Socionomstudenter utomlands

Hej!

Vi har under sista veckan haft flera studiebesök och så har vi lagt mycket tid på att skriva ett paper som sammanfattar våra tankar kring socialt arbete i Palestina med utgångspunkt från handlingsutrymme, kulturellt relevant socialt arbete och hur man arbetar under ockupation.

Förra helgen tittade vi på när de tände den stora granen framför Nativity church. Dock var det många tal som underströk situationen i Palestina som allvarlig (Anna och jag mår bra det är ingen fara med oss) då många medborgare misshandlats, fängslats och skjutits under hösten. Det var väldigt fint på torget i Bethlehem men alla lampor frestade på el-nätet i övriga Bethlehem så strömmen gick ett par minuter var 15:e minut.

Klockan 03:00 8/12 vaknade jag och Anna av att det sved i näsan, ögonen och på läpparna. Vi hörde skottlossning och folk som skrek en bit bort från huset vi bor i. Det blev tyst först efter ett par timmar.
När vi steg upp på morgonen fick vi höra att ett hundratal israeliska soldater attackerat Dheisheh vid 2-tiden, folk från lägret gjorde motstånd genom att kasta sten på de tungt beväpnade soldaterna. Soldaterna sköt Malik Shaheen 19år i huvudet och han avled direkt på plats, de fängslade 4 personer och sköt 10personer.
Det luktade fortfarande av den starka gasen när vi gick ut från byggnaden. Anna och jag anslöt oss i demonstrationståget med tusentals palestinier mot den israeliska ockupationen och för att visa vördnad mot Maliks familj.
Alla affärer och verksamheter är stängde för att visa sin sorg mot att ännu en ung person blivit dödad till följd av den israeliska ockupationen. Stämningen i samhället består av frustration, utmattning och sorg.
Vi har många gånger under vår resa i Palestina slagits av hur utsatta och avhumaniserade palestinierna är på många sätt, allt från att bli nekad tillstånd för att åka någonstans till att deras hus blir beskjutna på natten. De mänskliga rättigheterna gäller inte för en palestinsk medborgare, israeliska soldater fängslar vuxna och barn utan rättegång eller risk för repressalier.
Utöver ovan nämnd händelse har vi under de veckor vi varit här bevittnat en 15åring bli skjuten i benet och hört om 20-30 människor har fängslats och blivit skjutna av soldater på nätterna. Listan av våld som skett i Palestina bara i höst är för lång.
Om en vecka är det dags för oss att åka hem men alla mina vänner i Palestina är fast i detta helvete utan chans att ta sig härifrån eller bygga ett fungerande samhälle. 

Vi har kontinuerlig kontakt med vår lärare Anna och innan vi åkte har vi gått igenom rutiner för ifall läget skulle bli farligt för oss här. Givetvis håller vi också daglig kontakt med våra nära så de vet hur vi har det. Jag vill poängtera att Anna och jag mår bra och känner oss inte hotade men vi känner för de människor som bor här. Det vi funderar mycket på är hur vi kan arbeta vidare hemma i Sverige.

Ha det fint! /Anna & Elin

Hunaida är psykoterapeut på GTC och arbetar främst med barn och familj och hon informerade oss om deras arbete. GTC som använder olika terapiformer sedan 1994. De erbjuder psykoanalytisk terapi, KBT, parterapi, lekterapi och familjeterapi. Organisationen får ekonomiskt stöd från ett företag i Tyskland men GTC är mycket noggranna med varifrån de får sitt ekonomiska stöd och de tar inte emot bidrag i form av redskap till behandlingar de själva inte anser vara passande för deras klienter.

De har workshops var och varannan vecka där de diskuterar olika teman, exempelvis kritiserade de Freuds psykoanalys och de har reviderat den ursprungliga psykoanalys-metoden för att göra den mer passande för den Palestinska kontexten. En annan intressant reflektion var att att Hunaida tror att många människor som lever i Palestina lider av post traumatiskt stress (pga ockupationen) och det här ges i uttryck uppmärksamhetsstörningar, depression och sömnsvårigheter.

För att terapeuterna ska ha förståelse för den kontexten marginaliserade kvinnor i exempelvis byar lever i så åker GTC:s terapeuter ut till de byar och möter klienternas i deras verklighet.

Många problem som uppstår utav ockupationen av Palestina är att den palestinska befolkningen växer upp och bor i ett våldssamhälle. Våldsspiralen börjar med de israeliska soldaterna som antingen utför direkt våld, beskjutningar eller slag och sedan fortsätter spiralen genom att männen slår sina fruar och fruarna slår barnen. GTC försöker arbeta preventivt gentemot våld genom att informera barn om deras rättigheter i skolor samt ha gruppterapi för familjer så de kan hitta andra copingstrategier än våld för att lösa sina problem.

