Socionomstudenter utomlands

Efter att barnen slutat skolan (runt 14), möter jag upp dem på deras pnimja. Pnimja är de hus där barnen bor när de inte går i skolan.
Jag möter upp ett gäng pojkar i åldrarna sju till tio. På pojkarnas pnimja finns det tre flickor som gör sin samhällstjänst (istället för att göra den obligatoriska värnplikten). Eftermiddagen börjar med att pojkarna samlas i två slitna soffor. Flickorna berättar om vad som kommer att hända resten av dagen. Idag råder dator- och mobilförbud. Idag skall det nämligen städas i huset och läxor skall göras. Flickorna möter ett rejält motstånd av pojkarna. Inte på grund av städningen, utan för datorförbudet.
Ljudnivån är hög, pojkarna skriker, fightas i luften och visar upp allt tänkbart motstånd. Det tar inte många minuter innan jag förstår att de här pojkarna har varit med om mycket elände i sina liv.
En pojke klamrar sig fast vid de avstängda datorerna, han vill inte hänga in sin rena tvätt. En annan pojke spottar på golvet, men han torkar upp efter sig. En annan pojke bråkar med en av flickorna (ledarna), han slår henne, men det är lösa slag. En pojke visar finger åt en annan flicka. Någon pojke tycker att alla ska ”dra åt helvete”.

Jag beundrar de tre flickorna som arbetar med pojkarna, de är toleranta men principfasta. De är kärleksfulla men också rättvisa. Barnen på barnbyn behöver struktur, något som många av dem saknat i deras unga liv. Flickorna håller vad de lovar till pojkarna, oavsett om det gäller en fotbollsmatch klockan fyra eller om det gäller att pojkarna i fem minuter ska få skrika av sig ensamma på deras rum. Flickorna har respekt för pojkarna och pojkarna har även de respekt för flickorna, även om det kan vara svårt att tro.

En socialarbetarkollega kommer in. Hon samtalar enskilt med pojkarna ett par minuter. Mest för att skapa en uppfattning om pojkarna, men också för att ta reda på hur pojkarna mår. Min kollega är väldigt kärleksfull och pojkarna vill gärna prata med henne. Men en pojke vägrar att prata med min kollega. Han vill inte, han är rädd för att han ska få skäll. Han smiter till och med iväg. Hans rädsla beror förmodligen på att han tidigare har blivit ”sviken” av myndighetspersoner. En annan pojke frågar när han får hälsa på sin bror nästa gång. Han är stolt över sin bror. Det är inte lätt att förklara för en ung pojke varför han inte kan återvända hem till sin trassliga familj. I alla fall inte återvända hem idag.

Vi spelar fotboll en halvtimme ute på en hård fotbollsplan. Jag sitter tillsammas med en pojke som inte vill vara med och sparka boll. Han tycker om fotboll, men idag har han inte lust. I barnbyn springer det runt hundar och katter. Det visar sig att pojken tycker om djur. Han får se en bild på mina hundar. Han blir jätteglad och berättar för de andra barnen att svenskan minsann har två hundar!
Min kollega verkar förvånad över att jag lyckades samtala med pojken. Han är svår.
Efter fotbollsmatchen spelar vi minibiljard. Jag blir chockad över min fenomenala insats. Mestadels tur antar jag (jag spelar trotsallt mot sjuåringar). Pojkarna är imponerade, de tycker att svensken är häftig.
Efter en stund kommer det in tre ungdomar. I Israel skall alla gymnasieelever en gång i veckan bidra till samhället. Ungdomarna är här för att leka med pojkarna och hjälpa dem med läxorna. De har med sig ingredienser för att baka chokladbollar (där huvudingrediensen är kex!). Pojkarna skriker och slåss om vem som skall krossa kexen, vem som skall röra runt i smeten och vem som skall rulla chokladbollarna.

När det börjar att skymma beger jag mig hemåt. Jag är alldeles färdig i huvudet, jag förstår inte hur flickorna som arbetar här (utan att få betalt dessutom) orkar att vara här dygnet runt. Jag minns inte senast jag upplevde en sådan berg- och dalbana till eftermiddag. På en eftermiddagen har jag jag fått uppleva fler skrik, fler utbrott och fler slagsmål än vad jag kan räkna med mina fingrar och tår. Egentligen är jag nog mest chockad över att så unga barn kan uppvisa så starka känslor. De är ju bara barn. När jag kommer ut på gården springer pojken som jag samtalat med tidigare under eftermiddagen efter mig. Han frågar om han kan få se bilden på mina hundar en sista gång. Jag visar honom, sedan springer han in lika fort som han kom. Precis innan jag kommer fram till min bil så rusar det fram en liten sexårig flicka från en annan pnimja (pnimjan som jag besökt mest). Hon kramar mig och jag frågar hur hon mår. Sedan fortsätter hon att leka med sina kompisar.
Plötsligt förstår jag varifrån flickorna som gör sin samhällstjänst här på barnbyn, får sin kraft ifrån.

/Anneli