Allmänt

Första veckan i Nya Zeeland

Friday, November 11th, 2016

Hej alla!

Jag heter Sophie och pluggar till socionom på Linnéuniversitetet i Växjö. Min tanke är att uppdatera er varje vecka om vad som händer här i Nya Zeeland. Min praktik görs på ett center som heter Stand. De tar hand om barn i åldrarna 5-12 med olika bakgrundsproblematik. Stand är en ideell organisation vilket innebär att de inte får bidrag från staten utan från andra aktörer. Barnen är på centret i 5 veckor vilket kallas för en “intake” och efter dessa veckor får de åka hem igen och gå tillbaka till skolan igen.

Centret består av community social workers, residential team och education facility. Community social workers är utredningsenheten som kontaktar alla berörda aktörer kring barnet såsom skola, föräldrar, kurator osv för att hämta in information. De utreder alltså bakgrunden hos barnet för att kunna göra en så kallad care plan. Det är en individuell plan som görs för varje barn då dess särskilda behov och mål ska tas hänsyn till.

Residential team är de som verkställer och utför aktiviteter med barnen. Dessa aktiviteter görs för att barnen ska uppnå sina mål och för att deras behov ska tillgodoses. Residential team sätter upp dagliga rutiner för barnen och aktiverar dem under dagen för att öva på olika färdigheter. Det kan till exempel handla om hur man hanterar känslor och hur man uttrycker de på ett vettigt sätt.

Education facility är skolan där de spenderar en stor del av dagen. När de är här gör de vanliga skoluppgifter i till exempel matte, maori eller engelska.

Det var lite om verksamheten. Nu till en uppdatering om vad jag har haft för mig i veckan. De två första dagarna spenderade jag med att skriva fyra olika prov. Dessa beskriver verksamheten och olika rutiner som finns på centret. Proven är inte svåra i sig men det är mycket material att läsa igenom. Samtidigt ger det en väldigt bra inblick i hur verksamheten fungerar och många frågor som man har besvaras genom att skriva proven. När jag skrivit klart proven fick jag en introduktion av centret och jag fick gå runt och presentera mig för alla. Det är många som jobbar på Stand så det var många namn och ansikten att komma ihåg, men men det kommer jag lära mig med tiden 🙂

I torsdags var jag med på en utflykt som vi gjorde till Takapuna beach. Det är precis som det låter en strand men vid stranden finns också en stor lekplats där vi skulle spendera vår dag. Tanken med dagen var att barnen skulle få en belöning eftersom de skött sig så bra under intaken. Under dagen gjordes också olika samarbetsövningar och barnen delades in i olika lag där de skulle utföra olika lekar. Vi hade superväder så alla var väldigt trötta men glada vid dagens slut. Det var verkligen en rolig upplevelse att få dela denna fina dag med barnen!

Igår (fredag) tackade vi av barnen vilket man alltid gör sista dagen då barnen får åka hem till sina familjer igen. Det är som en skolavslutning när föräldrarna kommer. Barnen sjöng maorisånger och priser delades ut för att uppmärksamma barnens utveckling under veckorna som gått. Efter detta samlades personalen och åt en gemensam lunch där alla bidrog med något litet (knytkalas). Det sjöngs maorisånger åter igen vilket jag märkt är en väldigt viktig del i alla ceremonier och rutiner här på Stand.

Detta var min första vecka! Vi ses i nästa inlägg 🙂

img_17481

Vid lunchen 🙂

img_17331

Takapuna beach 🙂

Socionomstudenter i Indien

Monday, November 7th, 2016

Hej!
Vi är fem socionomstudenter från Linnéuniversitetet i Kalmar och Växjö som under sju veckor ska göra utlandspraktik i Indien. Vi ska här tillsammans med lokalbefolkningen lära oss om socialt arbete i Indien samt själva hålla i workshops med barn- och kvinnogrupper. Vi kommer inleda vår resa i New Delhi för att senare åka vidare upp till delstaten Uttarakhand och där bo hos hjälporganisationen HIMAD och deras center.

I skrivande stund befinner vi oss i New Delhi, vi anlände 4:20 imorse (lokal tid) och har sovit lite för att snart bege oss ut på sightseeing med vår guide Devendra.

Vi kommer här på denna bloggen skriva om vår vistelse.

På bilden från vänster syns Kristoffer, Marcus, Izabella, Emilia och Mathilda.

Väl mött!indien-vanner

Nya Zeeland

Friday, March 18th, 2016

Hej!

