Socionomstudenter utomlands

Hej!

Jag är nu inne på min fjärde vecka av praktiserande och hittills har det varit bra på många sätt. Arbetet passar mig bra och varje dag har varit givande. Min mentor Kirsten har en stor del i denna känsla. Jag talade om för henne under vår handledningstid att jag tycker att hon är ett bra stöd och att jag lär mig nya saker varje dag. Tillbaka fick jag svaret: det är vi som ska vara glada, vi har ju fått grädden på moset. Jag blev rörd och smickrad av hennes ord och det är precis en sådan person hon är, positiv, empatisk och en glädjespridare.

Tillsammans har vi pratat om vad våra mål är med praktikplatsen där jag bland annat nämnde att jag ville få kunskap och erfarenhet i det praktiska arbetet med ungdomar. Jag berättade att jag gärna ville ha tips om hur jag kan förbättra och utveckla min problemlösningsförmåga, mitt bemötande och även ha planerad tid för reflektion och diskussion. Kirsten pratade om att kunna hålla flera bollar i luften, prioritera och samtidigt känna sig bekväm med att göra detta. Hon talade om det maktförhållande vi har gentemot den vi möter och att makt alltid finns där men att man försöker utjämna det i mötet. På kontoret så visade hon mig snäckskal som hon plockat från stranden och skelett från olika djur som hon hittat. Kirsten berättade om hennes speciella hobby att samla på skelett vilket hon ofta berättade för elever som kom in. Detta var ett exempel på hur hon ibland började prata med en elev och på så sätt “lättade upp” samtalet (självklart inte varje gång men som ett exempel). Vi talade om att det är viktigt att kunna vara flexibel i möten, till exempel kunna lyssna på personen eller till och med lämna skolan för en promenad eller för att ta en fika. Rollen som professionell, stresshantering och samarbete var andra saker vi tog upp, att det är viktigt att ta hand om sig själv och kunna släppa arbetet när man kommer hem.

“We support the student” är wellbeing teamets viktigaste uppdrag. Samtidigt förklarade Kirsten att det är mycket som teamet inte kan påverka som till exempel hur skolan avgör vilka elever som får gå på skolan eller varför det inte är fler anställda i wellbeing teamet. Jag fick veta att Frankston High School är en så kallad sluten skola vilket betyder att eleverna måste bo i området Frankston för att gå på skolan. Om en elev inte gör det och söker plats på Frankston High School, förklarade Kirsten att eleven i så fall måste ha kvaliteter som kan höja skolans “rykte”. Exempel på sådana goda kvaliteter är exeptionellt bra betyg. En annan sak som Kirsten förklarade för mig är att skolan inte ville ha för många anställda inom wellbeing teamet eftersom det sänder ut budskapet om en “bråkig” skola. Jag fick mig verkligen en tankeställare efter denna diskussion.

***

I tisdags hade vi en fullspäckad dag med Kirsten. Bland annat gjorde vi ett hembesök till en elev, jag hade programplanering med Linda och med Kirsten fick jag vara med på utbildning för personal och lärare om att bemöta en elev som upplever ångest eller panikattacker.

Hembesöket var hos en elev som av personliga skäl inte kunde närvara i skolan. Jag fick följa med Kirsten på detta och träffa eleven och hennes mamma. Mötet var avslappnat och positivt, det märktes att Kirsten hade ett nära samarbete med familjen och en tillitsfull relation. Vi gick därifrån med varsin påse tomater som familjen hade odlat i trädgården och när vi sa hej då log eleven mot mig. Jag blev mycket glad av leendet och log tillbaka. I bilen förklarade Kirsten att detta möte visade att skolan bryr sig om eleven och förhoppningsvis får eleven att känna sig sedd. Vi skulle även ha ett nätverksmöte framöver med eleven och hennes mamma, hennes psykolog och elevens lärare för att kunna samarbeta och arbeta för elevens bästa.

Tillbaka på skolan träffade vi några av skolpersonalen för att gå igenom hur man kan bemöta elever som upplever ångest eller en panikattack. Jag upplevde att personalen verkligen uppskattade denna tid och det blev också ett sätt att lära sig att hantera stress och ångest själv. Jag reflekterade kring att många av personalen var väldigt öppna med att berätta om egna upplevelser av bland annat panikattacker vilket påverkade gruppens klimat. Alla respekterade varandra och det kändes prestigelöst. Det kändes bra för mig också.

Efter lunch påbörjade jag och Linda ett program som heter “Transition program”. Programmet är utformat för elever som behöver extra hjälp med planering, att lära sig arbeta i grupp och samtidigt träffa nya kompisar. Dessa program visar verkligen hur socialt arbete är en levande och kreativ verksamhet där vi som socialarbetare har ett handlingsutrymme. Jag fick bland annat komma med förslag på samarbetsövningar som vi kunde använda oss av i programmet och olika idéer om hur eleverna kan planera och strukturera sin vardag på ett bra sätt. Eftersom jag, fram tills nu, alltid spelat fotboll och ingått i ett lag så kunde jag direkt tänka på olika förslag på samarbetsövningar som jag gjort inom fotbollen. Min mamma som även hon är socionom gav mig också tips och idéer på övningar som hon hade använt sig av i sitt arbete med ungdomsgrupper. Jag och Linda hade väldigt roligt när vi planerade detta program och förhoppningsvis kommer eleverna också att uppskatta det. Detta är bara ett av många program vi kommer bedriva och jag ser fram emot att få börja arbeta med eleverna.

***

Innan jag gick från jobbet i fredags fick jag ett “hemligt uppdrag” av Kathy som arbetar på skolan. “Vi behöver en ung blond tjej och tänkte på dig” sa hon till mig och drog in mig i ett klassrum av elever. Helt plötsligt stod jag framför en klass med en blixtrande kamera framför näsan. Jag skulle tydligen vara med i skolans broschyr som visade hur teknik infördes i undervisningen. Jag stod där med en historisk gubbe på en powerpoint presentation med en ipad i handen och skulle låtsas undervisa. Kathy sa att jag skulle berätta om mig själv och vem jag var, så jag började göra det. Eleverna började ställa frågor och jag blev mindre nervös. Ja, som sagt. Varje dag är olik den andra men också flera erfarenheter rikare!

***

Utöver praktiken så njuter jag och min pojkvän Johan av Melbourne. Vädret de senaste dagarna har varit strålande och vi har hunnit med att sola och bada. Nedanför är bilder från där vi bor, i South Yarra och från China Town där vi njutit av god mat.

/Lisa