Hej igen!
Nu har jag varit på Stand i två veckor redan! Tiden springer i väg. I måndags och tisdags hade vi planeringsdagar då vi diskuterade aktiviteter för barnen vilket också inkluderar riskbedömningar som vi måste göra. Dessa är väldigt viktiga att göra eftersom det finns barn som vi måste vara extra uppmärksamma kring av olika anledningar. På onsdagen gjorde vi de sista förberedelserna innan barnen skulle komma. Vi satte upp namnskyltar, städade det sista och kollegorna berättade också lite för mig hur det brukar vara under de första veckorna. Barnen ska hitta sina nya roller i gruppen men de ska också förhålla sig till en ny miljö och oss vuxna. Det är en stor förändring för barnen och det kan vara påfrestande för många.
I torsdags kom äntligen barnen! Här på Stand finns många viktiga traditioner som de vidhåller så när alla barn och föräldrar hade kommit var det dags för välkomstceremonin. Många kollegor berättade för mig dagen innan att jag tydligen skulle uppmärksammas lite extra eftersom jag var ny på centret. Detta gäller alla nya som jobbar på Stand. Denna intake var det dock bara jag som var ny. Hur som helst ägde ceremonin rum i gymnastiksalen och stolarna hade noggrant placerats ut där jag satt avskilt från de andra och mer i mitten. Jag måste erkänna att jag var rätt nervös även om alla försäkrade mig om att “nej,nej det är inte så farligt”.
Enligt tradition delades föräldrarna upp i rummet mellan kvinnor och män. Till höger satt kvinnorna och till vänster satt männen. Mitt emot dessa grupper satt personalen och på denna sida satt alla män längst fram och kvinnorna bakom dem. Jag fick förklarat för mig att enligt tradition ska männen skydda kvinnorna vilket är anledningen till varför de är placerade som en mur framför kvinnorna. Jag tog ingen bild av rummet vilket hade underlättat min förklaring men ni får helt enkelt försöka visualisera detta i ert huvud. Min placering var alltså mellan dessa två grupper för att markera att detta var en hedersplats.
Vi har två i vårt arbetslag som undervisar i maori. Det är inte bara ett språk utan det är så mycket mer. Det är en kultur vilket inkluderar sång, dans, traditioner samt arv och släktskap. Alla dessa “ingredienser” är en viktig del inom kulturen. Hela konceptet känns främmande för mig som svensk eftersom vi inte alls fått samma synsätt på vårt arv och kultur. Jag kan ju inte påstå att vi fått lära oss mycket om samer och deras levnadssätt i skolan vilket jag nu kan känna är lite genant.
Ceremonin i sig var en väldigt häftig upplevelse. Den inleddes med lockrop från den kvinnliga läraren i maori, whaea Jesamine (ja ni läste rätt, det är lockrop precis som djuren har) som sedan besvarades från andra sidan av männen. Koro Percy (den manliga läraren i maori) höll sedan ett tal på maori. Han välkomnade sedan mig och bad mig att stå upp. Inför alla dessa människor, säkert 70 personer, skulle jag presentera mig själv. Jag som inte gillar att stå i centrum tyckte att det var rätt jobbigt men som tur var gick det över fort.
Efter detta sjöngs maorisånger och sedan togs stolarna bort för en sista traditionsenlig avslutning av ceremonin. Föräldrarna bildade en inre cirkel och de anställda samlades runt föräldrarna i en yttre cirkel. Sedan gick föräldrarna runt i cirkeln och hälsade på alla anställda genom att antingen sträcka fram handen eller ge en kindpuss. När detta var avklarat bjöds det på lunch och sedan var det dags för barnen att flytta in på Stand. Denna dag bestod i mångt och mycket av att gå igenom rutiner, regler och förväntningar med barnen.
Nu tänkte jag berätta lite om de olika delarna på Stand. Centret består av tre olika avdelningar så kallade whare vilket uttalas faddi. Whare kan liknas med ordet hem. De yngsta pojkarnas whare heter Rata, de äldre pojkarnas heter Rimu och alla tjejer bor i Pohutukawa. Jag fick berättat för mig att Rata, Rimu och Pohutukawa är starka träd som är symboliska inom maorikulturen. Denna vecka spenderade jag i Rata och jag kommer att skifta mellan att vara i Rata och Pohutukawa under min vistelse på Stand.
I fredags var barnen i skolan och jag hjälpte till där det behövdes. Jag var även med på en lektion som kallas Skills In Action. Där gick personal igenom hur man kan hantera sina känslor och tanker på ett bra sätt. De gjorde ett väldigt pedagogiskt rollspel för barnen och visade olika situationer som kan uppkomma under deras tid här och hur de kan hantera dessa situationer.
Det var min andra vecka! 🙂
När man läser till socionom på Linnéuniversitetet kan man göra en del av sin utbildning i ett annat land. De studenter som har valt att göra det delar med sig sina erfarenheter i den här bloggen. Läs och låt dig inspireras.