men tiderna passar väldigt bra med VFU:n eftersom träningarna är på kvällen. Jag tror att detta är ett bra sätt att utveckla och utmana mig själv. Utmaning och utveckling är något som min VFU utomlands ger. Jag lär, försöker och jag lever.

Cheers,

/Lisa

Vecka 3 i Zambia

2015-02-13

På Circle of Hope fick vi den här veckan följa med ut till ett compound, vilket är vad de fattigaste områdena i Zambia kallas, för att göra hembesök hos de klienter som missat sin inbokade tid på kliniken. Detta gör personalen för att ta reda på varför klienterna inte har dykt upp på sitt samtal samt sin läkarkontroll. Det visade sig att den klienten vi skulle besöka tyvärr hade gått bort en tid tidigare och därför missat sin inbokade tid.Läs resten av detta inlägg»

Vår fjärde vecka på Stand

Hejsan,
Som vi nämnde i förra inlägget tänkte vi berätta om hur en vanlig skoldag ser ut för barnen som är på Stand. Barnen går i skolan måndag till fredag klockan 9 till 15. Dagen börjar med att alla 3 klasser samlas utanför skolbyggnaden för att sedan bli inropade klass för klass. Därefter hålls en samling för samtliga klasser i musikrummet med Karakia (bön), Mihimihi (välkomsttal), Panui (nyheter) och slutligen Waiata (sång). Efter den gemensamma samlingen får barnen gå till sitt klassrum med sin respektive lärare.

Skoldagarna består av små korta “lektioner” eller moment där barnen övar på sina skriv- och läskunskaper. Eftersom åldern och kunskapsnivån mellan de olika barnen skiljer sig åt ser schemat för dagen lite olika ut för dem. Det som barnen har gemensamt är lässtunder, raster och förmiddagsfika samt mattelektioner där barnen är indelade utifrån sin tidigare kunskap. Skoldagen avslutas alltid med en gemensam återsamling för att diskutera dagen som gått. Denna återsamling och den gemensamma samlingen på morgonen leds av skolansvarig ihop med lärare och elever.

Vi tycker att veckan som varit har gett oss en möjlighet att lära känna barnen bättre än om vi hade haft samma upplägg som under Holiday week. Eftersom klasserna består av max 6-8 barn har det varit enklare att skapa kontakt med barnen. Deras individuella svårigheter har kommit till uttryck under lektionerna vilket har gett oss en bättre förståelse för hur dessa svårigheter kan se ut och hur dem kan bemötas. Det har varit en väldigt intressant och rolig vecka som avslutades med fysiska aktiviteter vilka var badminton, softboll och boule men även en utdelningsceremoni för att belöna de barn som gjort bra ifrån sig under veckan som har gått. Detta för att uppmuntra ett bra beteende.

Avslutningsvis tänkte vi berätta om en välkomstceremoni som vi 3 studenter fick delta i. Denna ceremoni var tillägnad internationella studenter och vi var en grupp på cirka 20 studenter. Ceremonin hölls i en Marae vilket är en helig plats inom Maorikulturen. Denna kan jämföras med den församlingsgård som finns inom kristendomen. I denna sker så väl välkomstceremonier som födelsedagar och begravningar. Väggarna är prydda med träskulpturer av förfäder till Maorifolket. När välkomstceremonin var klar fick vi information om de olika förfäderna och deras historia. Under själva ceremonin hölls det tal, sånger och böner på framförallt Maori, men även på engelska. Vi fick en sång dedikerad till oss som handlade om att vi skulle åka hem igen. Vi tyckte att ceremonin var väldigt fin och vi lärde oss mycket om Maorikulturen. Detta är en möjlighet som vi uppskattar väldigt mycket eftersom det är en något som de vanligtvis inte gör.

Nästa vecka ska vi återigen vara på boendedelen, men eftersom barnen går i skolan kommer vi förmodligen även vara i skolverksamheten för att avlasta personalen där.

/Linda, Nohaddra och Rebecca

Colcadalen

2015-02-11

Hej!
Nu har vi gjort vår vecka i Colca-dalen. På slutet av veckan så åkte vi ut i mindre byar för att bo i olika familjer. Vi har bland annat fått mjölka kor, ridit, umgås med familjerna och hjälpt till med djuren. En stor skillnad i dessa rural areas är att många familjer är självförsörjande, de arbetar endast för att få mat. De får sina pengar genom att sälja exempelvis mjölken. Här är familjen viktig och vi märker att alla i familjen hjälps åt för att de ska klara sig, en fin sammanhållning samtidigt som barnen också får ta mycket ansvar. Vi har fått hjälpa till med familjens dagliga sysselsättningar och även ätit med dem, deras traditionella maträtter. Detta har varit en upplevelse för oss och vi har fått en förståelse för hur familjer ute på landsbygden verkligen lever. Det har väckt tankar och livet här är annorlunda jämför med i Sverige, de som bor i rural areas verkar mycket nöjda med sitt liv. De lever för dagen och verkar inte oroa sig så mycket. De känns konservativa och familjerna vi har bott i berättar att de bott i den lilla byn hela livet och att även deras föräldrar är därifrån. Det känns inte som att det är ett alternativ att flytta därifrån för att göra karriär eller liknande. Nu ska vi ha en vecka till med lite olika studiebesök för att nästa vecka börja vår två veckor långa fördjupning som förmodligen blir på en organisation som arbetar med barn.
Hälsningar Lisen & Sara

« Äldre Inlägg