Socionomstudenter utomlands

Tänk dig att du blivit sviken av din närmaste omgivning. Tänk dig att dina föräldrar inte haft råd att ge dig mat. Tänk dig att du blivit sexuellt utnyttjad, psykiskt, verbalt och fysiskt misshandlad. Tänk dig att din mamma varit hög hela din barndom. Tänk dig att du har bevittnat hur din pappa dödat din mamma. Tänk dig att du inte har tillit för någon. Tänk dig att du inte kan sova om nätterna. Tänk dig att du inte vet vad som väntar dig härnäst. Tänk dig att hela nationen har läst om ditt öde i sina morgontidningar.
Du är tre till tolv år gammal.

Idag har jag varit på barnbyns akutkriscenter. Här bor 15 barn som är i akut behov av stöd och hjälp.
Barnen på kriscentret kan inte vara tillsammans med de andra barnen på barnbyn. Barnen på kriscentret behöver ett omfattande stöd och mycket terapi. Alla dörrar, fönster och utrymmen är låsta på kriscentret. Det finns kameror i varje rum. Obehöriga liksom föräldrar får inte befinna sig inne i barnens utrymmen på kriscentret. Om barnen skall träffa sina föräldrar sker detta övervakat i ett särskilt besöksrum. Telefonsamtal sker nästan dagligen mellan barnen och deras föräldrar. Barnen får prata i högtalartelefon och det finns alltid en personal närvarande under samtalet. Jag frågar en socialsekreterare om barn som blivit svårt utnyttjade av sina föräldrar verkligen får prata i telefon med sina föräldrar. ”Det är fortfarande deras föräldrar, de enda föräldrarna de vet” får jag till svar.
Kriscentret är öppet dygnet runt, alla dagar om året. Personalen arbetar i olika skift på centret; morgon, kväll och natt. Under varje skift arbetar fyra ifrån personalgruppen. Personalen är utbildade i att hantera barnens inbördes svårigheter. Aga är olagligt i Israel, men den utbildade personalen har rätt att ”hålla fast” barnen tills de lugnat sig, om barnen utgör en fara för sig själva eller för andra.
Utöver personalen som arbetar direkt med barnen, så arbetar även tre socialsekreterare på centret, liksom psykologer och en verksamhetschef. Varje socialsekreterare ansvarar för fem barn.
Barnen bor på kriscentret i 3-6 månader. Därefter flyttar de antingen till en pnimja (som också finns på barnbyn), till en fosterfamilj eller hem till sina föräldrar (tyvärr inte så vanligt). De barn som flyttar till en pnimja bor oftast där i fyra till sex år. Om barnen är föräldralösa kan adoption också förekomma.

Kriscentret är varmt och kärleksfullt. Det finns fina möbler, leksaker och tv. Barnen har ett stort vardagsrum, ett matrum där de äter alla mål och flera sovrum. Flickor och pojkar sover i olika rum. Vissa barn delar rum, andra behöver bo ensamma. Brevid vardagsrummet finns det en dörr som leder in till två mindre rum. Dessa rum utgör kriscentrets skola. I de gemensamma utrymmena finns också ett särskilt rum. Rummet består av gröna tygväggar. Här är det tyst. Hit kan barnen gå om de behöver lugna ner sig. Det finns inget som de kan skada sig själva eller andra på. Hit kan de gå om de vill sparka en fotboll mot väggen allt vad de kan eller om de vill skrika av sig. Rummet går inte att låsa, men de som befinner sig på andra sidan väggen kan inte se in. Det här är barnens favoritrum, här känner de sig trygga.

Under dagen har jag lekt med barnen på deras innegård, jag har hjälpt en flicka med engelskundervisningen, vi har varit på biblioteket och vi har tittat på disneyfilm i sofforna. Vi har egentligen gjort allt det som vilket barn som helst gör. Skillnaden är att barnen på kriscentret är väldigt inåtvända, vissa sitter i soffan när vi tittar på film och andra stirrar rätt ut. Ett barn gömmer sig bakom ett hörn när vi tittar på film och en pojke smäller igen sin sovrumsdörr, om och om igen.
Trots allt elände som finns i kriscentret, så är värmen och kärleken från personalen och barnen förbluffande. Ett citat från barnbyns verksamhetschef kan få avlsluta min dag;
”Vi kan inte ändra barnens tragiska förflutna, men tillsammans kan vi ge dem en bättre framtid”.

/Anneli