Socionomstudenter utomlands

Sakhi
Vi har också hunnit med en del studiebesök. Vi har bland annat varit på en feministisk NGO, Sakhi, som arbetar för jämställdhet mellan könen. Det var ascoolt, dom har lyckats få in kvinnor i de lokala byråden så att de representerar 50% av medlemmarna. De ger kurser och hjälp till alla kvinnor som går med för att de ska lära sig det administrativa men även för att våga stå upp för sin rätt att uttrycka sig och boosta deras självförtroende. Kurserna var ett resultat av att männen i början sa ”Vad var det vi sa, kvinnor kan ingenting om sånt här”. Jag blev mäkta förvånad att de kommit längre än vad vi i Sverige har i det avseendet. Sen kvarstår såklart andra jämställdhetsproblem, så som kvinnans roll i hemmet eller samhällsstatus överlag. Men intressant jobb som Sakhi också gjorde var att de startat kurser även för män i hur de ska hantera situationen när deras fruar börjar arbeta. Kul att se att det även läggs fokus på männen när det gäller feministiska frågor, det är ju trots allt generellt männen som skapar problematiken.

Don Bosco (Child Line)
Ett annat besök vi gjort var på ytterligare en NGO som kallas Child Line. Efter det besöket insåg vi att det jobbet de gör är i princip det som socialtjänsten hemma gör. De har en jourlinje man kan ringa om ett barn behöver hjälp, anordnar ett akuthem för barn som far illa och arrangerar barnhem eller fosterhem för de barn som inte kan flytta tillbaka hem. De barn som inte kommer till deras hem men som är anmälda över jourlinjen anordnas de interventioner som krävs för att barnet ska få det bra. De har också dygnet runt personal på tågstationer för att fånga upp ensamma barn som kommer med tågen, för att de inte ska hamna på Trivandrums gator. Detta var väldigt intressant då jag noterat att jag faktiskt inte sett ett enda gatubarn sedan jag kom hit. Mycket tack vare denna organisation som fångar upp. Notera är att detta inte är allmänt känt i Indien, tvärt om finns det mycket fattigdom och barn som lever på gatorna, dock inte alls i samma utsträckning här i Kerala som är den rikare staten.

Anjanam Q.S.S.S Children´s Home
Vi har också besökt ett barnhem med flickor som framförallt blivit sexuellt utnyttjade, men även annan problematik förekom. Det var en unik upplevelse. Vi fick se fantastiska uppträdanden i dans och sång, vi fick själv uppträda och sedan dansa tillsammans med dem! Det var härligt. Det märktes att de inte så ofta får besök, då de var väldigt engagerade i oss och frågade oss tusen saker, vi fick till och med skriva autografer vilket kändes konstigtoch problematiskt. Det är svårt när en inser att de faktiskt ser oss som något finare och bättre, om det nu var så de kände, för mig kändes det i alla fall som om vi var störst, bäst och vackrast, de behandlade oss som kändisar liksom… De hade svårt att låta oss gå, men efter att de visat oss runt tre-fyra gånger behövde vi åka hem. Vi blev glatt avvinkade vid grinden. Flickor placeras här av staten, Child Welfare Comittée. Tanken är att de ska göras individuella planer för varje enskilt barn om vilka interventioner som är bäst lämpade. Vissa flyttar tillbaka hem igen och vissa adopteras eller placeras i fosterhem.

Kanthari
Vi var också en bit utanför Trivandrum på en organisation som heter Kanthari. Kanthari erbjuder vägledning i socialt entreprenörskap för personer från hel världen, det verkar superspännande! Om en har en idé inom socialt arbete som en vill starta upp så kan en söka till Kantharis kurs. Den är på sju månader och då får en all möjlig kunskap som är nödvändig, projektstart, ledarskap, ekonomi, administration osv. När kursen är klar åker en hem och börjar sitt projekt och får då handledning de sex första månaderna. Under tiden en är här gör en också ett sjuveckors projekt med de andra ”studenterna”. De som var där nu hade gjort en kampanj för universitetsstudenter om att slopa plastpåsar och börja använda tygkassar. En annan grupp hade startat en eco-farming i Kantharis trädgård. Det var många härliga människor och stämningen var fantastisk! Kunde inte bli annat än sugen på att komma tillbaka och spendera sju månader där. Här är hemsidan om du som läser känner dig peppad: http://www.kanthari.org

