Archive for December, 2017

Sofosh adoptionscenter

Tuesday, December 5th, 2017

Hola amigos och amigas!

4/12

Nu har jag varit på SOFOSH adoptionscenter i 2 dagar. Det har hittills varit riktigt roligt! Första dagen fick jag besked om att jag skulle sitta stilla på kontoret, kaaanske prata med några socialarbetare (om de hade tid) och sedan läsa en jättetjock hög med viktiga papper (om deras lagar, regler och förhållningssätt på SOFOSH). Det hade ju varit lärorikt förstås, men så fick jag vara med på annat istället, hehe.

Först så får jag veta att två stycken socialarbetare på adoptionssidan ska åka till rätten och lämna in ansökningspapper. Superspännade! Jag fick följa med in i Punes tingsrätt redan första dagen alltså. När vi återvände från det ärendet så visade det sig att just denna dag så skulle ett par adoptivföräldrar få ta hem sitt barn <3 Och i Indien är traditioner och lyckönskningar viktiga, så det blev en härlig ceremoni för den nybildade familjen. Det togs många foton men tyvärr har jag inte fått dem ännu så dem får ni se senare i en uppdatering av detta inlägg!

Ceremonin innehöll att föräldrarna tillsammans med den lilla bebisen satt på fina pallar och fick lyckönskningar från nästan alla i personalen. De fick socker strött över sig (lite som den gamla traditionen att kasta ris på brudparet), röd och gul färg i pannan och rökelse som vi förde i cirklar framför familjen. Detta för att önska dem lycka och välgång.

Jag fick även en rundtur på centret. Dock fick jag inte gå in till de minsta barnen, pga säkerhetsåtgärder kring att inte smitta barnen med nånting. Så jag fick kika in i deras nursery för bebisar 0-3 månader. Där såg jag något som verkligen värmde mitt hjärta och som också ställde mina fördomar på sin spets. Personalen som jobbade där gick omkring och vaggade var och en av alla små bebisarna där inne! Tröstade och kramade de små liven, helt underbart att se. Såg även att det kunde ligga 2 bebisar och vråla med en tredje bebis mellan sig som låg och sov så sött så! Snacka om att kunna sova sig igenom vad som helst, hihi. Nästa avdelning var för barn 3 månader-2 år. Bilden på sängar är för denna åldersgruppen. Sedan var grupperingen 2-6 år tillsammans. De flesta av de barnen var iväg på skola/förskola när jag besökte SOFOSH.

“Tingsrätten” i Pune

Nya vattentornet i Pune

Jag kan inte låta bli att pyssla lite när jag ändå skulle spendera 30-40 minuter på att bara åka till organisationen…

 

Dag nummer 2, 5/12

Vi möttes upp på kontoret som ligger på Sassoon General Hospitals-området för att sedan bege oss hem till en familj som står på tur att kanske bli adoptivfamilj. Hembesöket tog ca 3 timmar och bestod av en lååång rad frågor som mer eller mindre skulle besvara om föräldrarna är lämpliga att adoptera. Dessvärre så var mestadelen av frågorna på marathi och inte engelska. Men jag förstod ungefär 3 % av orden och totalt 30% av sammanhangen, så jag var inte helt lost in translation ändå! Jag hade dessutom läst frågorna tidigare så jag hade ett hum om vad som skulle besvaras.

Efter hembesöket så blev jag överraskad av att de båda socialarbetarna som jag följt under två dagar bjöd med mig hem. Out of the blue så frågade den ena om jag ville följa med och vips så var jag på väg hem till en indisk socialarbetare för lite kvällsmat. Superhärligt med spontaniteten. Jag fick äta poo-hah (det stavas annorlunda men jag vet ej hur det ska vara, bara hur det ska uttalas) och dricka ett mycket gott chai! Vi pratade om likheter och skillnader mellan svensk och indisk utbildning inom socialt arbete, men även om hur det skiljer sig i hemmets möblering, om indiska gudar och religioner som har en given plats i många indiers hem i egna små tempel (“hemma-tempel”) och så hann vi prata om äktenskap också. I Indien så bär det gifta paret inte ringar på vänsterfingret utan de har ett halssmycke med svarta stenar i och för Preeyankas del så fanns där även två små klockliknande smycken på halskedjan som symboliserade det äkta paret. En del gifta kvinnor bär silverringar på tån bredvid stortån också, som en symbol för äktenskapet.

