Socionomstudenter utomlands

Hej kompisar!

Äntligen har jag en ledig dag! Söndagar i Pune är ganska aktiva dock och jag har varit ute på stan en sväng men är hemma för att fylla på lite vatten och energi, men även hålla mig undan den värsta värmen som brukar komma vid kl 15-16 på eftermiddagarna. Det är vinter här i Indien nu och termometern visar 32 grader som mest och ca 20 om nätterna. Jo tjena att det är vinter! Det mest komiska med detta är dock att om kvällarna ser jag människor med MÖSSA på sig!

 

Denna veckan har jag hunnit med massa saker kan jag ju bara säga. Måndag och tisdag vet ni ju redan. Onsdag och torsdag har jag fått följa en av de tre skolkuratorerna på The Orchid School, hon heter Anusree [anosh:rii] och var superkul att få följa! Hon är kurator för årskurs 5-10. Hon skojade själv om att hon är kortare än skolbarnen många gånger och att alla kallar henne för “den korta” och frågade om jag också skulle göra det. Och förvisso så var hon ju bara ca 140 cm lång, men inte ska jag kalla henne för något annat än sitt namn. Däremot så märkte jag att barnen kallade på henne som Anusree-di, och det där extra “di” undrar jag över vad det kan betyda.

I vilket fall så blev det inte många bilder eftersom det är en skola med skolbarn i alla åldrar. Däremot fick jag göra många olika saker. Det första som hände i onsdags var att jag fick vara med på ett  “webinar” med tema Adressing child sexualabuse in the institution. Oerhört apännande att lyssna på, och tacksamt nog var allt på engelska. Jag tog med mig lärdomar så som “Jag är din förälder” = barnet ska respektera den vuxne. “Jag är ditt barn” = den vuxne ska respektera barnet. Och att det är viktigt att definiera för sig själv vad våld är, så att det lättare går att relatera och sätta sig in i vad ett barn eventuellt berättar för en i en förtroendesituation. Det är också viktigt att lära sig kontexten, kulturen och samhället – alla har inte samma syn på barnaga, alla har inte samma syn på ålder och kön etc. Orchid school har även (som sig bör) utbildningar för lärarna och all personal angående att vara uppmärksamma inför barn som får illa, och direkt efter webinaret fick jag vara med på just en sådan föreläsning! Det var bara pyttelite av vad jag lärde mig för mer hinner jag inte beskriva här.

Jo jag fick även vid ett tillfälle vara med i barnsamtal då tre pojkar kom till Anusree som läraren skickat dit. Mycket spännande att höra henne lirka och vägleda skolbarnen till att själva komma på lösningar till sina problem! Hon berättade efteråt att det ger sällan effekt om hon predikar nånting för dem att de inte får göra si eller inte göra så. Det bästa är att låta dem komma på själva vad det är de faktiskt kan göra.

I Indien har de nästan samma sekretess som i Sverige, ingen annan har tillgång till dokumentationen om barnen som kuratorerna journalför. På Orchid har de en gen policy-book som de själva har gjort upp som täcker allting och som den nyanställde även skrivet under på, exempelvis att hen har förstått att det inte är acceptabelt med sexuella trakasserier (exempel på vad en får och inte får göra ges), lönesättningen, hur en ska hantera relationen vuxen-skolbarn, bemötande etc…

På Orchid håller Anusree i en klass som heter Life Skills Orientation och är till för barnen i åk 5-9. Exempelvis diskuteras ämnen som respekt, känslor, egna känslor, kontaktskapande, koppla ihop känslor-tankar-handlingar, hur det är att gå i skola osv. Massa intressanta sidor i häftet som jag verkligen anser passar ypperligt i skolvärlden, speciellt när barnen som på Orchid får hemläxa på det och tar med diskussionen hem. Skolkuratorerna har även kursen Media Literacy som handlar om att som ung hantera inflödet av media. De blir på så sätt något mer förberedda på hur det är att leva i ett samhälle med så pass mycket media överallt. Ett avsnitt handlade om t.ex. Self and Body Image. Mest var fokus på vad de tar in, snarare än på vad de sänder ut (på sociala media). 

Jag fick även medverka i ett klassrum på en klassobservation. En lärare hade bett Anusree att koma och observera hennes klass och jag fick följa med. Tyvärr var allt på marathi just den gången så jag fick inte ut så mycket av lektionen, men det var intressant att se hur det går till. 

