Socionomstudenter utomlands

Jag glömde berätta om vad jag gjorde igår kväll! Igår var jag på ett evenemang som sjundeklassarna på Orchid school hade förberett sedan i mars (!). Det heter Long Table och handlar om att vi förr satt längre tillsammans och pratade och lärde känna varandra och släkten bakåt i tiden, historier om ens egna släktingar. Temat för Long table är migration, där både från utlandet och inom landet kan räknas in. Så sjundeklassarna hade fått i uppgift att gå hem och ta reda på om någon i deras familj, släkt eller närhet hade någon sådan historia att berätta.

Evenemanget tog plats på Chaniwarwada som är en historia plats i Pune. På en stor scen hade de byggt upp med långbord och högtalare och 3 meter långa målningar hade de hängt upp som väggar till scenen där vi alla satt. En gammal bord tillhörande den historia platsen blev vår bakgrund och gav en mycket härlig stämning till hela kvällen. Det bjöds på dans, sånger, egenskrivna dikter och musik med och utan vokalister. En superhärlig afton med mycket kreativitet och energi i luften blev det. Jag är glad att jag fick ta del av allt detta!

Punes borgmästare var även på plats!

The Long Table Chronicle öppnas 

Allting filmades också

Jag fick en “tsunami-doll” som var en symbol för barnen som utstått tsunamis och tvingats flytta (migrera) på grund av naturkatastrofer. Jag blev glad att jag fick en docka och för att barnen kom fram och så gärna ville berätta historier för mig om migration.

Allting eskalerade till ett stort dansparty längst fram på scenen med musik och barn och föräldrar blandade! Stämningen var hög!

Sedan avrundades det med en snabblektion i miljökunskap. Lakshmi tog mikrofonen och bad alla att äta upp sin mat för att ingen mat skulle slängas i onödan och bad alla att plocka upp skräpet efter sig och andra för att slänga i soptunnorna.

Efter att skolbarnen och föräldrarna gått hem blev några av personalen och sponsorerna kvar en stund och det blev magiskt för de satt och sjöng tillsammans! Helt underbart mysigt att få sitta vid denna historiska plats i skymningen och lyssna på indiska visor! <3

Hej kompisar!

Äntligen har jag en ledig dag! Söndagar i Pune är ganska aktiva dock och jag har varit ute på stan en sväng men är hemma för att fylla på lite vatten och energi, men även hålla mig undan den värsta värmen som brukar komma vid kl 15-16 på eftermiddagarna. Det är vinter här i Indien nu och termometern visar 32 grader som mest och ca 20 om nätterna. Jo tjena att det är vinter! Det mest komiska med detta är dock att om kvällarna ser jag människor med MÖSSA på sig!

Denna veckan har jag hunnit med massa saker kan jag ju bara säga. Måndag och tisdag vet ni ju redan. Onsdag och torsdag har jag fått följa en av de tre skolkuratorerna på The Orchid School, hon heter Anusree [anosh:rii] och var superkul att få följa! Hon är kurator för årskurs 5-10. Hon skojade själv om att hon är kortare än skolbarnen många gånger och att alla kallar henne för “den korta” och frågade om jag också skulle göra det. Och förvisso så var hon ju bara ca 140 cm lång, men inte ska jag kalla henne för något annat än sitt namn. Däremot så märkte jag att barnen kallade på henne som Anusree-di, och det där extra “di” undrar jag över vad det kan betyda.

I vilket fall så blev det inte många bilder eftersom det är en skola med skolbarn i alla åldrar. Däremot fick jag göra många olika saker. Det första som hände i onsdags var att jag fick vara med på ett  “webinar” med tema Adressing child sexualabuse in the institution. Oerhört apännande att lyssna på, och tacksamt nog var allt på engelska. Jag tog med mig lärdomar så som “Jag är din förälder” = barnet ska respektera den vuxne. “Jag är ditt barn” = den vuxne ska respektera barnet. Och att det är viktigt att definiera för sig själv vad våld är, så att det lättare går att relatera och sätta sig in i vad ett barn eventuellt berättar för en i en förtroendesituation. Det är också viktigt att lära sig kontexten, kulturen och samhället – alla har inte samma syn på barnaga, alla har inte samma syn på ålder och kön etc. Orchid school har även (som sig bör) utbildningar för lärarna och all personal angående att vara uppmärksamma inför barn som får illa, och direkt efter webinaret fick jag vara med på just en sådan föreläsning! Det var bara pyttelite av vad jag lärde mig för mer hinner jag inte beskriva här.

