Socionomstudenter utomlands

Hallo allihopa!

Fortsättning följer…

Varför jag delade upp inlägget var mycket för att jag var så extremt trött! Efter att ha varit uppe i nästan ett dygn med endast några microsömnstupplurar på flygplanen, en massa nya intryck och information så sov jag nästan 12 timmar. Helt otroligt! Men efter det hade jag både sovit i kapp och sovit gott. Så den ena landningen handlade om att landa rent fysiskt på plats i Pune och den andre om att landa mentalt.

Lördag 18/11

Jag fick träffa Lakshmi äntligen för första gången och jag fick se hennes kontor. På hennes fulltecknade schema så såg jag mitt namn stå, och jag blev genast glad över att hon verkligen har tänkt igenom att ha mig på internship. Sedan åt vi indisk lunch tillsammans och med en kvinna till inne på kontoret. Jag har ingen aning om vad jag åt förutom paprika och potatis, de kände jag igen! Och det var direkt in kulturen: äta med händerna. Har nog aldrig saknat bestick så mycket som när jag nu skulle äta icke-klibbigt ris utan! Men så fick jag lära mig tricket att lägga lite sås på riset, sedan nypa upp det med en bit chapati (bröd). Det blev genast mycket enklare!

Här är hotellet som jag bor på nu under de första veckorna.

Det är fint och personalen verkar trevlig. Första morgonen fick jag smaka nånting som liknade filmjölk till en väldigt stark “brödpannkaka”. Namnen på dessa försvann nånstans med mina smaklökar den morgonen tyvärr, men de återkommer nog inom kort… Tur att den svalkande “filmjölken” fanns där!

Frukostpersonalen ställde sig även och höll mig sällskap när jag sista stunden blev ensam gäst i matsalen. Det var lite utav en kulturkrock då jag som svensk värnar om min personal space medan han säkerligen ansåg att jag inte skulle behöva sitta ensam vid bordet! Jag kände mig manad att samtala med honom för att ge honom en sorts anledning att bara stå där vid min sida. Vad hade du själv gjort?

Jag har även gjort det omöjliga känns det som: ansökt om ett nytt SIM-kort till telefonen i Indien. Jösses vilket projekt! Tur var att jag fick assistans av Ganesh som jobbar på administrationen på Ochid School. Hela besöket tog 2,5 timme, där 2 timmar gick åt att bara stå och vänta. Kösystemen i Indien är sällan effektiva, det visste jag redan sedan tidigare, men inte så här ineffektiva!

För att fixa ett SIM-kort i Indien behövs: uppvisning av pass och visum, papperskopia på pass och visum, ett separat visumfoto, en deklaration på var du bor (i Sverige nånstans) samt fylla i en lååång blankett. Sedan kostar det tydligen knappt nånting, 349 rupies betalade jag för obegränsade samtal och surf i 28 dagar. Det blir ca 50 kr för en månad alltså.

Det som är komiskt i detta är att jag på väg från telefonibutiken köpte 1 kg frukt, och den kostade nästan lika mycket som 1 månadsabonnemanget med surf och allt! Så ett kilo frukt och en månads surf kostar ungefär 50 SEK. Intressant att jämföra med de svenska priserna på dylika saker…

Så jag avslutade dagen med att prova exotisk frukt mitt på gatan i Pune och köpte med mig diverse av dessa till hotellrummet. Den sista bilden visar den exotiska och mystiska frukten atemoya.

 

Vi hörs snart igen kompisar!