Besök på barnens skola:
Vi har också varit på barnens skola som ligger en liten bit utanför city, nära där de bor. Det var verkligen intressant. Vi fick först sitta och prata en stund med rektorn på skolan, han var mycket trevlig. Han berättade lite om skolan och hur de arbetar. Vi som socionomstudenter var såklart mest intresserad av annat än vad han berättade, så som om barnen blir slagna i skolan, om de har någon kurator och hur de ger stöd till elever med extra behov. Vi fick ganska enkla svar på dessa frågor. Kurator har de inte, men det kommer en terapeut två gånger om året och om det är någon med psykiska problem så hjälper skolan till att kontakta läkare. Elever med särskilda behov har de inga så något stöd för det behövs inte, och nej här slår de inte barnen. Eller i vissa undantagsfall, om det är någon alvarligt så kan ”punishment” vara nödvändigt. Svaren är ju intressanta ur svenska öron. Hur kan en skola på några hundra elever inte ha en enda elev som behöver extra stöd? Och om de inte har identifierat en enda elev med särskilda behov, hur ska de då kunna se om ett barn har psykiska svårigheter? Och varför finns det bambupinnar på varje lärares skrivbord (som barnen berättat använts för att slå med) när de inte slår sina elever? Angående barnagan är vi väl medvetna om att det förekommer och det känns problematiskt att rektorn inte kunde svara ärligt på frågan. Uppenbart var att han var medveten om att det faktiskt sker dagligen. Jag förstår, eller tror, att anledningen är att han inte ”vågar” vara ärlig inför oss ”västerlänningar” och framförallt svenskar. Det är inte så konstigt då den ”västerländska” uppfattningen är stark och har mycket makt. Det lite konstigt eftersom 80% (källa: FN) av världens barn utsätts för våld, vilket borde skildra att även majoriteten av världens vuxna tycker att det är okej. Ja… denna diskussion om barnaga är komplex och om jag får tid kommer jag diskutera det vidare i ett annat blogginlägg.

Det var ett intressant besök och kul att få se miljöerna och hur lektionerna går till. Dock fick vi höra av ett av barnen på Chilla att efter vi gått hade barnen i en av klasserna blivit slagna för att de inte hade kunnat koncentrera sig när vi var där… L Så såhär i efterhand hade det kanske varit bättre om vi inte hade kommit dit.

Då var det dags igen för ett inlägg! Vårt arbete med mentorskapsprogammet går framåt! Fatema har finslipat på behovsmmanställning för barnen och vi har tillsammans med styrelsen knåpat ihop en struktur för hur programmet ska se ut. Förväntningar, syfte och de överliggande målen med programmet, delmål, krav och önskemål för hur mentorerna ska arbeta och vad för egenskaper som önskas hos dem. Möten med styrelsen har vi också haft för att då inputs och deras åsikter och idéer. Trots framskjutna och inställda möten har vi kommit en bit på väg! Det planeras även en utbildning för de blivande mentorerna tillsammans med Loyla collage of social work. Det är spännande och roligt att få vara med att starta upp ett nytt projekt, det är så många delar en inte tänker på!

På sidan av detta har jag och Therése börjat ha små lektioner med barnen om barnkonventionen. Det är verkligen en utmaning, kommunikationen är ett stort hinder men vad vi förstår har de heller aldrig tidigare har hört talas om rättigheter eller barns rättigheter. Detta gör det ännu lite svårare då ett helt nytt koncept behöver introduceras. Men vi kämpar på, det känns viktigt! Hittills har de fått gå igenom rättigheterna med en liten kortlek vi gjort och valt ut dem som stämmer överens med deras liv. De har fått rita en rättighet och vi har gjort heta stolen med värderingsövningar. Till på onsdag planeras att värdera vad som barn är i behov av och vad en vill ha och vad skillnaden är, även lite fysiska lekar planeras =)

Det känns skönt att vi kommit igång ordentligt nu, det har tagit oss lite tid men det fick det vara värt, i vilket fall behövdes det! Nu äntligen börjar det kännas mer som vardag och all den första spänningen och ovissheten har lagt sig.

