Socionomstudenter utomlands

läs och låt dig inspireras

Byebye!!

2015-12-21

Efter lite semester har jag nu har jag spenderat min sista dag på Chilla… Sista tiden gick fortare än kvickt! Jag och Therése har jobbat på med våra gruppaktiviteter, nallekort och känslokartor. Vi har också haft workshops för alla vuxna som är engagerade i Chilla. Det var väldigt kul, de flesta var mäkta imponerade av upplägget och pedagogiken. Här är de vana vid föreläsningar medan workshops var något helt nytt. Den sista tiden har vi pratat mycket med barnen om avsked och om hur det kommer kännas när vi åker hem. Det är inte lätt… Väldigt svårt faktiskt! De flesta barnen visar negativa känslor, såklart. De berättar att de kommer vara arga, ledsna, känna sig ensamma och säga upp vänskapen med oss…
Det får mig att än en gång reflektera över vad för nytta vi gör i ett sådant här sammanhang, och hur stor är skadan? Vad betyder det för barnen att två gånger om året skapa förtroendefulla relationer till människor som efter några månader åker igen? För mig känns det väldigt svårt. Det hade varit lättare om det fanns någon där som de kunde vända sig till, problemet är att ofta blir de studenter som kommer den viktiga tryggheten. De som finns kvar har enligt mig inte möjlighet eller förmågan att ge barnen detta. Barnen har från tidig ålder anknytningsproblematik och på många plan blivit övergivna av sina föräldrar. Hur hälsosamt är det för barnen att bli “övergivna” igen och igen av oss som kommer? Så varför kommer vi? Det behövs resurser för att garantera att det finns andra personer i barnens närhet som verkligen kommer stanna, som de kan prata med, öppna sig för och ha som trygg punkt. Jag hoppas att det mentorskapsprogram vi tillsammans med Fatema utvecklat verkligen kommer kunna vara en bit på väg, det är i alla fall tanken!

Jag och Therése hade som avslutning framkallat foton från vår vistelse. Vi gjorde ett album för dem att titta i när de vill komma ihåg alla fina och roliga stunder vi haft. Vi gjorde också i ordning ett varsitt porträtt av barnen som vi tillsammans satte upp i deras nya lekrum! (Som för övrigt blev såååå fint)

Som en slutsummering har detta varit ett äventyr jag alla gånger skulle göra om. Det är otroligt hur en kan utvecklas bara av att resa. Att möta nya människor, nya samhällssystem och andra kulturer har höjt min blick och fått mig att kunna se nya perspektiv på livet! Det är ju helt fantastiskt! Res mera och ta in så mycket kunskap du bara kan!

Hej från mig, Chilla och Indien!

 

IMG_7126

IMG_7131

IMG_7124

IMG_7362

IMG_7299

IMG_7340

IMG_7396

IMG_7409

IMG_8166

IMG_8171

IMG_7421

IMG_8196

 

 

Even more busy days!

2015-11-21

Jahopp, det börjar sakta närma sig slutet av praktiken, exakt en månad kvar idag till jag sitter på flyget hem igen. Hur konstigt är inte det!? Jag känner mig inte alls redo…

De senaste veckorna har verkligen swishat förbi. Vi jobbar på för fullt med våra gruppaktiviteter, idag pratade vi om genus vilket var spännande. Här i Indien är könsrollerna starka och klassiska, kvinnan sköter barnen och hemmet, mannen drar in pengar. Barnen hade ändå ganska öppna värderingar gällande kön, inte för att jag är helt säker på att dom svarade så bara för att dom trodde det var det jag ville höra eller om de faktiskt tycker så. I vardagen syns i alla fall rollerna ganska tydligt. Flickorna hjälper till med städ och tvätt medan pojkarna får göra mer fysiskt påfrestande arbete som att flytta bråte eller gräva i jorden.

