Socionomstudenter utomlands

läs och låt dig inspireras

Andra veckan på Stand

2015-01-29

Nu har andra veckan på praktiken snart gått och den här veckan har det varit “training-week” som har inneburit planeringsdagar och utbildning i NCI (Non-violent Crisis Intervention) som handlar om hur vi som personal kan hantera utåtagerande barn och hur vi kan förhindra att våldsamma situationer uppstår. Vi har även fått göra så kallade manuals vilka är styrdokument för organisationen och till dessa har vi fått svara på tillhörande frågor, detta för att vi ska få en insikt och förståelse för hur verksamheten fungerar, hur den uppkommit och för vilka mål de arbetar efter.

Verksamheten har genomgått en omorganisering till det nya året vilket bland annat har medfört att de delat in personalen i nya grupper, för varje whare (som ju var de olika boendedelarna på Maori). Det är även meningen att de nu ska rotera mellan alla tre whares för att få en vidare syn över alla barngrupper. Vi fick även veta att de i verksamheten ska försöka jobba mer integrerat, grupper emellan, exempelvis att de utredande socialarbetarna ska försöka vara nere på boendedelen ibland för att få en bild av hur barnen är i den miljön.

I tisdags presenterades de nya grupperna och vi blev tilldelade varsin grupp att vara i, vilket blev samma whares som vi var i förra veckan. Under dagen hade vi teambuilding och aktivitetsplanering, vår roll blev att observera och komma in med nya ögon samt ge åsikter. Vi fick veta att personalen varje termin går igenom teambuilding och NCI-training för att hålla sig uppdaterade med de teorier som används i arbetet. Nu idag har vi fått paddla kajak eftersom det är något de gör med barnen under terminerna, och det är därför viktigt att all personal kan delta under paddlingen och är medvetna om säkerhetsriskerna. Imorgon kommer vi arbeta hela dagen med resterande manuals. Det finns fyra stycken; En introduktion (som vi gjorde idag), en för hälsa & säkerhet, en för barn och familj och den sista är för barn som vårdas utanför hemmet.

Idag fick vi veta att vi kommer vara i skolverksamheten nästa vecka, veckan därpå kommer vi att vara på boendedelen igen i ca en och en halv vecka, och slutligen kommer vi att vara med de utredande socialarbetarna en vecka. Vi tycker det känns bra och intressant att få vara med i alla olika delar av verksamheten för att kunna för en bättre överblick av hur organisationen fungerar från alla olika vinklar.

 

/Linda, Nohaddra och Rebecca

 

10944692_774254219315284_997743143_o

 

10957975_10205627657990212_725583474_n

En eftermiddag i en barnby

2015-01-28

Efter att barnen slutat skolan (runt 14), möter jag upp dem på deras pnimja. Pnimja är de hus där barnen bor när de inte går i skolan.
Jag möter upp ett gäng pojkar i åldrarna sju till tio. På pojkarnas pnimja finns det tre flickor som gör sin samhällstjänst (istället för att göra den obligatoriska värnplikten). Eftermiddagen börjar med att pojkarna samlas i två slitna soffor. Flickorna berättar om vad som kommer att hända resten av dagen. Idag råder dator- och mobilförbud. Idag skall det nämligen städas i huset och läxor skall göras. Flickorna möter ett rejält motstånd av pojkarna. Inte på grund av städningen, utan för datorförbudet.
Ljudnivån är hög, pojkarna skriker, fightas i luften och visar upp allt tänkbart motstånd. Det tar inte många minuter innan jag förstår att de här pojkarna har varit med om mycket elände i sina liv.
En pojke klamrar sig fast vid de avstängda datorerna, han vill inte hänga in sin rena tvätt. En annan pojke spottar på golvet, men han torkar upp efter sig. En annan pojke bråkar med en av flickorna (ledarna), han slår henne, men det är lösa slag. En pojke visar finger åt en annan flicka. Någon pojke tycker att alla ska ”dra åt helvete”.Läs resten av detta inlägg»

I början av andra veckan

2015-01-26

Efter en vecka har jag nu börjat att infinna mig i den israeliska atmosfären, det vill säga ”det löser sig”. Jag har börjat att förstå strukturer och normer.
För er som är intresserade, så befinner jag mig i mellanöstern, på en israelisk barnby. Barnbyn hjälper över 300 barn i åldrarna 4-18 år, som av olika skäl inte kan bo hemma hos sina vårdnadshavare. Dessa barn har olika traumatiska bakgrunder, vissa är uppväxta med föräldrar som missbrukar, andra har blivit utnyttjade sexuellt, mentalt eller psykiskt.Läs resten av detta inlägg»

