Socionomstudenter utomlands

I söndags kom även vi efter en lång resa äntligen fram till Auckland och har redan varit här i fem dagar. Nu har jetlagen börjat lägga sig, första två dagarna var riktigt tuffa.

Redan dagen efter vi landade påbörjade vi vår verksamhetsförlagda utbildning här på Stand Children´s Services. Vi fick ett varmt första bemötande från personalen och framförallt av Pene, som är manager på Stand. Vår studiekamrat Elin som redan har varit här i flera veckor visade oss runt på Stand. Under dessa fyra dagar på praktiken har vi hunnit med en hel del! Förutom att göra den obligatoriska utbildningen On Job Learning (OJL) som Elin har skrivit om tidigare har vi även hunnit med att hänga med barnen på museum och zoo här i Auckland. Imorgon blir det en avslutningsceremoni för barnen som har varit här i fem veckor och som åker hem imorgon. Det ska bli väldigt kul att få vara med ceremonin då den kommer vara enligt Maori tradition. Stand är väldigt noga med att inkludera Maorierna, som är urinvånarna i Nya Zeeland, i sitt arbete. Några exempel är att skyltar runtom på Stand bara står på Maori och att barnen sjunger på Maori.

Vi ser fram emot nästa vecka, då vi kommer bli stationerade på olika whare, vilket betyder avdelningar på Maori. Amanda kommer vara på Pohutukawa där flickor mellan 5-12 år är. För pojkar finns det två avdelningar och Jennie ska vara på Rata, där de yngre pojkarna är.

Jennie & Amanda

Vacker utsikt från kvällspromenaden!

Auckland Zoo

Hej Sverige <3

Det var ett tag sedan jag hörde av mig här. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av de lite mer djupare sakerna när det kommer till hur verkligheten ser ut. Jag hoppas det går bra, annars är det bara att bläddra förbi inlägget.

Generellt sätt har det varit bra de senaste dagarna, men vissa dagar har varit psykiskt och andligt tuffare än andra. Nu när det närmar sig mitten av praktiktiden börjar saknaden till min älskade familj växa. Det kanske låter lite fånigt men jag älskar min familj av hela mitt hjärta och prioriterar dem väldigt högt. Jag hade ett samtal med min mamma och bror häromdagen gissa om jag blev glad :’) Det gjorde hela min dag. Det var så skönt att få prata av sig om allting jag får vara med om och dessutom på det svenska språket <3 I soo needed that. Kärlek till er!

En annan sak, som jag kanske har nämnt i tidigare inlägg, är att vi en del gånger får se en annan sida av vad som pågår i den här världen. En del socialarbetare kan hantera saker och ting relativt bra vilket är ett stort plus. Jag har lärt mig att det inte handlar om att stänga av sina känslor när man jobbar, utan att lägga dem åt sidan och finnas där för brukarna under tiden. Det är efter varje arbetspass vi på Stand kan få tillfälle att göra en “debrief” och få prata av sig om vad som har hänt under ett arbetspass. Fastän vi har debrief kan jag ändå gå hem med ett tungt hjärta och medlidande för barnen en del dagar. Som jag nämnde tidigare är det en annan sida av världen man får stötta på här och fastän världen är full av underbara och goda saker så kan vi inte neka att ondskan finns. Jag kan ge er en mer konkret och verklighetsbaserad bild av vad jag menar- självklart utan namn, bild eller annat som kan avslöja vem det är.

Tänk dig att du träffar en 7 årig liten pojke med världens finaste leende, som du får krama om och leka med. Den här pojken är generellt sätt väldigt glad, älskar att springa runt, krama om folk i sin omgivning, tar tag i din hand när ni ska gå någonstans och en pojke som inte bara personal älskar, utan även alla andra barn. Den här glada pojken som du träffar, och som du tror mår bra då det är de signalerna han sänder till dig, vill inte längre leva. Han har försökt att förändra på det några gånger, men personal har lyckats uppmärksamma det i tid och räddat honom ur de situationerna. Den här pojken är trött på vad vi kallar för “livet”.

Detta är ett exempel utav många.