Under denna vecka och slutet på förra har vi jobbat intensivt med att måla om ett av rummen till ett ”lekrum”. Barnen fick välja färg på väggarna, jo då, det blev en färg för varje vägg, gul, rosa, blå och grön. Så häftigt! Alla barn har varit med och målat. Det var verkligen en utmaning att strukturera upp detta projekt så att alla barn fick göra lika mycket och få dem att förstå vart det ska målas och hur. Perfektionisten i mig fick verkligen hålla tillbaka kan man säga. Vi har också använt fina stenciler så att väggarna blev lite pyntiga. Såå himla fint! Nu är det bara hylla och matta som saknas sen kan vi flytta in alla prylar och sätta upp alla bilder barnen målat på de olika aktiviteterna. Jag laddar upp lite bilder så ni får se hur fint det blir!

Imorgon ska vi hålla en session med engagerade inom Chilla om de verktyg och metoder vi använder oss av i arbetet med barnen. Nallekorten, känslokartan, ballongleken, den hjälpande handen och alla möjliga redskap åker fram. Hoppas de gillar det! Det känns roligt att de är intresserade och vill lära sig mer i alla fall!

Inte nog med arbetet på Chilla och mitt plugg de sista veckor så har ju också styrelsen på Chilla bestämt sig för att jag ska uppträda på stans kulturgata! Jo rå, förstår ni, tydligen blev de mäkta imponerade av mina små danssteg (som var mer än enkla) de fick se och så fick de denna briljanta idé! Jag försökte lite försiktigt slingra mig ur men jag hade inte så stor chans. Så nu läggs det även lite tid på (typ hela kvällarna) att sätta ihop en koreografi. Ja, vad ska en säga, en får vara med om alla möjliga utmaningar när en är på äventyr!

IMG_6720

IMG_6506

 

 

IMG_6522

IMG_6714

IMG_6528

IMG_6511

IMG_6519

IMG_6719

IMG_6718

IMG_6569

IMG_6611

IMG_6616

IMG_6396

IMG_6408

 

Busy days!

2015-11-09

Tjaba!

Ja då var det väl verkligen dags för en liten uppdatering igen. Vår kära Fatema har åkt hemåt och vi har fått börja klara oss på egen hand. Det går rätt bra ändå. Mentorskapsprogrammet som jag skrivit om innan varit en del i det arbete vi gör har nästan kommit igång. Det var ju Fatema som drev det arbetet och det hann avslutas fint med en liten utbildning för mentorerna och ett tillfälle där mentorerna fick träffa barnen. De sågs på ett kulturevent där det var dans, musik och filmvisning, mycket trevligt. Poängen är att nu organisationen själva ska driva vidare projektet men jag och Therése kommer självklart finnas som hjälp om så behövs. Exempelvis kommer vi hålla ytterligare utbildningar för mentorerna i personlighetsutveckling och barns rättigheter.

Det arbete som jag och Therése annars fokuserar på är att jobba med barnens självkänsla och självförtroende. Vi är på Chilla fem gånger i veckan varav två av dom är paxade för gruppaktiviteter. Vi målar, leker lekar, spelar spel, har små ”lektioner”, pysslar, går i skogen och allt möjligt roligt. Poängen är att vi ska i denna process fokusera på barnens positiva sidor och boosta dem med det dem är bra på. Under tidigare månader har det varit mycket fokus på barnen svagheter och vad de kan behöva hjälp med, därför kände vi att det var dags att byta linje. Genom det här är tanken också att de på olika sätt kommer öva sig i att samarbeta, ta ansvar och lösa konflikter. Varje gruppaktivitet startar vi med ”nallekort” som är ett redskap för att uttrycka och få hjälp med att sätt ord på sina känslor. Känslor är det andra fokuset vi har. Att hjälpa barnen att identifiera känslor, varför de känner den känslan och vart det känns. Detta gör vi de resterande dagarna med det vi har döpt till en ”känslokarta”. Här får barnen de dagar vi är där sätta ett kryss på en skala med smilies som går från jätteglad till väldigt upprörd. Detta har visat sig vara ett väldigt bra redskap då det lätt får igång ett samtal om situationer som uppstått och hur barnen hanterat dem både praktiskt och känslomässigt. Vårt mål är att med arbetet öka barnens självinsikt, men som tidigare sagt också deras självförtroende och självkänsla.