Jo jag fick även vid ett tillfälle vara med i barnsamtal då tre pojkar kom till Anusree som läraren skickat dit. Mycket spännande att höra henne lirka och vägleda skolbarnen till att själva komma på lösningar till sina problem! Hon berättade efteråt att det ger sällan effekt om hon predikar nånting för dem att de inte får göra si eller inte göra så. Det bästa är att låta dem komma på själva vad det är de faktiskt kan göra.

I Indien har de nästan samma sekretess som i Sverige, ingen annan har tillgång till dokumentationen om barnen som kuratorerna journalför. På Orchid har de en gen policy-book som de själva har gjort upp som täcker allting och som den nyanställde även skrivet under på, exempelvis att hen har förstått att det inte är acceptabelt med sexuella trakasserier (exempel på vad en får och inte får göra ges), lönesättningen, hur en ska hantera relationen vuxen-skolbarn, bemötande etc…

På Orchid håller Anusree i en klass som heter Life Skills Orientation och är till för barnen i åk 5-9. Exempelvis diskuteras ämnen som respekt, känslor, egna känslor, kontaktskapande, koppla ihop känslor-tankar-handlingar, hur det är att gå i skola osv. Massa intressanta sidor i häftet som jag verkligen anser passar ypperligt i skolvärlden, speciellt när barnen som på Orchid får hemläxa på det och tar med diskussionen hem. Skolkuratorerna har även kursen Media Literacy som handlar om att som ung hantera inflödet av media. De blir på så sätt något mer förberedda på hur det är att leva i ett samhälle med så pass mycket media överallt. Ett avsnitt handlade om t.ex. Self and Body Image. Mest var fokus på vad de tar in, snarare än på vad de sänder ut (på sociala media). 

Jag fick även medverka i ett klassrum på en klassobservation. En lärare hade bett Anusree att koma och observera hennes klass och jag fick följa med. Tyvärr var allt på marathi just den gången så jag fick inte ut så mycket av lektionen, men det var intressant att se hur det går till. 

Fredag och lördag har jag besökt Muktangan Rehabilitation Centre. Också mycket intressant! Men på ett annat sätt så klart. Detta är en missbruksklinik där klienterna skrivs in för 30 dagar. Under de dagarna så får de inte lämna stället, missbruka eller ha sina mobiler. De får ringa en särskild dag i veckan och inget utöver det. På dagarna är de sysselsatta med yoga, terapisessioner med psykolog någon gång i veckan, laga mat, städa, tvätta och ha 1-3 samtal med kurator varje dag (!). Dagarna går ut på att sysselsätta sig med andra saker än sitt missbruk här.

I Indien kan både alkohol, droger, spel, internet och cigaretter/tobak klassas som missbruk. Dessa är anledning för att klienterna skrivs in på Muktangan.

Jag fick första dagen höra alla counselors (mentorer) berätta om sitt arbete och deras bakgrund då de flesta av mentorerna på Muktangan är före detta missbrukare som nu har utbildat sig och arbetar på stället. Abhijit var en av dessa och han berättade om sitt liv före och efter Muktangan rehab. Dessutom firade han sin födelsedag sa han, sin nykterhetsfödelsedag dvs. Så andra dagen jag var på Muktangan fick jag se alla samlas i en aula för att lyssna på och motiveras av olika personer som varit nyktra olika länge men allt tack vare Muktangan. Så deras arbetssätt är en blandning av 12-stegsprogrammet och AA (anonyma alkoholister) fast med en indisk twist! 

Alla är i aulan och lyssnar. Skorna ska vara av i den lokalen. Medicinavdelningen sköts av sjuksköterskor. Den främre mannen har tidigare arbetet inom flygvapnet berättade de!

Stora grytor för över 200 pers. 

Och alla sitter på golvet och äter i denna stora sal.

Andra dagen fick jag följa med in på kvinnoavdelningen, då jag som kvinna inte är tillåten att gå in på mansavdelningen. Inga män får komma in på kvinnoavdelningen, där är all personal kvinnor men de manliga brukarna får träffa kvinnliga mentorer. Jag fick ingen förklaring på varför det är så tyvärr.