(Bild tagen från en NZ-hemsida) En av anledningarna till varför Stand Children’s Services finns i Nya Zeeland.

När jag var 7 år, visste inte jag var ordet “deprimerad” var eller vad “ta livet av sig”, “självmord” eller andra liknande (och hemska) begrepp var. Jag var bara ett barn. Mina tankar var på leka med mina dockor, kompisar och bara ha roligt. Barn borde inte veta vad sånt innebär, enligt min åsikt. Men nu när det redan hänt är vår uppgift att visa dem det motsatta, att det är värt att leva. Att livet är fullt med underbara saker med.

Det är det här jag syftar på när jag berättar att det kan vara mentalt påfrestande att se, höra och känna deras smärta. Men ljuset övervinner alltid mörkret. Jag vet att vi tillsammans kan göra skillnad för andra människor i vår värld.

Innan vi säger hejdå vill jag avsluta med 3 fun-facts 😀

1. Personal och barn kan få Snap Cards om man har varit lite extra duktig eller snäll på Stand.

Så här kan de se ut

2. En utav anledningarna till att älska barnen på Stand är att de kallar oss personal för “Miss” eller “Mr”, en har kallat mig för “Mum”, en annan för “Auntie” (när jag translatade det står det “Tant” hahahah! Tack?) och en annan kallar mig för “Sister”. En kille trodde att jag var en utav barnen här (dvs brukare) och en annan trodde jag var 15.

3. Att folk är ovanligt sociala och jag älskar det fastän det fortfarande är lite ovant. Om jag är ute och går så hälsar folk som går förbi mig. Och varje gång jag kliver in i en matbutik och står vid kassan så frågar personal hur jag mår och hur min dag har varit. Första gången de hände så kolla jag runt omkring mig och ba “Pratar hon med mig?”, “Känner vi varandra?”, “Varför är hon så trevlig?”.
Erkänn Sverige borde bli lite mer såhär?

En utav våra utflykter med barnen till stranden.

Ha en fortsatt fin helg!

Kärlek,

Elin

HEJ SWEDEN!

Denna vecka har varit en intensiv, annorlunda men rolig. Stand har haft en “training-week” där all personal har fått en hel del föreläsningar om trauma, pubertet, MAPA (=självförsvar 😀 – vi fick träna och slåss på varandra hhahah), om deras datasystem; typ hur man skriver en “Incident-Report” om något händer och hur man dokumenterar i allmänhet då det är mycket dokumentation här varje dag för personalen.

Strand-promenad <3

Kärlek

<3

Vi har även fått jobba med pappershäften om Stand och deras policy, regler och säkerhet. Personal har förberett inför det nya intaget av barn och läst sig in på varje barn samt fått presentera det för alla. Det handlade bland annat om vilka diagnoser barnen har, deras rädslor, varför de behöver komma hit, hur deras familjesituation ser ut, deras trauman e t c. Det som har gjort denna vecka rolig är såklart människorna jag fått umgås med här- det är de som gör hela min praktik- bokstavligen.

Hoppas ni får en bra helg <3

Hej allihopa!

Nu har 2 veckor gått sedan jag kom till Nya Zeeland. Tiden går så snabbt men det känns som jag har varit här ganska länge, typ flera månader hahah. Började känna mig hemma rätt så fort och lärt känna alla så pass “bra” att det känns som man känt dem hela sitt liv. Det kan vara för att folk är mer öppna här än vanligt vilket är väldigt skönt.

On my way to work. The nature here is w o w.

Aand they have orange, lemon-, and limetrees growing almost everywhere.

Praktiken går bra, börjar få koll på det mesta nu när det kommer till hur socialarbetare jobbar med barnen rent praktiskt. Jag har varit med tjejgruppen sedan jag kom hit och ska vara det denna vecka ut. Vi har gjort så mycket med dem. Några exempel är att vi har åkt till simhallen 3 gånger, haft en “spa”-kväll och fått måla deras naglar, fått våra naglar målade, gjort hårfrisyrer på dem och barnen fick även hena (som är en form av typ “tatuering” som försvinner efter ett par dagar).

