Socionomstudenter utomlands

I söndags hade vi ett studiebesök med några medlemmar och ledaren för The Rural Woman´s development society (RWDS). Nadia som är ledare för organisationen berättade att organisationen startade 1987 efter den första intifadan (=när Palestinierna gjort uppror mot Israels ockupationspolitik) kvinnor i byar kunde då inte gå någonstans och de saknade kompetens om hur de ekonomiskt skulle kunna bli självständiga.

RWDS vison beskrivs på deras hemsida:

Our Vision is equality between women and men, boys and girls in Palestinian rural areas in accordance with the Palestinian Declaration of Independence and international conventions and standards.

Our Mission To create a women’s movement in Palestinian rural areas that is capable of claiming and developing women’s social, economic and political rights.

www.rwds.ps

Genom empowerment, självjälpsgrupper och utbildning får kvinnor lära sig sina politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och de lär sig att inte vara lika beroende av andra.

Det var ett trevligt möte med inspirerande kvinnor som tyvärr inte kunde pågå så länge för Nadia bor precis vid checkpoint 300 så hon kan bara ta sig in säkert i sin lägenhet vissa tider på dygnet.

På bilden ser ni vår handledare Ziad, Majdel, Nadia, Ranya och Shireen.

Idag tisdag 24/11 så skulle vi åkt till två grupper genom RWDS men byn där de verksamheterna ligger i är avstängd.

Israelerna har beordrat att en familj inom ett par dagar ska riva sitt hus så det går inte att ta sig till byn för att checkpointen i anslutning till byn är stängd.

Ziad förklarade för oss att det är svårt och mycket dyrt för palestinska familjer att köpa och få tillåtelse för att bygga hus på sin egna mark. När israelerna har beordrat rivning av ett hus så är det de palestinska familjerna själva som får betala för ner-rivningen, alternativet är att de får göra det själva så länge rivningen följer israelisk standard.

Detta är vardag för det sociala arbetet och alla andra jobb i Palestina, det är bra att ha en plan B, plan C och en plan D eftersom det är mycket som kan göra det dagliga arbetet svårt.

Annars mår vi bra, vi njuter av solen uppe på taket, umgås med volontärer och andra trevliga människor.

Ha det fint! / Anna & Elin

Två nätter har vi hört hur soldater skjutit i Dheisha camp men det har inte varit så många skott eller särskilt länge, skottlossningen har då skett vid 04-tiden på natten. I torsdags natt vaknade vi vid 4-tiden av betydligt mer omfattande skottlossning och att många skrek och bråkade i närheten av vårt hus. En annan boende på vårt hostel gick upp på taket och fotografera och filmade och berättade att det var en starkare gas eller tårgas som användes för det stack i hans läppar när han satt på taket. Skottlossningen och bråken höll på minst en timme. Morgonen efter kom Hamsa som ansvarar för vårt boende och berättade att 10st blev skjutna och 1-2st fängslade. Soldaterna hade också delat ut papper om att de som bor i lägret skulle infinna sig till den israeliska militären för förhör, dock tror de boende här att om de gick dit så skulle de bli fängslade. Det fanns inte tillräckligt med ambulanser så några av de som är engagerade i Laylac fick ta han om de skjutna samtidigt som de fick akta sig för snipers.

Den här bilden är tagen från vårt fönster när det var lugnt. Under attacken var det många soldater som gick längst gatan och ingångarna till Dheisha camp.
Som sagt är såna här stora attacker inte så vanliga utan det brukar vara mer korta intensiva och inte alls så många soldater. Enligt våra handledare och lärare så vet soldaterna med största sannolikhet vilket hus vi bor i, Laylac har ofta internationella gäster och attackeras därför inte. Vi har fått bra stöd från våra handledare, det är inte lika nytt och stort för dem som det var för oss som kommer från Sverige. Det känns dock viktigt att berätta vad familjer och barn kan få uppleva mitt i natten en vardag i Palestina.