Här är vi! Anna, Tibo, Clarie, Hunaida, Elin & Hussein

Här visar Husaida observationsrummet där de observerar familjer och hur familjen interagerar med varandra.

/Elin & Anna

Vi började dagen på ett ”woman shelter”. Dit kan kvinnor som blivit utsatta för våld i hemmet flytta tillsammans med sina barn. Centret startade år 2007 genom bidrag från Italien då det fanns ett stort behov av den typen av verksamhet. Kärnan i det palestinska samhället är familjen och därför arbetar centret med hela familjen – om det är möjligt skall kvinnan förenas med sin familj igen. Generellt är det svårt för palestinska kvinnor att leva ensamma. Även om det har blivit enklare för kvinnor att skilja sig blir de fortfarande stigmatiserande.

Centret består av två delar: en extern del där de jobbar ut mot allmänheten att försöka öka medvetenheten kring våld i nära relationer och verka förebyggande. Bl.a. är de ute i skolor och informerar om verksamheten. Kvinnorna som arbetar på centret menar att det finns en kunskapslucka bland palestinska kvinnor gällande deras rättigheter. Därför är föreläsningar om kvinnors rättigheter även en stor del av informationen som sprids. Själva centret är där kvinnorna och barnen bor. De har möjligheter att laga mat, bli frisörer och arbeta på en skönhetssalong. Genom att arbeta med empowermentinriktade metoder försöker centret få kvinnorna att lära sig något nytt och känna sig värdefulla. När kvinnan flyttar till centret väljer hon en nyckelperson inom familjen/släkten som centret särskilt arbetar med. Genom bl.a. KBT-terapi, psykoanalys och gruppterapi arbetar centret tillsammans med familjen för att kvinnan skall återintegreras både i familjen och samhället igen.

Därefter besökte vi ett offentligt universitet i Bethlehem. Universitetet hade fått en ny rektor och det firades med tal och sång. /Anna & Elin

I söndags hade vi ett studiebesök med några medlemmar och ledaren för The Rural Woman´s development society (RWDS). Nadia som är ledare för organisationen berättade att organisationen startade 1987 efter den första intifadan (=när Palestinierna gjort uppror mot Israels ockupationspolitik) kvinnor i byar kunde då inte gå någonstans och de saknade kompetens om hur de ekonomiskt skulle kunna bli självständiga.

RWDS vison beskrivs på deras hemsida:

Our Vision is equality between women and men, boys and girls in Palestinian rural areas in accordance with the Palestinian Declaration of Independence and international conventions and standards.

Our Mission To create a women’s movement in Palestinian rural areas that is capable of claiming and developing women’s social, economic and political rights.

www.rwds.ps

Genom empowerment, självjälpsgrupper och utbildning får kvinnor lära sig sina politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och de lär sig att inte vara lika beroende av andra.

Det var ett trevligt möte med inspirerande kvinnor som tyvärr inte kunde pågå så länge för Nadia bor precis vid checkpoint 300 så hon kan bara ta sig in säkert i sin lägenhet vissa tider på dygnet.

På bilden ser ni vår handledare Ziad, Majdel, Nadia, Ranya och Shireen.

Idag tisdag 24/11 så skulle vi åkt till två grupper genom RWDS men byn där de verksamheterna ligger i är avstängd.

Israelerna har beordrat att en familj inom ett par dagar ska riva sitt hus så det går inte att ta sig till byn för att checkpointen i anslutning till byn är stängd.

Ziad förklarade för oss att det är svårt och mycket dyrt för palestinska familjer att köpa och få tillåtelse för att bygga hus på sin egna mark. När israelerna har beordrat rivning av ett hus så är det de palestinska familjerna själva som får betala för ner-rivningen, alternativet är att de får göra det själva så länge rivningen följer israelisk standard.

Detta är vardag för det sociala arbetet och alla andra jobb i Palestina, det är bra att ha en plan B, plan C och en plan D eftersom det är mycket som kan göra det dagliga arbetet svårt.

Annars mår vi bra, vi njuter av solen uppe på taket, umgås med volontärer och andra trevliga människor.