Första veckan av praktiken

2015-01-23

Hej! Nu är vår första vecka på praktiken avklarad här i Peru. Igår var var vi på besök på en barn- och ungdomsinstution. Detta var en statlig instution för pojkar mellan 6-18 år. På boendet fanns nu 49 pojkar men ibland har det varit upp emot 80 pojkar. Nu var det färre barn på grund av att i Januari försöker man slussa ut barn som är redo, för att de ska kunna börja skolan vid terminsstarten. På boendet bor pojkarna för att de ska få en fungerande vardag. På schemat står också undervisning och aktiviteter så som sport men också utflykter till exempelvis stranden. Det finansieras av staten och instutionen får en viss summa pengar för mat och boende per barn. Barnen kunde ha kommit dit av olika anledningar, så som att föräldrarna är frånvarande, då är de där i väntan på en fosterfamilj. Det kan också bero på att barnen har problem med droger eller att de har en lättare kriminalitet. Boendet är bara tillfälligt och tanken är att pojkarna så småningom ska kunna komma tillbaka till sina familjer eller till en ny familj för de som inte har någon.När vi kommer in genom de höga portarna, utan någon som helst möjlighet att ta sig ut för barnen så möts vi av en stor lekgård, där sitter flera barn och spelar spel. När vi kom dit hade vi med oss frukt till barnen, barnen blev tillsagda att ställa sig på led (i något som såg ut att vara längdordning) och därefter fick vi dela ut frukt till barnen. Det fanns även barn med fysiska funktionshinder som vi själva fick leta upp för att även de skulle få frukt. När vi var där så var barnen nyfikna på vilka vi var och pratade gärna med oss trots vår bristfälliga spanska, som tur var hade vi med tolk. Många av barnen satt på utegården och spelade schack och även Sara spelade schack mot ett av barnen men förlorade varje gång. På instutionen jobbar cirka 10 personer men det är lite boerende på hur många barn som är inskrivna. Det är människor med olika professioner så som socialarbetare och psykologer. Vi ställde frågan varför inga flickor fanns på boendet och det berodde på att de hade ett separat boende. Pojkarna och flickorna får oftast inte någon möjlighet att ses på grund av att personalen känner oro inför att pojkarna ska bli kära i flickorna.  Barnen kommer till hemmet oftast genom att poliserna har kommit i kontakt med dem, det finns en speiell polisenhet som går igenom ett system för att bestämma om barnet ska komma till boendet, det är en hel process nämner socialarbetarna. Målet för verksamheten är att barnen ska kunna återvända till sina egna familjer. Barnen är där i genomsnitt 1-1,5 år. Om barnen börjar närma sig 17 år och är kvar och inte heller har någon familj att återvända till påbörjas en övning inför framtiden så att de ska kunna klara sig med försörjning och liknande. Socialarbetarna upplever att stödet från regeringen är bra, det är en prioriterad verksamhet, ett exempel är att det snart ska öppnas nya hem där endast 10 barn kan vara, detta uppskattar socialarbetarna. De nämner dock att det är mycket pappersarbete. Det är mycket krav från regeringen att dokument ska skickas. En annan svårighet i arbetet är att hitta fosterfamiljer till de äldre barnen med problem, de flesta vill endast ha små barn som de själva kan forma. Vi tyckte att det var mycket intressant att få besöka denna typ av instution även om det också var känslosamt att möta dessa barn med trassliga bakgrunder. Vi kan även tänka oss att det är tufft att arbeta med denna typ av verksamhet, då de är stora svårigheter med att hitta barnens familjer samt att vissa av barnen har stora problem. Det verkar som att personalen får arbeta mycket och är mycket känslomässigt engagerade.

