Socionomstudenter utomlands

läs och låt dig inspireras

2015-03-21

Nu har vi gjort vår sista vecka på praktiken på Barnhemmet. Denna vecka har det varit Olympiad hela förmiddagarna för de äldre, bland annat fotboll och basket. Vi har varit med och spelat med barnen. Det är kul eftersom de har gjort Olympiaden till en så stor grej här, de har hejaramsor, lagtröjor som de gjort och egna flaggor. Barnen tycker det är mycket roligt och går verkligen in för det. Vi har även fått lite mer tid med socialarbetaren den här veckan. Vi fick möjlighet att prata lite med henne angående organisationen. Hon berättar att tyvärr är det mycket pappersarbete för henne, hon vill ha mer tid med barnen men det går inte. Hon säger att tiden är hennes största problem med arbetet som socialarbetet. Men hon nämner även att hon tycker om sitt jobb mycket och att det känns viktigt och givande för henne. Vi fick även möjlighet att kolla lite i barnens journaler, där finns läkarutlåtande, psykologutlåtande och utlåtande från socialarbetaren. Där kunde vi även läsa mer om barnens bakgrund, som vi annars inte pratar om här på barnhemmet. Dessa barn har varit med om mycket tragiska saker i sina liv och att de får komma hit för att få en nystart är mycket bra. Vi frågar om barnen har någon kontakt med sina biologiska föräldrar och det är lite olika, vissa har besök av dem på helgerna medan vissa föräldrar inte har rätt till att träffa sina barn på grund av olika anledningar. Vi frågade även om barnen visste om sina bakgrunder, då svarade hon att de brukar berätta för barnen när de är cirka 8 år och när de börjar fråga. Barnen kan då reagera olika men de brukar ske psykologsamtal och stöd till barnen. När barnen fyller 18 år så måste de lämna barnhemmet, antingen för att flytta in hos någon släkting om så finns. Annars måste barnet stå på helt egna ben och skaffa arbete och boende direkt själva. Detta kan de inte hjälpa till med på hemmet eftersom enligt lag måste barnen klara sig själva när de har fyllt 18 år. Här på barnhemmet är det nu ett syskonpar som ska skiljas då den äldre brodern fyller 18, detta tycker vi verkar mycket jobbigt. Socialarbetaren berättar att de stöttar dem och samtalar om detta och att brodern även kan komma och hälsa på sin yngre bror sen. Vi hade även som uppgift att bidra till verksamheten genom att göra någon aktivitet. Detta har varit svårt då olympiaden har tagit upp mycket av barnens tid, när de inte har olympiad så förbereder de sig och målar flaggor och liknande. Därför har vi mest kunnat spendera tid med de små barnen. Vi har ritat med dem och även lekt Kims lek, mer avancerat än så går inte med tanke på svårigheterna att kommunicera.

Nu när praktiken är slut så har vi reflekterat kring det och kommit fram till att vi är besvikna på vår fördjupning. Vi hade hoppats få mer insikt i vad en socialarbetare gör. Vi har mest fått spela olika sporter med de äldre barnen samt leka med de små barnen vilket vi inte anser utvecklas oss i vår roll som socialarbetare. Trots detta har vi fått nya erfarenheter och insikter i barnens liv vilket gör att vi får med oss några nya upplevelser hem.

 

/Sara & Lisen

Tillit till sin egen förmåga

2015-03-16

Tiden flyger förbi och jag kan inte förstå att det snart är påsk. Mycket har hänt sedan jag skrev sist och till att börja med vill jag ge er en liten update på vad som händer i mitt liv härnere. Jag och min sambo har hittat ett boende med start från mitten av april fram tills slutet av vår resa här i OZ. Det känns otroligt skönt att veta vart vi kommer att bo framöver, även fast jag har min pappa här och vet att vi kan bo där. Den nya lägenheten ligger på Queens Road vilket innebär att vi fortfarande bor nära Chapel Street och City men nu även St Kilda och havet. Det är samma tåg och tidtabell till Frankston High School vilket är skönt att veta och det är ett smidigt sätt att ta sig ner dit. Min praktikplats ger mig mening i veckorna samtidigt som vi försöker njuta och se så mycket vi bara kan på helgerna. Det är ett sätt att också släppa praktiken och göra sådant man tycker är roligt. Det är välbehövligt att göra roliga saker och ta hand om sig enligt mig.

I wellbeing teamet på Frankston High School har jag numera mina egna möten och fått ett större ansvar. Det har kändes tufft till en början men det ha varit otroligt lärorikt. För mig var detta ett gigantiskt steg att ta, inte bara för att det var helt nya erfarenheter än tidigare arbeten, utan också en otrolig utmaning för mig. Jag behövde lita till min egen förmåga. Jag har varit van vid att ta instruktioner i tidigare arbeten, gör si och gör så, det där är rätt och det där är fel, något som jag anser skiljer sig avsevärt mot att arbeta inom socialt arbete. Tillsammans gick jag och Kristen igenom saker som jag kunde tänka på att göra och försöka få kännedom om. Hur gick det? Vad gick bra? Vad behöver jag öva på? Hur ska jag planera framtiden och nästa möte? Detta var saker jag skulle reflektera över.

