Socionomstudenter utomlands

Hej kompisar!

 

Det har tagit mig ett tag att landa i allt vad Saheli Sangh innebar. Men jag tänkte berätta lite om mitt besök där också.

Saheli är en NGO som riktar sig till prostituerade i Pune stad. Kontoret ligger på en parallellgata till Red Light Area (RLA). De flesta socialarbetarna där pratade inte så bra engelska. Teja och Mandakini pratade dock bra engelska och Mandakini var den som berätta för mig om deras arbete. Båda jobbade mest administrativt nu för tiden. De berättade att Saheli Sangh startade arbetet 1991 och blev den del i Saheli Sangh 1998. RLA ligger i en mycket gammal del av Pune och innehar historiska minnesplatser. Husen är dessutom mycket gamla och vissa av dem är tyvärr fallfärdiga trots att många bor där, både frivilligt eller för att de inte har någon annanstans att ta vägen.
Det rör sig mellan 5-6000 prostituerade i RLA och det är ca 3000 av dessa som bor och lever där. Många poliser rör sig i området men tyvärr är de korrupta vilket kan göra livet ännu svårare för de prostituerade. Många politiker och andra högt uppsatta personer med makt kommer till RLA och utnyttjar kvinnorna där, arbetarna på Saheli kan dessvärre inte göra något åt det.

Däremot vad de gör på Saheli är: de har projekt igång för att främja sexuell hälsa genom att sprida information, möta de prostituerade och ge dem ex. länkar att titta på videos om kondomer, femidomer osv. Nu för tiden är de flesta medvetna om HIV och AIDS men informationen får inte sluta komma till sexarbetarna då det är avgörande för liv eller död för dem. Bromsmediciner kan de få gratis från the goverment, dock måste de registrera sig först för detta.

De lagar även mat till 45 personer om dagen, så de som vill och behöver ha mat just den dagen kan komma till Sahelis lokaler och få simpel mat för dagen.

Saheli har även dagcenter för de yngre barnen. De tar emot barn mellan 1,5 år till 6 år.

De utbildar kvinnorna på olika sätt. En del får lära sig att laga mat, en del att sy, kunskaper som kan vara grunden för ett nytt yrke i framtiden om de kommer ur prostitutionens klor.
Saheli lär även kvinnorna att läsa och skriva! Det är helt ofattbart att det är merparten människor i området som inte kan läsa eller skriva, men tack vare Saheli-organisationen så har många fått lära sig detta om de har önskemål om detta.

Saheli jobbar för att avkriminalisera prostitution helt och hållet. Lagen (I T P Act, Immoral Trafficking Prevention act) säger att det är olagligt att upprätthålla en bordell, att sälja sex på gatan, att försörja sig på sexarbete…osv. Det är helt enkelt en extremt svår situation för många av de prostituerade. Speciellt svårt blir det för de som blivit kidnappade och sålda till en (olaglig) bordell och måste sälja sina kroppar för att ha tak över huvudet i en stad/ett land de inte känner bland främmande människor de inte känner… Det här gör min så brutalt ledsen i djupet av mitt hjärta. När jag senare ska få rundtur i Red Light Area så har jag allt detta i huvudet.

Rundturen tog över en timme. Dels för området är stort och dels för att det var så många som ville prata med mig. Kvinnorna från Saheli-organisationen pratade dessvärre ingen engelska, det enda vi hade kommit överens om vad att om nånting skulle gå snett så hade jag godkänt att kvinnorna fick lov att ta tag i min arm, kroka i varandras armar så att säga, och gå iväg med mig bestämt. Så jag var väldigt nervös samtidigt som jag var väldigt nyfiken inför rundan vi skulle gå.

Jag märker direkt att det inte är i ett vanligt kvarter med hus och balkonger på båda sidor av vägen. Här kantas trottoarerna av övervägande del kvinnor. Många är kraftigt sminkade och vitmålade i ansiktet. Jag får en tanke om geisha-sminkning men inser att detta har med kast och klass att göra, ju vitare du är desto finare anses du vara, desto vackrare betraktas du. Jag blir genast medveten om min egen vita hud och försöker dra min dupatta omkring mig lite bättre. Kvinnorna tittar mer nyfiket och förvånat på mig än männen. Sexarbetarna är vana vid att träffa de två jag går tillsammans med från Saheli, men de vet ju inte vem jag är. Så de som kan engelska frågar direkt vem jag är och blir nöjda med svaret socialarbetarna ger dem på marathi.
Männen däremot tittar skeptiskt på mig, vissa med avsmak andra med lust. Jag känner mig olustig till mods av att bli bedömd på detta sätt. Vid flera tillfällen under hela rundan vi gick kommer män fram och frågar socialarbetarna om saker om mig. Jag vill inte veta exakt vad de frågar men jag antar att de frågar var jag kommer ifrån och om jag är till salu. De som drar fram plånboken gissar jag detta på iaf om.

