Socionomstudenter utomlands

Kontroll-Evelina har ofrivilligt fått lära sig att släppa sin kontroll. Här vet man varken när, var eller hur. Det finns dock en sak som alltid är säker: på något sätt lyckas allt alltid lösa sig. Vårt ursprungliga schema var planerat in i minsta detalj med exakta tider på allt, såväl studiebesök som lunch och fritid. Skenet kan dock bedra, i alla fall här i Palestina. Från början störde det mig att aldrig veta. Att tvingas vara helt i händerna på någon annan är inte min starka sida. Jag som alltid funnit trygghet i att vara oberonde och klara mig själv. Här finns inget annat val än att gilla läget och ta seden dit jag kommer. Att inte ha något val gör alla val lättare. Det är dock inte det minsta konstigt att de som förflyttas härifrån till en svenska kontext inte helt oproblematiskt klarar infinna sig i svensk ordning. Det finns alltså en orsak till att komma försent, missa möten, inte fylla i blanketter, etc. Kulturkrock delux.

Det har varit ett gäng häktiska dagar då vi sakta men säkert börjat vår praktiska period. Studiebesöken fick min hjärna att svämma över och jag har verkligen längtat efter att få göra något mer aktivt. Vår studentgrupp har blivit updelad i två. Ena halvan är på ett dagcenter för funktionsnedsatta. Min halva är på Laylac och gör intervjuer med barn som blivit arresterade och suttit i fängelse. Dessa intervjuer görs med fokus på den psykosociala aspekten. De ska sammanställas till rapporter om respektive fall och sedan utmynna i en generell beskrivning av arresterade barn och ungdomar. Historierna vi får höra är häpnadsväckande, på alla sätt. När man inte tror att det kan bli värre så blir det det ändå. Hur kan vissa människor ha blivit så onda? Frågan är lika märklig som självklar, med lika många svar som det finns människor. Oavsett vilka frågor som ställs och vilka svar som ges, så kvarstår ändå faktum. Hur många gånger måste historien upprepas för att mänskligheten ska lära sig av sina misstag? Individer lär sig hellre av sina egna misstag än andras, så kanske är detta ännu ett oundvikligt faktum. Kanske är suktan efter den kollektiva hämnden så stark att den kör över allas förnuft? Jag vill inte sluta tro att alla människor föds som goda varelser, men här får tillvaron mig att tvivla.

Vi har passerat halvtid och idag återstår bara 18 dagar i detta Ingenmansland. Ju längre tiden går desto bättre trivs jag här på Laylac OCH desto mer längtar jag hem. Konstig kombination men här är det inte konstigt att saker är konstigt.

God bless! /Evelina