Det tog mig väldigt lång tid att åka hem och det kostade ca 300 rupies att åka hem men vilken härlig, spontan och lärorik dag det blev!

 

En fantastisk vy i Pune

Första gången jag fick en riktig fika: te och sockerkaka med kardemumma! Sedan så klart ett kryddigt snacks till detta (som för övrigt var det godaste jag ätit!!! Pune är kända i Indien för att tillverka dessa tydligen, hihi!).

På vägen hem. Byggnader hålls uppe av pinnar i princip. Ett exempel på byggnadsställningar av pinnar.

Marknadsplats!

Ny vecka med nya möjligheter!

Monday, December 4th, 2017

DAG: 11

Under helgen hade vi fem tjejer delat på oss, på grund av att vi skulle ha våran praktik på olika ställen. Jag (Sara), Nathalie och Saara hade funnit en lägenhet i utkanten av gamla stan. Hyresvärden var väldigt bra på engelska och helt underbar. Lägenheten låg belägen enbart 3 km från vår praktikplats, vilket innebar att vi vissa dagar kunde ta oss till fots. Här kommer lite bilder från vårt boende:

             

 

Det var återigen måndag morgon, men inte vilken dag som helst utan jag (Sara), Nathalie och Saara skulle bege oss till vår första dag på Blossom House. Det vill säga ett fosterhem för 16 stycken utsatta flickor i åldrarna mellan 7–19 år. Fosterhemmet hade som krav att minst en av flickornas familjemedlemmar/släktingar skulle bevilja att de fick skrivas in på Blossom House. Dessa flickor kommer från olika bakgrunder som har gjort att de fått flytta till detta hem. Det kan vara allt från extrem fattigdom, släktingar som inte vill ha dem när deras föräldrar gått bort eller sitter i fängelse, blivit utsatta för våld eller övergrepp. När taxin hade släppt av oss, så var det svårt att hitta. Tillslut kom vår handledare Phoung och hämtade oss. Blossom House var beläget i en liten gränd och det fanns bara en liten liten skylt utanför.

 

Relaterad bild

 

 

    

 

Första dagen var ingen höjdare. Vår introduktion var inte så bra och vi kände oss inte så välkomna till fosterhemmet. Det var svårt att kommunicera och det blev missförstånd vid flera tillfällen med socialarbetarna. Vi fick känslan av att det fanns en hierarki, som gjorde att det var en person som in princip bestämde allt. Vår dag bestod av att vi fick kolla runt i huset, laga mat med flickorna och sen städa bland böcker. När vi kikade in i flickornas rum, blev det för några av oss en chock att se. Det var nog inställningen från början, att man trodde att Blossom House skulle ha fler resurser än vad det visade sig att de hade.

    

Här är bild på deras kök. Flickorna i alla åldrar hjälper till med både laga mat och diska.

Vi kände ganska snabbt att de inte riktigt hade förstått vad det var vi skulle göra där i två veckor och var det var vi ville få ut av vår vistelse. Vi beslöt oss ganska snabbt att ta kontakt med vår lärare Zum, som var i Vietnam för tillfället, för att rådfråga henne om vår situation.

 

DAG: 12

Vi bokade in ett möte på Blossom House redan dagen efter tillsammans med Anette som drev fosterhemmet, vår handledare och Zum. Det var ett väldigt givande möte som gjorde att hela vår situation blev mycket bättre. Det krävdes att vara öppen och rak med våra upplevelser från första dagen. Trots att det var svårt att ändra sin egna inställning, så kämpade vi på och visade att vi ville lära känna barnen och göra aktiviteter med dem. Vi fick under eftermiddagen sitta och läsa några case, samt skriva ner våra reflektioner om vad vi ansåg de kunde tänkt på i deras sätt att skriva. På kvällen bjöd Zum ut oss alla på en restaurang, med väldigt god mat!

