Socionomstudenter utomlands

Tiden flyger förbi och jag kan inte förstå att det snart är påsk. Mycket har hänt sedan jag skrev sist och till att börja med vill jag ge er en liten update på vad som händer i mitt liv härnere. Jag och min sambo har hittat ett boende med start från mitten av april fram tills slutet av vår resa här i OZ. Det känns otroligt skönt att veta vart vi kommer att bo framöver, även fast jag har min pappa här och vet att vi kan bo där. Den nya lägenheten ligger på Queens Road vilket innebär att vi fortfarande bor nära Chapel Street och City men nu även St Kilda och havet. Det är samma tåg och tidtabell till Frankston High School vilket är skönt att veta och det är ett smidigt sätt att ta sig ner dit. Min praktikplats ger mig mening i veckorna samtidigt som vi försöker njuta och se så mycket vi bara kan på helgerna. Det är ett sätt att också släppa praktiken och göra sådant man tycker är roligt. Det är välbehövligt att göra roliga saker och ta hand om sig enligt mig.

I wellbeing teamet på Frankston High School har jag numera mina egna möten och fått ett större ansvar. Det har kändes tufft till en början men det ha varit otroligt lärorikt. För mig var detta ett gigantiskt steg att ta, inte bara för att det var helt nya erfarenheter än tidigare arbeten, utan också en otrolig utmaning för mig. Jag behövde lita till min egen förmåga. Jag har varit van vid att ta instruktioner i tidigare arbeten, gör si och gör så, det där är rätt och det där är fel, något som jag anser skiljer sig avsevärt mot att arbeta inom socialt arbete. Tillsammans gick jag och Kristen igenom saker som jag kunde tänka på att göra och försöka få kännedom om. Hur gick det? Vad gick bra? Vad behöver jag öva på? Hur ska jag planera framtiden och nästa möte? Detta var saker jag skulle reflektera över.

Min kurslitteratur beskriver socialt arbete som något komplext och att det inte finns några rätt och fel. Det handlar om att möta människor i deras unika livssituationer, interagera genom samarbete, kommunikation, förhållningssätt och mycket mer. En situation är inte den andra lik och det är verkligen något jag har förstått. Genom att Kirsten trodde på mig fick jag även bevisa för mig själv att jag är kapabel till mycket och jag tillät mig också att vara mer ödmjuk mot mig själv. Samtidigt som jag känner djup tacksamhet för att jag har en så bra handledare har jag tragglat med att förstå när jag har gjort och är “good enough”. När jag låter tankarna och grubblandet tar över och tänker, skulle jag gjort så och när jag nästan vill hjälpa för mycket. Sådana saker behöver jag öva mig på.

”Människans kunskaper är ett oändligt äventyr. På så sätt är också socialt arbete ett oändligt äventyr. Som socialarbetare har man möjlighet att ständigt befinna sig i en utvecklingsprocess där man själv som människa hela tiden utvecklas, samtidigt som man medverkar i att skapa både nya kunskaper till professionens utveckling och, framför allt, förbättrade livssituationer för de människor man möter” (Svensson, Johnsson och Laanemets, 2008 s.232).

/Lisa