Socionomstudenter utomlands

Efter en vecka har jag nu börjat att infinna mig i den israeliska atmosfären, det vill säga ”det löser sig”. Jag har börjat att förstå strukturer och normer.
För er som är intresserade, så befinner jag mig i mellanöstern, på en israelisk barnby. Barnbyn hjälper över 300 barn i åldrarna 4-18 år, som av olika skäl inte kan bo hemma hos sina vårdnadshavare. Dessa barn har olika traumatiska bakgrunder, vissa är uppväxta med föräldrar som missbrukar, andra har blivit utnyttjade sexuellt, mentalt eller psykiskt.

På barnbyn finns det ett kriscenter som är öppet dygnet runt. Till kriscentret kommer de barn som blivit omedelbart omhändertagna av den israeliska socialtjänsten. Det finns också ett kriscenter för flickor i tonåren, en internatskola, ett socialkontor och olika terapicenter.
Barnbyns vision är att skapa en familjelik atmosfär för barn, en atmosfär som saknas bland dessa barn. Organisationen livnärar sig på bistånd från privatpersoner. Den israeliska staten betalar drygt 70% av vad barnbyn uppskattar att det kostar per månad och barn. Biståndet från den israeliska staten räcker inte för att uppfylla organisationens vision. Utan bistånd från privatpersoner skulle organisationen förlora drygt 1,14 miljoner kronor per månad.
På barnbyn arbetar olika professioner. Det finns socialarbetare, som fyller en funktion som handläggare, utredare, kurator och terapeut. Det finns lärare som försöker att efterfölja den israeliska skollagen. Det finns elevassistenter, rektorer, psykologer och servicepersonal. Listan kan göras lång. Gemensamt för alla professioner är att de arbetar för samma målgrupp; barn som har allvarliga svårigheter i det dagliga livet.

Mestadels befinner jag mig på olika möten. Olika professionella möts för att arbeta mot det gemensamma målet, barnens bästa. Vissa möten berör enskilda barn, andra berör barn som en grupp. Atmosfären på mötena skiljer sig avsevärt från de möten jag är van vid från Sverige. I ena sekunden verkar allt fridfullt, andra sekunden verkar allt omöjligt, plötsligt skriker alla på varandra och senare så skrattar alla i en kör. Mobiltelefoner ringer titt som tätt (och de flesta svarar mitt under mötet) och jag verkar vara den enda som blir besvärad.

Bäst trivs jag bland barnen. Trots att barnen har varit med om mycket så lever de i nuet, de pratar inte om det som har varit. Barnen komplicerar inte till saker och ting. Ibland brister språkbarriären mellan oss båda, men på något vis förstår vi alltid varandra.
Idag fick jag agera lärarassistent på lågstadieskolan. Jag och en sjuårig pojke lyckades tillsammans lösa några problem i årskurs tvås lärobok (jag kan inte läsa hebreiska och han kunde inte räkna matte). Plötsligt var jag den professionella, det var ju jag som skulle sätta stjärnor efter varje rättad uppgift. Vi avslutade lektionen med att spela Memory och Domino.

Innan jag kom hit, föreställde jag mig att barnen skulle ta hand om varandra, att de var som en enda stor kärleksfull familj. Visst är det så, det är en fantastisk familjekär atmosfär här på barnbyn. Samtidigt är barnen precis som alla andra barn, de är brutalt ärliga, de retar varandra och de visar rätt tydligt när de tröttnat på de vuxna.