Min kurslitteratur beskriver socialt arbete som något komplext och att det inte finns några rätt och fel. Det handlar om att möta människor i deras unika livssituationer, interagera genom samarbete, kommunikation, förhållningssätt och mycket mer. En situation är inte den andra lik och det är verkligen något jag har förstått. Genom att Kirsten trodde på mig fick jag även bevisa för mig själv att jag är kapabel till mycket och jag tillät mig också att vara mer ödmjuk mot mig själv. Samtidigt som jag känner djup tacksamhet för att jag har en så bra handledare har jag tragglat med att förstå när jag har gjort och är “good enough”. När jag låter tankarna och grubblandet tar över och tänker, skulle jag gjort så och när jag nästan vill hjälpa för mycket. Sådana saker behöver jag öva mig på.

”Människans kunskaper är ett oändligt äventyr. På så sätt är också socialt arbete ett oändligt äventyr. Som socialarbetare har man möjlighet att ständigt befinna sig i en utvecklingsprocess där man själv som människa hela tiden utvecklas, samtidigt som man medverkar i att skapa både nya kunskaper till professionens utveckling och, framför allt, förbättrade livssituationer för de människor man möter” (Svensson, Johnsson och Laanemets, 2008 s.232).

 

/Lisa

Samtal, bemötande, kommunikation och äventyr

2015-03-07

Hej

I veckan som gått har jag blivit mer och mer introducerad till hur arbetet fungerar inom wellbeing teamet och på Frankston High School. Jag har bland annat fått ha en del samtal med elever och även ringt hem till föräldrar angående studenters välmående. De flesta av de elever som jag kontaktade föräldrarna för hade haft hög frånvaro eller befann sig inom risk att hamna på efterkälken.

 

Jag upplevde att möta elever gick bra trots min ringa erfarenhet av samtal i praktiken. Det jag försökte ha i åtanke var att bara vara mig själv, ställa öppna frågor och lyssna. Med lite information om personen kunde jag lyfta saker som vad positivt och bra i dennes situation.

 

Att ringa till studenters föräldrar var en alldeles ny upplevelse. Jag och Kirsten hade gjort upp en liten mall på bland annat hur jag kunde presentera mig, bemöta och på vilka frågor att ställa för att få information om eleven. Under samtalet skulle jag anteckna vad föräldrarna sa och sedan dokumentera detta. Jag förstod kvickt att det var viktigt att ge information om varför jag ringde, att det handlade om studentens välmående och frågade om vi på skolan kunde stötta eleven på ett eller annat sätt. Något jag snappade upp väldigt fort var att fråga om det var en lämplig tid att ringa eftersom jag märkte att vissa jag pratade med lät stressade på rösten och kunde därför vara smått irriterade. På detta sätt upplevde jag att jag kunde bemöta personen på ett bättre sätt. Överlag var föräldrarna glada över att någon från skolan kontaktade dem angående deras barn, att känna att skolan brydde sig om deras situation. Jag kunde dokumentera de uppgifter jag fick från föräldrarna och börja planera att möta upp med eleverna för att göra upp en plan. Skolsamordnarna som bland annat har till uppgift att ta kontakt med elever som har hög frånvaro från skolan hade även dem information kring elevernas situation. Jag gick dit för att få ytterligare information om hur vi på bästa sätt kan arbeta som ett team för elevernas bästa. Jag dokumenterade även den information som skolsamordnarna hade på eleverna och skickade sedan detta till Kristen och Michelle. På detta sätt kunde även dem få ta del av viktig information för att sedan diskutera idéer för att kunna hjälpa eleven.

 

Samtidigt som det var väldigt givande att ta kontakt med elevernas föräldrar och skolsamordnarna på skolan upplevde jag brister i kommunikationen vilket försvårade mitt arbete. Den lista av elever som jag hade fått tilldelad stämde inte överens med vilka skolsamordnarna hade velat ge mig. Vi beslutade oss om att arrangera ett möte för att komma fram till hur vi kan ge varandra värdefull information, så att inget utelämnas. Utöver detta fick jag under fredagen känna på hur det kunde vara under en fullspäckad dag och jag upplevde att stressnivån var högre en vanligt. Ett annat hinder för mig när jag skulle kontakta föräldrarna var att jag inte hade fått access till elevernas personliga uppgifter och fick därför gå till IT-avdelningen som fick hjälpa mig reda ut detta. Det tog tid och jag kände mig maktlös eftersom jag inte kunde göra mycket åt saken.

