Socionomstudenter utomlands

Sista dagen på Laylac och i Dheisheh Camp. Vi vill med detta inlägg sammanfatta den allmänna stämningen som vi upplevt i lägret under vistelsen här. Vi har fått ta del av många intressanta möten och har aldrig slutat slås av hur politiskt medvetna alla är, även väldigt unga personer. Sättet att prata om politik skiljer sig markant från vad vi är vana vid. I Sverige är det knappast någon som är beredd att dö för sex timmars arbetsdag. Men för palestinierna handlar det om överlevnad, därför är allt politik. Folk är beredda att dö för det de tror på. Vi är ovana vid att höra folk prata om krig och våld på detta sätt. Vi har bland annat fått höra att ”ni har haft era krig och konflikter – nu är det vår tur att ta tillbaka vårt land”. Våldsamt motstånd mot den israeliska ockupationsmakten är inget någon här höjer på ögonbrynen åt. Till en början var förespråkandet av våld svårt för oss att förstå. Men vid närmare eftertanke så är detta kanske inte så konstigt. Här finns ingen fred. Här finns bara en pågående ockupation. Det är lätt för oss som västerlänningar att fördöma våldförespråkande. Men vad har de västerländska ”fredliga” och ”demokratiska” nationerna inte gjort historiskt för att betraktas som detta idag?

Före vår Palestinavistelse kunde vi endast styrka våra åsikter i frågan med källa feeling. Nu känner vi oss bättre rustade för att argumentera för våra åsikter. Efter att ha fått höra historier om hur den pågående ockupationen påverkar palestiniernas liv känner vi en stor ilska. Detta är något vi kommer ta med oss hem. Ett sak som vi alla kan göra för att bli mer medvetna och kritiskt tänkande är att fundera över de begrepp och definitioner vi använder oss av då vi pratar om den pågående ockupationen av Palestina. Ett exempel på detta är att fundera över på vilket sätt vi använder ordet ”konflikt”. Detta är ett vanligt ord som används för att beskriva situationen i Palestina och det som numera kallas Israel. Ordet konflikt indikerar att det är två ungefär jämnbördiga parter, vilket i detta fall är helt felaktigt. Det enda palestinierna har att försvara sig med mot den israeliska militära och kulturella ockupationen är stenar. Det som numera kallas Israel har inte bara det militära och ekonomiska övertaget utan även ett stort internationellt stöd. Detta trots att de konstant bryter mot de mänskliga rättigheterna, internationell humantär lag samt såväl militär som civil israelisk lagstiftning.

Engagemanget i det palestinska civilsamhället är stort och förundrande. Inte minst har vi märkt detta på Laylac. Vi har hört volontärer referera till Laylac som sitt första hem eftersom de spenderar i princip all sin vakna tid här. Vi har fått njuta av den gästvänliga kulturen och atmosfären här. Här delar folk på allt frikostligt och för en vän står dörren alltid öppen. Trots allvaret i situationen och de fruktansvärda berättelser som i princip alla palestinska flyktingar är bärare av, så har vi upplevt stämningen här som otroligt positiv. Å ena sidan är det ingen skillnad mellan människor här och människor hemma i Sverige. Här har vi ätit tillsammans, skrattat tillsammans, dansat tillsammans och druckit arrak tillsammans. Å andra sidan kretsar livet här mer kring kollektivet än, som i Sverige, kring individen. Här finns ett starkt kamratskap och en självklar benägenhet att ta hand om varandra.

/Malin och Emy

Ahmed, Hamza och Naba dansar dabke —> Video 2015-04-17 22 20 07