Nu är barnen inne på sin tredje vecka på Stand for Children. I Rimu whares har vi 11 pojkar, och denna grupp har varit lite svårare än tidigare grupper. Det har förekommit mycket bråk bland vissa barn, och det har även varit svårt för vissa att respektera och lyssna på personalen. Som student och ung kvinna upplever jag att det är svårare att få pojkarna att lyssna på mig än övrig personal. Detta är något man får jobba med att försöka finna självförtroendet och tålamod till att kunna bygga en bra relation till dessa barn. Personalen på Stand for Children är dock väldigt kunniga och det hittas ständigt på meningsfulla aktiviteter och olika tillvägagångssätt för att få barnen att trivas och kunna bygga en bra relation till personalen. Däribland har vår Team Leader introducerat ”Theraplay” som är en strukturerad lek där målet är att främja barnens självförtroende, känsla av tillhörighet, öka tillit till personal och andra barn och att öka den sociala förmågan. Theraplay är baserad på egenskaper som normalt finns i relationen mellan barn och deras föräldrar: struktur, engagemang, fostran och utmaning. Theraplay involverar också mycket beröring för att bygga tillit och skapa relation mellan både barnen och till personalen. Det är även viktigt att respektera och uppmärksamma barn som inte känner sig trygga med beröring och försöka hitta alternativa tillvägagångssätt för att skapa en god relation till barnet. Meningen är inte heller att man skall fokusera på något enskilt barn utan idén är att fokusera på gruppen som en helhet.

Jag har under veckan även fått utbildning i NCI (Non-violent Crisis Intervention) som handlar om hur vi som personal kan hantera utåtagerande barn och hur vi kan förhindra att våldsamma situationer uppstår. Sammanfattningsvis kan man säga att det handlar om att försöka distrahera och avleda barn vid situationer där de blir väldigt utåtagerande. Skulle detta inte vara möjlig skall man låta barnen vara ifred och låta dem vara så länge det inte innebär fara för dem själva, andra barn eller personal. På Stand for Children säger personalen att saker går att köpa nya och ersätta, men inte ett barn. Det finns dock situationer där barnen inte går att avleda och där exempelvis barnet blir väldigt aggressivt. Om barnet blir aggressivt mot sig själv, mot andra barn eller personal finns det olika tillvägagångssätt där man får hålla fast barn och på olika sätt fysiskt hindra barnet från att skada någon. Som student får jag aldrig röra barnen eller försöka dra isär dem vid bråk eller liknande utan jag måste alltid tillkalla ordinarie personal som får hjälpa till istället. Att fysiskt hindra ett barn från att röra sig är dock allra sista utvägen man ska gå om ingenting annat hjälper. Efter händelsen måste föräldern informeras och allt skall noggrant dokumenteras.

Det har varit väldigt intressant att ta del av både NCI utbildningen och Theraplay som vi nyligen startat med och som kommer hållas varje vecka. Nu är det dock bara en vecka kvar tills denna barngrupp åker hem igen. Denna barngrupp stannar bara 4 veckor eftersom det snart är påskledigt och verksamheten kommer vara stäng från 25 mars till 28 mars.

Önskar alla en glad påsk från varma Nya Zeeland trots att det börjar gå mot höst här nere =)

//Nicole

 

NCI training:

IMG_8605 IMG_8606

 

Byebye!!

Monday, December 21st, 2015

Efter lite semester har jag nu har jag spenderat min sista dag på Chilla… Sista tiden gick fortare än kvickt! Jag och Therése har jobbat på med våra gruppaktiviteter, nallekort och känslokartor. Vi har också haft workshops för alla vuxna som är engagerade i Chilla. Det var väldigt kul, de flesta var mäkta imponerade av upplägget och pedagogiken. Här är de vana vid föreläsningar medan workshops var något helt nytt. Den sista tiden har vi pratat mycket med barnen om avsked och om hur det kommer kännas när vi åker hem. Det är inte lätt… Väldigt svårt faktiskt! De flesta barnen visar negativa känslor, såklart. De berättar att de kommer vara arga, ledsna, känna sig ensamma och säga upp vänskapen med oss…
Det får mig att än en gång reflektera över vad för nytta vi gör i ett sådant här sammanhang, och hur stor är skadan? Vad betyder det för barnen att två gånger om året skapa förtroendefulla relationer till människor som efter några månader åker igen? För mig känns det väldigt svårt. Det hade varit lättare om det fanns någon där som de kunde vända sig till, problemet är att ofta blir de studenter som kommer den viktiga tryggheten. De som finns kvar har enligt mig inte möjlighet eller förmågan att ge barnen detta. Barnen har från tidig ålder anknytningsproblematik och på många plan blivit övergivna av sina föräldrar. Hur hälsosamt är det för barnen att bli “övergivna” igen och igen av oss som kommer? Så varför kommer vi? Det behövs resurser för att garantera att det finns andra personer i barnens närhet som verkligen kommer stanna, som de kan prata med, öppna sig för och ha som trygg punkt. Jag hoppas att det mentorskapsprogram vi tillsammans med Fatema utvecklat verkligen kommer kunna vara en bit på väg, det är i alla fall tanken!

