Socionomstudenter utomlands

På söndagen en vecka in på vår resa satte vi oss i en bil och åkte sju timmar praktiskt taget rakt fram tills vi kom fram till Mongu i Western Province. Mongu är Zambias största stad väster om huvudstaden och vi blev mycket fascinerade då vi upptäckte att stadens gator till största del bestod av sand. Våra praktikdagar har vi spenderat på Mongo college där vi har fått intervjua lärare, professorer och lektorer. Organisationen vi har praktik för håller i en kurs som lärarna går på; ”Psychosocial Care, Support and Protection for children and youths”. Vi har pratat med lärarna om vad de tycker om kursen, vilka utmaningar de står inför etc. Lärarna på Mongu college har varit väldigt öppna och ärliga i sina svar mot oss. Det intressanta var hur mycket lärarna faktiskt förändrtas i sin roll som lärare och även som privatpersoner efter att kursen börjat i september. En av de största förändringarna är att de i skolan slutat slå barnen. Vissa föräldrar till barnen tyckte också att barnen istället för att gå till skolan skulle ut och arbeta men lärarna uttrycker att de med de kunskaper som de fått genom kursen kan bemöta föräldrarna på ett nytt sätt och lyckats motivera dem att låta barnen gå till skolan. Lärarna arbetar också mycket med att informera barnen och föräldrarna om barnens rättigheter.

I torsdags åkte vi till staden Kaoma. När vi kom dit var alla hotellrum upptagna, det fanns inte ett ledigt rum. Det var mörkt och vi var trötta efter den långa bilresan. När vi väl hittade ett rum att sova i sa vår handledare ”I dont like it” vilket betydde att vi lämnade ett dubbelrum med frys och en tv. Vi fortsatte kvällen med att leta efter hotellrum men det fanns inga och de som fanns dög inte. Det var alltid något som inte passade, färgerna, väggen var smutsig etc. Vi fortsatte jakten men hittade inga rum. Vi var så trötta så vi bad dem att släppa av oss vid hotellet som hade ett ledigt rum, så kunde de leta efter ett fint hotellrum hela kvällen. Men när vi kom dit hade någon annan såklart tagit rummet. Tillslut lyckades vi hitta ett ledigt rum som vi tog. En dubbelsäng, ingen frys, inget internet och inte en droppe vatten. Handledaren fortsatte sin jakt utan någon vidare lycka. Det slutade med att vi alla tre fick dela på vårt rum. En god natts sömn senare åkte vi ut och intervjuade polischefen i Kaoma och två poliskonstaplar  Handledaren intervjuade polischefen och vi medarbetarna. De arbetade med barn och föräldrar i utsatta situationer. Alla poliserna delade på en polisbil och därför var det svårt att nå ut till alla.

När vi följande lördag kom tillbaka från vår åttadagars tripp hade vårt boende invaderats av studenter, en massa studenter. Som tur är har vi funnit att de är mycket öppna och trevliga vilket känns bra då vi kommer var 25 personer på en med svenska mått mätt, mycket liten yta de närmaste tre veckorna.

Vår kontaktperson har åkt till Sverige, så vi går och klarar oss själva här i 10 dagar. Vi skulle lånat hans bil för att på måndagen ta oss till och från REPSSI som ligger 6-7 kilometer bort. På söndagskvällen fick vi dock reda på att han lånat ut bilen till sin bror utan att vi visste något. Hans bror befann sig inte i Lusaka. Det blev lite klurigt på kvällen att hitta en ny transport då bussarna bara går de första fyra kilometrarna sedan får vi gå resten. Det rekommenderas inte heller här att sätta sig i en taxibil utan att känna föraren så att ringa efter vilken taxi som helst var inget alternativ. Efter några samtal och liyte huvudbry frågade vi våra grannar om de kunde hjälpa oss att fixa transport och som tur var kände de en taxichaufför som kunde köra oss. Dock fick vi stå tillbaka då mannen i familjen förhandlade om priset för vår resa och vi fick noga förklarat för oss att detta var det priset som gällde, att vi absolut inte skulle betala mer än så och att vi inte skulle betala förrän taxichauffören hade kört oss hem på eftermiddagen. Alla här är mycket måna att vi som besökare ska behandlas väl och att vi ska hitta ett säkert transportmedel där det inte finns risk för att vi skulle betala hutlösa överpriser eller inte komma fram säkert.

Bilderna: Mongu College of Education följt av personalrummet på colleget där vi genomförde våra intervjuer samt en bild på en av de mindre vägarna i staden vilken enbart bestod av sand. Nästa bild är på vår skickliga och mycket tålmodige chaufför Jovo och slutligen vi på en av Mongus marknader.