Hittills har gruppaktiviteterna gått väldigt bra. Ibland, som idag, är det svårt att få barnen att lyssna. Detta beror säkert på att de är barn men en stor del ligger också i kommunikationssvårigheterna vilket gör att de inte alltid förstår vad vi säger och tappar fokus. Detta kan lätt skapa en frustration då de också pratar med varandra på Malaylam, som vi inte förstår ett ord utav. Det visar sig ibland att det sägs fula ord mellan barnen och att de hamnar i konflikt utan att vi är medvetna om det. Detta känns problematiskt då vi gärna vill hjälpa till att lösa konflikterna när de uppstår. Idag berättade en flicka för oss om hur ett annat barn varit elakt, vilket vi inte alls hade märkt av. Jag får en känsla av att det är mycket vi missar, i barnens personligheter men också generellt i vad som händer på Chilla. Frustrerande helt enkelt… Men vi kämpar på!

Nu är det hårt arbete som gäller sista tiden, det är mycket vi ska hinna med. Inte bara arbetet på Chilla även massa plugg! Vi planerar också för en makeover i ett av rummen, till ett fint lekrum. Tillsammans med barnen ska vi måla väggar och möbler så det blir färgglatt och härligt! Ser verkligen fram emot detta!

Häj!

 

IMG_6162

IMG_6258

IMG_6263

IMG_6264

IMG_6265

IMG_6284

IMG_6336

IMG_6376

Jo då, studiebesök har vi också gjort!

2015-10-31

Sakhi
Vi har också hunnit med en del studiebesök. Vi har bland annat varit på en feministisk NGO, Sakhi, som arbetar för jämställdhet mellan könen. Det var ascoolt, dom har lyckats få in kvinnor i de lokala byråden så att de representerar 50% av medlemmarna. De ger kurser och hjälp till alla kvinnor som går med för att de ska lära sig det administrativa men även för att våga stå upp för sin rätt att uttrycka sig och boosta deras självförtroende. Kurserna var ett resultat av att männen i början sa ”Vad var det vi sa, kvinnor kan ingenting om sånt här”. Jag blev mäkta förvånad att de kommit längre än vad vi i Sverige har i det avseendet. Sen kvarstår såklart andra jämställdhetsproblem, så som kvinnans roll i hemmet eller samhällsstatus överlag. Men intressant jobb som Sakhi också gjorde var att de startat kurser även för män i hur de ska hantera situationen när deras fruar börjar arbeta. Kul att se att det även läggs fokus på männen när det gäller feministiska frågor, det är ju trots allt generellt männen som skapar problematiken.

IMG_4735

IMG_4723

IMG_4730

IMG_4728

Don Bosco (Child Line)
Ett annat besök vi gjort var på ytterligare en NGO som kallas Child Line. Efter det besöket insåg vi att det jobbet de gör är i princip det som socialtjänsten hemma gör. De har en jourlinje man kan ringa om ett barn behöver hjälp, anordnar ett akuthem för barn som far illa och arrangerar barnhem eller fosterhem för de barn som inte kan flytta tillbaka hem. De barn som inte kommer till deras hem men som är anmälda över jourlinjen anordnas de interventioner som krävs för att barnet ska få det bra. De har också dygnet runt personal på tågstationer för att fånga upp ensamma barn som kommer med tågen, för att de inte ska hamna på Trivandrums gator. Detta var väldigt intressant då jag noterat att jag faktiskt inte sett ett enda gatubarn sedan jag kom hit. Mycket tack vare denna organisation som fångar upp. Notera är att detta inte är allmänt känt i Indien, tvärt om finns det mycket fattigdom och barn som lever på gatorna, dock inte alls i samma utsträckning här i Kerala som är den rikare staten.