I can put strawberries on your nails?
Ser ni dem? hahah!

Vidare har vi varit ute och spelat fotboll/sport, haft en mini-utflykt i naturen, haft film-kvällar, pyssel-dagar där de får måla på papper och eller sy olika saker. Aktiviteter har barnen varje dag och brukar uppskattas. Många utav dem har gått igenom en tuff barndom. Barnen här kanske har föräldrar som har psykiskt och eller fysiskt misshandlat dem hemma och då menar jag inte att de ger dem en örfil då och då, utan det finns barn här som har blivit slagna till golvet, på huvudet och sparkade/ trampade på magen, straffat dem genom att inte ge dem någon mat och berättat att de är värdelösa, oälskade etc. Det är tufft. Det är mentalt påfrestande att få höra var och ens historia. Barnen här verkligen kämpar och jobbar med mina mål, vilket är helt fantastiskt. Det finns hopp för var och än, även de allra svåraste och mest skadade barnen. Personalen jobbar stenhårt med att ta hand om var och än genom terapeutiska samtal, vara goda föredömen för dem, visa dem kärlek och ständigt uppmuntra vad de gör bra. Personalen finns alltid tillgängliga för dem oavsett om de har en riktigt bra dag här eller när de har det riktigt tufft. Det glädjer mig att det finns människor som kämpar med dem och inte mot dem som kanske resten av deras omgivning gör.

Hoppas ni andra har det bra!

Blessings <3

Hej allihopa!

Bara så ni vet så blogg-postar jag alla dagar jag tidigare har skrivit nu på en och samma gång. Jag har nämligen haft lite problem med inloggningen men det löste sig nu!

Dag 1: Lördag 8 september

Äntligen framme i Auckland! Jag tror det var 23,5 timmars flyg totalt sett, exklusive de 2 stycken byten emellanåt, som gjordes i Moskva och i Singapore. Jag kände knappt av att det tog så lång tid som jag förväntade mig. Tiden gick väldigt fort konstigt nog. Jag körde på film-maraton i princip hela vägen, med mat och dryck pauser som levererades var 2-3:e timma. Helt ärligt, Singapore Airline- I love you! De har en sådan bra service!

En sak jag inte tänkte på när jag anlände till Auckland flygplats var att jag hade några äpplen med mig i väskan som jag hade glömt bort. Så när vi skulle gå på sån här väsk-kontroll och de fick se det var jag tvungen att betala 400 dollar (!) i böter för det (motsvarar 2 400 kronor! :I Mhm… I know). Detta för ett par äpplen… inte värt. Så tips om ni ska flyga hit, ta inte med er någon mat ALLS. Man får mat hela tiden på flyget och ni kommer ändå behöva slänga allt om ni inte äter upp det innan du anländer. Det är superstrikt med det här. Mitt viktigaste tips hittills som jag inte hade någon aning om till er som kommer hit.

Kvinnan som jag ska bo hos om 2 veckor, Jojo, kom och hämtade upp mig. Såå tacksam! Just nu bor jag hos hennes kompis Janet i 2 veckor och sedan ska jag flytta in till Jojo och ska bo där under den resterande tiden. Idag har Jojo visat mig runt lite i staden, jag fick handla mat och köpa SIM-kort. Jag måste bara säga att first impression var WOW- SÅ FINT! Det är bokstavligen himmelriket här. Stränderna, bergen, naturen, vägarna, husen och allting är så fint! Rekommenderar starkt att turista just här om man vill åka någonstans.

Jojo tog mig även på ett besök till Stand Children Service, där jag kommer spendera mestadels av tiden. Det verkar vara ett jättebra ställe för barnen att bo på och det liknar ungefär ett stort dagis/skola/fritids- byggnad fast med 3 sovsalar, 2 stycken till pojkar och 1 sovsal till tjejerna.