Jag och Therése hade som avslutning framkallat foton från vår vistelse. Vi gjorde ett album för dem att titta i när de vill komma ihåg alla fina och roliga stunder vi haft. Vi gjorde också i ordning ett varsitt porträtt av barnen som vi tillsammans satte upp i deras nya lekrum! (Som för övrigt blev såååå fint)

Som en slutsummering har detta varit ett äventyr jag alla gånger skulle göra om. Det är otroligt hur en kan utvecklas bara av att resa. Att möta nya människor, nya samhällssystem och andra kulturer har höjt min blick och fått mig att kunna se nya perspektiv på livet! Det är ju helt fantastiskt! Res mera och ta in så mycket kunskap du bara kan!

Hej från mig, Chilla och Indien!

 

IMG_7126

IMG_7131

IMG_7124

IMG_7362

IMG_7299

IMG_7340

IMG_7396

IMG_7409

IMG_8166

IMG_8171

IMG_7421

IMG_8196

 

 

Sista tiden i Peru

Friday, December 18th, 2015

Sista en och en halv veckan på praktiken i Peru skulle vi göra en fördjupning på en verksamhet i Arequipa. Jag valde Centro Emergencia Mujer (CEM) som är en statlig organisation som arbetar med att hjälpa våldsutsatta kvinnor. Första dagen satt jag och lyssnade när min handledare Nilda talade med kvinnor som blivit utsatta för våld. De flesta hade blivit slagna av sina män i hemmet. Dag två följde jag med en psykolog ut på fältet. Vi besökte två skolor där psykologen talade med två personer hon misstänkte blivit utsatta för våld. Det var intressant.
Dag tre på morgonen kom German (vår samordnare) till CEM och han och Nilda började diskutera livfullt. Det visade sig att jag inte kunde vara på CEM längre pga. någon slags konflikt mellan kontoret i Lima och kontoret i Arequipa. Så jag blev helt sonika omplacerad till samma ställe som Jonathan var på nämligen Centro de Salud (vårdcentral) i stadsdelen Selva Alegre. Det kändes bra då jag ändå inte riktigt trivdes på CEM. På Centro de Salud blev jag väl mottagen av de tre socialassistenterna Sonia, Sofia och Liz som jobbade där.
Under tiden på vårdcentralen fick vi följa med på flera besök på skolor, vara med på föreläsning om näringsriktig kost för barn, aktiviteter för äldre mm. Arbetet kändes stundtals ostrukturerat då de tre socialassistenterna trängs på ett litet kontor med en dator. De hade mycket att göra men tog sig ändå tid till oss och var väldigt välkomnande. Jag tyckte den största skillnaden mot det sociala arbetet i Sverige var att man här arbetade väldigt mycket praktiskt. Man städade, diskade, plockade med massa rekvisita, arbetar mycket direkt mot människor, inte så mycket administrativt. I Sverige känns det som det sociala arbetet ofta sker bakom en dator och ett skrivbord.
Sammanfattningsvis var det en intressant fördjupning där många nya tankar och idéer väcktes och människorna, både socialarbetare och medborgare var väldigt trevliga, tillmötesgående och inbjudande.

Sista veckan kommer bestå av lite turistande i Peru. Först ut är Cusco och en fyradagars-vandring till Machu Picchu. Sedan till Nazca för att beskåda de mytomspunna Nazca-linjerna. Efter det besöker vi staden Ica innan vi åker till Lima där vi flyger hem ifrån.

Johan & Jonathan

 

image

 

Sista veckan på centret!

Monday, December 14th, 2015

Hej!

Den här veckan har varit vår sista vecka på centret och vi har under veckan åkt till de skolor vi besökt innan och donerat olika saker och material som skolorna önskade sig. I tisdags åkte hälften utav oss till barnhemmet för pojkarna och gav dem instrument, fotboll, frisbee och klubbor. Tyvärr var nästan alla pojkarna i skolan när vi kom dit men två av dem var hemma.

DSC02304På bilden ser ni föreståndaren, två av pojkarna som bor där och några tjejer som går en datautbildning på barnhemmet. De blev väldigt glada och han som grundade skolan ringde och tackade oss.

Den andra hälften åkte till en high school skola och hade en workshop om mänskliga rättigheter med dem. De hade en prestation om barns rättigheter och efter det satt barnen gruppvis och diskuterade olika påståenden kopplade till ämnet. Till skolan donerade vi badmintonrack och badmintonbollar, fotbollar, hopprep, frisbee samt att vi ska betala kostnaden för att laga deras dator.

IMG_4343

Här håller Vicky, Ronja och Mandus deras workshop.

 Dagen efter åkte tre utav oss till en byskola uppe i bergen. De hade med sig, hopprep, fotboll, cricket saker för barn, elektroniska barntrummor med engelskt tal samt klubbor och pärlor. Barnen var blyga men verkade tacksamma och glada för sakerna.

IMG_1487Josefine, Ronja och Mandus i klassrummet i byskolan.