 

Idag besökte vi en organisation som arbetar för barn och unga som har det svårt på grund av olika anledningar. Organisationen har olika professioner såsom socionomer, psykologer, lärare och jurister. De jobbar bland annat med hembesök och samtal. Problemen brukarna har kan till exempel vara familjeproblem, ekonomiska problem och våld. Arbetet kan vara jobbigt för de som arbetar inom organisationen, då de kan möta människor som är utsatta och är med om hemska saker. Samtidigt berättar personalen att det också finns tillfällen med glädje och hopp.
Vid vårt besök fick vi följa med på ett hembesök till en familj som var ny i organisationen. Vi blev illa berörda av mötet, då vi reagerade på ett antal saker som aldrig skulle ske i Sverige. Vi kom dit utan förvarning, och inte heller visste familjen att två främlingar från Sverige skulle vara med. Under besöket var mamman i familjen huvudpersonen. Hon hade svårigheter med ekonomi och hennes man som inte tog ansvar för familjen och hade alkoholproblem. Under mötet var hennes son med och hörde hela diskussionen som fördes. En av socialarbetarna tog kort på oss med mamman och hennes familj som en helt naturlig sak att göra. Vi kände att familjen var utsatt, det kändes som att de var en turistattraktion, och något som socialarbetarna skulle visa upp för oss. Vi såg på mamman att hon tyckte det var obekvämt när vi kom och tvingades hälsa på oss, vilket är förståeligt. Som brukare kan vi tänka oss att man känner sig utsatt och underlägsen där socialarbetarna har makt över de och situationen. Även om vi tyckte hembesöket inte stämmer överens med de principer vi har med oss från Sverige, var det ändå en upplevelse och en erfarenhet att ta med oss hem.
Nu är helgen kommen, och den känns välbehövlig efter en intensiv och spännande vecka!
/Lisen & Sara

Första veckan avklarad i Nya Zeeland

Hej!

Vi är tre tjejer som går Socionomprogrammet på Linnéuniversitetet i Växjö. Vi heter Linda, Nohaddra och Rebecca. Vi har precis gått in i termin 5, vilket för oss innebär VFU. Första delen av vår VFU spenderas i Auckland, Nya Zeeland. Vi är här i 7 veckor, varav ca 5,5 veckor är praktik och slutligen får vi en välförtjänt semester. Anledningen till denna semester är att vi arbetar 5 dagar i veckan istället för 4 som egentligen är planerat, detta för att vi ska kunna vara lite lediga i slutet och se oss omkring i detta fantastiska land som just nu har sommar.

Idag har vi varit i Nya Zeeland i en vecka. Vår praktikplats heter Stand for Children och är en organisation som riktar sig till barn mellan 5-13 år som är socialt utsatta och har olika svårigheter. Det kan exempelvis vara barn med alkoholiserade föräldrar, barn med funktionsnedsättningar och barn  som på något sätt utsätts för våld. Hit kommer barnen och stannar i 4-5 veckor och bor i olika så kallade whares (uttalas fares) som är detsamma som barnens boenden. Barnen är indelade i tre olika whares; Pohutukawa är för alla flickor, Rata är för de yngre pojkarna och Rimu är för de äldre pojkarna. Medan de bor på Stand så går de i skolan, en skolverksamhet som är en del av organisationen och som ligger tillgänglig precis vid boendet. På Stand arbetar även socialarbetare som utreder barnens behov,  har kontakt med familjerna och gör hembesök för att bedöma barnens situation.  Vi kommer under våra VFU-veckor att arbeta i alla dessa delar av organisationen, dvs. boendet, skolan och med socialarbetarna.

Vår praktik började i måndags med att vi träffade chefen för personalen på boendedelen. Hon frågade oss vad vi vill ha ut av vår praktik och visade oss runt i de olika utrymmena på Stand. Huvudbyggnaden består av kontor och arbetsplatser för personal, barnens olika whares, kök- och matsal, en liten klinik där en sjuksköterska är i tjänst, en gympasal, en spelhall och en liten inglasad uteplats. Det finns även en del i huvudbyggnaden där föräldrar till barnen kan komma på besök och ha möjlighet att övernatta. På gården finns det en lekplats för barnen att vara på och ett förråd med diverse spel- och lekutrustningar. Där finns även en hinderbana, men vi fick veta att ingen i personalen har utbildning för den ännu, och då får den inte användas. På andra sidan gården ligger skolbyggnaden, men den har vi inte fått möjlighet att besöka invändigt ännu då barnen fortfarande har sommarlov. Dock fick vi veta att skolverksamheten är indelad i tre klasser med tre lärare. Klasserna är blandade, inte bara utefter barnens ålder utan även utifrån deras mognad och tidigare kunskaper.  Efter rundvandringen började det göras i ordning inför att barnen skulle dyka upp. Barnen välkomnades av all personal på Stand med en liten ceremoni som innefattade sånger på Mauri-språket och presentation av personal. Även vi studenter blev välkomnade och fick presentera oss själva. Veckan som har gått har varit en så kallad “Holiday-week”, som innebär att barnen enbart är på Stand under en veckas tid, delvis för att få uppleva roliga aktiviteter som de annars kanske inte får möjlighet till, men också som avlastning för deras vårdnadshavare.