Det var oerhört givande att få träffa brukarna på kvinnoavdelningen dock! De var urgulliga allihop och de hade förväntningar på var stund tillsammans medan jag inte hade några alls. Utan när jag kom i på avdelningen satt alla på golvet i en ring och alla tittade uppfordrande på mig. Så jag fick sitta ensam på en finare matta och precis i mitten så att alla kunde se mig. Sedan skulle jag berätta om Sverige. Jag förstod direkt att jag inte kunde eller borde fråga så mycket om dem och deras liv men samtidigt så kunde jag inte låta bli. Så jag frågade om vi kunde gå en runda där de berättade om sig själva, och det gjorde de. 12 stycken korta berättelser om deras namn, ålder, var de kom ifrån, vad de hade för missbruk och hur länge de varit på Muktangan/hur länge de hade kvar på Muktangan. Det visade sig vara väldigt blandade sorters missbruk där till och med aggressionsproblem klassades som missbruk och var en godkänd anledning att skrivas in på rehab, två unga tjejer hade detta som diagnos. Andra hade alkohol- cigarett- eller tablettmissbruk. De var mellan 16-50+ år. Den äldsta kvinnan ville inte vara bland de yngre utan tyckte det skulle varit separerat medan de unga kvinnorna ansåg att det var mycket bra att ha blandade åldrar på rehab och i gruppen.

De var väldigt intresserade av mig och frågade frågor så som vad jag hade för färg på ögonen, hur jag kunde färga håret i så annorlunda färger, om jag hade några tatueringar, vad mina hobbies är och om jag kunde yoga. De var väldigt måna om att berätta om varandra i gruppen också, de pekade ut varandra med ord som “Hon är bra på att måla!”, “Hon där är yogainstruktör och expert!”, “Hon har varit i USA en gång!”. Så mötet med denna grupp handlade mest om att få en trevlig stund tillsammans och få veta lite mer om varandra. De undrade vilken sorts musik vi lyssnar på i Sverige, jag sa att jag kanske var lite annorlunda på det sättet och inte lyssnar på klassisk svensk musik (haha, hur sjutton skulle jag förklara att jag lyssnar på hårdrock och metal?). Några av dem kände till Robyn som ju är en känd svensk musiker, så även Avicii! Men jag kom inte på annat utan vi pratade om deras dagar på rehab istället. De har musikterapi och bildterapi i veckorna, det hjälper mycket berättade de. När besöket besöket började lida mot sitt slut så bjöd jag på polkagrisar, det tyckte de var intressant! Ingen spottade ut men det var många olika miner när de smakade på dem. Det var underhållande för mig! 

Idag är det söndag och jag är ledig! Vi får se vad jag hittar på härnäst…

Hallo kompisar!

Nu kommer ni verkligen att få se mycket! Vi har idag varit på min första utflykt/studiebesök ute på landet utanför Pune. Det blir en bildbomb så får vi se hur mycket jag hinner skriva innan strömmen går igen. Som ni vet så är elnätet (och därmed wifi:et) inte så tillförlitligt.

Dagen till ära så har jag köpt en lång kurta, som plagget heter med matchande leggings och så klart en lila sjal till detta!

Frukost packade och klara åt oss studenter, rektor, vicerektor och föreläsare. Jo just det Lakshmis man Kumar (eller Babo som han bad mig kalla honom) var också med på studiebesöket.

Den blå grinden var tydligen entrén till en stor militärskola i Pune. Babo berättade.

På väg ut från den stora staden tog vi motorvägen. Såg massor och åter massor av skräp längs med vägarna och undrade både hur allt kommit dit och om det någonsin kommer därifrån…?

Vi passerade flera tempel.

Om ni inte visste det så är kor heliga i Indien. På landsbygden går kor på bete medan i stan står de i stall merparten av dagarna men de får gå på promenad då och då om deras ägare tar ut dem i repet (“kopplet”). Ute på landet såg jag på avstånd att flera hade målat sina djur över hornen och ansiktet (vänta heter det mule på kossor också kanske?), rosa-orange-rött-vitt-grönt.

“Här tog vägen slut!”.

Vi passerade en mycket vacker insjö. Även om sjöar är relativt vanligt i Indien så är det ändå skillnad på att se sjöar i Sverige eller i Indien. Vattnet är renar i Sverige och vi har en otrolig tillgång till det. Som Kalpana berättade igår: Water will start wars – and you Swedes have an advantage about it!
Det kan ligga nånting i det tyvärr…

Väl framme i den lilla byn efter 2,5 timmes bussresa så välkomnades vi och vi fick ta av oss skorna utanför husen. Det första huset vi tar av oss skorna… 

…visar sig att inne i huset står en man och berättar på hindi att han är mycket stolt över detta hus och detta golv för det har han gjort själv. AV KOSKIT! Så där står vi utan skor och kan inget göra, haha! Lika bra att go with the flow hädanefter var mitt motto i mitt huvud.