 

Resten av oss gick ner till byskolan nedanför centret med bänkar och tillhörande bord under armen. De här barnen hade vi träffat två gånger innan och haft bland annat en workshop med dem, vilket gjorde att de kände igen oss och blev glada när vi kom. De var nyfikna på vad vi hade med oss och vi började snabbt att montera ihop bänkarna. Det fanns bara 4 stycken bänkar i affären de andra 8 ska fraktas till skolan under nästa vecka. Så de bänkarna kommer de behöva montera ihop själva. Vi hade även med oss hopprep, frisbee och pärlor vilket uppskattades väldigt mycket av barnen då de började leka med allt så fort de fick det.

Lärarna var väldigt tacksamma över bänkarna då de inte har haft någonstans att sitta innan förutom på marken/golvet. Barnen tyckte att dem var fina och de kunde få plats två stycken på varje bänk. Barnen började även leka med oss men tyvärr kunde vi inte vara där så länge och när vi gick fick massa kramar och pussar av barnen. Vi ville inte lämna dem och det känns konstigt att vi kommer se dem igen…

IMG_4396Vi med alla barnen och en lärare.

 

Centret vi bor på behöver emergency lights då strömmen går till och från rätt ofta och de har ingen back-up belysning, vilket gör att workshops och power-point presentationer blir svårt att genomföra. Vi har därför bestämt att donera resterande pengar vi fått in till centret!

På eftermiddagen åkte vi till en närliggande by uppe i bergen. Vi fick gå från vägen ca. 1 kilometer in bland bergen och det var en fantastisk utsikt hela vägen. I byn var det sista dagen på en veckas religiös festival. De dansade och hade olika ceremonier som vi fick ta del av. Några utav oss dansade även med lokal befolkningen. Det var en väldigt rolig upplevelse.

Idag, fredag, har vi goodbye-party. Vi har haft lite utvärdering om hela praktiken i Indien, vilket var rätt känslomässigt för att vi insåg att vi snart ska åka hem igen. Nu har vi precis haft 5-kamp. Vi delade upp oss två och två och alla grupper höll i en gren. Det var bl.a. en ordlek, hitta 10 saker som började på en specifik bokstav, minneslek, musiklek och avslutningsvis klassisk irländsk julafton! Vinnarna blev Madde och Lina och tvåa kom Zara och Ronja.

Ronja läste även upp en dikt som hon skrivit själv. Den handlade om hennes kärlek till Dal, vilket är det vi ätit varje dag på centret. Vi kunde alla känna igen oss i det hon skrev och nedanför kan ni läsa hela dikten!

IMG_5507

 

Centret är fullt av hjärtballonger och vi har dukat långbord i matsalen med ljus! Ikväll ska vi äta gott, njuta av sällskapet och bara ha det bra!

Hoppas ni får en lika bra fredag som vi kommer ha!

P.S Inlägget var tänkt att publiceras i fredags men på grund av internetbrist gick det inte. Vi är alltså fullt medvetna om att det är måndag idag. Vi kom fram till Delhi igår efter en 15 h jeepresa och här ska vi spendera våra sista dagar i Indien! 🙂

/Madina och resten

Punta de Bombón, 173 år

Tuesday, December 1st, 2015

Vi börjar med lite allmänna intryck. Det finns alltid plats i bilar och bussar, oavsett hur mycket folk som ska med, det är bara att pressa in. Peruanerna kör som galningar, det är mer spännande att åka taxi och buss i Arequipa än berg- och dalbana på Liseberg. De enda blinkers som används är varningsblinkers. Peruanerna är trevliga och ärliga och försöker aldrig blåsa en gringo på pengar (har iaf vi erfarit under en månads tid här). Man får extremt mycket mat här, soppa till förrätt sen ris, pasta och potatis i samma huvudrätt. Husen i Arequipa ser nästan övergivna och igenbommade ut på utsidan men på insidan är det ofta full aktivitet, don`t judge the book by it´s cover 🙂

Måndag 23 nov
På morgonen besökte vi en kristen katolsk org (organisation) som lagade mat till äldre människor i en liten förort till Arequipa. Där träffas de gamla och äter och umgås. Org. handlar inte bara om matutdelning utan de ansvariga vill att de äldre ska var lyckliga. Statens utspisning delar bara ut mat, inget annat. Kyrkans utspisning tar större ansvar.

Tis 24 nov
Idag besökte vi på morgonen Casa de la Juventud som är en sluten institution för missbrukare. Där satt vi och samtalade i en grupp med ett 30-tal missbrukande män. Vanligast var marihuana, alkohol och kokain. Där fanns även en kille som var dataspelsmissbrukare. Männen hade en fin sammanhållning och stöttade varandra och den kristna tron var en ledstjärna i mörkret.
Efter begav vi oss till Centro de Salud där ett 30-tal pensionärer hade träff. De hade en slags dansgympa som vi anslöt till och vi dansade för fulla muggar med de äldre. Efter presenterade vi Sverige med en powerpoint. Visade bilder på svenska djur, maträtter och traditioner. Det uppskattades av seniorerna.
Slutligen på kvällen gick vi med ett demonstrationståg som protesterade mot mäns våld mot kvinnor som är vanligt i Peru. Org. Centro Emergencia Mujer hade en central roll i demonstrationen.

