Socionomstudenter utomlands

Nu var det ett tag sedan vi skrev ett blogginlägg. Anledningen är att vi har haft strul med internetanslutningen. De senaste dagarna har varit mycket hektiska och vi har haft mycket att göra. Några dagar innan vi lämnade centret för att åka till Dhera dun hade vi besök av ett 30tal socialaktivister som kallade sig själva för Delhi forces som tillhör olika socialaktivist organisationer. Vi blev inbjudna till ett möte med en av organisationerna som heter Mobile creshers Den här typen av organisation arbetar med att tillsätta lokaler och personal som tar hand om barn på byggarbetsplatser, medan kvinnorna arbetar. Det står i lagen att det är byggherrarna som skall se till att ett sådant här ”dagis” finns på varje arbetsplats, men som det ser ut nu så tar dem inte det ansvar som givits dem. Vi blev mäkta imponerade av deras engagemang och vi kommer antagligen kontakta dem när vi åker tillbaka till Delhi för att få se ett ”dagis” i verkligheten. Senare på kvällen blev vi inbjudna till att vara med på en kväll med diverse lekar och sång. Kvällen började med att båda parterna sjöng varsin sång. Vi valde att framföra ”inatt jag drömde” vilket gick förvånansvärt bra. Dem var väl kanske inte så imponerade av våra stämmor, men blev mycket imponerade när dem fick höra vad låten hade för budskap. Kvällen avslutades med dans. Kim var den första som blev uppbjuden på en dans och skötte detta på ett utomordentligt sätt. Därefter blev vi andra inbjudna till en dans något som höjde pulsen rejält. Senaste gången någon av oss dansade i nyktert tillstånd var antagligen på ett mellanstadie disco och även då krävdes det ett en push av en kompis för att bjuda upp någon till dans. Vi tog oss igenom kvällen och tog även till oss det den indiska kulturen gav.

Någon dag efter kvällen med Delhi forces begav vi oss till Dehra dun, vilket är en 9 timmars bilresa genom smala och krokiga vägar. Det var ifrån start egentligen inte planerat att åka till Dhera dun, men goepshvar (som ligger 1h ifrån centret) hade inte de material som vi ville köpa för de donerade pengarna. Vi gick upp ca 06.00 och gjorde oss redo för att åka iväg. Michael trots att han blivit matförgiftad krigade igenom hela resan som en riktig socialarbetare. Vi anlände till hotellet Shubham runt 19.00 och köpte pizza ifrån Dominos, vilket var mycket uppskattat av oss alla efter att ha ätit samma maträtt varje dag i några veckor.

Nästa dag hade vi mycket energi till att börja leta efter material som skulle kunna förbättra centret. Några av oss gick och letade efter böcker till centret och andra gick och letade efter klockor, pedagogiska brädspel, vattenkokare och lampor. Vi hittade mycket bra grejjer och vi tror att vi fått det till ett bra pris. Dr.Ds Pundir kan pruta, men det tog inte lång tid innan Sven tog över jobbet som officiell prutare inom gruppen och gjorde ett utomordentligt jobb. På kvällen var vi mycket sega. Det är först nu vi förstår hur jobbigt hollywood fruar har det, detta skrivet med en viss ironi.

Dagen efter shoppingrundan introducerade Pundir oss till en av hans bästa vänner Devendra, eller som han vill bli kallad, Dev. Dev har en masters i sociologi och arbetar aktivt med olika projekt som har med den sociala rörelsen i Dehra dun att göra, han var även en stor del i rörelsen som gjorde att Utharakand blev erkänd som egen fri stat. Dev är en mycket intressant person. Han spottar ut ord efter ord och gör detta på ett fascinerande snabbt sätt. Dev bjöd in oss till att träffa två mycket framträdande journalister som ofta kritiserar indiens regering i deras tidning. Vi skrattade rätt gott åt att dem skriver en tidning som riktar kritik till regeringen, samtidigt som att dem får pengar av regeringen för att kunna fortsätta driva sin tidning.