 

DAG: 13

På onsdagen var det en ny dag, med nya utmaningar. Vi satt oss ner med en av socialarbetarna och skrev ett preliminärt schema som vi skulle ha för att veta när vi kunde utföra aktiviteter. Barnen gick i skola måndag till lördag, vilket gjorde det svårt för oss att planera in något för en längre tid. Trots att vi gjort ett schema, så blev det aldrig så ändå men det var något vi bara fick lära oss under tiden vi befann oss på Blossom House. Under eftermiddagen fick vi följa med att hämta det yngsta barnet på skolan, vilket var roligt. På kvällen hjälpte vi till och julpyntade tillsammans med några av flickorna. Vi åt kvällsmat och avslutade dagen med att spela musik, dansa och skratta en hel del! Vi började komma mer och mer in i det och flickorna var helt underbara!

  

Fortsättning följer.. 😀

Med vänliga hälsningar,
Sara Nilsson

Tredje + fjärde veckan i Peru – Cañón del Colca (y mas)

Monday, December 4th, 2017

Hej igen!

Nu var det ganska länge sedan jag skrev något här, troligen pga att jag ofta haft mycket att göra på helgerna (antingen för nöjen eller plugg) och därmed inte hunnit eller orkat. Men nu kör vi!

Angående praktiken har det hänt en del roliga saker att berätta om. Måndagen den 20:e gick vi med i en slags demonstration för barnets rätt till en familj. Mycket intressant att se men det kändes inte som så mycket “demonstrerande”. På tisdagen var jag på besök vid CEM, och jag fick följa med ut i ett bostadsområde där de knackade dörr och gav information om det arbete de utför i de fall där våld förekommer. Jag har även varit på studiebesök vid MMI, denna gång vid den avdelning som fokuserar på fysioterapi (sjukgymnastik?). Jag satt med och observerade ett tag, men fick inte så mycket tid till att prata med dem som jobbade där då de hade mycket att göra, vilket jag förstod men tyckte var lite synd då jag gärna velat veta mer om det arbete de utför samt relationen mellan vård och socialt arbete.

Sist men inte minst: då jag börjar känna mig allt mer bekväm med språket har jag och Maria kommit överens om att jag ska få prata med och lära känna kvinnorna i grupperna mer! Så jag har fått ställa lite frågor till dem om deras bakgrund: var de kommer ifrån, hur deras familj ser ut, hur länge de varit i den här gruppen, vilken betydelse den har för dem, osv. De har även fått ställa frågor till mig. Det känns bra att äntligen få känna sig som att jag kan samtala med de andra när jag är på min praktik.

Förra helgen var jag på museum där jag bl a fick se “Momia Juanita”, en ung flicka som var en av de utvalda för att offras till gudarna. På museet kunde man även se olika föremål från Inkatiden: som besticken de åt med, skorna de gick den långa färden med, mm. Jag har även träffats och tagit kaffe + drink med en tjej som jag pratat med över nätet. Vi hann bara träffas två gånger, men det känns kul att ha lärt känna någon från Peru (förutom min “familj”).

Nu i helgen har jag varit i Colca-dalen! Bussen gick tidigt igår morse och svängde förbi flera ställen där vi bl a såg vicuñas, lamor och alpackor! På eftermiddagen åkte vi för att bada i varma källor med vatten från vulkanen, och det fanns flera bassänger där det var olika varmt. I den varmaste kunde det vara uppåt 40 grader! Riktigt härlig upplevelse 🙂

Efter det fick vi lite tid för oss själva på våra hostels, och sedan vid sju skulle vi till en restaurang i Chivay för att käka middag, och så blev det en show med traditionell musik och dans! De tog även upp gäster som ville vara med och dansa, och så fick de prova de traditionella dräkterna om de ville. Så blev det långdans runt borden också 🙂

Även denna morgon blev tidig, då vi skulle utforska hela Colca-dalen idag, plus några byar. Vi var vid flera olika utsiktsplatser, bl a Mirador de Cruz del Condor, där det var jättestort och man till och med kunde se en och annan kondor i fjärran! Varje plats vi åkte förbi var supervacker, och det var så häftigt att se. Efter det åt vi lunch och sedan begav vi oss med buss tillbaka till Arequipa.

