Socionomstudenter utomlands

En dag i Haifa, en av de större städerna i Israel och med en mixad befolkning. Vi besökte ett socialkontor och fick massa peppande information kring community work i Haifa. Socialarbetaren pratade så passionerat om sitt yrke och vad de gör i olika communitys i Haifa. Det finns ingen bra välfärd i Israel enligt han (enligt många) utan pengar går till de rika och till militären. Där med har community work blivit en del av det sociala arbete, samt volontärer som finns inom alla sociala arbeten. “Love for the people is needed in social work to make it good” han menar att som social arbetare måste kärleken till folket och till de man arbetar med och för vara där hela tiden för att det ska bli ett bra arbete, så inspirerande! Han pratade mycket om hopp och tron på människans goda, att arbete efter vad som finns och inte fokusera på det som inte finns. Att ta styrkan hoss folket och använda den, göra folk till aktivister för sitt samhälle för att de ska utvecklas. Han förklarade hur ett väldigt utsatt område rent socioekonomiskt gått från ett grått samhälle till ett samhälle med mycket kärlek och solidaritet. Att börja från “the basic” och fråga vad människorna vill och behöver. Sen arbete med dem, få folket att göra sin egen värld och bygga sina drömmar. Det hela var bara så häftigt! Jag vill bli community worker helt klart! Synd att de inte finns mycket av den varan hemma. Förhoppningsvis blir de mer och mer.
Vi besökte sedan en NGO, Women to Women, feministisk organisations om arbetar med kvinnors rättigheter i olika nivåer. Också väldigt härligt ställe med drivande människor.

Nu på kvällen har det varit julmarknad för hela slanten inne i Nazareth med resten av Israels befolkning kändes det som. Vi hade även ett möte med borgmästaren av Nazareth, och borgmästaren av Nablus. Ja de hela var aningen märkligt, där satt vi liksom och han höll ett välkomsttal för oss och kommenterade vårt utseende flertalet gånger, och lite fotografering på de, detta börjar bli standard nu.

Imorgon bar de av mot Tel Aviv och Jerusalem!

Jag känner mig så full av kärlek för tillfället. Alla människor här alltså, de går liksom inte att beskriva med ord vad fina de är. Vi har nu lämnat Västbanken för att se norra Israel. Blev en avskedsfest/häng i söndagskväll som varade in på småtimmarn. Himla trevligt, då vi svenskar sjöng två låtar vi skrivit ihop till dem och sen var de dans för hela slanten, Dabka som är Palestinsk folkdans typ. Alltså de är så kul! Folk här föds med rytm i blodet tror jag, då alla kan samma dans vart man en kommer, så häftig gemenskapsgrej!
Efter många jobbiga farväl till vår Laylac “familj” så tog vi bussen på måndag morgon till Jerusalem, sen mot Haifa där vi blev upphämtade och åkte till Tamra.
Det känns verkligen som vi vart i en familj, gemenskapen och hur folk har tagit in oss i deras liv på Laylac är helt obeskrivlig. Att de kan öppna upp sig så för oss under bara tre veckor är för mig helt otroligt, att de kan vissa så mycket känslor och uttrycka dem gör att man blir helt speachless. Så mycket värme har jag nog aldrig skådat förut som den på Västbanken, fina fina människor. Solidariteten de har för varandra och för andra, gemenskapen och hur de hjälper och ställer upp för alla är ja helt magiskt. Jag blir lycklig i hela själen. Att de sen kan göra detta i den värld de lever i, under ockupation och ständiga problem i vardagen, stora som små gör de hela ännu mer fantastiskt!

Ja nu är vi alltså i norra Israel och igår besökte vi staden Tamra. Tamra är en arabisk stad med mixad befolkning (muslimer och kristna) som lever i harmoni som på västbanken. Vi besökte ett dagcenter för mentalt handikappade. Verkligen hemtrevligt och utsikten från deras takterass var himmelriket! Vi fick sedan en rundtur i Nazareth på kvällen och blev hembjudna till guidens hem (han är medlem i Ossim Shaloms, organisationen som handleder oss i Israel). Där väntade hela släkten innanför dörren med leende, te och kakor. Blev fina samtal och de ville vissa oss deras kläder, dansuppvisningar och husdjur. De är så stolta över de de har, blir helt varm! Ingen jantelag här inte.
Idag har vi varit i Nazareth och i en stad utanför där Jesus gjorde vatten till vin. Vi besökte ett dagcenter för äldre, där vi fick mat i mängder, så god mat här! Sen besökte vi ett center med olika sociala insatser. De har ett center för community work, ett med terapi, ett för våld i hemmet osv. De gör det hemtrevligt på sådana ställen vilket jag tycker vi borde ta till oss i Sverige med. Även här stolta över sina jobb och vad de bidrar med till samhället. Varför är det inte så hemma? Hur mycket roligare hade inte jobbet varit om stoltheten i sitt arbete fanns! Mer av det! Kvällen avslutades med att vi besökte en organisation för Art Therapy. Där fick vi själva lite terapi med en terapeut som kom bara för vår skull och hade en session. Vi fick måla och knåda med lera, så himla befriande att inte tänka utan bara göra, verkligen vad jag behövde!