Ons 25 nov
På morgonen åkte vi upp till Alto Cayma och besökte kristna org. Caminado de Maria. De lagade och körde ut mat till fattiga, erbjöd skola till fattiga barn, aktiviteter för äldre i kyrkan och hade en kvinnogrupp som träffades varje dag.
Efter åkte vi ner till staden igen och besökte OIKOS som är ett konsultföretag som andra företag anlitar för att göra utredningar om miljön. OIKOS skickar sedan sin utredning till en statlig myndighet där det inte sällan förekommer en del fuffens, t.ex. att man ska förbiser vissa negativa effekter på miljön för att en gruva ska kunna öppnas.

Tors 26 nov
Denna dag åkte vi tillbaka till Alto Cayma för att åka med matbilen till de fattiga och dela ut soppa. Det var väldigt spännande och vi fick gå in hos några människor och se hur de bodde. Många bodde i små skjul på ca 15 kvm och tanken som slog mig var att mina föräldrars garage hade varit en mer lämplig bostad. De här människorna hade det tufft och Caminando de Maria gör ett jätteviktigt jobb som förser dessa utsatta männsikor med mat när staten vänder andra kinden till.

Fre 27 nov
På morgonen åkte vi tre tim buss till Cocachacra som är en liten by i en dalgång där det odlas mycket grödor. Folket där protesterar mot gruvan som förorenar jordbruket och vattnet. Politikerna lyssnar inte på folket utan låter det mexikanska gruvföretaget fortsätta profitera på människornas bekostnad.
Efter det åkte vi till havet och Punta de Bombón där vi stannade en natt. Byn firade 173-årsjubileum och på fredagskvällen vankades det fotbollsturnering. Vi beslutade oss för att åka till den lilla fotbollsstadion och titta. När vi sitter där på läktaren med varsin läskeblask i handen kallar en kille ner mig på planen, ger mig en tröja och ett par shorts och helt plötsligt spelar jag öppningsmatchen i turneringen med 10 lag. De ca 100 personerna på läktaren skanderar “Gringo, gringo” när jag får bollen. Det var riktigt kul trots att vi förlorade matchen med 3-2.

Lör 28 nov
Vi vandrade upp till Cristo Blanco, en stor Jesus-staty som blickar ut över havet med öppna armar likt den i Rio De Janeiro. Där va fin utsikt över havet och byn. Sedan åkte vi tillbaka till Arequipa.

/ Johan & Jonathan

image

 

Con calma

Monday, November 23rd, 2015

Måndag 16/11

För första gången sen vi kom hit fick vi en ledig dag! Dagen spenderades med tvätt uppe på taket där vi lekte med familjens chichuaua och sedan lite häng på down town Arequipa, där donken visat sig bli ett populärt besöksmål.

 

Tisdag 17/11

Det blev astidig uppgång med bastant(som alltid i Peru) frukost och 15min promenad till centrum där vi mötte upp German halv 8. Vi tog taxi till celva legre, som på svenska betyder “glada djungeln”, där vi besökte ett sjukhus. Första mötet blev ett långt ett med läkarchefen som gick igenom alla de sociala problem i Peru man bara kan tänka sig. Hon hade ett väldigt kritiskt förhållningssätt mot politiker som hon i många fall beskrev som värdelösa. Hon kritiserade Perus kultur där den katolska kyrkan tog en stor plats i lagstadgandet. Lagen om abort var till exempel anpassad efter religionen vilket gjorde att en kvinna, eller väldigt ung tjej, endast får göra abort om hennes liv riskeras. Det spelar alltså ingen roll om hon blivit våldtagen. Resultatet av detta menade överläkarn var att många unga kvinnor tog självmord då de blev utsatta av 2 aktörer, både av gärningsmännen och regeringen som följer kyrkans riktlinjer. Andra saker hon tog upp var befolkningens brist på kunskap vad gäller saker de stoppar i sig och på andra sätt leva hälsosamt. Hon såg också stora brister på vården i glesbygden där människor till stor del är helt isolerade från vård.

Efter mötet med överläkaren träffade vi en socialarbetare på sjukhuset. Hon berättade om sin roll inom vården där hon bland annat höll i träffar för äldre. På dessa träffar fick de äldre möjlighet att komma ut och träffa folk och göra roliga aktiviteter. Hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och besöka en av dessa träffar nästa vecka och kanske hålla en föreläsning om Sverige för de äldre. Vi tyckte att det lät som en bra idé och spikade nästa tisdag. Förutom dessa träffar var hon också ute mycket på fältet där hon träffade mycket familjer och informerade om bland annat en hälsosam kosthållning till barn.