Ha det fint! / Anna & Elin

Två nätter har vi hört hur soldater skjutit i Dheisha camp men det har inte varit så många skott eller särskilt länge, skottlossningen har då skett vid 04-tiden på natten. I torsdags natt vaknade vi vid 4-tiden av betydligt mer omfattande skottlossning och att många skrek och bråkade i närheten av vårt hus. En annan boende på vårt hostel gick upp på taket och fotografera och filmade och berättade att det var en starkare gas eller tårgas som användes för det stack i hans läppar när han satt på taket. Skottlossningen och bråken höll på minst en timme. Morgonen efter kom Hamsa som ansvarar för vårt boende och berättade att 10st blev skjutna och 1-2st fängslade. Soldaterna hade också delat ut papper om att de som bor i lägret skulle infinna sig till den israeliska militären för förhör, dock tror de boende här att om de gick dit så skulle de bli fängslade. Det fanns inte tillräckligt med ambulanser så några av de som är engagerade i Laylac fick ta han om de skjutna samtidigt som de fick akta sig för snipers.

Den här bilden är tagen från vårt fönster när det var lugnt. Under attacken var det många soldater som gick längst gatan och ingångarna till Dheisha camp.
Som sagt är såna här stora attacker inte så vanliga utan det brukar vara mer korta intensiva och inte alls så många soldater. Enligt våra handledare och lärare så vet soldaterna med största sannolikhet vilket hus vi bor i, Laylac har ofta internationella gäster och attackeras därför inte. Vi har fått bra stöd från våra handledare, det är inte lika nytt och stort för dem som det var för oss som kommer från Sverige. Det känns dock viktigt att berätta vad familjer och barn kan få uppleva mitt i natten en vardag i Palestina.

Igår bestämde vi oss för att turista i Jerusalem. För att åka till Jerusalem från Bethlehem måste man passera en checkpoint, där israeliska soldater går på bussen för att kontrollera pass och att ingen obehörig är ombord. Obehörig i bemärkelsen att israeliska militären kan bestämma att vissa palestininer utgör en säkerhetsrisk och därför inte får lov att besöka Jerusalem. Det finns flera hundra militära vägspärrar på Västbanken. De utgör dagliga hinder för palestiniers möjlighet att röra sig fritt. En del vägspärrar utgör gränslinjen mellan Västbanken och Israel medan de flesta skiljer palestinier från andra palestinier.

Vi började dagen i Old City som är uppdelat i ett judisk, ett arabisk, ett kristen och ett armenisk kvarter. Vi besökte bl.a. klagomuren, Uppståndelsekyrkan och Tempelberget med Al Apsa moskén och Klippmoskén (Klippdomen). Klagomuren är uppdelad för män och kvinnor. Betongfundamenten separerar dem från början och löper längst sidorna av köerna. Vi slogs av hur tydligt skyltat det var till judiska sevärdheter men inte till muslimska. Dessutom var öppettiderna till muslimska sevärdheter begränsade till några timmar under dagen.

Vi besökte även västra Jerusalem där främst israeler bor. Det kändes väldigt europeiskt med moderna spårvagnar, sopsortering på gatorna och popmusik som spelades från restaurangerna.
Efter flera dagar med falafel till middag bestämde vi oss för att äta sushi. Så gott!
Vi kommer helt klart besöka Jerusalem fler gånger för det var en otroligt vacker stad med vänliga människor.

I tisdags den 17:e november åkte vi till checkpoint 300 i Betlehem och promenerade längst muren. Längst muren såg vi rester av de palestinska hus som israelerna rivit för murens skull. På många ställen låg det rester från tårgasbehållare som israeliska soldater skjutit samt glaskulor som barnet skjutit på israelerna. Muren var full med politisk grafitti, Banksey-målningar samt historier om hur palestinier på olika sätt blivit trakasserade av israeliska soldater.

Historierna kunde handla om hur en mamma som skulle till sjukhus med sitt barn blev stoppad flera timmar i en checkpoint eller när israeliska soldater kastat tårgas på barn och skrattat åt deras smärta, hur palestinska hus rivits eller belägrats, det var många starka historier som borde höras mer ute i världen. Vi gick till en del av muren som låg i ett hörn och en palestinsk kvinna kom ut ur ett hus och berättade sin historia om hur hon en dag gick till sitt arbete på morgonen och på eftermiddagen stod den 8meter höga muren runt hennes hur och avskärmade henne från sina grannar och viktiga delar av hennes affärsverksamhet. Israeliska soldater använde under en månads tid kvinnans tak till att skjuta ner palestinska demonstranter så hon och hennes 5barn fick endast vara i ett litet rum i huset under den tiden.