På kvällen blev jag bjuden på middag av familjen jag bor hos för tillfället, så fint utav dem! Vi åkte sedan till kyrkan tillsammans (rättare sagt, jag ville hänga med! Hade igen aning om att de också älskade Jesus!). Janet gick till vuxen-gudstjänsten och jag, Janets dotter och den andra utbytesstudenten gick iväg på youth-meeting byggnaden bredvid, där vi fick lovsjunga, lyssna på när en ungdom fick dela vad Gud har gjort i hans liv, lyssna till ungdomspastorn som delade hur otroligt awesome vår Gud är (!), och sedan hade vi grupptid där jag fick lära känna fler ungdomar/unga vuxna. Det hela slutade med att vi övade in en dans som vi ska uppträda för församlingen i oktober! Så roligt! Jag måste bara säga att jag älskar människorna här. De är så varma, hjälpsamma och intresserade av vem just jag är. Känner mig så hemma här och är evigt tacksam att Gud öppnade denna möjlighet till mig.

Största och bästa flygplanet jag någonsin har varit på- med TV-skärmar 😀

Dag 2- söndag 9 september

Idag har jag bara tagit det lugnt. Har varit ute och gått lite för att bekanta mig med området och försöka lära mig hitta till lite olika ställen. Jag har tänkt att jag ska förbereda mig lite inför imorgon med t.ex. frågor om Stand samt kolla igenom de uppgifter som behöver göras för att påbörja dem så fort som möjligt. Det är så skönt att bara få en dag att vila, läsa, lyssna på poddar och musik, vara ute och gå, ha tid och göra matlådor o s v. Jag är så tacksam för allt <3

Dag 3- måndag 10 september

Idag var min första dag på Stand Child Service och det var över förväntan! Otroligt fina, välkomnande och härliga människor som brinner för vad de gör tog emot mig med öppna armar och jag kände mig väldigt omhändertagen. Pene, min supervisor (handledare) har huvudansvaret över mig under min praktik och hon är hur gullig som helst. Jag måste bara säga att jag har märkt en skillnad med svenskar och kiwi folket (de som bor här kallas för det). Människor här är mycket mer varma, öppna och framförallt HJÄLPSAMMA med allting jämfört med Sverige. Exempelvis får fick jag både skjuts dit och tillbaka hem av personal utan att fråga om det. Det är typ självklart för dem att de ska hjälpa till. Jag har flertals gånger blivit bjuden på mat av familjen, både personal och familjen har sagt till mig att jag när som helst kan säga till dem om jag vill att de visar mig runt i Auckland city eller om jag vill att de kör mig till andra platser för att turista här, personalen beskriver allting för en och är generellt sätt väldigt hjälpsamma med allt <3

Vad jag fick göra idag var en runda med introduktion, hälsa på de fina barnen (åhh jag hoppas att jag får vara mer med dem under min praktik!), hälsa på personal och sedan läsa igenom 3 tjocka häften (över 200 sidor) PLUS att det är 3 arbetshäften till dessa på ca 100 sidor. Efter att jag läst igenom allt plus fyllt i alla arbetshäften så får jag gå vidare till nästa steg, vilket är att göra ett TEST. Yes, ni läste rätt, eller som de kallar det “Theory assigment”. Det är efter testet jag faktiskt kan börja praktisera på riktigt. Jag behöver även ha ett möte med Pene typ snarast för att kunna göra min praktikplan för hösten. Jag är en aning stressad över den nu men jag tror vi fixar det. Häftena som jag måste läsa igenom är 1) Introduction- Reference Manual, den handlar om själva organisationen, historia, strukturer, hur de arbetar här säkerhetsaspekter, etik, arbetsvillkor med mera. 2:a häftet handlar om Health and Safety och det 3:e häftet om: Working With Children and Their Families. Har kommit hem nu och ska fortsätta läsa dem. Ha det så fint allihopa och jag hoppas att ni också stortrivs på er praktik!

Ka Koa! (börjar lära mig lite Maori nu 😉 betyder hej då :D)

Ett utav de häften om organisationen som måste läsas igenom.