IMG_5011

IMG_5010

IMG_5008

 

Anjanam Q.S.S.S Children´s Home
Vi har också besökt ett barnhem med flickor som framförallt blivit sexuellt utnyttjade, men även annan problematik förekom. Det var en unik upplevelse. Vi fick se fantastiska uppträdanden i dans och sång, vi fick själv uppträda och sedan dansa tillsammans med dem! Det var härligt. Det märktes att de inte så ofta får besök, då de var väldigt engagerade i oss och frågade oss tusen saker, vi fick till och med skriva autografer vilket kändes konstigtoch problematiskt. Det är svårt när en inser att de faktiskt ser oss som något finare och bättre, om det nu var så de kände, för mig kändes det i alla fall som om vi var störst, bäst och vackrast, de behandlade oss som kändisar liksom… De hade svårt att låta oss gå, men efter att de visat oss runt tre-fyra gånger behövde vi åka hem. Vi blev glatt avvinkade vid grinden. Flickor placeras här av staten, Child Welfare Comittée. Tanken är att de ska göras individuella planer för varje enskilt barn om vilka interventioner som är bäst lämpade. Vissa flyttar tillbaka hem igen och vissa adopteras eller placeras i fosterhem.

IMG_5332

IMG_5348

IMG_5379

Kanthari
Vi var också en bit utanför Trivandrum på en organisation som heter Kanthari. Kanthari erbjuder vägledning i socialt entreprenörskap för personer från hel världen, det verkar superspännande! Om en har en idé inom socialt arbete som en vill starta upp så kan en söka till Kantharis kurs. Den är på sju månader och då får en all möjlig kunskap som är nödvändig, projektstart, ledarskap, ekonomi, administration osv. När kursen är klar åker en hem och börjar sitt projekt och får då handledning de sex första månaderna. Under tiden en är här gör en också ett sjuveckors projekt med de andra ”studenterna”. De som var där nu hade gjort en kampanj för universitetsstudenter om att slopa plastpåsar och börja använda tygkassar. En annan grupp hade startat en eco-farming i Kantharis trädgård. Det var många härliga människor och stämningen var fantastisk! Kunde inte bli annat än sugen på att komma tillbaka och spendera sju månader där. Här är hemsidan om du som läser känner dig peppad: http://www.kanthari.org

IMG_5141

IMG_5153

IMG_5145

IMG_5152

 

Besök på barnens skola:
Vi har också varit på barnens skola som ligger en liten bit utanför city, nära där de bor. Det var verkligen intressant. Vi fick först sitta och prata en stund med rektorn på skolan, han var mycket trevlig. Han berättade lite om skolan och hur de arbetar. Vi som socionomstudenter var såklart mest intresserad av annat än vad han berättade, så som om barnen blir slagna i skolan, om de har någon kurator och hur de ger stöd till elever med extra behov. Vi fick ganska enkla svar på dessa frågor. Kurator har de inte, men det kommer en terapeut två gånger om året och om det är någon med psykiska problem så hjälper skolan till att kontakta läkare. Elever med särskilda behov har de inga så något stöd för det behövs inte, och nej här slår de inte barnen. Eller i vissa undantagsfall, om det är någon alvarligt så kan ”punishment” vara nödvändigt. Svaren är ju intressanta ur svenska öron. Hur kan en skola på några hundra elever inte ha en enda elev som behöver extra stöd? Och om de inte har identifierat en enda elev med särskilda behov, hur ska de då kunna se om ett barn har psykiska svårigheter? Och varför finns det bambupinnar på varje lärares skrivbord (som barnen berättat använts för att slå med) när de inte slår sina elever? Angående barnagan är vi väl medvetna om att det förekommer och det känns problematiskt att rektorn inte kunde svara ärligt på frågan. Uppenbart var att han var medveten om att det faktiskt sker dagligen. Jag förstår, eller tror, att anledningen är att han inte ”vågar” vara ärlig inför oss ”västerlänningar” och framförallt svenskar. Det är inte så konstigt då den ”västerländska” uppfattningen är stark och har mycket makt. Det lite konstigt eftersom 80% (källa: FN) av världens barn utsätts för våld, vilket borde skildra att även majoriteten av världens vuxna tycker att det är okej. Ja… denna diskussion om barnaga är komplex och om jag får tid kommer jag diskutera det vidare i ett annat blogginlägg.