Nu ikväll hade jag tänkt att skriva lite på en inlämningsuppgift, men som man kan gissa är jag väldigt trött efter denna händelserika helg, plus att det är någon form av adventskonsert utanför mitt fönster så jag vet inte om jag kommer orka ändå. Hur det än blir så tänkte jag snart bjuda min familj på lite svenskt adventsfika: pepparkakor och skumtomtar!

//Sofie

 

En skylt från paraden som jag tyckte om (översättning: familjen är en rättighet)

 

Jag provar Pisco Sour på Museo del Pisco!

 

Jag lyckades till sist få en helt okej selfie med en lama (de verkade gilla att gå iväg så fort jag gjorde mig redo för en bild men den här ville samarbeta)

Nedan lite bilder från Colca-dalen!

 

 

 

Chaitanya dag 4

Sunday, December 3rd, 2017

30/11

Sista dagen på Chaitanya, och sista dagen novembermånad! Tiden går verkligen megafort, jag hinner knappt fatta det själv.

Den här sista dagen blev den mest spännande dagen tycker nog jag. För vi fick nämligen åka på studiebesök till Indiens, nej hela Asiens största mentalsjukhus! Hur häftigt är inte det liksom att få tillträde till?! Jag var väldigt nyfiken men samtidigt väldigt respektfull, det är ju trots allt människor som det handlar om. Innan vi gick på rundvandring så blev jag utvald att överlämna en present till föreståndaren över sjukhuset. Och här i Indien är det en viktig del att ha med sig presenter, att både dela ut och tacka för presenten offentligt samt att det ska fotograferas. Mååånga bilder blir det alltså!

 

Så, mentalsjukhuset Yerwada har 17 avdelningar och har plats för 2500 patienter. Yerwada är statligt ägt, till skillnad från Chaitanya. Kvinnoavdelningen är avskild från mansavdelningen. Området är på 83 hektar, så det är gigantiskt! Vi promenerade runt och fick titta in i ex köket och en workshop/daglig verksamhet och den promenaden tog ju ca 7-8 minuter. På området finns typ allt, dagliga verksamheter så som gymnastik och yogasal, snickeri av möbler som gått sönder på Yerwada, sömnad av patienternas egna kläder, kök, matsal, vårdcentral, sovbaracker, inskrivningsmottagning, akutmottagning, etc etc. Heeelt fantastiskt att ha fått se allt detta kan jag bara säga!

Vi passerade även en avdelning som var inmurad av mycket höga murar, där inne var avd. för de kriminella patienterna. De kan nämligen komma till Yerwada med ett domstolsbeslut och då stannar de vanligen ca 4 månader med intensiv terapi för att sedan bli skickade tillbaka till fängelse. Dock är det inte så vanligt för de rättspsykiatriska patienterna att de är friskförklarade efter bara 4 månader utan de stannar längre.

En annan avdelning vi kort fick in på var psykosavdelningen. Också intressant! De flesta sätt utanför husen på innergården och tittade på oss. Några vankade av och an, någon började skrika men mest var det lugnt. När vi skulle gå började några patienter skandera nånting på hindi men vi fick aldrig veta vad.

När patienterna anländer är de under en obligatorisk 30 dagars observation på Yerwada. Detta för att skilja på de medicinska och de psykiatriska patienterna. Som de förklarade på Chaitanya så kan patienter misstas för olika saker på grund av andra sjukdomstillstånd. Det är inte alla personer med sjukdomar som har detta på ett så kallad disability card som de själva ska ansöka om. Kortet är i princip en förklaring från staten att du har en sjukdom och vad för slags tillstånd/symptom som kan uppkomma och skapa situationer.