Dag 4- tisdag 11 september

Andra dagen på Stand! Idag fick jag sovmorgon till klockan 14.00 så jag hann med att studera materialet lite mer och plugga in det. Jag hade ett möte med Pene, min handledare, vilket känns jätteskönt! Vi har planerat upp hela hösten nu och hon är så otroligt omtänksam, klok och varm person som visar stor hänsyn till personal- vilken förebild. Tänk att hon är bossen över hela organisationen för Auckland och tar sin tid för att hjälpa mig och lyssna på vad jag har att säga, komma och kollar till mig, frågar hur det går, om personalen sköter sig fint gentemot mig osv. Pene om du läser detta vill jag bara säga I LOVE YOU.

Anyway, jag har fått fler böcker att läsa och jag har fortsatt att läsa mig in på organisationen idag också, fick även mer information av min Teamleader om hur de arbetar med barnen mer praktiskt sätt, kramade om tjejerna och vara lite med dem innan de gick och la sig. Jag blev bjuden på middag av Stand- kyckling och ris :’) Så tacksam för allt, på riktigt. Vid 22.00 slutade jag för dagen och fick sedan skjuts hem av min Team Leader. Detta är drömyrket för de som jobbar här. Om man älskar barn, vill hjälpa utsatta barn och familjer med olika bakgrunder och älskar Nya Zealand- så rekommenderas det här stället starkt. Sånt bra gäng som jobbar här! Det enda som jag tycker är lite svårt nu i början är att försöka höra vad de säger p g a deras dialekt. Vissa gånger får de upprepa vad de säger ett par gånger tills jag ba “Ohh you mean a “car”? Like a caR? So sorry! I use to say car with a R in the end of the word so that’s why I didn’t understand.” Hahah! Yep, de brukar inte säga R:n i slutet av orden och deras uttal kan vara riktigt grov ibland. Så mina öron har träningsvärk för tillfället men Pene lovade mig att jag kommer börja tänka på engelska snart. Jag berättade för henne världens mest pinsamma händelse som skedde. Vill ni veta? Okej hahahah! Det var en liten flicka som kollade på TV. Så om jag skulle ha frågat henne på svenska skulle jag ha frågat henne något liknande med “Hej! Vad kollar du på för program på TV:n?”. Om jag översätter detta rent bokstavligt till engelska blir det typ:

“Hi, what are you looking at…? Oh I don’t mean to be rude you know, just wonder what you looking at?

Hahahah och personalen där ba ” We are actually watching ….”

Aa ni ser ju. ‘Watching’ Elin inte ‘looking’! Min engelska behöver bön. Jag hoppas lära mig språket innan jag åker hem i iallafall. Hoppas ni andra har det bra <3

Buena noches amigos!

Hej!
Vi är tre socionomstudenter som gör våra första sju veckor av VFU-terminen i Auckland på Nya Zeeland. Vi är nu inne på slutet av vår tredje vecka. Precis som tidigare studenter praktiserar vi på Stand Childrens Services, vilket är en organisation som inriktar sig på arbete med barn (5-12 år) med olika typer av problematik. Första veckan var intensiv då vi började på praktiken dagen efter vi anlänt (rekommenderas inte!!) och var väldigt jetlaged.

De första dagarna fick vi en orientering i verksamheten och fick genomföra OJL´s (On Job Learning) vilket är något alla som ska jobba på Stand måste göra. Det var väldigt mycket läsning och tog längre tid än vad vi hade räknat med. Bland annat handlade det om organisationens historiska bakgrund, samt policys och arbetssätt som de utgår ifrån.

Barnen bor uppdelade i tjejer och killar och deras avdelningar kallas på Maori för “Whares”. Tjejernas Whare heter “Pohutukawa” vilket på Maori är ett träd med rosa blommor. Killarna är uppdelade i åldrar, de som är 5-10 år bor i Wharen “Rata” och killarna som är 10-12 år bor i “Rimu”. Rata och Rimu är också träd på Maori.
Det sitter även Community Social Workers (CSW) på ett eget kontor och gör utredningar, hembesök och mer administrativt arbete.

Normalt sett bor barnen på Stand under en 5-veckors period men vår första vecka var en så kallad “Kidzacool holiday programme” som är en vecka fylld med aktiviteter för barn som lever med sina mor-och farföräldrar. Intagningen som var veckan därpå var för barn som varit på Stand tidigare men inte uppnått sina mål och behövde komma in i rutiner innan skolstart efter sommarlovet. Vi har dessa veckor delats upp så att en av oss varit hos pojkarna, en hos flickorna och en hos CSW. Vi ska rotera så att alla får två veckor på varje. Vi har alla tre fått en varsin handledare som vi ska träffa varannan vecka.