Det var ett intressant besök och kul att få se miljöerna och hur lektionerna går till. Dock fick vi höra av ett av barnen på Chilla att efter vi gått hade barnen i en av klasserna blivit slagna för att de inte hade kunnat koncentrera sig när vi var där… L Så såhär i efterhand hade det kanske varit bättre om vi inte hade kommit dit.

IMG_5702

IMG_5705

IMG_5709

IMG_5715

IMG_5719

 

Äntligen lite vardag

2015-10-19

Då var det dags igen för ett inlägg! Vårt arbete med mentorskapsprogammet går framåt! Fatema har finslipat på behovsmmanställning för barnen och vi har tillsammans med styrelsen knåpat ihop en struktur för hur programmet ska se ut. Förväntningar, syfte och de överliggande målen med programmet, delmål, krav och önskemål för hur mentorerna ska arbeta och vad för egenskaper som önskas hos dem. Möten med styrelsen har vi också haft för att då inputs och deras åsikter och idéer. Trots framskjutna och inställda möten har vi kommit en bit på väg! Det planeras även en utbildning för de blivande mentorerna tillsammans med Loyla collage of social work. Det är spännande och roligt att få vara med att starta upp ett nytt projekt, det är så många delar en inte tänker på!

På sidan av detta har jag och Therése börjat ha små lektioner med barnen om barnkonventionen. Det är verkligen en utmaning, kommunikationen är ett stort hinder men vad vi förstår har de heller aldrig tidigare har hört talas om rättigheter eller barns rättigheter. Detta gör det ännu lite svårare då ett helt nytt koncept behöver introduceras. Men vi kämpar på, det känns viktigt! Hittills har de fått gå igenom rättigheterna med en liten kortlek vi gjort och valt ut dem som stämmer överens med deras liv. De har fått rita en rättighet och vi har gjort heta stolen med värderingsövningar. Till på onsdag planeras att värdera vad som barn är i behov av och vad en vill ha och vad skillnaden är, även lite fysiska lekar planeras =)

Det känns skönt att vi kommit igång ordentligt nu, det har tagit oss lite tid men det fick det vara värt, i vilket fall behövdes det! Nu äntligen börjar det kännas mer som vardag och all den första spänningen och ovissheten har lagt sig.

Nu i helgen har vi vart på äventyr med vår handledare. Vi har varit uppe i bergen och bott på en house boat i backwaters. Det har varit riktigt härligt, kul att få turista lite. Vi har sett teplantage, ett fint vattenfall, badat i en fors och vart på en orkidéodling. Vi fick även se de heliga korna på gatorna äntligen, i staden vi bor är det för modernt för att stöta på dem. Backwaters var också häftigt, härligt att ha en lyxig båt för sig själva och maten serverad.

Nu börjar en hektisk vecka med möten, planering av fortsatt arbete och plugg! Sen ska jag ta några dagar ledigt då min mamma kommer på besök, glassa på stranden och bara ta det lugnt!

Hej hopp!

IMG_5081IMG_4972 IMG_4979IMG_5294 IMG_5306IMG_5222IMG_5686IMG_5685IMG_5319IMG_5405IMG_5017IMG_5414IMG_5418IMG_5424IMG_5450IMG_5509IMG_5589IMG_5598 IMG_5622 IMG_5631IMG_5680

Progress

2015-10-06

Hej hå!