Den fjärde dagen bestod av många olika studiebesök och det blev tydligt att Dev har tagit över showen vilket medförde att Pundir fick ta ett steg tillbaka. Dev hade lyckats via sina kontakter få tillgång till att besöka ett sjukhus vilket stod först på schemat. Han sa till oss att försöka smälta in när vi vandrade igenom sjukhuset, för att inte skapa för mycket uppmärksamhet. Vi lyckades på ett bra sätt att ”smälta in” trots våra konstiga europeiska utseenden. På sjukhuset fick vi träffa en HIV kurator och fick en inblick hur kuratorns roll ser ut i Indien. Det är förvånansvärt likt, men den stora skillnaden är mängden HIV-patienter kuratorn hade. För att kunna hinna med alla brukare är det inte ovanligt att man tar in större grupper och inte som i Sverige, ha individuella möten. Detta har antagligen med sjukhusets knappa resurser att göra vilket påverkar HIV kuratorns handlingsutrymme.

Efter sjukhus vistelsen besökte vi ett av de många slumområden. Vi trodde att vi hade sett fattiga människor, men detta var mer eller mindre skrämmande. Här lever människorna i gyttjan tillsammans med grisarna. Mer skrämmande blir det när man åker 2 minuter med bil ifrån slummen och befinner sig helt plötsligt i ett mycket fint kvarter med stora och lyxiga hus.

Dagen fortsatte med ett besök hos en vetenskapsman. Han var utbildad kemist och specialiserade sig på kampen mot föroreningar, det vi fick se vad häpnadsväckande. Han arbetar dagligen med att komma på saker som kan förbättra fattiga människors levnadsstatus. Han har tagit fram prototyper på lågenergi lampor, lär ut människor hur man gör organisk vinäger och håller på att jobba på ett medel som gör att växter inte behöver mycket direkt solljus. Uppfinningarna han jobbar med är inget han behåller för sig själv, utan han han sprider sin kunskap till lokalbefolkningen.

Vi avslutade dagen med att besöka ett tibetanskt tempel. Så fort vi kom innanför de tibetanska murarna blev det som att ta ett steg ur Indien. Det var rent, lugnt och fantastiskt fint.

Den femte dagen kom Dev och hämtade upp oss tidigt på morgonen. Han hade planerat en heldag i Hiridiwar vilket på hindi betyder Guds dörr. Vårt första besök var på en skola som höll den årliga ”skolans dag”. Det var mycket folk, vilket vi inte hade varit beredda på. Så fort vi klev in på skolgården fick vi välkomst blommor hängda runt halsen, blev fotograferade och presenterades inför hela folksamlingen. Vårt besök på skolan avslutades med att Sven höll ett mycket bra improviserat tal om hur viktigt skolan är och hur imponerade vi var med deras arbete. Efter tillställningen var över blev vi inbjudna till ett rum där det bjöds på festliga frukter och cola. Vi och 8 andra män satt runt bordet och kallpratade, medan de kvinnliga lärarna och den kvinnliga rektorn satt på stolar i bakgrunden, något som vi nu vant oss vid. Egentligen hade vi velat prata lite med lärarna och rektorn, men vi visste att detta inte var möjligt och fick fortsätta vara artiga mot männen. Vi bytte mail med dem och tog oss sedan vidare ut på landsbygden där vi fick se hur den lokala befolkningen tillverkade socker. En del av oss blev frustrerade och rent utav arga när vi såg hur de lokala invånarna arbetade. Det värsta av allt var när vi såg en 12 årig flicka stå och trycka in bränsle till de stora kokkärlen. Dev menade på att hon antagligen står och göra detta 7-8 timmar varje dag.

Dagen avslutades med att vi tog ett bad i den heliga floden ganga. Enligt den hinduistiska religionen leder ett dopp i ganga att man fri ifrån alla sina synder.

Den sjätte dagen tog Dev och Pundir oss till en skola för döva barn. Vi blev mycket imponerade av hur engagerade lärarna och rektorn var samt hur väl strukturen i deras arbete var. Vi köpte några tavlor som barnen hade målat och begav oss sedan till en koloni/skola/institut för barn med utvecklingsstörning. Även här blev vi mycket imponerade av hur välstrukturerat och hur glada barnen var. Det skall tilläggas att vi var mycket skeptiska när vi rullade innanför grindarna till kolonin. Det var precis såhär Sverige gjorde på 60-70 talet. Man avskiljde personer med en utvecklingsstörning och placerade ut dem på avlägsna institut. Självklart finns det bättre sätt att ta hand om dessa barn, men vi tvivlar på att Indien har börjat tänka i andra banor. Vi hann även med ett snabbt besök på en konferans som hette “earth day”. Michael tog denna gång intiativet att träda fram i rampljuset och berätta hur Sverige tar hand om sina avfall.