Vi blev tilldelade var sin Whare som vi sedan fått vara i under veckan som gått. Eftersom det var en “Holiday-week” var barnen uppdelade på ett annat sätt än vanligt. De yngre flickorna fick vara i Rata-Whare som Rebecca blev tilldelad. De äldre flickorna fick vara i Rimu-Whare där Linda fått vara under veckan, medan Nohaddra varit i Pohutakawa-Whare med killarna. Eftersom barnen inte går i skolan denna veckan har de istället fått hitta på aktiviteter under både för- och eftermiddagarna. Några aktiviteter barnen fått göra är åka och bowla, åka till stranden/simhallen, gå på zoo, åka skridskor och cykla BMX. Då vi enbart valt att gå morgonpass denna veckan (6.30-15) har vi bara deltagit under aktiviteterna på förmiddagarna.

Vi  har upplevt veckan som väldigt rolig och spännande, men samtidigt har det varit mycket ny information att ta in. Schemat har varit fartfyllt och vi har haft mycket att göra på morgonpassen och med de rutiner som barnen har. Eftersom detta är vår första vecka här på Stand har vi inte blivit tilldelade några större uppgifter utan denna veckan har främst ägnats åt observationer.  Vi har även fått testa på att skriva dagliga observationer på barnen (detta görs varje dag och för varje barn), där personalen skriver några rader om hur varje enskilt barn har skött sig, om det uppstått några incidenter och om de har gjort sina mahi (som är Mauri, och detsamma som dagliga sysslor som roterar för barnen, detta kan vara att ta ut sopor, dammsuga, torka av bord och stolar, städa undan på bänkar etc.).

Vi får nu ta en ledig helg innan vi påbörjar nästa vecka som är Educationweek. Hoppas ni som läst har det bra och att ni funnit det intressant.

 

/Linda, Nohaddra och Rebecca

Utanför Stand

10945793_10205589401233817_1543967077_n

På zoo med barnen

10937590_10205589415994186_1326973320_n

Eastern Beach som ligger 30 minuter från Stand

10934755_10205589409674028_513079499_n (1)

2015-01-21

Hej!

Vi har det bra här i Peru. En svårighet under vår praktik är språket, då vi har bristande kunskaper. Vi försöker förstå så mycket vi kan men vi ser inte detta enbart som ett hinder. Vi ser detta som en erfarenhet inför framtida situationer i socialt arbete. Vi kan föreställa oss att flertalet av de brukare vi kommer möta inte kommer tala svenska, eller kunna kommunicera via det talade språket. Genom kroppsspråk, gester och miner kommer man många gånger långt.

 

Vår första riktiga praktikdag var igår. Då besökte vi ett kommunalt hälsocenter. Det såg ut som ett sjukhus, men väldigt omodernt. Läkare, sjuksköterskor, socialarbetare och psykologer jobbade där. Vi fick träffa en socialarbetare som berättade om sitt arbete. För att bli socialarbetare i Peru behövs en 5 års utbildning på universitet, av vilka två år är praktik. Hon berättade bland annat att som socialarbetare jobbar man med många olika områden så som barn, äldre, tonåringar, personer med funktionsnedsättning. De jobbar mycket i förebyggande syfte, då de går ut i skolor och jobbar mycket med familjer. De anser att det är där man kan göra skillnad, när barnen är små. Vi diskuterade också skillnader inom socialt arbete i Peru jämfört med Sverige, och hur man jobbar mellan de olika grupperna. Dessa grupper kommer vi in på i senare inlägg.

Arbetsbördan för socialarbetare är hög. Det finns bara 2 stycken på 86000 invånare. Detta beskrev hon som jobbigt och att hon ofta tar med sig jobbet hem. Detta ser hon som en svårighet i sin profession. Hon upplever också att stödet ovanifrån och staten inte är så bra som det borde vara. De prioriterar inte socialt arbete. Socialarbetarna får order men inga pengar att utföra uppgifterna. Trots detta känner hon sig hoppfull, det finns många stunder då hon känner glädje och hopp inför framtiden.

