Socionomstudenter utomlands

Hej kompisar!

Nu har det hunnit gå en hel vecka sedan förra inlägget. Detta beror på att jag varit på ett och samma ställe en fler dagar.

27/11 -17

Det har varit väldigt intressant då jag har fått vara tillsammans med den del av gruppen svenska studenter och varit besökare på Chaitanya mental healthcare centre, vilket är en privat klinik med boenderesidenser för psykiskt sjuka. De har 3 byggnader uppdelade över stan (Pune) och har över 100 boende patienter där. De jobbar med aspekterna bio-psycho-social, vilket bio då är den medicinska biten, psycho den terapeutiska biten med psykologsamtal osv samt social är att försöka ta patienten tillbaka till sitt sociala liv med skola, jobb, familj, kyrka osv.

Olika former av terapi de erbjuder och utför är:

Individ-, familj-, group and art-, beteende-, relaxation-, community-, counseling-,medicinering-, movement-, samt yoga och meditationsterapi.

De berättar att de anser det viktigt att hantera panikattacker (särskild då patienterna ofta är labila här) och att en sådan går över på 20-25 minuter, att medicinera en sådan ger bieffekter upptill 48 timmar senare. De försöker snabbt skilja på om det är en medicinsk eller psykiatrisk patient. Ibland kan det vara svårt att skilja mellan ex. en panikattack och ett epilepsianfall, demensförvirring eller diabetes sockerlåg, Parkinsons skakningar eller symptom av missbruk. Dock tar de in demenspatienter här också.

De berättar att de utför elchocksterapi men inte särskilt ofta och inte på alla patienter. De patientens som får etc har oftast diagnosen bipolär sjukdom berättar personalen.

Jag förstår det som att det är ofta så att patienterna saknat motivationen på egen hand och därför är personalen restriktiv med medicinering för att viss medicin kan dra ner motivationsnivån ännu mer, ex. med dåsighet.

Jag får gång på gång höra här i Indien att de är ett familjebaserat land och kulturellt är det samma sak. Utan familjen är en ingenting. Så det blir viktigt att ha ett holistiskt och systemteoretiskt tänk här. För att en familjemedlem ska kunna behandlas måste familjemedlemmar eller andra nära anhöriga också involveras i processen genom att få kunskap och förståelse för vad sjukdomen handlar om. Eftersom det många i Indien är lågutbildade eller helt outbildade kan deras uppfattning av psykisk sjukdom vara ex. att personen blivit förhäxad snarare än att de har en episod. Inskrivning på faciliteten kan ske som ett familjebeslut och patienten behöver inte vara medgivande i så fall utan det är familjens del i det hela. Ett exempel från verkligheten som jag fastnade för: en patient hade blivit inskriven mot sin vilja men hade en manlig familjemedlem som skrev sms varje dag och frågade om patienten hade tagit sin medicin – i över ett år! En sådan hängivenhet gör att patienten känner sig viktig och sedd trots att hen inte bor med familjen. Mycket vackert tyckte jag!

Jag blev väldigt förvånad över hur öppet en annan patient föreläste för oss om hur han har arbetat med sin schizofreni. Han har tagit rösterna han hör till sig och bejakar nu rösterna genom att kalla den för vänner och de stöttar honom när han är ledsen/lämnad/ensam. Rösterna blir mer som en väg in ens spirituella inre jag.