Varför vi gick in i alla dessa kvinnors hem? För att se hur deras spisar fungerade, få bakgrundshistoria om deras liv och även se hur de bodde. Mycket spartanskt men mycket färgglatt samtidigt. En del saker var väldigt primitivt medan andra familjer hade uppgraderat sig. Exempel på detta är de två olika sätt vi fick se hur de malde mjöl för att ha att baka och laga mat med senare under dagarna. En kvinna berättade att hon stiger upp varje morgon kl 04 och maler mjöl. Under tiden sjunger hon om hur det är att drömma om att ens son ska komma hem igen. Det blev en mycket vacker stund vi fick tillsammans med henne vid kvarnstenarna.

Lakshmi berättade om basilikan som växer i kärnan av varje stad och by. Det var guden Krishnas favorit och den tillför en renare och starkare tro, om jag uppfattade det korrekt med lite översättning också på det…

Den här goa kvinnan bjöd oss alla på egen odlade och egenrostade jordnötter när vi besökte hennes hus! En av många saker de kunde laga till på de nya, säkrare och mer miljövänliga spisarna.

Här torkar riset i solen!

Den fantastiska lilla trädgården av bambuträd och så lilla jag.

Vi fick dofta på stora citronträdsblad. Ljuvligt!

Och här kokas badvattnet upp!

Överraskande nog så efter att vi besökt allas hem med den nya spisen så var alla de olika sakerna de tillagat på sina spisar åt oss! De hade alltså suttit och lagat massa mat åt oss besökare och studenter liksom, så underbart vänligt och fint gjort. Jag var rörd.

Det hände mig en extra spännande sak så klart också. I ett av husen vi besökte så var jag en av de två sista i den stora gruppen. Vi visste inte alls vad som berättats eller visats så vi klev bara in och hälsade. Kvinnorna talade bara några få ord engelska så vi förstod inte alls vad de ville. Men när kvinnan som bodde där plockade fram en stor bastmatta som vi två studenter skulle sitta på! Så vi fick snällt sitta och titta på en stund när de bakade bröd och stekte på spisen! Sedan blev vi bjudna på något speciellt: nämligen socker! Ja det var speciellt för dem alltså, inte för oss. Vitt socker i stora pärlor och inte kunde jag med att slänga det heller. Så där satt vi och knaprade på socker och tittade på när de äldre kvinnorna bakade. När vi skulle gå frågade värdinnan något som jag inte alls förstod. Någon student sa att kvinnan kanske frågade om jag var gift, varpå jag gjorde en stor gest och skakade på huvudet. Senare på eftermiddagen bad jag Babo översätta åt mig och fråga kvinnan vad det var hon egentligen undrade. Då ville hon välkomna mig på allra bästa sätt genom att sätta en gul och en röd prick i pannan på mig! Så förargligt tänkte jag, att jag missuppfattat och nu kanske hon trodde att jag inte respekterade henne alls genom min konstiga gest och respons på hennes fråga. Så jag fick översatt att jag gärna tog emot det hon erbjöd men då blev processen annorlunda. För att bli välkomnad så var jag tvungen att komma in i hemmet igen, utan skor (mycket viktigt!) och sedan visade kvinnan mig vägen in till deras absolut heligaste nämligen deras hems tempel. Så fick jag ställa mig på en matta där och sedan välsignade hon mig och visade sin respekt genom att röra mina fötter, blåsa rökelse på mig och sätta två färgprickar i pannan. En otrolig upplevelse för mig!
Men nästa gång så ska jag bara säga ja så slipper de bjuda in mig i huset igen och gå igenom hela proceduren igen.

Hallo kompisar!

Idag var första dagen i skolan… Ja alltså på Orchid school. Det var heldag inplanerad med föreläsning om “sustainability”. Ruskigt intressant då jag verkligen kan hålla med om vad föreläsarna sa: Vi har bara en jord och den måste vi ta hand om.

Kalpana berättade om CSR (corporate social responsibility), att tillsammans ta hand om miljön vi har. Hon utgick från tre E: economics – environment – ethics. Dessa smälte dock ihop med tre P: People – profit – planet. Kalpana berättade om hur viktigt det är att företag ska ta ansvar för vad de släpper ut och även om deras profit förändras åt något håll så kommer deras etiska beslut om ex. billiga material eller arbetskraft till slut att påverka folket. Arbetarna vägrar jobba för lägre lön eller att köparna inte vill investera i barnarbete osv. Mycket intressant!