Nu i helgen har vi vart på äventyr med vår handledare. Vi har varit uppe i bergen och bott på en house boat i backwaters. Det har varit riktigt härligt, kul att få turista lite. Vi har sett teplantage, ett fint vattenfall, badat i en fors och vart på en orkidéodling. Vi fick även se de heliga korna på gatorna äntligen, i staden vi bor är det för modernt för att stöta på dem. Backwaters var också häftigt, härligt att ha en lyxig båt för sig själva och maten serverad.

Nu börjar en hektisk vecka med möten, planering av fortsatt arbete och plugg! Sen ska jag ta några dagar ledigt då min mamma kommer på besök, glassa på stranden och bara ta det lugnt!

Hej hopp!

Hej hå!

Nu har det gått nästan två och en halv vecka till sedan förra inlägget. Dagarna rullar på utan att jag märker det. Samtalen med barnen är avklarade, fyra per barn och fyra gruppsessions. Det har varit intressant att följa. Vi har pratat om känslor, familj, identitet & framtid. En av de stora utmaningarna är kommunikationen, att få barnen att förstå syftet med samtalen. Så vi har fått öva på att improvisera och vara kreativa för att komma på kommunikationsmedel som når fram.

Vi har även kommit en bit på väg med ”the mentorship program”. Två styrelsemöten är avklarade, var av det ena ägnades åt en SWOT-analys, och det tredje inbokat till denna vecka. Styrelsen för organisationen ser positivt på projektet och har gett klartecken för oss att köra. Nästa jobb blir att lägga upp strukturen för hur mentorskapet ska se ut och att skapa (eller hitta nånstans) en utbildning för de blivande mentorerna. Så mycket som möjligt försöker vi göra tillsammans med de ansvariga inom organisationen för att förankra projektet och skapa det utifrån deras önskemål och förutsättningar. Det är ju trots allt dem som vet mest om vad som funkar här och det är dem som ska driva detta vidare när vi åker hem. Fatema har skrivit behovsbedömningar för barnen och diskuterat dessa med ansvarig (Anil) för Chilla för att kunna matcha barnen med mentorerna. Jag och Therése har sett till att barnen blivit involverade i projektet och haft en session där fokus var att förklara projektet och lyfta deras åsikter om mentorskap. Det var roligt och en utmaning. Som sagt är det svårt med kommunikationen, men tillslut lyckades vi få dem att förstå och de var positiva till att få ha en ”vuxen kompis”. Många bra tankar dök upp hos dem, så som oro för att kompisen ska vara en ”bad friend” som röker och dricker. Vi förklarade att det var vi tillsammans med Fatema och Anil som valde ut mentorerna, ”good friends”, så att de inte behövde oroa sig för det.

Igår uppmärksammade vi Internationella Barndagen! Jag och Therése förberedde små rättighets-påsar till barnen innehållande några små godisbitar, en ballong och en lapp med barnkonventionens fyra grundprinciper. Efter detta lilla event insåg vi att barnen inte har någon koll på att de själva har rättigheter och aldrig hade hört talas om barnkonventionen. Så vi har hittat vårt nästa uppdrag, prata om deras egna rättigheter och undervisa om barnkonventionen. Det känns som ett viktigt jobb då en medvetenhet om detta stärker barnen och lär dem att stå upp för sig själva.

Förra veckan var vi vid havet med alla barn! Det var så härligt, vi badade heeeela dagen i värsta vågit vatten. Barnen var lyckliga, vi var mest stressade av att hålla kolla på sex små galningar. Varannan minut tittade vi runt oss och räknade, one, two, three, four, five, six. Men det var superhärligt! Vi somnade gott sen…

Jag laddar upp lite bilder från allt möjligt vad vi gjort, allt hinns inte med att skriva om.

Häj!

Hej!

