Socionomstudenter utomlands

Nu var det ett tag sedan vi skrev ett blogginlägg. Anledningen är att vi har haft strul med internetanslutningen. De senaste dagarna har varit mycket hektiska och vi har haft mycket att göra. Några dagar innan vi lämnade centret för att åka till Dhera dun hade vi besök av ett 30tal socialaktivister som kallade sig själva för Delhi forces som tillhör olika socialaktivist organisationer. Vi blev inbjudna till ett möte med en av organisationerna som heter Mobile creshers Den här typen av organisation arbetar med att tillsätta lokaler och personal som tar hand om barn på byggarbetsplatser, medan kvinnorna arbetar. Det står i lagen att det är byggherrarna som skall se till att ett sådant här ”dagis” finns på varje arbetsplats, men som det ser ut nu så tar dem inte det ansvar som givits dem. Vi blev mäkta imponerade av deras engagemang och vi kommer antagligen kontakta dem när vi åker tillbaka till Delhi för att få se ett ”dagis” i verkligheten. Senare på kvällen blev vi inbjudna till att vara med på en kväll med diverse lekar och sång. Kvällen började med att båda parterna sjöng varsin sång. Vi valde att framföra ”inatt jag drömde” vilket gick förvånansvärt bra. Dem var väl kanske inte så imponerade av våra stämmor, men blev mycket imponerade när dem fick höra vad låten hade för budskap. Kvällen avslutades med dans. Kim var den första som blev uppbjuden på en dans och skötte detta på ett utomordentligt sätt. Därefter blev vi andra inbjudna till en dans något som höjde pulsen rejält. Senaste gången någon av oss dansade i nyktert tillstånd var antagligen på ett mellanstadie disco och även då krävdes det ett en push av en kompis för att bjuda upp någon till dans. Vi tog oss igenom kvällen och tog även till oss det den indiska kulturen gav.

 

Någon dag efter kvällen med Delhi forces begav vi oss till Dehra dun, vilket är en 9 timmars bilresa genom smala och krokiga vägar. Det var ifrån start egentligen inte planerat att åka till Dhera dun, men goepshvar (som ligger 1h ifrån centret) hade inte de material som vi ville köpa för de donerade pengarna. Vi gick upp ca 06.00 och gjorde oss redo för att åka iväg. Michael trots att han blivit matförgiftad krigade igenom hela resan som en riktig socialarbetare. Vi anlände till hotellet Shubham runt 19.00 och köpte pizza ifrån Dominos, vilket var mycket uppskattat av oss alla efter att ha ätit samma maträtt varje dag i några veckor.

 

Nästa dag hade vi mycket energi till att börja leta efter material som skulle kunna förbättra centret. Några av oss gick och letade efter böcker till centret och andra gick och letade efter klockor, pedagogiska brädspel, vattenkokare och lampor. Vi hittade mycket bra grejjer och vi tror att vi fått det till ett bra pris. Dr.Ds Pundir kan pruta, men det tog inte lång tid innan Sven tog över jobbet som officiell prutare inom gruppen och gjorde ett utomordentligt jobb. På kvällen var vi mycket sega. Det är först nu vi förstår hur jobbigt hollywood fruar har det, detta skrivet med en viss ironi.

 

Dagen efter shoppingrundan introducerade Pundir oss till en av hans bästa vänner Devendra, eller som han vill bli kallad, Dev. Dev har en masters i sociologi och arbetar aktivt med olika projekt som har med den sociala rörelsen i Dehra dun att göra, han var även en stor del i rörelsen som gjorde att Utharakand blev erkänd som egen fri stat. Dev är en mycket intressant person. Han spottar ut ord efter ord och gör detta på ett fascinerande snabbt sätt. Dev bjöd in oss till att träffa två mycket framträdande journalister som ofta kritiserar indiens regering i deras tidning. Vi skrattade rätt gott åt att dem skriver en tidning som riktar kritik till regeringen, samtidigt som att dem får pengar av regeringen för att kunna fortsätta driva sin tidning.

 

Den fjärde dagen bestod av många olika studiebesök och det blev tydligt att Dev har tagit över showen vilket medförde att Pundir fick ta ett steg tillbaka. Dev hade lyckats via sina kontakter få tillgång till att besöka ett sjukhus vilket stod först på schemat. Han sa till oss att försöka smälta in när vi vandrade igenom sjukhuset, för att inte skapa för mycket uppmärksamhet. Vi lyckades på ett bra sätt att ”smälta in” trots våra konstiga europeiska utseenden. På sjukhuset fick vi träffa en HIV kurator och fick en inblick hur kuratorns roll ser ut i Indien. Det är förvånansvärt likt, men den stora skillnaden är mängden HIV-patienter kuratorn hade. För att kunna hinna med alla brukare är det inte ovanligt att man tar in större grupper och inte som i Sverige, ha individuella möten. Detta har antagligen med sjukhusets knappa resurser att göra vilket påverkar HIV kuratorns handlingsutrymme.

Efter sjukhus vistelsen besökte vi ett av de många slumområden. Vi trodde att vi hade sett fattiga människor, men detta var mer eller mindre skrämmande. Här lever människorna i gyttjan tillsammans med grisarna. Mer skrämmande blir det när man åker 2 minuter med bil ifrån slummen och befinner sig helt plötsligt i ett mycket fint kvarter med stora och lyxiga hus.

