Första dagen på besök i en barnby

17:41 by socionomstudenter

Efter att vi kört vilse och blivit försenade, kom vi äntligen fram! Jag behövde inte skämmas för min 15 minuter försenade ankomst särskilt länge, eftersom mina handledare var betydligt senare än jag. Här i mellanöstern är de inte riktigt som vi svenskar, här råder filosofin “det löser sig alltid”. Jag fortsatte dagen med att dricka pulverkaffe med den glada portvakten. Han upplyste mig om att äpplet jag hade med mig var mycket nyttigt och att Coca-Colan jag drack skulle göra mig tjock. Jag lovade honom att jag skulle dricka vatten i framtiden.

Medan jag väntar på min handledare observerar jag barnen i deras låg- och mellanstadieskola. Skolan är uppkallad efter svenska biståndsgivare. Alla barn ser på ytan glada och välmående ut, de spelar fotboll och basket på sina raster. Det finns barn med olika etniciteter – israeler, araber och afrikaner.
Det är svårt att förstå att barnen är så trasiga på insidan.
Från ingenstans dyker en arg pappa upp, han skäller ut lärare och annan personal. Hans unga dotter står bredvid. Efter flera minuter av tappra försök från personal att lugna ner honom, fortsätter de diskussionen i ett avskilt rum.
Min blick vänder sig istället åt en pojke, som smäller igen dörren till det klassrum där han just befunnit sig i. Han är ilsken och det märks att många vuxna har försökt att uppfostra honom. Det kommer förbi en personal, hon frågar pojken hur det är fatt. Han muttrar och tjurar. Hon löser situationen genom att erbjuda pojken en stol inne tillsammans med henne på hennes rum, där han kan fortsätta studierna. Han blir glad och följer med – pojken vill bara bli sedd.

Barnen på barnbyn där jag befinner mig har blivit svikna många gånger av den vuxna världen. De har olika traumatiska bagage och behöver stöd på olika sätt. I barnbyn bor 300 barn, på området finns bland annat skola, bostad, matsal, sjukstuga och socialkontor. Det är grönt, det är fint och det finns många fina lekplatser. Standarden är enkel och varje rum/hus i barnbyn är uppkallad efter olika biståndsgivare. Barnbyn livnärar sig på bidrag.

Efter en stund träffar jag min handledare, en socialsekreterare. Jag får följa med på ett par möten där slutsatsen alltid blir att; helhetsperspektivet är avgörande för ett barns välbefinnande. Att vara socialsekreterare på barnbyn för med sig flera arbetsuppgifter. De utbildar annan personal i hur de ska bemöta barnen. De håller i samtal, de utreder och de stöttar barnen.
Jag följer med en socialsekreterare när hon tittar till och samtalar med några pojkar som bor på barnbyn. Pojkarna har bott olika länge på barnbyn, någon i flera år och andra några månader. Det sover fyra pojkar i varje rum i det huset som vi besöker. Huset består av 3 sovrum, flera toaletter och ett stort gemensamt rum. I det gemensamma rummet pågår det dans. Två tjejer, som gör en sorts samhällstjänst i barnbyn, istället för att göra den obligatoriska värnplikten, är dansledare. Tjejerna och alla barn dansar till någon sorts israelisk hip hop (som faktiskt låter helt okej), alla barn kör varsitt breakdance-solo i mitten av ringen medan övriga klappar och hejar på. Det värmer i hjärtan att se den glädje och gemenskap som pojkarna utstrålar – trots det faktum att det är deras tragiska öde som fört dem samman.

/Anneli

Tags:

Comments are closed.