Det här blir mitt första blogginlägg från höstens praktik. Jag heter Emma och spenderar min VFU i sydvästra Indien i en stad som heter Thiruvananthaparam som ligger i delstaten Kerala. Jag gör min praktik genom en svensk organisation som heter Socionomer Utan Gränser som samarbetar med många olika universitet i Sverige. Jag studerar på Socionomprogrammet i Kalmar och är här med en tjej från Örebro Universitet, Therése. På plats finns även Fatema, som är utsänd verksam socionom, också genom Socionomer Utan Gränser.

Eftersom det gått lite tid sen jag kom hit så blir det ett lite väl långt inlägg denna gång, ledsen för det. Läs om ni orkar =)

Vi är på en NGO (Non-government organization) som heter Anannia som bedriver ett barnhem för barn till prostituerade kvinnor. Hemmet heter Chilla, här bor det för tillfället sex barn men det finns plats för 20 stycken. På Chilla får barnen en trygg plats i livet med sovrum, mat, kläder och utbildning. Stort fokus ligger på barnens utbildning, vilken är otroligt viktig för barnens framtid. Chilla jobbar även för att stärka barnens självförtroende och självkänsla och för att de ska bli medvetna om deras rättigheter.

Jag och Therése har varit här i två och en halv vecka nu. Den första tiden har gått åt till att försöka anpassa oss till livet i Indien, för att lära känna barnen och få koll på organisationen. Vi har båda varit ivriga att komma igång med nåt typ av arbete, det är inte jättelätt kan jag säga då livet här är lite mañana, en är ju van vid struktur och högt tempo så det blir lite av en kulturkrock. Så första utmaningen är att försöka slappna av och vara flexibel, ta det som det kommer liksom. Vi får se hur lång tid det tar innan en vänjer sig vid det.

I vilket fall så har vi spenderat en del eftermiddagar och kvällar på Chilla för att lära känna barnen. Än så länge leker vi mest, läser läxor och kollar film. Barnen är mellan 7-12, deras engelska är knackig så vi kämpar på för att lyckas kommunicera. De är i alla fall ett gäng härliga ungar som verkar ganska lyckliga. Såklart har de alla problematiska bakgrunder det döljer sig förmodligen en del att jobba på inunder. Än så länge har vi inte kommit dem så nära att vi själva fått några djupare personlighetsbilder, däremot pratar vi och diskuterar mycket med Fatema som har lite mer kunskap, då hon varit här en månad längre.

Det har som sagt tagit en stund för oss att förstå vår plats i organisationen och vad våra uppgifter som studenter är. Vi har nu i alla fall lite mer koll på läget, mycket tack vare Fatema, som är väldigt hjälpsam. Det vi kommer syssla med under den närmaste tiden är att vara med henne i hennes arbete. Detta innebär att vi kommer observera och till slut även delta i samtal om personlighetsutveckling med barnen. På sidan av det kommer vi tillsammans utveckla ett ”mentorship program” med mål att barnen ska kunna ha en trygg (ung) vuxen utanför sin familj och Chilla, vilket är något som Fatema har sett ett behov av. Vi har denna vecka ägnat åt oss att skriva en teoretisk bakgrund och har närmast framför oss att göra en SWOT-analys. Syftet är att detta ska vara en långsiktig insats för barnen, som kan fortgå när vi åker hem. Därför är det viktigt för oss att lägga stort fokus på att förankra detta inom organisationen. För mig är det helt nytt att arbeta med organisation och projektutveckling, vilket gör att jag tycker detta är lite extra spännande.

På sidan av det här har vi hunnit med lite annat, bland annat besökt ”Collage of engineers” på en volontärträff med fokus på socialt arbete, deltagit i seminarium på ”Loyola collage of social sciences” om ”life skills” och varit på ett mycket intressant diskussionsforum där NGO’s (som arbetar med utsatta barn och ungdomar) samlats.

Såklart har vi också gjort massa icke skolrelaterade roliga saker så som shoppat, ätit massa god mat, varit på beachen, firat ONAM (ett mycket färgsprakande firande), kollat in lite street art o sånna saker. Vi svettas hela dagarna och blir ofta nyduschade i plötsliga monsunregnsskurar. Trivs! Tja!