Imorgon ska vi till Haifa och sen är de stor jul marknad och show här i Nazareth som ska vara häftig! Vi blev idag även inbjudna till borgmästaren, så vi ska träffa han vi 21.00 imorgon. Detta är ju också lite lustigt ur ett svensk perspektiv. Vi blir verkligen behandlade som kungligheter, alla ska bjuda oss på mat, ta kort med oss och vissa vad de gör och arbetar med. Vi är ju vanliga studenter, men de är så glada att vi är här och att vi är intresserade så, de avsätter tid, de stuvar om och de fixar bara för vår skull. Och borgmästaren har nu insisterat på att vi ska komma! Blir lite full i skratt, de är fascinerande helt klart!

Det är för övrigt galet skönt att var på ett guest house som har lakan i sängen, varmvatten och en dörr till toaletten. Vardaglig lyx som vi inte haft på västbanken.

Peace love and understanding från Nazareth! /Elin

Ja kontrasternas land minst sagt. Vaknar upp till resans andra lediga dag och av 10 personer på hostellet så är bara 3 friska. Resten har någon monster hemsk magsjuka. Och för att göra det hela ännu mysigare så har vattnet tagit slut i tanken på taket, så under hela natten så ha de två toaletterna till användning inte gått att spola i.
Ja de här med att rinnande vatten i granen och toaletten är en självklarhet ska inte tas för givet.
Ni kan ju säkert föreställe er vilken mysig stämning detta ledde till. Vi tre som inte drabbats börjar dagen med att shoppa provianter och försöka spola toaletterna med hinkar och rengöringsmedel i högsta hugg. Blev skrattkalas, ja vad ska man göra liksom. Blir nästar komiskt. Så himla typiskt när vi är lediga också.
Vi tre som klarat oss kom tillslut iväg och åkte till en park. En park är inte riktig samma i en svensk och en palestinsk värld, jag skulle snarare säga att de var ett hotell. Nåväl. Vi fick ett helt spa med turkisk skrubb samt en restaurang för oss själva så de var himla lyxigt! Känner mig ren på riktigt för första gången på länge!
De här med vatten är för övrigt ett ständigt problem i Palestina. De måste nämligen köpa vatten av Israel. Israel stänger också av och till av allt vatten som kollektiv bestraffning när de känner för de. Så palestinierna sparar vatten i dunkar på taket. Idag hade vi tur, då hotellet fick ringa och köpa vatten och tankbilen kom efter ett tag och nu kan vi spola igen, phu!

Imorgon är det en till intervju och skrivandes på våra berättelser om de arresterade ungdomarna.

Kunskap är de bästa vapnet, de är så vi besegrar ockupationen. En klok kille som vi intervjuade i veckan sa de, så fint. Denna veckan har vi intervjuat killar som varit i fängelse under sin tonårstid, innan 18-års dagen. Intervjun som Evelina tidigare skrivit om ska leda till att vi förhoppningsvis kan publicera intervjuerna i Sverige. Jag var från början rädd att vi trängde oss på och att de inte alls vill dela med sig, och framförallt inte att vi ska publicera deras känslor och tankar kring de tuffaste tiden i deras liv. Men jag har blivit förvånad. Så mycket vilja till att prata, berätta och dela med sig har jag nog aldrig mött. Killen igår sa tack, tack så mycket för att ni vill lyssna på mig, för att ni vill höra min röst och dela med er till världen. Världen behöver få veta. De berörd mig nått enormt. Här litar de inte på någon, inte myndigheter då de konstant blir lurade inte på media som felvinklar allt de säger och definitivt inte på polis och militärer. Jag kan förstå problematiken när folk kommer som flyktingar till Sverige från länder som dessa och ska matas in i de svenska myndighets och byråkrati världen. Hur ska de lära sig att lita på den svenska staten när de konstant blivit lurade och förda bakom ljuset i sina hemländer. Tåls att ha i bakhuvudet vid möten hemma, att de här med tron på en stat och på myndigheter är något som alla inte tar för givet.