 

Medan vissa dagar har gått väldigt bra för mig har jag upplevt vissa dagar som mer ansträngande. Jag har under dessa dagar känt att jag inte kan göra det arbetet jag skulle vilja utföra eftersom jag inte riktigt kommit att reda ut hur vissa saker fungerar inom organisationen, vad jag får och inte får göra, vad jag kan göra osv. Under handledningstid har jag berättat detta för Kirsten vilket känts bra och har underlättat situationen för mig. Jag känner att jag har mycket kunskap som bara väntar på att få komma ut, hur jag har många idéer om kreativa sätt att arbeta på osv. men känner ibland osäkerhet. Jag tror att jag har lite bråttom med att kunna allt och får kanske lugna mig litegrann. Trots allt påminner jag mig om att jag fortfarande bara är student på praktikplats.

 

En bok som jag har läst i veckan heter Odd Girl speaks out – en bok ur brukarperspektiv om unga tjejers berättelser om ungdomsåren, om mobbning, popularitet och avundsjuka. Förutom att boken ger olika perspektiv på hur vi tänker och ser på saker olika, ger den också tips på hur man kan hantera vissa situationer eller bara förstå sig själv. Jag rekommenderar boken starkt, dels om man jobbar med ungdomar och dels för att den kan vara en ögonöppnare för fler perspektiv som rör mobbning, popularitet och avundsjuka.

 

Praktiken betyder mycket och jag är tacksam för att jag får denna erfarenhet. Den är viktig för framtida yrkesliv. Australien bjuder in till kreativitet och inspiration. Jag har funnit saker om mig själv som jag får chansen att träna på och som jag numera kan sätta ord på. Jag har hittat saker som jag tycker om att göra utöver praktiken, som att träna, äta god mat och att samtidigt njuta för stunden. Att ta varje chans att uppleva saker och må bra samtidigt.

Här är bilder från bland annat en trip till enastående Great Ocean Road, vilda koalor, skönt häng och restaurangbesök i South Yarra! En varm rekommendation om man någon gång åker till Melbourne är Great Ocean Road. Vackra vyer och ett fantastiskt landskap.

IMG_0578

IMG_0515

IMG_0488

IMG_0514

IMG_0501

IMG_0491

 

Xx

/Lisa

Språkets betydelse

2015-03-01

Efter vissa arbetsdagar på Frankston High School är jag helt slut på grund av nya intryck, nytt språk, lärdomar och händelser.

I nionde kapitlet i boken Handlingsutrymme: utmaningar i socialt arbete skriver Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) om samarbete och samverkan. Författarna beskriver hur centralt det är med samarbete och samverkan i socialt arbete och att socialarbetaren har ett ansvar och en funktion i att kunna samarbeta inom och mellan organisationer. Detta utifrån både enskilda klientärenden och mer övergripande organisatoriska samverkansprojekt.

Samtidigt har det visat sig finnas hinder för samarbete och samverkan där författarna bland annat nämner språkets betydelse. Även om vi talar samma språk till varandra, kan det ibland vara omöjligt att förstå vad den andra menar. Detta förklaras genom att olika organisationer och professioner, utvecklar sitt eget vokabulär som karakteriserar arbetsplatsen vilket författarna beskriver kallas för ”fikonspråk”. Även om alla aktörer pratar svenska kan det ändå upplevas omöjligt att förstå varandra. Om någon inom gruppen har ett annat modersmål, parallellt med att teamet har ett eget fikonspråk som identifierar arbetsplatsen, kan det lätt bli oklarheter och svårt att förstå var de olika personerna avser med det som sägs. På detta sätt kan missförstånd uppstå och det kan vara viktigt att beakta språkets betydelse när man diskuterar samarbete och samverkan (ibid).

Det som författarna kallar för ”fikonspråk” är något jag upplever och kan känna igen mig i på Frankston High School. Svenska är mitt modersmål men vi pratade engelska hemma eftersom min pappa är Australiensare. Det engelska vardagliga språket har jag alltså alltid burit med mig men det skiljer sig från det språkbruk som man tillämpar på skolan. Det är nya begrepp, instruktioner och information som jag ständigt lär mig. Ibland finner jag det kämpigt att alltid behöva dubbelkolla om jag förstått instruktioner eller annan information rätt.

Samtidigt kan jag använda denna erfarenhet när jag bemöter andra människor i mitt kommande yrkesliv. Med språket i åtanke, kan jag numera förstå att det kan kännas överväldigande, frustrerande och komplicerat i mötet med en organisation eller med en socialarbetare, när man inte blir förstådd eller kan göra sig förstådd och att det på så sätt kan påverka samarbetet och även relationen parterna emellan.

 

Jag ville få ner detta i ett blogginlägg eftersom jag verkligen kunde relatera det som författarna beskrev till det praktiska arbetet.

 

/Lisa