Vi fick även delta i ett möte där olika professioner samlades för att göra ett program gällande det kommande året. Vi förstod inte så mycket av innehållet, men det var ändå intressant att se hur det fungerar här. Bland annat så svarade de i telefon och gick ut när som helst under mötet. Dörren var öppen under hela mötet så det var stimmigt.

På eftermiddagen fick vi vara med på en aktivitet för äldre på hälsocentret. Vi fick presentera oss för de äldre, och de verkade fascinerade av att vi var ända från Sverige. De äldre verkade ha mycket glädje och tacksamhet inom sig. Det verkade som att deras relation med personalen är väldigt kärleksfull och som att de har en nära relation till varandra. känner varandra. På mötet var en läkare på plats, och han verkade vara väldigt uppskattad av de äldre. Vi gjorde rörelseövningar, dansade och utförde tai-chi. Detta var jätteroligt och en upplevelse.

Under hela vårt besök kände vi oss väldigt välkomna. Personal och brukare visade uppskattning och var intresserade över våra perspektiv på organisationen och socialt arbete.

/Lisen & Sara

Praktik i Peru

Hej!

Vi är två socionomstudenter från Växjö, Lisen och Sara. Vi är nu i Peru, närmare bestämt i Arequipa. Vi ska göra 7 veckors praktik här.

Vår första inblick i det sociala arbetet i Peru blev i samband med en statsvetare som jobbar för Diakonia i Lima. Han berättade om Perus historia, och vad Diakonia arbetar för. Huvudpunkterna de jobbar med är mänskliga rättigheter, genus och demokrati. De stöttar andra organisationer som sprider kunskap om dessa ämnen, bland annat genom seminarier och kurser. De arbetar både på individ och samhällsnivå. De ger kunskap till individer om vad de har för rättigheter och samtidigt verkar de bland anat på politisk nivå där han berättar att kvinnorna ska få kunskap om situationen som råder och vad de kan göra åt den.

Han berättade också om den privata/offentliga sektorn. Han menar att den privata sektorn dominerar där man i allmänhet inte vill ha något med det offentliga att göra. Detta tycker han är synd, eftersom detta bidrar till klyftor och segregering i samhället. Det var intressant att få en inblick i Perus samhällsstruktur och hur man som svensk kan jobba med sociala frågor utanför Sverige.

Vi har även fått en introduktion av vår handledare. Något som var lite komiskt var att på 2 studenter fanns 5 personer på plats till vår hjälp. Vi fick en grundläggande introduktion om Perus historia och kultur. Vi diskuterade även millleniummålen som är mål som är uppsatta på grund av olika sociala problem i världen. Bland annat går de ut på att utrota fattigdom, hunger, nå högre utbildningsnivå, skydda miljön och skapa jämlikhet. Dessa mål sattes år 2000 och tanken är att de ska uppfyllas år 2015. Vi fick se statistik på hur det ser ut i Peru angående dessa frågorna. Utvecklingen har gått framåt i stort sett på alla punkter. Förbättringen har skett mestadels inne i städerna. Utanför städerna, speciellt i bergen finns en utsatt grupp människor. Hjälpen och kunskapen når inte ut till de individerna. En del i introduktionen som förvånade oss var att abort är totalt förbjudet oavsett anledning. Detta leder till att tonårstjejer måste vända sig till ”svarta” hälsocentraler som utför ohygieniska aborter. Detta leder ofta till att både barn och mamma dör. Detta är ett stort problem i Peru. Vi uppskattade denna introduktion eftersom den gav oss en bra bild av hur socialt arbete fungerar i Peru. Snart kommer ett nytt inlägg med nya upplevelser! /Lisen & Sara

Första dagen på besök i en barnby

2015-01-19

Efter att vi kört vilse och blivit försenade, kom vi äntligen fram! Jag behövde inte skämmas för min 15 minuter försenade ankomst särskilt länge, eftersom mina handledare var betydligt senare än jag. Här i mellanöstern är de inte riktigt som vi svenskar, här råder filosofin “det löser sig alltid”. Jag fortsatte dagen med att dricka pulverkaffe med den glada portvakten. Han upplyste mig om att äpplet jag hade med mig var mycket nyttigt och att Coca-Colan jag drack skulle göra mig tjock. Jag lovade honom att jag skulle dricka vatten i framtiden.Läs resten av detta inlägg»