Jag får ett trevligt bemötande av nästan alla kvinnor och de blir glada och fnissiga när jag ofrågar vad de heter och var de kommer ifrån. De vågar inte prata engelska och blir generade och skrattiga. Jag säger att jag bara kan säga höger och vänster på hindi och då skrattar de ännu mer. Många av dem är förundrade över mitt hår och ger mig beröm, några vill känna på det. Det får de göra.

Det är strängt förbjudet att fotografera i området så det är anledningen till att det inte finns några bilder av rundan i bloggen heller. Och det går ju snabbt räkna ut varför det är förbjudet…

Vi går även in på en gata för transgender prostituerade. Tyvärr börjar deras gata med en allmän pissoar… Men jag antar att det finns en anledning till detta också och har sina fördelar för somliga torskar som inte vill bli sedda tillsammans med en transkvinna, det anses fortfarande inte som något naturligt eller allmänt accepterat i Indien med transpersoner. Stigmatiseringen blir enorm för dessa kvinnor då de dels är trans och dels prostituerade. De stöts ut från samhället för att de fötts i en kropp med fel hormoner, andra kromosomer och samhället anser att de är perverterade och inte duger annat till än som sexarbetare. Och det blir dubbelbestraffning då de faktiskt är prostituerade, helt ologiskt för mig men det är så samhället verkar fungera…

På denna gatan är sexarbetarna precis lika trevliga dock pratar fler engelska och fler vågar fråga mig fler saker. Dock kan jag inte låta bli att tänka tanken att det nog är så här de pratar med torskarna när frågorna kommer i exakt samma ordning, klunga efter klunga med kvinnor vi möter under rundan; “Vad heter du?”, “Var kommer du ifrån?”, “Är du gift?”, “Har du pojkvän?” …

Jag har med mig svenskt godis, polkagrisar med smak av smörkola som jag bjuder alla på. Det blir uppskattat och många blir glada av den lilla gesten. I mitt huvud känns det bra att kunna ge något utan baktanke och som blir uppenbart så när kvinnorna jag möter vet att jag inte är där för att köpa något av dem eller för att snoka i deras liv. Jag passerar bara tillsammans med ett par socialarbetare som kollar läget med folk och bjuder på en karamell i förbifarten. Det kanske är en naiv tanke, men sån är jag. Och allas glada leenden gjorde att mitt hjärta blev lite lättare efter allt det tunga som jag fått veta på förmiddagen.

Efter rundan tar vi sen lunch och efteråt får jag tid med Teja. Hon har jobbat på Saheli Sangh i 22 år, en luttrad kvinna som vet vart skåpet ska stå. Hon berättar om många jobbiga, svåra aspekter i arbetet. Hon berättar om barn som blir kidnappade och faller offer för trafficking. Jag berättar att just när vi pratar så pågår Musikhjälpen i Sverige, med ändamålet “Barn är inte till salu” mot traffikcing och sexarbete hos barn, vilket Teju blev glad över.
Hon berättar om gånger under sin tid på Saheli då hon velat ge upp hoppet om allt, när jobbet varit för tungt. Hon berättar om tillslag mot trafficking-ligor där de upptäckt 12-15 barn instoppade i ett litet utrymme i väntan på att bli vidaresålda. Teju berättar att det känns ibland hopplöst att jobba mot ett korrumperat polisväsen som styrs av ännu fler korrupta politiker. Hon berättar om det värsta som hänt henne i hennes karriär inom socialt arbete med sexarbetare… När hon för 20 år sedan, var väldigt ny fortfarande på Saheli och inom yrket, så bevittnade hon ett spädbarns död. Inte bara bevittnade, hon höll i sina armar en 6 månaders bebis som dog på grund av skadorna från våldtäkter som den lilla bebisen utstått!!! HUR I HELA VÄRLDEN KAN DETTA VARA SANT?! tänker jag. Teja och jag blir efter den minnesbilden tysta en stund med tårar som rinner för våra kinder. Hennes berättelse har tagit mig rätt hårt och det är anledningen till att jag inte skrivit om Saheli fören nu. Hennes erfarenheter var nyttiga men otroligt jobbiga för mig att höra. Jag kunde inte tro mina öron… Men det är verkligheten. Män kommer och säljer sin unga döttrar till bordellerna där flickorna sedan växer upp och tvingas tjäna pengar som dels går till bordellägaren och dels hem till familjen som väntar på hennes inkomst. Hon själv får knappt något någon gång, trots att det är hon som tvingas utstå allt vad sexarbete innebär.

 

Det är många hårda människor i det här området och jag märker att det är svårt att prata med dem av den enkla anledningen att de är misstänksamma mot mig. Så en liten karamell gjorde så mycket i det där mötet oss emellan där i Red Light Area i Pune i december…