Sakhi
Vi har också hunnit med en del studiebesök. Vi har bland annat varit på en feministisk NGO, Sakhi, som arbetar för jämställdhet mellan könen. Det var ascoolt, dom har lyckats få in kvinnor i de lokala byråden så att de representerar 50% av medlemmarna. De ger kurser och hjälp till alla kvinnor som går med för att de ska lära sig det administrativa men även för att våga stå upp för sin rätt att uttrycka sig och boosta deras självförtroende. Kurserna var ett resultat av att männen i början sa ”Vad var det vi sa, kvinnor kan ingenting om sånt här”. Jag blev mäkta förvånad att de kommit längre än vad vi i Sverige har i det avseendet. Sen kvarstår såklart andra jämställdhetsproblem, så som kvinnans roll i hemmet eller samhällsstatus överlag. Men intressant jobb som Sakhi också gjorde var att de startat kurser även för män i hur de ska hantera situationen när deras fruar börjar arbeta. Kul att se att det även läggs fokus på männen när det gäller feministiska frågor, det är ju trots allt generellt männen som skapar problematiken.
Don Bosco (Child Line)
Ett annat besök vi gjort var på ytterligare en NGO som kallas Child Line. Efter det besöket insåg vi att det jobbet de gör är i princip det som socialtjänsten hemma gör. De har en jourlinje man kan ringa om ett barn behöver hjälp, anordnar ett akuthem för barn som far illa och arrangerar barnhem eller fosterhem för de barn som inte kan flytta tillbaka hem. De barn som inte kommer till deras hem men som är anmälda över jourlinjen anordnas de interventioner som krävs för att barnet ska få det bra. De har också dygnet runt personal på tågstationer för att fånga upp ensamma barn som kommer med tågen, för att de inte ska hamna på Trivandrums gator. Detta var väldigt intressant då jag noterat att jag faktiskt inte sett ett enda gatubarn sedan jag kom hit. Mycket tack vare denna organisation som fångar upp. Notera är att detta inte är allmänt känt i Indien, tvärt om finns det mycket fattigdom och barn som lever på gatorna, dock inte alls i samma utsträckning här i Kerala som är den rikare staten.
Anjanam Q.S.S.S Children´s Home
Vi har också besökt ett barnhem med flickor som framförallt blivit sexuellt utnyttjade, men även annan problematik förekom. Det var en unik upplevelse. Vi fick se fantastiska uppträdanden i dans och sång, vi fick själv uppträda och sedan dansa tillsammans med dem! Det var härligt. Det märktes att de inte så ofta får besök, då de var väldigt engagerade i oss och frågade oss tusen saker, vi fick till och med skriva autografer vilket kändes konstigtoch problematiskt. Det är svårt när en inser att de faktiskt ser oss som något finare och bättre, om det nu var så de kände, för mig kändes det i alla fall som om vi var störst, bäst och vackrast, de behandlade oss som kändisar liksom… De hade svårt att låta oss gå, men efter att de visat oss runt tre-fyra gånger behövde vi åka hem. Vi blev glatt avvinkade vid grinden. Flickor placeras här av staten, Child Welfare Comittée. Tanken är att de ska göras individuella planer för varje enskilt barn om vilka interventioner som är bäst lämpade. Vissa flyttar tillbaka hem igen och vissa adopteras eller placeras i fosterhem.
Kanthari
Vi var också en bit utanför Trivandrum på en organisation som heter Kanthari. Kanthari erbjuder vägledning i socialt entreprenörskap för personer från hel världen, det verkar superspännande! Om en har en idé inom socialt arbete som en vill starta upp så kan en söka till Kantharis kurs. Den är på sju månader och då får en all möjlig kunskap som är nödvändig, projektstart, ledarskap, ekonomi, administration osv. När kursen är klar åker en hem och börjar sitt projekt och får då handledning de sex första månaderna. Under tiden en är här gör en också ett sjuveckors projekt med de andra ”studenterna”. De som var där nu hade gjort en kampanj för universitetsstudenter om att slopa plastpåsar och börja använda tygkassar. En annan grupp hade startat en eco-farming i Kantharis trädgård. Det var många härliga människor och stämningen var fantastisk! Kunde inte bli annat än sugen på att komma tillbaka och spendera sju månader där. Här är hemsidan om du som läser känner dig peppad: http://www.kanthari.org
Besök på barnens skola:
Vi har också varit på barnens skola som ligger en liten bit utanför city, nära där de bor. Det var verkligen intressant. Vi fick först sitta och prata en stund med rektorn på skolan, han var mycket trevlig. Han berättade lite om skolan och hur de arbetar. Vi som socionomstudenter var såklart mest intresserad av annat än vad han berättade, så som om barnen blir slagna i skolan, om de har någon kurator och hur de ger stöd till elever med extra behov. Vi fick ganska enkla svar på dessa frågor. Kurator har de inte, men det kommer en terapeut två gånger om året och om det är någon med psykiska problem så hjälper skolan till att kontakta läkare. Elever med särskilda behov har de inga så något stöd för det behövs inte, och nej här slår de inte barnen. Eller i vissa undantagsfall, om det är någon alvarligt så kan ”punishment” vara nödvändigt. Svaren är ju intressanta ur svenska öron. Hur kan en skola på några hundra elever inte ha en enda elev som behöver extra stöd? Och om de inte har identifierat en enda elev med särskilda behov, hur ska de då kunna se om ett barn har psykiska svårigheter? Och varför finns det bambupinnar på varje lärares skrivbord (som barnen berättat använts för att slå med) när de inte slår sina elever? Angående barnagan är vi väl medvetna om att det förekommer och det känns problematiskt att rektorn inte kunde svara ärligt på frågan. Uppenbart var att han var medveten om att det faktiskt sker dagligen. Jag förstår, eller tror, att anledningen är att han inte ”vågar” vara ärlig inför oss ”västerlänningar” och framförallt svenskar. Det är inte så konstigt då den ”västerländska” uppfattningen är stark och har mycket makt. Det lite konstigt eftersom 80% (källa: FN) av världens barn utsätts för våld, vilket borde skildra att även majoriteten av världens vuxna tycker att det är okej. Ja… denna diskussion om barnaga är komplex och om jag får tid kommer jag diskutera det vidare i ett annat blogginlägg.
Det var ett intressant besök och kul att få se miljöerna och hur lektionerna går till. Dock fick vi höra av ett av barnen på Chilla att efter vi gått hade barnen i en av klasserna blivit slagna för att de inte hade kunnat koncentrera sig när vi var där… L Så såhär i efterhand hade det kanske varit bättre om vi inte hade kommit dit.