Första veckan av praktiken

23:40 by socionomstudenter

Hej! Nu är vår första vecka på praktiken avklarad här i Peru. Igår var var vi på besök på en barn- och ungdomsinstution. Detta var en statlig instution för pojkar mellan 6-18 år. På boendet fanns nu 49 pojkar men ibland har det varit upp emot 80 pojkar. Nu var det färre barn på grund av att i Januari försöker man slussa ut barn som är redo, för att de ska kunna börja skolan vid terminsstarten. På boendet bor pojkarna för att de ska få en fungerande vardag. På schemat står också undervisning och aktiviteter så som sport men också utflykter till exempelvis stranden. Det finansieras av staten och instutionen får en viss summa pengar för mat och boende per barn. Barnen kunde ha kommit dit av olika anledningar, så som att föräldrarna är frånvarande, då är de där i väntan på en fosterfamilj. Det kan också bero på att barnen har problem med droger eller att de har en lättare kriminalitet. Boendet är bara tillfälligt och tanken är att pojkarna så småningom ska kunna komma tillbaka till sina familjer eller till en ny familj för de som inte har någon.När vi kommer in genom de höga portarna, utan någon som helst möjlighet att ta sig ut för barnen så möts vi av en stor lekgård, där sitter flera barn och spelar spel. När vi kom dit hade vi med oss frukt till barnen, barnen blev tillsagda att ställa sig på led (i något som såg ut att vara längdordning) och därefter fick vi dela ut frukt till barnen. Det fanns även barn med fysiska funktionshinder som vi själva fick leta upp för att även de skulle få frukt. När vi var där så var barnen nyfikna på vilka vi var och pratade gärna med oss trots vår bristfälliga spanska, som tur var hade vi med tolk. Många av barnen satt på utegården och spelade schack och även Sara spelade schack mot ett av barnen men förlorade varje gång. På instutionen jobbar cirka 10 personer men det är lite boerende på hur många barn som är inskrivna. Det är människor med olika professioner så som socialarbetare och psykologer. Vi ställde frågan varför inga flickor fanns på boendet och det berodde på att de hade ett separat boende. Pojkarna och flickorna får oftast inte någon möjlighet att ses på grund av att personalen känner oro inför att pojkarna ska bli kära i flickorna.  Barnen kommer till hemmet oftast genom att poliserna har kommit i kontakt med dem, det finns en speiell polisenhet som går igenom ett system för att bestämma om barnet ska komma till boendet, det är en hel process nämner socialarbetarna. Målet för verksamheten är att barnen ska kunna återvända till sina egna familjer. Barnen är där i genomsnitt 1-1,5 år. Om barnen börjar närma sig 17 år och är kvar och inte heller har någon familj att återvända till påbörjas en övning inför framtiden så att de ska kunna klara sig med försörjning och liknande. Socialarbetarna upplever att stödet från regeringen är bra, det är en prioriterad verksamhet, ett exempel är att det snart ska öppnas nya hem där endast 10 barn kan vara, detta uppskattar socialarbetarna. De nämner dock att det är mycket pappersarbete. Det är mycket krav från regeringen att dokument ska skickas. En annan svårighet i arbetet är att hitta fosterfamiljer till de äldre barnen med problem, de flesta vill endast ha små barn som de själva kan forma. Vi tyckte att det var mycket intressant att få besöka denna typ av instution även om det också var känslosamt att möta dessa barn med trassliga bakgrunder. Vi kan även tänka oss att det är tufft att arbeta med denna typ av verksamhet, då de är stora svårigheter med att hitta barnens familjer samt att vissa av barnen har stora problem. Det verkar som att personalen får arbeta mycket och är mycket känslomässigt engagerade.

 

Idag besökte vi en organisation som arbetar för barn och unga som har det svårt på grund av olika anledningar. Organisationen har olika professioner såsom socionomer, psykologer, lärare och jurister. De jobbar bland annat med hembesök och samtal. Problemen brukarna har kan till exempel vara familjeproblem, ekonomiska problem och våld. Arbetet kan vara jobbigt för de som arbetar inom organisationen, då de kan möta människor som är utsatta och är med om hemska saker. Samtidigt berättar personalen att det också finns tillfällen med glädje och hopp.
Vid vårt besök fick vi följa med på ett hembesök till en familj som var ny i organisationen. Vi blev illa berörda av mötet, då vi reagerade på ett antal saker som aldrig skulle ske i Sverige. Vi kom dit utan förvarning, och inte heller visste familjen att två främlingar från Sverige skulle vara med. Under besöket var mamman i familjen huvudpersonen. Hon hade svårigheter med ekonomi och hennes man som inte tog ansvar för familjen och hade alkoholproblem. Under mötet var hennes son med och hörde hela diskussionen som fördes. En av socialarbetarna tog kort på oss med mamman och hennes familj som en helt naturlig sak att göra. Vi kände att familjen var utsatt, det kändes som att de var en turistattraktion, och något som socialarbetarna skulle visa upp för oss. Vi såg på mamman att hon tyckte det var obekvämt när vi kom och tvingades hälsa på oss, vilket är förståeligt. Som brukare kan vi tänka oss att man känner sig utsatt och underlägsen där socialarbetarna har makt över de och situationen. Även om vi tyckte hembesöket inte stämmer överens med de principer vi har med oss från Sverige, var det ändå en upplevelse och en erfarenhet att ta med oss hem.
Nu är helgen kommen, och den känns välbehövlig efter en intensiv och spännande vecka!
/Lisen & Sara

Comments are closed.