Socionomstudenter utomlands

Heej igen!

Bara 3 veckor kvar av praktiken hörrni 🙁 😀 Det gör mig både glad och ledsen att behöva lämna den här platsen snart. Glad för att jag kommer få träffa min familj och vänner i Sverige och att vi passerat ytterligare en kurs närmare examen. Ledsen för att jag kommer lämna mina barn (hahah de börjar typ kännas som det nu), alla människor man skapat en relation med, värmen här och den fina naturen. Vi kommer verkligen sakna det här stället. Nya Zeeland har fått en stor plats i mitt hjärta. Jag älskar var och en utav barnen även fastän man har dagar och veckor av oro för hur arbetsdagen kommer att se ut då vissa barn kan vara riktigt stökiga eller till och med våldsamma. Min handledare har fått mig att se på dessa “jobbiga” eller “problem”-barn på ett heeelt annat sätt. När jag började på Stand tänkte jag “åh gode Gud, hur kommer det här gå?”. För typ inga lyssnade på vad personalen sa till dem och det kändes bara kaos. Men nu när jag varit här sedan september har jag lärt mig att det är på grund av smärtan de har inom sig som de gör så. Jag tycker synd om dem, för de kan inte hantera sin sorg eller smärta på ett sätt som vi anser vara “normalt”. Deras beteenden är ett tecken på att de behöver ha hjälp och det är deras sätt att kommunicera med sin omgivning för det. Efter att jag snart har avklarat praktiken här kan jag säga att det är TYP exakt det här jag vill jobba med i framtiden.

Som vi nämnde i tidigare inlägg så kanske ni vet att maorikulturen en väldigt stor del av Nya Zeeland. Om ni inte har någon aning om hur maori låter så tänkte jag ge er en suuperbra låt som vi på Stand lyssnar på med alla barnen då och då. Press the play-button and enjoy! This is New Zealand hörri!

Lots of LOVE,

från Elin, Jennie och Amanda <3