Väl tillbaka på hotellet lyckades Karl få fatt i Pundir och Dev för en intervju som kommer hamna på filmen som Karl arbetar med. Intervjun gick bra och Karl är nöjd med resultatet. Det var som vanligt inte svårt att få åsikter av Dev.

Kvällen avslutades med att vi besökte Dr.Ds Pundirs hem. Vi blev bjudna på god mat och diskuterade skillnader mellan den svenska och indiska kulturen. Dev frågade oss om vi tyckte det var diskriminerande att Pundirs fru som lagat maten fick vänta att äta tills vi var klara, vilket vi såklart tyckte. Vi tyckte det var tråkigt att Pundir och Dev håller kvar i dessa traditionella sätt. Dem som inte alls är främmande för förändringar.

På den sjätte dagen påbörjade vi vår resa tillbaks till centret. På vägen stannade vi till vid ett universitet för att delta i ett seminarie om svenska/indiska sociala problem, hur vår utbildning ser ut och vilka kurser vi läser. Detta var första steget till ett eventuellt sammanbete mellan Linné universitetet och Hemwanti nanden bahoguna central university

 Vi introducerade oss för de 32 elever som satt i klassrummet, fick en och en gå upp till talarstolen och presentera oss. Oskar var först upp och det gick bra, men vi märkte att ironi inte är något som slagit igenom i Indien. Oskar sa något om att vi snart ska skriva vår C-uppsats, vilket inte är något vi ser fram emot. Oskar förväntade sig iallafall ett eller två skratt, men möttes av en absolut tystnad. Hans framtida dröm som stå upp komiker krossades denna dag. Vi anlände vid centret runt 18.00. Jag tror att vi alla tyckte det var skönt att vara tillbaka på centret, här finns ett behagligt lugn som är svår att finna någon annanstans.

Vi nämnde i förra texten att vi var nervösa inför våra workshops. Vi har genomfört våra workshops (se bild 1) och vi inser nu att vår rädsla inför dessa var obefogad. I fredags morgon anlände ca 20 barn samt 3 lärare till centret, ungdomarna var i åldrarna 13 – 15, och de var troligtvis mer nervösa än vad vi var. Men efter en kort presentation och en kort namnlek genomförd av Dr D.S Pundir så släppte spänningen och fyra olika workshops kunde genomföras utan några större svårigheter. Workshopsen som vi genomförde innefattade barns rättigheter, engelska, geografi och alkohol och dess effekter. Efteråt var det den obligatoriska indiska fotograferingen på balkongen (se bild 2), som sedan följdes av lekar i trädgården. Vi hade samtliga svårt att förstå reglerna, men både barn och lärare verkade ha roligt. På kvällen kunde vi konstatera att vi alla tyckte att det var en mycket givande och rolig dag och det var härligt att Dr D.S Pundir var lika positiv som vi, både till genomförandet och resultatet av våra workshops.