Onsdag 18/11

Idag var vi och besökte ett kontor i Arequipa där de arbetade med kvinnofridsärenden. Hit kunde kvinnorna komma och få hjälp när det försegick våld i hemmet. På kontoret jobbade både socialarbetare, psykologer och en jurist som hjälpte dem i lagfart. De berättade om att det finns stora problem i kvinnofridsärenden här i Arequipa, bland annat så kunde de inte erbjuda en hemlig tillflyktsbostad då folk numera vet vart den ligger. Det har hänt att männen kommit och hämtat kvinnorna där. Ett annat problem är att lagfarten mot män är så pass långdragna så att kvinnorna oftast väljer att inte fullfölja dem. De fick bara bo på det tillfälliga boendet under begränsad tid och eftersom fattigdomen är så utbredd här så slutade det oftast att de gick tillbaka till männen som fick dem att lägga ner anmälan. Juristen såg stora svårigheter i att ensam behöva ha hand om samtliga kvinnors lagfarter då hon känner att det blir en för hög arbetsbelastning som påverkar arbetet.

 

Torsdag 19/11

Torsdagsbesöket blev ett besök med många intryck. Vi besökte ett härberge för barn och ungdomar med olika typer av svårigheter. Anläggningen hade en hög mur runt om sig med lokaler för klassrum samt flera elevhem. Elevhemmen såg ut så att totalt ungefär 20 barn delade rum 2 och 2 med ett gemensamt kök, vardagsrum och badrum. På anläggningen jobbade psykologer och socialarbetare som på olika sätt arbetade med barnen. Barnens problematik var allt från brottslighet, drogproblem till psykisk ohälsa och tuffa uppväxtvillkor. Barnen hade blivit placerade där av domstol. På senare tid så har härbärget börjat låta barnen lämna anläggningen för att gå i vanlig skola för att de ska kunna ha mer att relatera till än bara det som är inne i anläggningen. De jobbade mycket med barnens familjer också så att barnen i framtiden ska kunna återvända till dem.

Under besöket fick jag och Johan i vanlig ordning presentera Sverige för barnen där Zlatan och olika djurarter fick stort fokus. Barnen var nyfikna och lyssnade mycket på våran halvknackiga spanska presentation och ställde artigt mycket frågor.

 

Fredag 20/11

Som slutaktivitet på veckan besökte vi Perus verson av frivården dit villkorligt dömda och utsläppta avtjänade sina domar. Syftet med denna typ av vård var att dem efter olika typer av behandling, som individuella samtal och gruppaktiviteter, inte skulle återgå i brottslighet. När vi kom dit satt en grupp vuxna män och målade söta nallebjörnar, som höll i färggranna blombuketter, på t-shirts för att de senare skulle kunna sälja dessa och alltså inte livnära sig på kriminell verksamhet. De hade ett väldigt uppmuntrande förhållningssätt jämtemot varandra då de bland annat apploderade så fort någon målat klart sin nallebjörn.

 

Lördag 21/11

Lediga! Kollade Lule-Brynäs + Asplöven-Leksand där Jonathan, på spanska, undervisade familjen om den norrbottniska sporten “hielo hockey”.

 

Söndag 22/11

Astrevlig middag hos spanskalärarn Nancy med hennes sambo och hennes föräldrar. Massa habla español där med såklart!

 

/ Jonathan och Johan

 

20151117_094902

Vi hamna upp och ner när hon överläkarn berätta om situationen på olika områden i “glada djungeln”.

 

20151120_124753

Vi hamna upp och ner på den peruanska versonen av frivården också.

Even more busy days!

Saturday, November 21st, 2015

Jahopp, det börjar sakta närma sig slutet av praktiken, exakt en månad kvar idag till jag sitter på flyget hem igen. Hur konstigt är inte det!? Jag känner mig inte alls redo…

De senaste veckorna har verkligen swishat förbi. Vi jobbar på för fullt med våra gruppaktiviteter, idag pratade vi om genus vilket var spännande. Här i Indien är könsrollerna starka och klassiska, kvinnan sköter barnen och hemmet, mannen drar in pengar. Barnen hade ändå ganska öppna värderingar gällande kön, inte för att jag är helt säker på att dom svarade så bara för att dom trodde det var det jag ville höra eller om de faktiskt tycker så. I vardagen syns i alla fall rollerna ganska tydligt. Flickorna hjälper till med städ och tvätt medan pojkarna får göra mer fysiskt påfrestande arbete som att flytta bråte eller gräva i jorden.

Under denna vecka och slutet på förra har vi jobbat intensivt med att måla om ett av rummen till ett ”lekrum”. Barnen fick välja färg på väggarna, jo då, det blev en färg för varje vägg, gul, rosa, blå och grön. Så häftigt! Alla barn har varit med och målat. Det var verkligen en utmaning att strukturera upp detta projekt så att alla barn fick göra lika mycket och få dem att förstå vart det ska målas och hur. Perfektionisten i mig fick verkligen hålla tillbaka kan man säga. Vi har också använt fina stenciler så att väggarna blev lite pyntiga. Såå himla fint! Nu är det bara hylla och matta som saknas sen kan vi flytta in alla prylar och sätta upp alla bilder barnen målat på de olika aktiviteterna. Jag laddar upp lite bilder så ni får se hur fint det blir!