Anu föreläste om liknande hållbarhet men även om en speciellt framtagen spis som minskar både åtgången av bränsle/ved och utsläpp så som rök. Denna introduktion var till för oss då vi skulle på en fieldtrip dagen efter för att få se dessa spisar IN ACTION! Spisarna hade minskat röken i köken (pun not intended!) hemma hos folk att många hade fått förbättrad hälsa berättade Anu.

Båda föreläsarna påpekade att det är viktigt att alla, inklusive företagen, vet vad deras “baseline” är: att veta hur en själv påverkar miljön. 17 st delmål av SDG (Sustainability Developmental Goals)

Mellanmål och lunch i skolan. Vet fortfarande inte riktigt vad det är jag äter. Vegetariskt är det, men sen vet jag knappt mer… Ris?

Några barn satt och målade utanför vår föreläsningssal. Lär de sig om gamla Egytpen mån tro?

 På hotellet försöker jag med min egen sustainability… Det går inte så bra att ladda laptop med svenska kontakten i indiska uttagen… Så tekniskt sett så använder jag inte så mycket el?

Förresten, har jag sagt att jag gillar lila? Mitt hotellrum, min tröja, jag och 2000-rupiessedlarna matchar.

Hej allihopa!

Idag har jag blivit fått kontakt med andra svenska studenter, vilket ju är toppen! Dels så har jag fått massa bra tips från dem och dels så är det ju alltid härligt med sällskap!
Så jag blev mött av Karin som visade mig både bra matställen och hur jag ska åka rickshaw. Vi åt på ett lite flott ställe så jag tänkte att jag skulle passa på att äta kyckling. Det kan jag ju rekommendera att inte vara så fördomsfull, för även om det var en lite finare restaurang så var maten ändå inte korrekt tillagad. Men allt annat var gott på tallriken, haha!

Sedan visade Karin mig vänligt nog ett shoppingmall som jag blev lite överraskad av den extremt höga ljudvolymen. Hon verkade också lite smått överraskad över att det var så mycket folk. Sedan kom vi fram till att det nog måste vara för att det var söndag – alla är lediga och kan spendera eftermiddagen på köpcentrum och på restaurangerna där inne.

BYOB – Bring Your Own Bag, smart för miljön!

I indiska affärer så får en inte gå in med sin ryggsäck utan den ska lämnas in och så får en tillbaka en nummerbricka som kan se lite olika ut. Denna gången fick jag en sak som liknade en pog (vet du inte vad pog är är du antingen för gammal eller för ung, hihi!)

 Och jag fick glass! Det bästa jag vet! Glömde jag berätta det? Double chocolate therapy och jag vart nöjd <3

 Jo jag gillar ju även lila… Så när jag såg en lila tvättmaskin så blev jag ju överförtjust. Dock väger den för mycket för att jag ska få ta med den hem i packningen så den fick stanna i butiken.  Och i mataffärerna så har de lite olika system. Ett som skiljer sig från det svenska är att för att köpa grönsaker så ska en till en annan kassa och köa för att få ett pris på sina varor. Sedan får en ställa sig i den vanliga kön ut och betala. Det är viktigt att spara kvittot i Indien – annars kommer du inte ut ur butiken! Säkerhetsvakter måste stämpla kvittot: [PAID] står det.

Lite toalett vett och etikett

Detta var något jag såg snabbt på gatan. Blev glad över att se att det finns utbildning som är tillgänglig för kvinnor att få lära sig köra i trafiken. Men också att det är en kvinnlig instruktör! Det kan ju göra skillnad för många att det är en annan kvinna som lär ut och som hjälper dem.

Lite chockartat så fick jag även uppleva en väldigt öppen urinoar på trottoaren. Inte alls mysig odör omkring dessa!

 På kvällen såg jag att där växte träd, rakt upp och ner, mitt i gatan! Inget konstigt med det.

Det var en mycket omvälvande dag då jag var ute i trafiken men också träffa många nya kompisar från både Stockholms-, Örebros- och Linköpings universitet. De är ett gäng på ungefär 17 studenter medan jag är ensam från Linnéuniversitetet. Det blev många frågor och härliga skratt. De bjöd med mig ut för att äta på kvällen vilket blev en riktigt trevlig början på min tid här i Indien.