Igår bestämde vi oss för att turista i Jerusalem. För att åka till Jerusalem från Bethlehem måste man passera en checkpoint, där israeliska soldater går på bussen för att kontrollera pass och att ingen obehörig är ombord. Obehörig i bemärkelsen att israeliska militären kan bestämma att vissa palestininer utgör en säkerhetsrisk och därför inte får lov att besöka Jerusalem. Det finns flera hundra militära vägspärrar på Västbanken. De utgör dagliga hinder för palestiniers möjlighet att röra sig fritt. En del vägspärrar utgör gränslinjen mellan Västbanken och Israel medan de flesta skiljer palestinier från andra palestinier.

Vi började dagen i Old City som är uppdelat i ett judisk, ett arabisk, ett kristen och ett armenisk kvarter. Vi besökte bl.a. klagomuren, Uppståndelsekyrkan och Tempelberget med Al Apsa moskén och Klippmoskén (Klippdomen). Klagomuren är uppdelad för män och kvinnor. Betongfundamenten separerar dem från början och löper längst sidorna av köerna. Vi slogs av hur tydligt skyltat det var till judiska sevärdheter men inte till muslimska. Dessutom var öppettiderna till muslimska sevärdheter begränsade till några timmar under dagen.

Vi besökte även västra Jerusalem där främst israeler bor. Det kändes väldigt europeiskt med moderna spårvagnar, sopsortering på gatorna och popmusik som spelades från restaurangerna.
Efter flera dagar med falafel till middag bestämde vi oss för att äta sushi. Så gott!
Vi kommer helt klart besöka Jerusalem fler gånger för det var en otroligt vacker stad med vänliga människor.

I tisdags den 17:e november åkte vi till checkpoint 300 i Betlehem och promenerade längst muren. Längst muren såg vi rester av de palestinska hus som israelerna rivit för murens skull. På många ställen låg det rester från tårgasbehållare som israeliska soldater skjutit samt glaskulor som barnet skjutit på israelerna. Muren var full med politisk grafitti, Banksey-målningar samt historier om hur palestinier på olika sätt blivit trakasserade av israeliska soldater.

Historierna kunde handla om hur en mamma som skulle till sjukhus med sitt barn blev stoppad flera timmar i en checkpoint eller när israeliska soldater kastat tårgas på barn och skrattat åt deras smärta, hur palestinska hus rivits eller belägrats, det var många starka historier som borde höras mer ute i världen. Vi gick till en del av muren som låg i ett hörn och en palestinsk kvinna kom ut ur ett hus och berättade sin historia om hur hon en dag gick till sitt arbete på morgonen och på eftermiddagen stod den 8meter höga muren runt hennes hur och avskärmade henne från sina grannar och viktiga delar av hennes affärsverksamhet. Israeliska soldater använde under en månads tid kvinnans tak till att skjuta ner palestinska demonstranter så hon och hennes 5barn fick endast vara i ett litet rum i huset under den tiden.