 

 

Fredag och lördag har jag besökt Muktangan Rehabilitation Centre. Också mycket intressant! Men på ett annat sätt så klart. Detta är en missbruksklinik där klienterna skrivs in för 30 dagar. Under de dagarna så får de inte lämna stället, missbruka eller ha sina mobiler. De får ringa en särskild dag i veckan och inget utöver det. På dagarna är de sysselsatta med yoga, terapisessioner med psykolog någon gång i veckan, laga mat, städa, tvätta och ha 1-3 samtal med kurator varje dag (!). Dagarna går ut på att sysselsätta sig med andra saker än sitt missbruk här.

I Indien kan både alkohol, droger, spel, internet och cigaretter/tobak klassas som missbruk. Dessa är anledning för att klienterna skrivs in på Muktangan.

Jag fick första dagen höra alla counselors (mentorer) berätta om sitt arbete och deras bakgrund då de flesta av mentorerna på Muktangan är före detta missbrukare som nu har utbildat sig och arbetar på stället. Abhijit var en av dessa och han berättade om sitt liv före och efter Muktangan rehab. Dessutom firade han sin födelsedag sa han, sin nykterhetsfödelsedag dvs. Så andra dagen jag var på Muktangan fick jag se alla samlas i en aula för att lyssna på och motiveras av olika personer som varit nyktra olika länge men allt tack vare Muktangan. Så deras arbetssätt är en blandning av 12-stegsprogrammet och AA (anonyma alkoholister) fast med en indisk twist! 

Alla är i aulan och lyssnar. Skorna ska vara av i den lokalen. Medicinavdelningen sköts av sjuksköterskor. Den främre mannen har tidigare arbetet inom flygvapnet berättade de!

Stora grytor för över 200 pers. 

Och alla sitter på golvet och äter i denna stora sal.

Andra dagen fick jag följa med in på kvinnoavdelningen, då jag som kvinna inte är tillåten att gå in på mansavdelningen. Inga män får komma in på kvinnoavdelningen, där är all personal kvinnor men de manliga brukarna får träffa kvinnliga mentorer. Jag fick ingen förklaring på varför det är så tyvärr.

Det var oerhört givande att få träffa brukarna på kvinnoavdelningen dock! De var urgulliga allihop och de hade förväntningar på var stund tillsammans medan jag inte hade några alls. Utan när jag kom i på avdelningen satt alla på golvet i en ring och alla tittade uppfordrande på mig. Så jag fick sitta ensam på en finare matta och precis i mitten så att alla kunde se mig. Sedan skulle jag berätta om Sverige. Jag förstod direkt att jag inte kunde eller borde fråga så mycket om dem och deras liv men samtidigt så kunde jag inte låta bli. Så jag frågade om vi kunde gå en runda där de berättade om sig själva, och det gjorde de. 12 stycken korta berättelser om deras namn, ålder, var de kom ifrån, vad de hade för missbruk och hur länge de varit på Muktangan/hur länge de hade kvar på Muktangan. Det visade sig vara väldigt blandade sorters missbruk där till och med aggressionsproblem klassades som missbruk och var en godkänd anledning att skrivas in på rehab, två unga tjejer hade detta som diagnos. Andra hade alkohol- cigarett- eller tablettmissbruk. De var mellan 16-50+ år. Den äldsta kvinnan ville inte vara bland de yngre utan tyckte det skulle varit separerat medan de unga kvinnorna ansåg att det var mycket bra att ha blandade åldrar på rehab och i gruppen.

De var väldigt intresserade av mig och frågade frågor så som vad jag hade för färg på ögonen, hur jag kunde färga håret i så annorlunda färger, om jag hade några tatueringar, vad mina hobbies är och om jag kunde yoga. De var väldigt måna om att berätta om varandra i gruppen också, de pekade ut varandra med ord som “Hon är bra på att måla!”, “Hon där är yogainstruktör och expert!”, “Hon har varit i USA en gång!”. Så mötet med denna grupp handlade mest om att få en trevlig stund tillsammans och få veta lite mer om varandra. De undrade vilken sorts musik vi lyssnar på i Sverige, jag sa att jag kanske var lite annorlunda på det sättet och inte lyssnar på klassisk svensk musik (haha, hur sjutton skulle jag förklara att jag lyssnar på hårdrock och metal?). Några av dem kände till Robyn som ju är en känd svensk musiker, så även Avicii! Men jag kom inte på annat utan vi pratade om deras dagar på rehab istället. De har musikterapi och bildterapi i veckorna, det hjälper mycket berättade de. När besöket besöket började lida mot sitt slut så bjöd jag på polkagrisar, det tyckte de var intressant! Ingen spottade ut men det var många olika miner när de smakade på dem. Det var underhållande för mig! 

Idag är det söndag och jag är ledig! Vi får se vad jag hittar på härnäst…