De medicinerar patienterna här och det kostar 20 rupies att få ut sin första dos medicin, sedan år det gratis.

När vi gick in på kvinnoavdelningen berättade personalen för oss att det är vanligt att om en kvinna blir psykiskt sjuk och inlagd så dumpas de mer eller mindre på mentalsjukhusen och mannen gifter om sig och har vidare med sitt liv utan henne. Men om en man blir inlagd är det vanligaste att frun stannar kvar i relationen, besöker honom ibland kanske men hon gifter inte om sig. Mentaliteten skiljer sig avsevärt omkring män och kvinnor här. En psykiskt sjuk kvinna, berättade de, är inget värd längre då hon varken kommer vara en bra hustru eller moder och anses därmed inte ha någon funktion i familjen. En ganska så fruktansvärd sanning för många med andra ord.

Något annat som jag blev berörd av också var när vi var inne i ett hus för workshops för kvinnorna och personalen berättade om deras arbete så tittade jag ut genom fönstret. Synen jag såg var så komplex! Jag kunde naturligtvis inte fotografera där inne eller patienterna, men bilden var denna: karga husväggar längs med en stenig promenadgång med torftigt gräs växandes längs med kanterna. Några träd som gav skugga längs med gången. Två kvinnor går sakta och stapplande på gången, båda utan skor. Den ena har bara en patientsärk på sig så benen bara. Men de går där tätt tillsammans och håller varandra i handen! Det fanns liksom kärlek och närhet att finna på detta ändå ganska allvarliga ställe. Jag blev tagen av den insikten.

­

 

Här kommer nu bilder från hela besöket:

En chapati-maskin! <3 Vi fick smaka färsk chapati på plats och det var den godaste chapati jag någonsin ätit!!!
(more…)

Chaitanya dag 3

Sunday, December 3rd, 2017

29/11

Dagen började på det andra stället, som tack och lov låg mycket närmare mitt boende så jag kunde gå dit istället för att åka med en rickshaw. Dock kostar ju skjuts med rickshaw extremt lite, mellan 5-20 kr beroende hur långt en ska åka. Men det är ingen bekväm resa då det finns en miljon hål i gatan och noll stötdämpning i fordonet, haha! Det är våfflor charmigt på sitt sätt dock, jag gillar det bättre än att åka über (eller heter det uber?).

Återigen innehöll dagen integration med brukarna. Vi var ju i deras hem och hade föreläsning faktiskt. Vad som chockade mig mest var nog att personell som jobbar på residenset även bor där själva. De får lägenhet och jobb på samma ställe och deras familj och barn kan även få bo där. Föreståndarinnan förklarar det som att hennes personal har ett kall i livet, vilket driver dem till att viga sitt liv åt patienterna. Hon berättade att det var så i hennes fall och nu har hon öppnat 3 boenden inom Chaitanya och driver dem. Men hon började som personal och bodde med patienterna, hennes barn har växt upp där också.

Jag som ser det på ett mer västerländskt sätt anser nog att skillnaden blir för personalen att deras liv smälter samman med arbetet väldigt mycket. Fördelarna är ju att om en kommer från fattiga förhållanden så är det en stor fördel att få tillgång till boende ihop med arbetet.

Vi fick tips från kuratorer och mentorer där, att om vi i framtiden ska ha samtal så bör vi prata i grupp med familj/släkt/övriga anhöriga caregivers för att ge alla samma kunskap och hjälpa dem till förståelse tillsammans.