Nu har det gått nästan två och en halv vecka till sedan förra inlägget. Dagarna rullar på utan att jag märker det. Samtalen med barnen är avklarade, fyra per barn och fyra gruppsessions. Det har varit intressant att följa. Vi har pratat om känslor, familj, identitet & framtid. En av de stora utmaningarna är kommunikationen, att få barnen att förstå syftet med samtalen. Så vi har fått öva på att improvisera och vara kreativa för att komma på kommunikationsmedel som når fram.

Vi har även kommit en bit på väg med ”the mentorship program”. Två styrelsemöten är avklarade, var av det ena ägnades åt en SWOT-analys, och det tredje inbokat till denna vecka. Styrelsen för organisationen ser positivt på projektet och har gett klartecken för oss att köra. Nästa jobb blir att lägga upp strukturen för hur mentorskapet ska se ut och att skapa (eller hitta nånstans) en utbildning för de blivande mentorerna. Så mycket som möjligt försöker vi göra tillsammans med de ansvariga inom organisationen för att förankra projektet och skapa det utifrån deras önskemål och förutsättningar. Det är ju trots allt dem som vet mest om vad som funkar här och det är dem som ska driva detta vidare när vi åker hem. Fatema har skrivit behovsbedömningar för barnen och diskuterat dessa med ansvarig (Anil) för Chilla för att kunna matcha barnen med mentorerna. Jag och Therése har sett till att barnen blivit involverade i projektet och haft en session där fokus var att förklara projektet och lyfta deras åsikter om mentorskap. Det var roligt och en utmaning. Som sagt är det svårt med kommunikationen, men tillslut lyckades vi få dem att förstå och de var positiva till att få ha en ”vuxen kompis”. Många bra tankar dök upp hos dem, så som oro för att kompisen ska vara en ”bad friend” som röker och dricker. Vi förklarade att det var vi tillsammans med Fatema och Anil som valde ut mentorerna, ”good friends”, så att de inte behövde oroa sig för det.

Igår uppmärksammade vi Internationella Barndagen! Jag och Therése förberedde små rättighets-påsar till barnen innehållande några små godisbitar, en ballong och en lapp med barnkonventionens fyra grundprinciper. Efter detta lilla event insåg vi att barnen inte har någon koll på att de själva har rättigheter och aldrig hade hört talas om barnkonventionen. Så vi har hittat vårt nästa uppdrag, prata om deras egna rättigheter och undervisa om barnkonventionen. Det känns som ett viktigt jobb då en medvetenhet om detta stärker barnen och lär dem att stå upp för sig själva.

Förra veckan var vi vid havet med alla barn! Det var så härligt, vi badade heeeela dagen i värsta vågit vatten. Barnen var lyckliga, vi var mest stressade av att hålla kolla på sex små galningar. Varannan minut tittade vi runt oss och räknade, one, two, three, four, five, six. Men det var superhärligt! Vi somnade gott sen…

Jag laddar upp lite bilder från allt möjligt vad vi gjort, allt hinns inte med att skriva om.

Häj!

 

IMG_4915IMG_1327IMG_4837 IMG_4841IMG_4835CPM Polit Bureau member MA Baby posing for a group photo with the transgenders on the sidelines of the state level solidarity event with transgenders organised by Sangama in Thiruvananthapuram on WednesdayIMG_4764 IMG_4506IMG_4553 IMG_4561IMG_4592 IMG_4619IMG_4623IMG_4830 IMG_4642 IMG_4743

 

 

Första inlägget från Indien

2015-09-18

Hej!

Det här blir mitt första blogginlägg från höstens praktik. Jag heter Emma och spenderar min VFU i sydvästra Indien i en stad som heter Thiruvananthaparam som ligger i delstaten Kerala. Jag gör min praktik genom en svensk organisation som heter Socionomer Utan Gränser som samarbetar med många olika universitet i Sverige. Jag studerar på Socionomprogrammet i Kalmar och är här med en tjej från Örebro Universitet, Therése. På plats finns även Fatema, som är utsänd verksam socionom, också genom Socionomer Utan Gränser.