Imorgon ska vi hålla en session med engagerade inom Chilla om de verktyg och metoder vi använder oss av i arbetet med barnen. Nallekorten, känslokartan, ballongleken, den hjälpande handen och alla möjliga redskap åker fram. Hoppas de gillar det! Det känns roligt att de är intresserade och vill lära sig mer i alla fall!

Inte nog med arbetet på Chilla och mitt plugg de sista veckor så har ju också styrelsen på Chilla bestämt sig för att jag ska uppträda på stans kulturgata! Jo rå, förstår ni, tydligen blev de mäkta imponerade av mina små danssteg (som var mer än enkla) de fick se och så fick de denna briljanta idé! Jag försökte lite försiktigt slingra mig ur men jag hade inte så stor chans. Så nu läggs det även lite tid på (typ hela kvällarna) att sätta ihop en koreografi. Ja, vad ska en säga, en får vara med om alla möjliga utmaningar när en är på äventyr!

IMG_6720

IMG_6506

 

 

IMG_6522

IMG_6714

IMG_6528

IMG_6511

IMG_6519

IMG_6719

IMG_6718

IMG_6569

IMG_6611

IMG_6616

IMG_6396

IMG_6408

 

Cañon del Colca

Tuesday, November 17th, 2015

Måndag 9/11
På morgonen vid 9 åkte vi från Arequipa till Chivay i Colcadalen. Färden genomfördes i en minibuss proppad med folk och tog ca 3 tim. Mestadels uppåt på krokiga vägar och med livsfarliga omkörningar. Landskapet var vackert med snöbeklädda bergstoppar och betande alpackor som vy. Ju högre upp vi kom desto dåsigare blev vi och ca 5000 m.ö.h. nådde vi högsta punkten innan färden började gå neråt mot dalen. Väl framme i Chivay checkade vi in på hostelet och drog sen och käkade med German på den traditionella marknaden. Första dagen var lugn och dedikerad åt aklimatisering till den höga höjden. Chivay ligger på 3600 m.ö.h. vilket vi märkte på vår tunga andning. På kvällen drog vi till ett café och tog en kaffe. Satt där och snackade med en sällskapssjuk fransman som inte hade pratat med någon på 5 dagar. Eller rättare sagt vi satt mest och lyssnade på hans monolog, men det var kul för han hade mycket spännande att berätta.

Tisdag 10/11
På morgonen åkte vi till grannbyn Coporaque, även den 3600 m.ö.h. Där drack vi först te hos en quechua-kvinna som berättade om alpackor, lamor, condoren och quechua-kulturen. Vi promenerade sedan runt lite i byn och besökte sedan en vårdcentral där en sjuksköterska arbetade. Hon berättade bl.a. om vanligt förekommande sjukdomar i byn (halsont och förkylning pga. det kalla vädret på vintrarna) och visade oss runt i lokalerna. Väl tilllbaka i Chivay besökte vi efter lunch en organisation som arbetade mot kvinnovåld i hemmet. I Chivay är det vanligt att mannen slår kvinnan då kulturen är som sådan att mannen står över kvinnan i hierarkin. Men åker man någon timme bort till en annan by är kulturen omvänd och det är kvinnan som är familjens överhuvud. Efter det besökte vi en advokat som hjälpte unga par under 18 år att skilja sig. Han medlade mellanimagedem vem som skulle få vårdnaden om barnet och vem som skulle betala underhåll osv. Delad vårdnad om barnet finns inte i Peru.

Onsdag 11/11
Dagarna i Colca är varma och soliga och nätterna är råa och kalla. Alla nätter låg jag och Jonathan och huttrade under 4-5 filtar (i varsin säng) för det var så kallt. Ingen eld och inga element på rummet. Iaf tidigt denna morgon 05.30 åkte vi på en s.k. “Cruz el Cóndor” för att titta på när denna magnifika fågel flyger i dalen. Platsen låg ca 2 tim bort i dalen och längs med vägen gjorde vi lite olika stopp för att beskåda de storslagna vyerna över bergen och alla odlingsterasserna. Väl framme väntade vi någon halvtimme innan condorerna började flyga längs med bergsväggarna och även precis över våra huvuden. Det var häftigt, fåglarna med ett vingspann på tre meter är grandiosa att beskåda på nära håll. Resan avslutades sedan i Cabanaconde (3300 m.ö.h.) med en kopp coca-te och sedan tillbaka till Chivay. På eftermiddagen badade vi i thermal hotsprings som är varmt vatten från vulkanerna, riktigt varmt och gött!

