Studiebesök mm

15:12 by socionomstudenter

Hej ALLA! Nu var det ett tag sen det blev något skrivet här. Hur är det med er i Sverige?  Veckan som gått har varit ganska hektisk. Men nu är det söndag och till skillnad från alla flitiga kineser så har vi 4 svenskor valt att vara hemma och slappa och göra ingenting. Så då tänkte jag att det kan sitta fint med ett blogginlägg.  So.. here it comes!;

Var ska jag börja?! Förra veckan (eller var det förrförra?) iallafall,  vi har varit på två studiebesök sen senast vi hördes. 1:a besöket var på ”Fuzhou school Nr.15” (det är så roligt att de döper skolor efter nummer, väldigt fantasifullt). Vi fick träffa en kvinna på skolan, på grund av den traggliga engelskan var det svårt att förstå hennes fulla uppgift.. Men hon var en slags psykologisk rådgivare, vilket kan jämföras med kurator i svenska skolan. De hade två fulltidsanställningar inom denna yrkestiteln. Skolan har 1900 studenter och beskrevs som en relativ resursrik skola (10 % av eleverna var migration children). (Vet inte om vi har nämnt det men vi har fått läsa mycket om ”left-behind children” och ”migration children” i Kina. Samhällsklyftorna är extremt stora, allt fler “farmers”  tvingas flytta in till städerna för att kunna försörja sig. Detta leder till massa problem. Skola, försäkringar och andra sociala fördelar är bara gratis där man bor.. därför tvingas många barn stanna kvar i sin hemby medan föräldrarna flyttar till städerna. Många barn lever alltså själva utan att ha knappt någon kontakt med sina föräldrar och någon vetenskap om när de kommer tillbaka. När jag säger många, kan ni gissa hur många barn det handlar om..? 58 miljoner barn(statistik från 2008)!! Fattar ni?! I Kina lever 58 MILJONER barn utan sina föräldrar, de kanske inte har träffats på några år. Det är ju helt sjukt.. så många barn. “Vissa” barn hänger med deras föräldrar till stan och lever utan samma rättigheter som alla andra och har en ganska utsatt position. Dessa invandrarbarn är ca 1834 MILJONER (år 2005)).

Vårt andra studiebesök var i en skola för barn som har autism. Vi blev guidade in i skolan av föreståndaren som visade oss in i ett rum med små, små stolar där vi satt oss ner och pratade. Såklart kunde hon ingen engelska, men till skillnad från vårt andra besök så tittade hon på oss när hon pratade och väntade in tolken så vi kunde få en chans att förstå vad som sades. Skolan har 103 elever, 90 % pojkar och 10 % flickor (någon som har en ide om varför det kan vara så..?). Barnen är allt från 5 mån till 12 år gamla. Föreståndaren visade oss sedan runt i de olika rummen med ungefär 6 barn och 2 lärare i varje rum. I skolan får barnen ”rehabilitation”, de visade oss många olika hjälpmedel och deras mål med undervisningen var att barnen ska lära sig tugga, prata, skriva, stava, sitta still, borsta tänderna, fin-grovmotorik..  ja, you name it! De föräldrar som har barn med ”disability” får pengar från staten (upp till de är 40 år) så att de sedan kan betala för bland annat denna skolgång. I Fuzhou finns mer än 10 liknande skolor. Det var blandade känslor när vi gick ifrån detta besök. Och engelskan gör det inte lättare, man missförstår lätt varandra. Atmosfären på skolan var riktigt bra, föreståndaren och de andra lärarna hade god hand med barnen. Men fortfarande gör det ont i hjärtat när de bland annat säger; ”60% of the children success in their rehabilitation”, ”When they graduate from here can they start school”, “she got autism when she was 4, and that is a pity!”, “if the doctor finds out that the mum is pregnant with a disability-child, he use to suggest her to do an abortion”.. Som jag sa, språket gör det komplicerat ibland. Misstolkningar är lätt att göra. Och jag kan även förstå att det inte kan vara lätt att få ett barn som har en funktionsnedsättning i Kina, på grund av bristen på resurser och tillgångar, + att många bara kan ha ett barn (enbarnspolitik-regeln, ni vet!). Så det kan inte vara lätt, men jag gillar fortfarande inte hur de ser på barn som har funktionsnedsättning, som om det vore en sjukdom och de ska försöka bota den.

Vi har gjort mycket annat också. Igår var vi och våra kinesiska vänner och besteg Gu Mountain (något berg på 1800 m). När vi kommit upp på toppen åt vi massa “snakes” som de säger..(snacks). De äter så mycket sött här! Efter att ha dansat några segerdanser uppe på toppen (bl a små grodorna och kycklingsången+ gjort raketern såklart) så klättrade vi ner igen. Kvällen avslutades med att våra kinesiskor lagade BÄSTA middagen åt oss, inte visste jag att kinesisk mat kunde vara så gott.! Deras huvudingrediens och hemlighet i deras matlagning är olja, socker och öl! Haha, konstigt va? Men aa.. gott var det!

I veckan firade vi ”girls’s day”. I Kina är man barn/flicka tills det att man gifter sig ,därför firade vi denna flickdagen den 7:e mars istället för den 8:e. Det var roligt, vi hade mycket folk, mat, blommor, snacks och skratt i vår lägenhet den kvällen.

Det är så roligt att vara här i Kina. Och det är tur att vi har varandra, vi 4 svenskor. Annars skulle det bli ensamt. För vi lever i ett så annorlunda- tänk- land. Jag måste bara skriva en sak till innan jag slutar (så alla trogna läsare.. håll ut!). Kineserna verkar ha väldigt svårt att tänka själva. Och om vi frågar om något, varför och hur.. så kan de bara referera till den som sa det, inte till VARFÖR den sa det. Tom. på kinesiska toaletter (som mest bara brukar vara ett hål i golvet) står det ”för din egen bekvämlighet, lås dörren”. Eller då när vi frågade Xiao Ling varför de inte haft tillgång till google sedan år 2003 och hon svarar ”nä, det var staten som förbjöd det, ingen vet riktigt varför”.

Nu är det söndagkväll här och en ny och spännande vecka väntar framför oss. En vecka med nya utmaningar, skratt, utflykter, sol(har jag bestämt!), föreläsningar, ”några” fler riskorn att stoppa i magen och såklart!, fler kort till kinesernas album (jag undrar verkligen hur många album vi hamnat i hittills). Jag hoppas iallafall inte att den här veckan går lika fort som den förra. Ha det nu riktigt bra i Sverige, eller var ni än befinner er! Lämna gärna en kommentar om hur ni har det. Alltid kul o läsa 🙂

Vi hörs! /Johanna

Comments are closed.