När man arbetar i Wharen får man ta del av och supporta i vardagliga rutiner samt hitta på olika aktiviteter med barnen och när man är hos CSW får man följa med på hembesök då det är deras största arbetsuppgift. Alla möten sker i hemmet.

Nästa vecka ska vi få vara med på en “Training week”. Vi har inte så mycket information om det men det är tydligen en vecka där personalen ska få ubildning och ska få gå på föreläsningar.

På vår lediga tid har vi försökt utforska Auckland och ställen runt omkring. Här har mestadels varit väldigt varmt och fint väder och vi har tagit färjan till 2 olika öar som ligger i närheten Vi har också promenerat en hel del, bland annat upp till fina utsiktsplatser. Här är väldigt fin natur!!

Lite bilder på hur det ser ut på Stand!

Auckland City 🙂

Får!!

Hälsingar från Evelina, Marisu & Hilda!!

Hej igen!

Helt sjukt vad tiden går fort! Idag har jag min sista dag på Stand, min 68:e dag! WHIIII och BUHH. Kommer sakna barnen och personalen här nere men ska bli skönt att komma hem och träffa familj och vänner. Denna vecka har både jag och Jessika (student från Sverige) blivit magsjuka. Vi gissar på att det är något virus som går på Stand, flera i personalen har också varit sjuka. Alltid jobbigt att vara sjuk när man inte är hemma men är glad att vi blev sjuka nu och inte när vi sitter på flyget påväg hem, peppar peppar.

Jag har haft mitt avslutningssamtal med Pene och vi kom fram till att jag lärt mig väldigt mycket under praktiken, exempelvis att vara professionell på jobbet genom att inte blanda in det privata. Jag ser själv hur mycket jag har utvecklats här nere och ångrar inte en sekund att jag åkte hit. Jag har inte bara utvecklats som “socialarbetare” utan även blivit bättre på engelska och vågat ta mer ansvar. Om det uppstår en situation som jag inte känner mig trygg i tänker jag “det är bara att göra, vad är det värsta som kan hända?”

Jag fick en avskedspresent som tack för jag har varit här från augusti till december. Scrolla gärna ner för att se! 🙂

Åker hem till Sverige om drygt en vecka, fram tills dess ska jag plugga på examinationsuppgiften och åka runt på Nya Zeeland och fira min födelsedag på något trevligt ställe!

Hoppas du också åker till Nya Zeeland på praktik, ett gott minne för livet!

Ett halsband från Nya Zeeland som visar att två kulturer möts.

Ha det bäst,

Ida Lickhammer

Hej hej!

Denna vecka har det varit väldigt varmt på Nya Zeeland, cirka 25 grader. Är du i solen vill du bara gå och bada 😉 Jag älskar dock när det är så här varmt, finns många anledningar till att dra till stranden. Personalen på Stand har varit noga med att informera både mig och Jessika (den andra svenska studenten) att vi måste ta på oss solskydd varannan timme. Detta är något de även säger till barnen på Stand. Personalen rekommenderar även att det är bra att ha solhatt med sig då solen är så stark. Barnen på Stand brukar påminna mig om solhatt! 😀

Jag har även haft handledning denna vecka med min handledare. Jag fick fylla i “Agree” och “Disagree” frågor angående barn- och föräldrarelation. Exempelvis; “It’s OK to spank as a last resort” Agree or Disagree? Detta fick mig att reflektera över att varje fråga kan besvaras med både “Agree” och “Disagree” beroende på hur man argumenterar.

Jag har fått träna på att ta mer ansvar för barnen denna vecka, jag har exempelvis fått ansvara för fyra tjejer själv under en eftermiddag och fått ta ansvar över att barnen går på toaletten efter de har ätit.