Ovan ser man en bild på en tårgasbehållare, det var fullt med dem på gatan.
Innanför muren på den israeliska sidan såg man fina olivträd som tidigare tillhört palestinierna, muren gör också att palestinier måste åka långa omvägar för att den är i vägen. Det är alltså ingen slump att muren är placerad som den är.
Innan vi reste till Palestina fick vi information från andra studenter som varit här att det är vanligt att man hamnar i en så kallad ”clash” som innebär att israeliska soldater av någon anledning eller till synes ingen anledning alls kastar tårgas mot palestinier. För att bli mer förberedda om vi skulle hamna i någon ”clash” så bestämde Anna och jag oss för att observera en palestins demonstration mot muren och hela situationen som israelerna utsätter palestinierna för.
Oftast sker det demonstrationer varje tisdag och då brukar det vara lugnare samt varje fredag som brukar vara större demonstrationer eftersom muslimer är oftast lediga på fredagar. Vi stod på långt avstånd ifrån checkpoint 300:s ingång och det började med att barn, många under 10år kastade sten och sköt glaskulor med slangbellor mot ett gäng soldater. Soldaterna kastade till en början enstaka tårgasbehållare mot barnen. Fler och fler palestinier började samlas och kasta sten, butiker stängde ner stora järndörrar framför sina fönster, det märktes att de var vana vid demonstrationer. Efter ca en timme så började palestinier elda i soptunnor och bildäck, kanske för att röken skulle skymma dem. Porten i den israeliska muren öppnades och en stor jeep körde ut med en vapen-anordning som sköt ut ca 10tårsgasbehållare åt gången. Vi stod så långt ifrån så vi behövde bara flytta oss en liten bit men när det kom så många tårgasbehållare åt gången så blev gatan precis tjock med vit rök så hade man hamnat i den dimman hade man inte sett vart man hade fötterna. Jeepen backade sedan tillbaka till porten i muren och laddade om och sköt efter en stund en massa tårgasbehållare. De palestinska demonstranterna och barnen verkade så vana vid det som hände, många hade gasmasker och barnen var så vana vid skotten så de nästan likt en lek sprang fram och tillbaka och kastade sten men verkade inte rädda. En ambulans stod redo på plasten men för övrigt så var det knappt någon trafik på gatan. Ibland sköt israelerna skarpa skott mot demonstranterrna och vi såg hur en tonåring blev skjuten i benet, de andra demonstranterna kom hjälpte direkt den skadade och ambulansen körde direkt iväg med han.

Vi bevittnade en mindre demonstration i den kontexten som är här men det kändes hemskt att tårgas och skarp ammunition och att någon blir skjuten är vardag för så många människor. En annan reflektion var hur israeliska soldater blir tränade till att skjuta barn, det verkar inte som barns rättigheter alls gäller här. Samtidigt förstår man att det är obehagligt att få sten kastad på sig, vi ser ju bara den palestinska sidan just nu. Vi fick en introduktion i Sverige där vi fick inblick i hur israelerna ständigt är rädda för att bli attackerade, ingen av sidorna är helt oskyldig och de flesta människorna vill ha fred. Dock verkar som att israelerna har en helt annan dimension av krigsresurser och makt som ofta används.

Vi bor på Laylacs center vilket är lokaliserat i utkanten av Bethlehem. Centret ligger längs Main Street och precis bakom ligger Dheisheh Refugee Camp. För närvarande har vi eget sovrum och delar kök, sällskapsrum och toalett med två volontärer från Frankrike.

Först ser ni vårt sovrum och nedanför är vardagsrummet som vi delar med Claire och Tibo, ett par socialarbetare från Frankrike. Det är vanligt att medlemmar från Laylac kommer hit och pratar med oss vilket är trevligt. 

Badrummet delas av en dörr som påminner om altandörrar som inte går hela vägen upp till taket. Toaletten har liksom duschen endast ett dusch-draperi som avgränsning. Den tredje dagen här fick för första gången duscha i varmvatten. Hamsa är en engagerad medlem i Laylac och han har hand om boendet för oss och han är mycket engagerad för att vi ska trivas och ha det bra. När vi frågade om vattnet inte kunde bli varmare den andra dagen vi var här såg han genast till att vi fick tillgång till vatten.

Ovan är en bild på en av våra handledare Nadji i sitt kontor. Våra handledares kontor ligger en korridor ifrån vårt vardagsrum.Bilderna ovan är från korridorren till Laylac mötesrum och köket samt en suddig bild på köket där Tibo, Claire och Hamsa sitter. På vägen upp till taket har vi en tvättmaskin. På väggen är en bild på en martyr, en man som var mycket engagerad i barns rättigheter. Han blev skjuten av en sniper mitt på gatan på väg till jobbet. Vi får ofta höra liknande historier om palestinier som blivit skjutna till döds utan anledning.  Anna sitter på taket och förbereder blogg-inlägg.

Ha en fin dag!

/ Anna & Elin

Hej!