Dagen fortsatte med ett besök hos en vetenskapsman. Han var utbildad kemist och specialiserade sig på kampen mot föroreningar, det vi fick se vad häpnadsväckande. Han arbetar dagligen med att komma på saker som kan förbättra fattiga människors levnadsstatus. Han har tagit fram prototyper på lågenergi lampor, lär ut människor hur man gör organisk vinäger och håller på att jobba på ett medel som gör att växter inte behöver mycket direkt solljus. Uppfinningarna han jobbar med är inget han behåller för sig själv, utan han han sprider sin kunskap till lokalbefolkningen.

 

Vi avslutade dagen med att besöka ett tibetanskt tempel. Så fort vi kom innanför de tibetanska murarna blev det som att ta ett steg ur Indien. Det var rent, lugnt och fantastiskt fint.

 

Den femte dagen kom Dev och hämtade upp oss tidigt på morgonen. Han hade planerat en heldag i Hiridiwar vilket på hindi betyder Guds dörr. Vårt första besök var på en skola som höll den årliga ”skolans dag”. Det var mycket folk, vilket vi inte hade varit beredda på. Så fort vi klev in på skolgården fick vi välkomst blommor hängda runt halsen, blev fotograferade och presenterades inför hela folksamlingen. Vårt besök på skolan avslutades med att Sven höll ett mycket bra improviserat tal om hur viktigt skolan är och hur imponerade vi var med deras arbete. Efter tillställningen var över blev vi inbjudna till ett rum där det bjöds på festliga frukter och cola. Vi och 8 andra män satt runt bordet och kallpratade, medan de kvinnliga lärarna och den kvinnliga rektorn satt på stolar i bakgrunden, något som vi nu vant oss vid. Egentligen hade vi velat prata lite med lärarna och rektorn, men vi visste att detta inte var möjligt och fick fortsätta vara artiga mot männen. Vi bytte mail med dem och tog oss sedan vidare ut på landsbygden där vi fick se hur den lokala befolkningen tillverkade socker. En del av oss blev frustrerade och rent utav arga när vi såg hur de lokala invånarna arbetade. Det värsta av allt var när vi såg en 12 årig flicka stå och trycka in bränsle till de stora kokkärlen. Dev menade på att hon antagligen står och göra detta 7-8 timmar varje dag.

 

Dagen avslutades med att vi tog ett bad i den heliga floden ganga. Enligt den hinduistiska religionen leder ett dopp i ganga att man fri ifrån alla sina synder.

 

Den sjätte dagen tog Dev och Pundir oss till en skola för döva barn. Vi blev mycket imponerade av hur engagerade lärarna och rektorn var samt hur väl strukturen i deras arbete var. Vi köpte några tavlor som barnen hade målat och begav oss sedan till en koloni/skola/institut för barn med utvecklingsstörning. Även här blev vi mycket imponerade av hur välstrukturerat och hur glada barnen var. Det skall tilläggas att vi var mycket skeptiska när vi rullade innanför grindarna till kolonin. Det var precis såhär Sverige gjorde på 60-70 talet. Man avskiljde personer med en utvecklingsstörning och placerade ut dem på avlägsna institut. Självklart finns det bättre sätt att ta hand om dessa barn, men vi tvivlar på att Indien har börjat tänka i andra banor. Vi hann även med ett snabbt besök på en konferans som hette “earth day”. Michael tog denna gång intiativet att träda fram i rampljuset och berätta hur Sverige tar hand om sina avfall.

 

Väl tillbaka på hotellet lyckades Karl få fatt i Pundir och Dev för en intervju som kommer hamna på filmen som Karl arbetar med. Intervjun gick bra och Karl är nöjd med resultatet. Det var som vanligt inte svårt att få åsikter av Dev.

 

Kvällen avslutades med att vi besökte Dr.Ds Pundirs hem. Vi blev bjudna på god mat och diskuterade skillnader mellan den svenska och indiska kulturen. Dev frågade oss om vi tyckte det var diskriminerande att Pundirs fru som lagat maten fick vänta att äta tills vi var klara, vilket vi såklart tyckte. Vi tyckte det var tråkigt att Pundir och Dev håller kvar i dessa traditionella sätt. Dem som inte alls är främmande för förändringar.

 

På den sjätte dagen påbörjade vi vår resa tillbaks till centret. På vägen stannade vi till vid ett universitet för att delta i ett seminarie om svenska/indiska sociala problem, hur vår utbildning ser ut och vilka kurser vi läser. Detta var första steget till ett eventuellt sammanbete mellan Linné universitetet och Hemwanti nanden bahoguna central university

 Vi introducerade oss för de 32 elever som satt i klassrummet, fick en och en gå upp till talarstolen och presentera oss. Oskar var först upp och det gick bra, men vi märkte att ironi inte är något som slagit igenom i Indien. Oskar sa något om att vi snart ska skriva vår C-uppsats, vilket inte är något vi ser fram emot. Oskar förväntade sig iallafall ett eller två skratt, men möttes av en absolut tystnad. Hans framtida dröm som stå upp komiker krossades denna dag. Vi anlände vid centret runt 18.00. Jag tror att vi alla tyckte det var skönt att vara tillbaka på centret, här finns ett behagligt lugn som är svår att finna någon annanstans.