När jag har varit ledig har jag hängt med Jessika och Alex, en kille som vi har träffat på en fest tidigare under resan. Jag känner att det är viktigt att passa på att njuta så mycket det bara går, så fort du får tillfälle!

Jag och Jessika uppe på berget Mount Victoria (vulkan i bakgrunden).

Auckland City!

Jag och Jessika på en bar vid Auckland Harbor.

Jessika, jag och Alex vid Sky Tower i Auckland.

Auckland City!

Vi hörs snart igen! / Ida Lickhammer

Hej igen!

Nu är det inte lång tid kvar av praktiken och jag tycker verkligen att tiden går så fort! Ta vara på tiden du är här! Början känns alltid värst.

Denna vecka har jag varit mycket tillsammans med tjejerna då de behöver mer personal i denna grupp. Vi har varit på utflykt till ett buddhistiskt tempel som ligger i Auckland. Barnen tyckte det var intressant att se det stora templet dock började det regna precis när vi kom dit och barnen tyckte inte utflykten var lika rolig längre. För att muntra upp barnen igen bestämde vi oss för att åka till en lekpark där det fanns tak över huvudet. Jag har lärt mig att det är viktigt att tänka på vad barnen uppskattar och inte bara följa den tänkta planen.

Jag har även haft mer ansvar för en tjej denna vecka, jag har bland annat sett till så att hon följer reglerna på Stand och försökt få henne att bli inkluderad i tjejgruppen. Vissa av tjejerna har svårt att börja ta kontakt med nya personer och därför är det bra om det finns en i personalen som kan hjälpa till med detta.

När jag har varit ledig har jag varit på stranden och åkt till ett Zoo med min klasskompis Jessika. Som jag har väntat på henne. Jessika äntligen är på samma praktikplats som jag. Auckland Zoo har över 1000 djur, med jättefin natur runt om. Detta är något jag rekommenderar, OBS! Studentpris finns 😉

Vi hörs snart igen! / Ida Lickhammer

Buddhisttemplet med barnen!

Bucklands Beach med Jessika!

Jag provkör en zoo-bil!

Lejon på zooet!

Säl på zooet!

Fågelområde på zooet!

Hej allihopa!

Hoppas allt är bra med er, snart är det jullov 😀 Här i Nya Zeeland har sommaren kommit och vill bara påminna dig om att smörja in dig med solskyddsfaktor 50+ när solen tittar fram här. Det finns inget ozonlager, många nya zeeländare lider av hudcancer då de tidigare inte varit medvetna om att solen är så pass stark.

Denna vecka har det kommit nya barn till Stand, detta är den tredje intagningen för mig och under dessa veckor kommer jag främst att vara med de yngre killarna (ca: 5-8 år). Jag har jämfört tjejerna med killarna och märker att killarna använder mer våld än tjejerna, framförallt de äldre killarna. När tjejerna bråkar argumenterar dem mer med varandra. Något jag tycker är intressant är dock att när det är kvinnlig personal i killgruppen blir killarna mindre våldsamma jämfört med när det bara är män i personalstyrkan. Jag tänker att förmodligen har killarna mer respekt för kvinnor och tänker att det är inget kvinnor håller på med.

Hittills älskar jag att jobba med de yngre killarna. För mig känns det som att de är mina småbröder. Detta gör att jag lägger ner mycket tid och själ i deras liv.

Förutom plugg och praktik har jag haft min familj på besök. Känns så skönt att få prata svenska och spendera tid med nära och kära. En jobbarkompis på Stand har haft fest hemma hos sig, jag hade jobbat hela dagen och tänkte gå hem och lägga mig men på vägen mot jobbparkeringen ångrade jag mig och följde med till festen. Nya zeeländska fester äger! Alla är så välkomnande och bryr sig inte ett dugg om vad du har på dig/tycker eller tänker. Jag tycker det känns som att de accepterar en till 100 %, SÅ SKÖNT!

Nya zeeländska fest!

Nya zeeländska fest, eldshow!

“Kia ora” från mig på festen (hej på Maori)  som är Nya Zeelands ursprungsspråk.

Utflykt med familjen, till Auckland City!

Vi hörs snart igen/ Ida Lickhammer