Socionomstudenter utomlands

Hej Sverige <3

Det var ett tag sedan jag hörde av mig här. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av de lite mer djupare sakerna när det kommer till hur verkligheten ser ut. Jag hoppas det går bra, annars är det bara att bläddra förbi inlägget.

Generellt sätt har det varit bra de senaste dagarna, men vissa dagar har varit psykiskt och andligt tuffare än andra. Nu när det närmar sig mitten av praktiktiden börjar saknaden till min älskade familj växa. Det kanske låter lite fånigt men jag älskar min familj av hela mitt hjärta och prioriterar dem väldigt högt. Jag hade ett samtal med min mamma och bror häromdagen gissa om jag blev glad :’) Det gjorde hela min dag. Det var så skönt att få prata av sig om allting jag får vara med om och dessutom på det svenska språket <3 I soo needed that. Kärlek till er!

En annan sak, som jag kanske har nämnt i tidigare inlägg, är att vi en del gånger får se en annan sida av vad som pågår i den här världen. En del socialarbetare kan hantera saker och ting relativt bra vilket är ett stort plus. Jag har lärt mig att det inte handlar om att stänga av sina känslor när man jobbar, utan att lägga dem åt sidan och finnas där för brukarna under tiden. Det är efter varje arbetspass vi på Stand kan få tillfälle att göra en “debrief” och få prata av sig om vad som har hänt under ett arbetspass. Fastän vi har debrief kan jag ändå gå hem med ett tungt hjärta och medlidande för barnen en del dagar. Som jag nämnde tidigare är det en annan sida av världen man får stötta på här och fastän världen är full av underbara och goda saker så kan vi inte neka att ondskan finns. Jag kan ge er en mer konkret och verklighetsbaserad bild av vad jag menar- självklart utan namn, bild eller annat som kan avslöja vem det är.

Tänk dig att du träffar en 7 årig liten pojke med världens finaste leende, som du får krama om och leka med. Den här pojken är generellt sätt väldigt glad, älskar att springa runt, krama om folk i sin omgivning, tar tag i din hand när ni ska gå någonstans och en pojke som inte bara personal älskar, utan även alla andra barn. Den här glada pojken som du träffar, och som du tror mår bra då det är de signalerna han sänder till dig, vill inte längre leva. Han har försökt att förändra på det några gånger, men personal har lyckats uppmärksamma det i tid och räddat honom ur de situationerna. Den här pojken är trött på vad vi kallar för “livet”.

Detta är ett exempel utav många.

 

När jag var 7 år, visste inte jag var ordet “deprimerad” var eller vad “ta livet av sig”, “självmord” eller andra liknande (och hemska) begrepp var. Jag var bara ett barn. Mina tankar var på leka med mina dockor, kompisar och bara ha roligt. Barn borde inte veta vad sånt innebär, enligt min åsikt. Men nu när det redan hänt är vår uppgift att visa dem det motsatta, att det är värt att leva. Att livet är fullt med underbara saker med.

Det är det här jag syftar på när jag berättar att det kan vara mentalt påfrestande att se, höra och känna deras smärta. Men ljuset övervinner alltid mörkret. Jag vet att vi tillsammans kan göra skillnad för andra människor i vår värld.

 

Innan vi säger hejdå vill jag avsluta med 3 fun-facts 😀

1. Personal och barn kan få Snap Cards om man har varit lite extra duktig eller snäll på Stand.

2. En utav anledningarna till att älska barnen på Stand är att de kallar oss personal för “Miss” eller “Mr”, en har kallat mig för “Mum”, en annan för “Auntie” (när jag translatade det står det “Tant” hahahah! Tack?) och en annan kallar mig för “Sister”. En kille trodde att jag var en utav barnen här (dvs brukare) och en annan trodde jag var 15.

3. Att folk är ovanligt sociala och jag älskar det fastän det fortfarande är lite ovant. Om jag är ute och går så hälsar folk som går förbi mig. Och varje gång jag kliver in i en matbutik och står vid kassan så frågar personal hur jag mår och hur min dag har varit. Första gången de hände så kolla jag runt omkring mig och ba “Pratar hon med mig?”, “Känner vi varandra?”, “Varför är hon så trevlig?”.
Erkänn Sverige borde bli lite mer såhär?

 

 

Ha en fortsatt fin helg!

 

Kärlek,

Elin

HEJ SWEDEN!

Denna vecka har varit en intensiv, annorlunda men rolig. Stand har haft en “training-week” där all personal har fått en hel del föreläsningar om trauma, pubertet, MAPA (=självförsvar 😀 – vi fick träna och slåss på varandra hhahah), om deras datasystem; typ hur man skriver en “Incident-Report” om något händer och hur man dokumenterar i allmänhet då det är mycket dokumentation här varje dag för personalen.

Vi har även fått jobba med pappershäften om Stand och deras policy, regler och säkerhet. Personal har förberett inför det nya intaget av barn och läst sig in på varje barn samt fått presentera det för alla. Det handlade bland annat om vilka diagnoser barnen har, deras rädslor, varför de behöver komma hit, hur deras familjesituation ser ut, deras trauman e t c. Det som har gjort denna vecka rolig är såklart människorna jag fått umgås med här- det är de som gör hela min praktik- bokstavligen.

 

Hoppas ni får en bra helg <3