Nästkommande dag blev även den mycket spännande, vi fem samt Dr D.S Pundir tog en Jeep och begav oss högre upp i Himalaya. Vid vägens ände var målet ännu inte nått, så vi fortsatte till fots. Till Dr D.S Pundirs stora förtjusning så stod många av traktens träd i blom. Detta frambringade många glada ungdomsminnen hos vår handledare och han samlade gladeligen in mängder av dessa röda blommor, för att sedan visa oss hur man suger ur dess söta nektar. Samtidigt som gruppen avnjöt nektaren från blommorna så berättade Dr D.S Pundir en historia, som han fått berättad för sig av sin far för ca 40 år sedan. Historien handlade om en familj kastlösa som saknade rätten att äga mark, de blev så pass desperata att de valde att bosätta sig längt upp i de avlägsna bergen, helt själva och avskurna från samhället. Men bara vetskapen om att familjen bodde på berget var tillräckligt för att den lokala polisen som begav sig upp för att arrestera familjen. Fadern i familjen förklarade då för polisen att han och hans familj, samt hans ko och get självklart skulle följa med till häktet. Problemet var bara att han inte tänkte gå dit själv. Polisen började transporera ner ekipaget, men insåg snart att det var en omöjlig uppgift, och gav dem istället rätten att bo kvar i dessa avlägsna delar av bergen. När Dr D.S Pundir avslutat historien och vi alla hade avnjutit en stor mängd blommor så fortsatte vandringen högt upp i bergen. Efter ca 20 minuters vandring på en ca 30 cm smal stig börjar vi skymta ett, var som närmast kan beskrivas som ett hemmabyggt skjul. När vi närmar oss så välkomnas vi av tre undernärda kor, fastbundna vid sidan av stigen, och en morrande hund. Med hjälp av Dr D.S Pundir som tolk så märkte vi snabbt att det här var samma familj som flytt upp till bergen för 40 år sedan. Mannen i familjen hade blivit väldigt gammal (se bild 3), men trots detta var det han som förde familjens talan och kvinnorna skyndade undan till köksdelen av skjulet. Vi pratade med honom en lång stund för att sedan påbörja vår vandring tillbaka. Kvällen avslutades sedan med att vi sjunger och dansar inför 27 välutbildade representanter för olika organisationer. Mer om detta får ni läsa om i nästa inlägg.

De senaste dagarna har varit intensiva. Vi har tillbringat mycket tid tillsammans med Doktor D.S Pundir där vi har diskuterat och reflekterat kring socialt arbete
både på regional, nationell och internationell nivå. En av diskussionerna vi hade var att vi diskuterade vad socialt arbete egentligt är och hur man definiera det.
Vi fick fram definitionen som Doktor Pundir blev väldigt imponerad över som lyder:
“Social work – A tool in the ever evolving process of achieving an equal society, with justice, for all.” (c) 2013-04-09 Kim, Michael, Sven, Oskar & Karl. Vi valde att lägga fokus på processer, förändring och jämlikhet som vi tycker beskriver socialt arbete över hela världen.  Dessa diskussioner har vi varvat med olika former av fältstudier som kan vara exempelvis att besöka HIMAD:s olika arbetsgrupper
eller besöka lokalbefolkningen i dess respektive hembyar. En sådan by besökte vi i söndags. Byn som heter Roli beboddes enbart av personer från de lägsta kasten
(cast system, sök på google så finner ni mycket information) vilket innebär att man föds in i fattigdom och man har en ytterst minimal chans att ta sig ur den.
Detta besök berörde oss samtliga, mer än vad vi kunde ana. Den extrema fattigdomen och missären var svår att greppa. Trots detta kunde man se glädje i barnens ögon
antagligen på grund av att de inte känner till något annat liv. Vi mötte en familj (Se bild ovan) som bestod av tre generationer, varav mamman hade fött fem stycken döttrar
vilket innebär mycket lite inkomstgenerering till familjen men farmorn i familjen hade hoppet uppe att nästa barn skulle bli en pojk. Denna familj fick 250 rupies i månaden vilket i svenska mått är ca 30 kronor. Till råga på det så var pappan i familjen gravt alkoholiserad vilket resulterar i att han spenderar mycket av familjens pengar på alkohol. Ni kan själva förstå
hur ofantligt lite pengar det är vi snackar om.
Efter utflykten till byn så åkte vi på ett besök till en organisation vid namn KIMAT som sammarbetar med HIMAD genom SHG (self help group), vilket innebär inkomstgenererande arbete. Arbetet består av att sticka kläder som sedan skickas till ABC:s kontor i Sverige som i sin tur säljer dessa vidare. Detta är kvinnornas första möjlighet till en egen inkomst.
Kvinnorna var mycket intresserade av modet i Sverige så vi fick lämna lite tips på hur de kan anpassa sina produkter för den svenska marknaden.
Nu i dagarna så håller vi på och planerar inför våra individuella workshops som vi kommer ha för första gången den 12/4 för 20-25 barn/tonåringar på centret.
Något vi verkligen har fått erfara är att planering och framförhållning är inget som läggs stor vikt vid här i Indien. Att informera om något som ska hända inom de närmsta
24 timmarna är något som känns onödigt.