Den 15:e november 2015 åkte vi, Elin och Anna, till Betlehem för att göra vår praktik i fem veckor i organisationen Laylac. Som tidigare studenter beskrivit är Laylac en frivillig gräsrotsorganisation som arbetar med kollektiv empowerment, främst för ungdomar. Genom olika workshops och projekt försöker de öka ungdomarnas kompetens och känsla av gemenskap då många är arbetslösa. Laylac har även volontärer från olika delar av Europa som ska utbyta kompetens och erfarenheter.

Vårt mål med praktiken hos Laylac är att lära oss hur socialt arbete kan fungera och vilka svårigheter de kan möta under en svår konflikt. Vi vill även se vad vi kan lära oss av hur det Palestinska arbetets kultur ser ut och hur de tar till vara på och använder sina resurser. Utöver att lära oss hur Laylacs och det generella sociala arbetet ser ut kommer vi särskilt lära oss om kvinnornas situation. Vi kommer utföra olika studiebesök och förhoppningsvis få intervjua representanter för organisationer och deras klienter.

Ha det fint! /Anna & Elin

Sista dagen på Laylac och i Dheisheh Camp. Vi vill med detta inlägg sammanfatta den allmänna stämningen som vi upplevt i lägret under vistelsen här. Vi har fått ta del av många intressanta möten och har aldrig slutat slås av hur politiskt medvetna alla är, även väldigt unga personer. Sättet att prata om politik skiljer sig markant från vad vi är vana vid. I Sverige är det knappast någon som är beredd att dö för sex timmars arbetsdag. Men för palestinierna handlar det om överlevnad, därför är allt politik. Folk är beredda att dö för det de tror på. Vi är ovana vid att höra folk prata om krig och våld på detta sätt. Vi har bland annat fått höra att ”ni har haft era krig och konflikter – nu är det vår tur att ta tillbaka vårt land”. Våldsamt motstånd mot den israeliska ockupationsmakten är inget någon här höjer på ögonbrynen åt. Till en början var förespråkandet av våld svårt för oss att förstå. Men vid närmare eftertanke så är detta kanske inte så konstigt. Här finns ingen fred. Här finns bara en pågående ockupation. Det är lätt för oss som västerlänningar att fördöma våldförespråkande. Men vad har de västerländska ”fredliga” och ”demokratiska” nationerna inte gjort historiskt för att betraktas som detta idag?

Före vår Palestinavistelse kunde vi endast styrka våra åsikter i frågan med källa feeling. Nu känner vi oss bättre rustade för att argumentera för våra åsikter. Efter att ha fått höra historier om hur den pågående ockupationen påverkar palestiniernas liv känner vi en stor ilska. Detta är något vi kommer ta med oss hem. Ett sak som vi alla kan göra för att bli mer medvetna och kritiskt tänkande är att fundera över de begrepp och definitioner vi använder oss av då vi pratar om den pågående ockupationen av Palestina. Ett exempel på detta är att fundera över på vilket sätt vi använder ordet ”konflikt”. Detta är ett vanligt ord som används för att beskriva situationen i Palestina och det som numera kallas Israel. Ordet konflikt indikerar att det är två ungefär jämnbördiga parter, vilket i detta fall är helt felaktigt. Det enda palestinierna har att försvara sig med mot den israeliska militära och kulturella ockupationen är stenar. Det som numera kallas Israel har inte bara det militära och ekonomiska övertaget utan även ett stort internationellt stöd. Detta trots att de konstant bryter mot de mänskliga rättigheterna, internationell humantär lag samt såväl militär som civil israelisk lagstiftning.

Engagemanget i det palestinska civilsamhället är stort och förundrande. Inte minst har vi märkt detta på Laylac. Vi har hört volontärer referera till Laylac som sitt första hem eftersom de spenderar i princip all sin vakna tid här. Vi har fått njuta av den gästvänliga kulturen och atmosfären här. Här delar folk på allt frikostligt och för en vän står dörren alltid öppen. Trots allvaret i situationen och de fruktansvärda berättelser som i princip alla palestinska flyktingar är bärare av, så har vi upplevt stämningen här som otroligt positiv. Å ena sidan är det ingen skillnad mellan människor här och människor hemma i Sverige. Här har vi ätit tillsammans, skrattat tillsammans, dansat tillsammans och druckit arrak tillsammans. Å andra sidan kretsar livet här mer kring kollektivet än, som i Sverige, kring individen. Här finns ett starkt kamratskap och en självklar benägenhet att ta hand om varandra.

/Malin och Emy

Ahmed, Hamza och Naba dansar dabke —> Video 2015-04-17 22 20 07