Socionomstudenter utomlands

När vi var tillbaka från Colca var vi helt slut, men det var bara att börja nästa praktikvecka igen! Den veckan hade vi lite olika studiebesök. Vi var bland annat på ett boende för barn med funktionsnedsättningar. Det var en statlig verksamhet. Det är som ett hem där barnen bor hela tiden och föräldrarna kan komma på besök. Här gör de allt från de vardagliga sysslorna till olika former av aktiviteter med barnen. Vi reagerade på att det var väldigt många barn på en liten yta och att det inte heller var särskilt mycket personal. Därför var det flera av barnen som bara satt och tittade och inte hade något att göra. De som var utåtagerande var de som fick mest uppmärksamhet. Vi tycker också det är märkligt att barnen bor där hela tiden och inte ofta träffar sina familjer, det tycker vi är sorgligt.

En dag var vi på besök på SOS barnbyar. Detta är ett privat barnhem som finansieras av bidrag. Detta hem har funnits i 30 år här i Arequipa. Här bor barn mellan 0-16 år. Det är ett område med 12 olika hem, i varje hem bor en mamma med sex barn som har kommit dit av olika anledningar. Det kan vara för att de är övergivna eller att föräldrarna har någon form av svårigheter. De arbetar även med andra barn utanför området, förra året var det hela 1090 barn. Mammorna är anställda men de blir som en riktig familj och ska försöka likna en hemmiljö så mycket som möjligt. Här arbetar även lärare, psykolog, ekonomiansvarig, sociolog och socialarbetare. Föreståndaren för hemmet som vi pratar med berättar att barnets bästa är viktigt, att man hela tiden måste se vad barnet har för åsikt. Varje år får barnen sätta upp mål och saker som de vill göra. Mammorna på hemmet har kontakt med barnens biologiska familjer i de fall som det finns familjer, detta är viktigt för att barnen inte ska tappa realitet och kultur. Man följer ständigt upp och gör utvärderingar angående barnen. När vi ställer frågan om hur mammorna valts ut så säger hon att det viktigaste är att mamman har en kvalitet av kärlek. Mammorna följs upp under tiden och man skriver aldrig kontrakt på mer än 6 månader i taget ifall det skulle vara något. Det är viktigt att mammorna har rätt egenskaper för att dessa barn med flera gånger trassliga bakgrunder ska få en trygg uppväxt. I varje familj finns även en “moster” som kan hjälpa till när mamman behöver gå ärenden eller liknande. Innan var dessa hem mer låst, men nu har detta börjat ändras mer och mer och det är väldigt öppet och barnen kan komma och gå mer från hemmet. Barnen som bor här verkar ha det mycket bra, det var en fin miljö och mammorna som vi träffade verkade hur bra som helst. Det verkar även positivt som “mamma” att arbeta där eftersom man har utbytet med de andra mammorna och de blir som ett grannskap som samverkar och gör allt för barnens bästa. Efter detta besöket kände vi oss mycket positiva och glada över att barnen som bodde där har kunnat få en så fin fortsättning på livet även om de varit med om hemska saker.

Vi har även besökt den svenska organisationen Svalorna. Här fick vi träffa två andra svenska tjejer som är här på praktik men som ett projekt genom Svalorna. Svalorna arbetar bland annat med människors rättigheter och det kan vara till bland annat rätt till arbete. Överlag i Peru så ser det bra ut med mänskliga rättigheter, om man kollar på pappret. Men när man kollar på hur det ser ut i verkligheten så är det stora klyftor, detta är ett problem. Därför ges inte heller mycket resurser till Peru, även om det skulle behövas. Därför gör Svalorna ett bra arbeta. Det övergripande målet är att arbeta med utsatta grupper så som kvinnor och ungdomar, ekonomiskt och politiskt. De jobbar genom organisationer, skolor, myndigheter och institutioner. Andra delmål de har är att öka ekonomiska förutsättningar, produktivitet genom ekonomiska aktiviteter så som marknader. Se till att högre andel utbildar sig, som det ser ut nu hoppar många av sina utbildningar då de får jobbmöjligheter istället. Ett annat delmål är att öka representivtet och aktivitet genom att få lokalbefolkningen att höja sina röster för att kunna påverka. I alla dessa områden ligger ett fokus på miljö och genus. Man sprider info och försöker öka människors medvetenhet. Från början fanns bara svenska volontärer på svalorna men nu är de lokal personal och fåtal volontärer. Organisationen är finansierat av SIDA. Detta är ett viktigt arbete och vi upplever att Svalorna arbetar med grupper som är svåra att nå, de åker upp i bergen och ut på landet för att arbeta med fältarbete. Där de försöker stödja de lokala organisationerna som verkligen behöver hjälpen och som befinner sig mer otillgängligt.

En annan dag var vi på besök på en institution för män med drog och alkoholproblem. Här fanns män i alla åldrar, den yngsta var 16 år och den äldsta var omkring 60. När vi kom dit så fick vi vänta ett tag innan de kunde låsa upp till oss. Väl inne så skulle vi vara med på ett morgonmöte, det var som terapi för de intagna. Det var ett strikt möte och ledarna hade disciplin på de intagna som var tvungna att fråga innan de fick prata samt att de använde en viss hälsningsfras där alla andra skulle svara efter. Det började med att alla fick berätta om sina problem för oss. Det var intressant att höra och de flesta är här på grund av att deras familjer har sökt hjälp angående den intagne. De som arbetar här har haft liknande problem men har nu lämnat det bakom sig och kan därför hjälpa de andra att komma ur sitt missbruk. De berättar att målet är att de inte ska falla tillbaka in i sitt missbruk och det är därför viktigt att de intagna är ärliga mot sig själva. På hemmet så arbetar de i olika grupper, ordnat efter ålder. I grupperna jobbar de i olika teman olika dagar. Varje morgon så ber de tillsammans, därefter ska de berätta om sina drömmar och analysera dem tillsammans. De intagna har även dagböcker där de skriver sina känslor & tankar i. De har olika teman på varje dag ett exempel är att de har spirituell dag på torsdag och att de har städdag på lördag. På söndagar är det besöksdag, då får de som har fått ett okej från psykologen träffa några vänner eller familj. De måste även ha varit på plats i en månad innan de får ta emot besök. Besöken är en viktig process för att de ska veta vad de har att återvända till när de ska återvända hem igen. De flesta befinner sig på hemmet i cirka två år. Det är vad det tar att komma ifrån sitt missbruk, men de menar att det tar cirka 5 år innan allt är helt bra. De arbetar mycket tillsammans i grupp för att motivera varandra, respekten är viktig. Det blir som ett broderskap berättar de. Det är svårt att förändras ute på gatan men här inne i gruppen finns möjligheter, Detta var en privat organisation och finansieras genom att familjerna betalar för de intagna. Att vara brukare här verkar tufft eftersom de är inlåsta och inte heller själva har valt att få hjälpen, även om det är av en god anledning, att de ska komma ifrån sitt missbruk. Det är ett strikt schema som ska följas varje dag och det verkar inte vara något brukarinflytande. Att de som arbetar där själva har gått igenom samma sak tror vi är bra då de kan sätta sig in i deras situation och därefter stötta de intagna. Vi kan även tänka oss att det känns bra för dem att kunna hjälpa andra när man vet om att det är möjligt att ta sig ur sitt missbruk. En sak vi tänkte på var att de intagna hade mycket respekt för ledarna, det var mycket strikt och mycket regler.

Nu är vi klara med våra studiebesök och har även gjort vår första vecka på fördjupningen på ett barnhem, mer om det i nästa inlägg. / Sara & Lisen