Ovan ser man en bild på en tårgasbehållare, det var fullt med dem på gatan.
Innanför muren på den israeliska sidan såg man fina olivträd som tidigare tillhört palestinierna, muren gör också att palestinier måste åka långa omvägar för att den är i vägen. Det är alltså ingen slump att muren är placerad som den är.
Innan vi reste till Palestina fick vi information från andra studenter som varit här att det är vanligt att man hamnar i en så kallad ”clash” som innebär att israeliska soldater av någon anledning eller till synes ingen anledning alls kastar tårgas mot palestinier. För att bli mer förberedda om vi skulle hamna i någon ”clash” så bestämde Anna och jag oss för att observera en palestins demonstration mot muren och hela situationen som israelerna utsätter palestinierna för.
Oftast sker det demonstrationer varje tisdag och då brukar det vara lugnare samt varje fredag som brukar vara större demonstrationer eftersom muslimer är oftast lediga på fredagar. Vi stod på långt avstånd ifrån checkpoint 300:s ingång och det började med att barn, många under 10år kastade sten och sköt glaskulor med slangbellor mot ett gäng soldater. Soldaterna kastade till en början enstaka tårgasbehållare mot barnen. Fler och fler palestinier började samlas och kasta sten, butiker stängde ner stora järndörrar framför sina fönster, det märktes att de var vana vid demonstrationer. Efter ca en timme så började palestinier elda i soptunnor och bildäck, kanske för att röken skulle skymma dem. Porten i den israeliska muren öppnades och en stor jeep körde ut med en vapen-anordning som sköt ut ca 10tårsgasbehållare åt gången. Vi stod så långt ifrån så vi behövde bara flytta oss en liten bit men när det kom så många tårgasbehållare åt gången så blev gatan precis tjock med vit rök så hade man hamnat i den dimman hade man inte sett vart man hade fötterna. Jeepen backade sedan tillbaka till porten i muren och laddade om och sköt efter en stund en massa tårgasbehållare. De palestinska demonstranterna och barnen verkade så vana vid det som hände, många hade gasmasker och barnen var så vana vid skotten så de nästan likt en lek sprang fram och tillbaka och kastade sten men verkade inte rädda. En ambulans stod redo på plasten men för övrigt så var det knappt någon trafik på gatan. Ibland sköt israelerna skarpa skott mot demonstranterrna och vi såg hur en tonåring blev skjuten i benet, de andra demonstranterna kom hjälpte direkt den skadade och ambulansen körde direkt iväg med han.

Vi bevittnade en mindre demonstration i den kontexten som är här men det kändes hemskt att tårgas och skarp ammunition och att någon blir skjuten är vardag för så många människor. En annan reflektion var hur israeliska soldater blir tränade till att skjuta barn, det verkar inte som barns rättigheter alls gäller här. Samtidigt förstår man att det är obehagligt att få sten kastad på sig, vi ser ju bara den palestinska sidan just nu. Vi fick en introduktion i Sverige där vi fick inblick i hur israelerna ständigt är rädda för att bli attackerade, ingen av sidorna är helt oskyldig och de flesta människorna vill ha fred. Dock verkar som att israelerna har en helt annan dimension av krigsresurser och makt som ofta används.

Vi bor på Laylacs center vilket är lokaliserat i utkanten av Bethlehem. Centret ligger längs Main Street och precis bakom ligger Dheisheh Refugee Camp. För närvarande har vi eget sovrum och delar kök, sällskapsrum och toalett med två volontärer från Frankrike.

Först ser ni vårt sovrum och nedanför är vardagsrummet som vi delar med Claire och Tibo, ett par socialarbetare från Frankrike. Det är vanligt att medlemmar från Laylac kommer hit och pratar med oss vilket är trevligt. 

Badrummet delas av en dörr som påminner om altandörrar som inte går hela vägen upp till taket. Toaletten har liksom duschen endast ett dusch-draperi som avgränsning. Den tredje dagen här fick för första gången duscha i varmvatten. Hamsa är en engagerad medlem i Laylac och han har hand om boendet för oss och han är mycket engagerad för att vi ska trivas och ha det bra. När vi frågade om vattnet inte kunde bli varmare den andra dagen vi var här såg han genast till att vi fick tillgång till vatten.

Ovan är en bild på en av våra handledare Nadji i sitt kontor. Våra handledares kontor ligger en korridor ifrån vårt vardagsrum.Bilderna ovan är från korridorren till Laylac mötesrum och köket samt en suddig bild på köket där Tibo, Claire och Hamsa sitter. På vägen upp till taket har vi en tvättmaskin. På väggen är en bild på en martyr, en man som var mycket engagerad i barns rättigheter. Han blev skjuten av en sniper mitt på gatan på väg till jobbet. Vi får ofta höra liknande historier om palestinier som blivit skjutna till döds utan anledning.  Anna sitter på taket och förbereder blogg-inlägg.

Ha en fin dag!

/ Anna & Elin