Det är också ganska konstigt hur snabbt man anpassar sig till att leva utan tillförlitlig elektricitet, då strömmen här i området går fem gånger om dagen och är borta i allt mellan
fem minuter till ett helt dygn åt gången.

Vi har börjat planera inköpen som vi ska göra för våra donerade pengar som ska satsas på centrets bibliotek för att bidra till ett attraktivt center för barn och ungdomar.
Har ni några tips så är ni välkomna att kommentera här i bloggen alternativt höra av sig till någon av oss som är här.

Nästa vecka så är våra introduktionsveckor över och då kommer mer tid läggas på praktiskt arbete vilket vi alla ser fram emot.

Vi önskar er kära läsare en fortsatt trevlig vecka!

Namaste

Vi har nu börjat komma in i rutiner och dagarna börjar flyta samman. En vanlig dag börjar med chai-the på taket kl 07:00, sedan är det frukost kl 08:00 som består utav: vitt toastbröd med smör, vatten som har en distinkt eftersmak av spadet från bullens varmkorv, nybakat chapati (tunnbröd) och grönsaksröra. Efter frukosten kör vi lite morgonfys i trädgården i solen.

Läs resten av detta inlägg»

Vi landade i Delhi runt halv 6 på morgonen indisk tid. Direkt möttes vi av vad vi trodde var dimma, men dimman hade en distinkt lukt av förorening. Vi blev hämtade av personal från HIMAD Education center som körde oss till ett mindre hotell i centrala Delhi. Vi hade sedan innan en aning om att trafiken i Indien skulle vara för oss väldig kaotisk men det är svårt att förklara hur rent ut sagt galen den är. Vi kunde inte urskilja några regler över huvud taget och alla bilar och lastbilar kör precis som de vill och alla tutar stup i kvarten som signalerar omkörningar. Väl framme vid hotellet så åt vi lite frukost på soltaket som överblickade gatan utanför. Något som slog oss var hur smutsigt gatan var, men vi kände att det var exakt här vi ville vara för att uppleva hur folket bor och lever. Ovanför finner ni en bild som vi tog från vår “uteservering” där ni själva kan se hur det såg ut. Senare på dagen så hade vi lite sightseeing genom en taxiresa för att få en bättre bild av Delhi. Vi åkte till olika tempel och andra nationalmärken som Wall of India & Presidentpalatset.

Dagen därpå så började vår resa klockan 05.00 och vi visste sedan innan att vi hade en lång bilresa framför oss som skulle ta oss från Delhi till HIMAD:s center i Himalaya. Vi var 8 vuxna och ett barn i jeepen  som vi färdades i under över 14 timmar i sträck. En intressant instickare är att barnet som var i 3-års åldern var den person som gjorde minst väsen av sig av den långa resan, trots att han redan i början spydde rakt ut genom fönstret. Efter ca 8 timmar så kom vi fram till foten av Himalaya. Måste säga att det är ett otroligt vackert område. Vägarna var minst sagt suspekta, nu pratar vi om vägar som över, runt och under berg och vägarbete leds av vad vi tror är lokalbefolkningen. Vi måste ge lite creds till vår chaufför som manövrerade bilen på ett sätt som får rallyförare att bli imponerade. Vägarna var väldigt smala och näst intill hälften av bilarna vi mötte på den 6 timmar långa bergsvägen var lastbilar. Som ni ser på bilden ovan så var vägarna ganska undermåliga men vi kände oss ändå trygga då föraren var erfaren av vägarna i området.

Direkt när vi kom fram så serverades det mat som består av ris, grönsaksgryta och indiskt bröd och det är just den maten vi kommer bli serverade två gånger per dag de kommande 7 veckorna, smaskigt va?

Vyn från centret kan enbart beskrivas som att det är från en annan värld. Det första vi möts av när vi vaknar är den utsikt som ni ser på den sista bilden. Kan inget annat än att gotta oss åt hela närvaron.

Nu sitter vi här dag 2 i Himalaya och har idag gått igenom lite hur de kommande veckorna kommer se ut och vad vi ska tänka på. Det är många intryck att ta in och vi ser fram emot att få ta del av denna härliga kultur.

Det var allt för idag, men vi ska försöka att uppdatera med bilder och information om vårt dagliga arbete så ofta som möjligt!