Eftersom det gått lite tid sen jag kom hit så blir det ett lite väl långt inlägg denna gång, ledsen för det. Läs om ni orkar =)

Vi är på en NGO (Non-government organization) som heter Anannia som bedriver ett barnhem för barn till prostituerade kvinnor. Hemmet heter Chilla, här bor det för tillfället sex barn men det finns plats för 20 stycken. På Chilla får barnen en trygg plats i livet med sovrum, mat, kläder och utbildning. Stort fokus ligger på barnens utbildning, vilken är otroligt viktig för barnens framtid. Chilla jobbar även för att stärka barnens självförtroende och självkänsla och för att de ska bli medvetna om deras rättigheter.

Jag och Therése har varit här i två och en halv vecka nu. Den första tiden har gått åt till att försöka anpassa oss till livet i Indien, för att lära känna barnen och få koll på organisationen. Vi har båda varit ivriga att komma igång med nåt typ av arbete, det är inte jättelätt kan jag säga då livet här är lite mañana, en är ju van vid struktur och högt tempo så det blir lite av en kulturkrock. Så första utmaningen är att försöka slappna av och vara flexibel, ta det som det kommer liksom. Vi får se hur lång tid det tar innan en vänjer sig vid det.

I vilket fall så har vi spenderat en del eftermiddagar och kvällar på Chilla för att lära känna barnen. Än så länge leker vi mest, läser läxor och kollar film. Barnen är mellan 7-12, deras engelska är knackig så vi kämpar på för att lyckas kommunicera. De är i alla fall ett gäng härliga ungar som verkar ganska lyckliga. Såklart har de alla problematiska bakgrunder det döljer sig förmodligen en del att jobba på inunder. Än så länge har vi inte kommit dem så nära att vi själva fått några djupare personlighetsbilder, däremot pratar vi och diskuterar mycket med Fatema som har lite mer kunskap, då hon varit här en månad längre.

Det har som sagt tagit en stund för oss att förstå vår plats i organisationen och vad våra uppgifter som studenter är. Vi har nu i alla fall lite mer koll på läget, mycket tack vare Fatema, som är väldigt hjälpsam. Det vi kommer syssla med under den närmaste tiden är att vara med henne i hennes arbete. Detta innebär att vi kommer observera och till slut även delta i samtal om personlighetsutveckling med barnen. På sidan av det kommer vi tillsammans utveckla ett ”mentorship program” med mål att barnen ska kunna ha en trygg (ung) vuxen utanför sin familj och Chilla, vilket är något som Fatema har sett ett behov av. Vi har denna vecka ägnat åt oss att skriva en teoretisk bakgrund och har närmast framför oss att göra en SWOT-analys. Syftet är att detta ska vara en långsiktig insats för barnen, som kan fortgå när vi åker hem. Därför är det viktigt för oss att lägga stort fokus på att förankra detta inom organisationen. För mig är det helt nytt att arbeta med organisation och projektutveckling, vilket gör att jag tycker detta är lite extra spännande.

På sidan av det här har vi hunnit med lite annat, bland annat besökt ”Collage of engineers” på en volontärträff med fokus på socialt arbete, deltagit i seminarium på ”Loyola collage of social sciences” om ”life skills” och varit på ett mycket intressant diskussionsforum där NGO’s (som arbetar med utsatta barn och ungdomar) samlats.

Såklart har vi också gjort massa icke skolrelaterade roliga saker så som shoppat, ätit massa god mat, varit på beachen, firat ONAM (ett mycket färgsprakande firande), kollat in lite street art o sånna saker. Vi svettas hela dagarna och blir ofta nyduschade i plötsliga monsunregnsskurar. Trivs! Tja!

IMG_3680IMG_3758 IMG_3655 IMG_3793 IMG_3869 IMG_4027 IMG_3977IMG_3829

IMG_3909