Socionomstudenter utomlands

Hej allihopa!

Jenna från Budapest här igen. 😀 Ber om ursäkt att jag inte skrivit mer tidigare. Jag har haft händerna fulla med uppgifter från skolan och jobbet. Min handledare vill att jag ska introducera svenskt gatusocialt arbete… Har sökt och sökt men det finns nog inget gatuarbete i Sverige alls och min handledare tror inte mig… Jag skulle kunna berätta om olika samtalsmetoder, men enligt dem spelar de inte en så stor roll i arbetet. Det viktigaste är att vi lyckas locka in de unga till vår eftermiddagsverksamhet (där de mestadels umgås bara sinsemellan).

Jag lovade berätta något om Ungern som ett land. Många som vet att jag jobbar i Budapest har verkat avundsjuka “Oj Budapest är såååå fin, jag är så avundsjuk att du får jobba där.” Och visst är det en fin stad genom en turists ögon. Donau är vacker och sommaren var i full gång redan i april. Men en som bor i staden (eller landet) har ett något annorlunda perspektiv. Inte bara att vi vet att Donau är förorenad och vid dess bryggor ligger tio- om inte hundratals hemlösa, utan vi också vet att hela samhällsmodellen haltar och att det inte finns resurser att göra en förändring.

Som alla vet, är samhällsmodellen tämligen ny på grund av att östeuropeiska länderna fick omorganisera sig själva efter kommunismen. Socialt arbete ligger i sin linda. Allt är rörigt och målen med arbetet är inte alltid tydliga ens för oss. Hjälp försöks riktas till alla genom att fokusera på förebyggande socialt arbete (dvs. logiken är att man vill rädda dem som ännu kan räddas.) men det finns inte statistik om vad som egentligen har lyckats med.
Ungrare är också kritiska mot skattebetalning. Det finns affischer på staden där det står “Vi arbetar. De stjälar.” med en bild på premiärministern och hans bästis. Premiärministern sägs ha använt stora summor till att göra hans hemstad bättre, att bygga sportsarenor därför att HAN gillar sport och så vidare. Att det inte finns skattepengar till socialt arbete eller utbildning syns överallt. Man får inte lunch i skolan utan dagen slutar kl 14 då man går hem för att äta lunch. På tal om skolan, studierna på universitet kostar runt 1000€/termin. Studiebidrag? “Vad är det?” skulle en ungrare fråga. 🙂 På grund av detta är ungdomar/unga vuxna inte alls självständiga utan bor hos sina föräldrar vanligtvis tills man gifter sig.
Det att det inte finns välfärd på hög nivå, orsakar att invånare är ganska främlingsfientliga. Varför skulle man behöva hjälpa andra när man knappt kan stå på sina egna ben?

“Ni arbetar. De stjälar.”

En annan sak som jag insett under praktiken är hur olika uppfattningar människor kan ha om vissa begreppen… Respekt. Enligt min handledare är ordet det viktigaste ordet i vår verksamhet och det verkar vara det också i hela samhället. Jag har alltid förknippat respekt med jämlikhet och jämställdhet. Man får vara vem man är och medmänniskor ska respektera varandra ömsesidigt som individer.
Här däremot innebär respekt att klienten ska respektera socialarbetaren, precis som eleverna i skolor respekterar lärare genom till exempel att använda formellt språk. Lärare/socialarbetare får säga “du” och “hej” till eleverna/klienterna, men de måste säga “ni” och minst “god dag” men till kvinnor hellre en hälsning “csókolom” som innebär “jag kysser din hand”. Tumregeln är att unga respekterar äldre och de som inte har makt respekterar de som har makt.

Bara två veckor kvar. Jag försöker att njuta av resten av tiden i fulla drag. Hoppas att ni i Sverige har det också så bra i det fina vårvädret!

Kramar Jenna

Hej!

Jag heter Jenna och jag gör min praktik i Budapest. Verksamheten där jag jobbar gör förebyggande socialt arbete med fokus på barn och ungdomar.