Intervjuerna tar lång tid typ 3 timmar sitter vi och frågar, lyssnar och tar in alla hemskheter som dessa ungdomar varit med om. De arresteras i tidiga tonår vid 14-16 års ålder men de har även arresterat barn i 6-8 års ålder och senast en på 3 år. De kan stanna i månader ibland år i Israeliska fängelser för de kastat sten på någon soldat, eller för de har en viss partitillhörighet. För att man tycker fel eller för att man är lite rebellisk. Att barn kastar sten på soldater kommer rent naturligt anser jag, att bli väckta mitt i natten av en militär och ett vapen, att ha hundar som vill äta upp en framför sig, att bli misshandlad, att se sin vän skjutas och halva sin bekantskapskrets blir fängslad hade nog gjort att vem som helst kastat lite sten. Deras stenar ses som terroristhandlingar och dessa barn får sitta i fängelse, många gånger blandat med vuxna. Vi får höra om så många misshandlingar, sexuella trakasserier och förödmjukande handlingar. Att se dessa unga killar så berörda och ledsna och samtidigt så måna om att berätta alla detaljer gör mig rörd. De är nog lite terapi för dem att få berätta för oss, för vi ser det inte som normalt. Här är nämligen de onormala en normalitet och att ha blivit misshandlad och fängslad är mer en vanlighet än nått annat.
Spännande uppdrag minst sagt, någon som vet vart jag kan publicera detta i Sverige sen får gärna höra av sig, hjälp mig sprida ordet!

Vi var här om dagen vid väggen igen och träffade en graffitimålare. Så vi målade väggen, de svenska budskapet blev blommor, hjärtan och budskapet “Sweden loves hummus not walls”. Det var en spännande kväll. Bredvid där vi var så ligger ett annat flyktingläger och där var de tumult som vanligt och tårgasen smög sig fram igen. Förstår inte hur man någonsin kan vänja sig med den stickade hemska stanken och känslan, de gör verkligen ont!

Nu ska vi iväg på julmarknad och konsert i Betlehem, så mysigt! Kan behövas lite mys! Annasr har vi sol och 22 grader, just saying 😉

Jallabaj (hejdå på arabiska) Elin

Kontroll-Evelina har ofrivilligt fått lära sig att släppa sin kontroll. Här vet man varken när, var eller hur. Det finns dock en sak som alltid är säker: på något sätt lyckas allt alltid lösa sig. Vårt ursprungliga schema var planerat in i minsta detalj med exakta tider på allt, såväl studiebesök som lunch och fritid. Skenet kan dock bedra, i alla fall här i Palestina. Från början störde det mig att aldrig veta. Att tvingas vara helt i händerna på någon annan är inte min starka sida. Jag som alltid funnit trygghet i att vara oberonde och klara mig själv. Här finns inget annat val än att gilla läget och ta seden dit jag kommer. Att inte ha något val gör alla val lättare. Det är dock inte det minsta konstigt att de som förflyttas härifrån till en svenska kontext inte helt oproblematiskt klarar infinna sig i svensk ordning. Det finns alltså en orsak till att komma försent, missa möten, inte fylla i blanketter, etc. Kulturkrock delux.

Det har varit ett gäng häktiska dagar då vi sakta men säkert börjat vår praktiska period. Studiebesöken fick min hjärna att svämma över och jag har verkligen längtat efter att få göra något mer aktivt. Vår studentgrupp har blivit updelad i två. Ena halvan är på ett dagcenter för funktionsnedsatta. Min halva är på Laylac och gör intervjuer med barn som blivit arresterade och suttit i fängelse. Dessa intervjuer görs med fokus på den psykosociala aspekten. De ska sammanställas till rapporter om respektive fall och sedan utmynna i en generell beskrivning av arresterade barn och ungdomar. Historierna vi får höra är häpnadsväckande, på alla sätt. När man inte tror att det kan bli värre så blir det det ändå. Hur kan vissa människor ha blivit så onda? Frågan är lika märklig som självklar, med lika många svar som det finns människor. Oavsett vilka frågor som ställs och vilka svar som ges, så kvarstår ändå faktum. Hur många gånger måste historien upprepas för att mänskligheten ska lära sig av sina misstag? Individer lär sig hellre av sina egna misstag än andras, så kanske är detta ännu ett oundvikligt faktum. Kanske är suktan efter den kollektiva hämnden så stark att den kör över allas förnuft? Jag vill inte sluta tro att alla människor föds som goda varelser, men här får tillvaron mig att tvivla.

Vi har passerat halvtid och idag återstår bara 18 dagar i detta Ingenmansland. Ju längre tiden går desto bättre trivs jag här på Laylac OCH desto mer längtar jag hem. Konstig kombination men här är det inte konstigt att saker är konstigt.

God bless! /Evelina