 

Torsdag 12/11
Denna morgon åkte vi från Chivay till Canocota (3700 m.ö.h.) där vi skulle bo hos en familj två nätter. German mötte upp oss och vi drog till det lilla lerhuset där Julia och Pedro väntade på oss med frukosten serverad. Julia 60 bast och Pedro 65 bast var två härliga människor som är helt självförsörjande med sitt lantbruk. Efter frukost hängde vi med dem till hagen och kollade på när Julia mjölkade korna. Julia skämde bort oss rejält under vistelsen med god mat. Soppa, potatis, ost, alpackakött, bröd, te – allting helt organiskt, giftfritt, närproducerat, ekologiskt – you name it! Vi gick aldrig hungriga men vi frös häcken av oss på nätterna, satan va kallt det var där och regnet öste ner på kvällarna. Iaf efter komjölkandet drog vi till två skolklasser i den lilla byn som bestod av ca 50 familjer. Där berättade vi om Sverige och sjöng nationalsången. Efter lunch besökte vi “Tambos nacional” som är ett slags husprojekt. I rural areas byggs tambos som är hus för fattiga utrustade med sängar, kök, tillgång till internet och medicin mm. Efter kvällsmaten var vi proppmätta och satt och drack te och snackade lite med Julia. Vi var trötta med ville inte vara ohövliga och gå och lägga oss. Julia satt och skalade morötter och vi trodde hon ville ha sällskap. Iaf till slut gav vi upp och sa gonatt och begav oss mot rummet. Julia släckte då köket direkt och gick direkt och la sig. Det visade sig att hon också bara ville gå och lägga sig men ville inte vara ohövlig mot oss 🙂

Fredag 13/11
På morgonen åkte vi från Canocota till Tuti (3800 m.ö.h.) och mötte där upp German. Vi gick till ett cafe där en trevlig quechua-kvinna bjöd på te och en typ sockerkaka gjord på quinoa som var väldigtimagegod. Kvinnan visade olika potatisar i flera olika färger som odlades där och berättade om ekologiskt lantbruk. Sen gick vi till tre olika skolor i byn och besökte tre klasser, låg- mellan- och högstadieklasser. Vi berättade om Sverige, svarade på frågor och sjöng nationalsången. German hade med sig bröd och bananer till eleverna. Sedan åkte vi tillbaka till Canocota och käkade lunch. Efter drog vi med German och jobbade på åkern med hans polare. Det var en hel familjen. En snubbe styrde två tjurar som drog plogen, några gick och hackade i jorden och några kvinnor satt potatis. Vi fick några hackor och hackade loss jord från grästovor. Som tack fick vi varsin bägare (typ 1 liter) mjöd som jag och Jonathan girigt började hälla i oss. Vi blev då hastigt stoppade av German som berättade att tidigare studenter som hade inmundigat samma dryck fått kraftig diarré. German ville inte vara ohövlig så han drack upp två bägare och gav bort en till en gubbe. På kvällen firade vi Julia och Pedros barnbarn Fatima som fyllde tre år med tårta. Hon fick en snickers och en clementin av mig och Jonathan som hon blev väldigt glad över. Sedan ville hon dansa så vi klädde upp oss i traditionsenlig poncho och Fatima i quechua-klänning. Söt unge.

Lördag 14/11
På morgonen sa vi hejdå till Julia och Pedro och åkte till Tuti och käkade frukost med German. Efter det åkte vi på utflykt till Colca highlands. Först Sibayo 3850 m.ö.h. sedan Callalli 4000 m.ö.h. Kollade torg, kyrkor, fina berg och kolgruvan som drivs av mexikanare och kontaminerar colca-ån. Befolkningen i Colca får stryka på foten då ekonomiska intressen prioriteras högre. I Callalli träffade vi Germans syster och ett gäng grabbar som höll på att bygga nytt hus till familjen. Då första cementplattan var gjuten och det skulle såklart firas. Motsvarigheten till en svensk taklagsfest kan man säga. Champagneflaska smälldes likt när man namnger en båt. Efter blev vi hembjudna till ett annat hus på mat och dryck, väldigt trevligt och speciellt. German sa vi hade tur, detta var inget han hade planerat 🙂 På kvällen tillbaka i Tuti besökte vi en tjänsteman för kommunen som berättade om sitt arbete med olika sociala problem i byn där våld inom familjen var vanligast. Efter åt vi en god middag ihop. Kurade sedan ihop oss i fosterställning under 3-4 filtar och sov.

Söndag 15/11
Hemfärd till Arequipa och till familjen vi ska bo hos. Kort sammanfattning Colca-dalen. Fantastiskt vackert, ren frisk luft, god, ekologisk, och bastant mat, trevliga människor, varmt på dagen, svinkallt på natten. Människorna är i princip självförsörjande och lämnar inget avtryck på miljön i negativ bemärkelse annat än alla de stenmurar för att skilja de olika familjernas jordlotter åt. Något vi i Sverige hade kunnat lära oss av.

/Johan & Jonathan

image