Till skillnad från hur socialarbetare arbetar i Sverige, jobbar vi här utomhus för det mesta av tiden med så kallat gatuarbete. En vanlig arbetsdag börjar med en 3-4 timmars runda i området. Vad gör vi där ute då? Jo, det var något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att socialarbetare sysslar med. Vi går fram till barn och ungdomar, vilka som helst vi ser, och börjar samtala. “Hur är det med dig? Varför är du inte i skolan?”… Oftast följer vi sedan personen till skolan eller hem om denne inte har något bra skäl att vara ute. Om vi ser ungdomar som röker, frågar vi dem om de är äldre än 18 år. Sedan delar vi ut broschyrer om att sluta röka samt inbjudningar till vår eftermiddagsverksamhet (som jag strax ska berätta mer om).

En annan väldigt vanlig uppgift ute är att vi stannar vid trafikljusen och kollar om barn eller ungdomar går mot rött. Det värsta vi kan se är om en vuxen korsar vägen tillsammans med ett barn när det är rött! När det händer stoppar vi den vuxna och har en liten seriös pratstund med denne. Det har hänt flera gånger att någon tror att vi är poliser. Vi har våra blåa “tjänstekläder” på, mina kollegor bär lika jackor och västar men jag som praktikant har bara västen. Det som enligt mig ändå mest påminner om polisens arbetsuppgifter i vår verksamhet, är våra kvällsskifter! Vi går exempelvis in på pubar för att kolla om de säljer alkohol till minderåriga. Ifall det finns minderåriga där inne, ringer vi deras föräldrar och tar hem barnen. Sedan börjar vi kontrollera stället och ungdomarna. I Sverige skulle nog polisen ingripa först och sedan hänvisa ungarna till oss? Men här ser man på saken så att vi socialarbetare har ansvaret att agera först därför att det sker ett brott mot barn och just vi  är de som har ansvaret att skydda barnen. (Barnets bästa alltid först! ;))

 
Eftermiddagsverksamheten då. Där jobbar jag oftast. Gatuarbetet anses nämligen för farligt för mig emellanåt. (Förresten, i princip alla gatusocialarbetare är män!)
Det är ett mysigt avslappnat ställe dit ungdomar kommer efter en avslutad skoldag och spelar spel, lyssnar på musik eller bara umgås med varandra. Lite som det svenska fritidset men målgruppen är äldre. Det finns grupper med olika teman, som bak-och matlagningsgrupp på måndagar, freestyle rap grupp på tisdagar samt media tema på onsdagar då vi sänder en radio broadcast som finns att lyssna på på nätet.

Därför att allt är så annorlunda, har jag börjat fundera mycket på socialarbetarrollen och klientrollen. Kan vi gatusocialarbetare ens anses ha klienter? Vi träffar nämligen nya människor på gatan varje dag och oftast varar samtalet mindre än en minut. Sedan ser vi kanske aldrig mer dessa individer. Dessutom har de själva inte sökt rådgivning utan vi tvingar dem att ta emot det vi vill säga. Vidare väcks frågan vad som egentligen är socialt arbete? Kan all hjälp med god budskap anses som socialt arbete om den utförs av myndigheter? Hur skulle det fungera i Sverige om socialarbetare gick fram till rökande ungdomar för att påminna om hälsorisker? Jag tror inte att det ens finns socialarbetare som skulle vilja göra sådant arbete. Vi prioriterar nämligen den etiska självbestämmandeprincipen medan här lägger man tydligen större vikt vid godhetsmaximeringsprincipen. I Sverige implementeras förebyggande socialt arbete vid behov. Det finns skolkuratorer och annan personal på skolor men de ingriper oftast först när det finns misstankar om några problem. Här däremot kan vi stoppa vem som helst i gatan och börja samtala lite, fråga om hur det går i skolan och hemma och på så sätt letar vi efter potentiella klienter.

Ja, hur som helst, väldigt annorlunda är det men jag har trivts jättebra på jobbet och i staden. Nästa gång kan jag skriva mer om Ungern som ett land och hurdant det är att bo här, om det inte sker något spännande i gatan eller på “fritidset” som är värd att berättas. 🙂
Kramar Jenna