På eftermiddan fick vi föreläsning om media och mental hälsa. Lärdomar i korthet:

  •  Sociala media är beroendeframkallande, att få likes kan liknas vid att ta droger iom endorfinkickarna
  • Instagram är den farligaste sociala median
  • Att ständigt bli bekräftad kan leda till ett missbruk
  • FOMO = fear of missing out
  • Vad vi än gör i samhället så förväntar vi oss att få någon tillbaka och det där vi oftast också! Men sociala media fungerar inte så, där får vi sällan någonting tillbaks, inga likes eller gensvar, inga följare osv. Detta är anledning till att somliga inte använder sociala media – ser ingen vinning i det

Dörrarna ser lite annorlunda ut i Indien också. Det går att bli både innelåst och utelåst.

Och jag kommer verkligen inte över faktumet att det går kor lösa på gatorna. Vissa går med sina ägare, andra strövar bara fritt. Som denna tjuren som strosade rakt in i trafiken och dessutom emot trafiken! Det är så annorlunda att se detta fenomen, och roligt! Jag fick sällskap av denna helighet nästan hela vägen hem från Chaitanya.

☀☀☀

Chaitanya dag 2

Sunday, December 3rd, 2017

28/11

Dag två på Chaitanya började med en interaktiv session med brukarna samt viss personal. Vi skulle tillsammans måla och sedan förklara för gruppen vad vi hade målat och vad det stod för. Alla utgick från ett träd, ett kalt träd.

Jag hamnade i grupp med 6 patienter så det blev mycket intressant bara på grund av detta. Vissa var mer klara än andra. Vi målade The Ideal Tree och somliga ansåg att det stod för den egna utvecklingen under behandling, andra att det stod för vad hela Indien står för, medan någon ville måla eld över hela trädet och någon annan ville måla mango och bananer på samma träd men ville inte tillkänna ge trädet som ett fantasiträd då. Så det blev väldigt rörigt men väldigt roligt! Vid ett tillfälle fick jag en utskällning av en patient, för att jag målade för fult. Men annars gick allting bra, hahaha!

 

På eftermiddan fixk vi lyssna på föreläsning om missbruk och mental hälsa. Lärdomar i korthet jag tog med mig därifrån:

  • Addiction is a lifestyle
  • Missbruk är inte ett moraliskt problem, missbrukaren har kvar sin moraliska kompass
  • Det ständiga jagandet efter lycka, på olika sätt
  • Att vara beroende av att må bra
  • Det tar 2 år att komma tillbaka, kämpa för att hitta en likvärdig lyckokälla och använda den istället regelbundet. Ex. föreläsaren gav var: träning, sex, mat, krama mamma etc.
  • KASAM är viktigt här
  • Det är olagligt i Indien att begå suicid samt hjälpa någon till suicid. Så om någon misslyckas med detta blir denna bestraffad och kan få fängelse upp till 2 år (!).

Vi avslutafe dagen med att besöka en av de andra byggnaderna som är del av samma klinik. För att ta oss dit fick vi åka i en gammal ambulans! Det tyckte jag var väldigt roligt.

 

Chaitanya mental healthcare centre

Sunday, December 3rd, 2017

Hej kompisar!

Nu har det hunnit gå en hel vecka sedan förra inlägget. Detta beror på att jag varit på ett och samma ställe en fler dagar.

 

27/11 -17

Det har varit väldigt intressant då jag har fått vara tillsammans med den del av gruppen svenska studenter och varit besökare på Chaitanya mental healthcare centre, vilket är en privat klinik med boenderesidenser för psykiskt sjuka. De har 3 byggnader uppdelade över stan (Pune) och har över 100 boende patienter där. De jobbar med aspekterna bio-psycho-social, vilket bio då är den medicinska biten, psycho den terapeutiska biten med psykologsamtal osv samt social är att försöka ta patienten tillbaka till sitt sociala liv med skola, jobb, familj, kyrka osv.

Olika former av terapi de erbjuder och utför är:

Individ-, familj-, group and art-, beteende-, relaxation-, community-, counseling-,medicinering-, movement-, samt yoga och meditationsterapi.

De berättar att de anser det viktigt att hantera panikattacker (särskild då patienterna ofta är labila här) och att en sådan går över på 20-25 minuter, att medicinera en sådan ger bieffekter upptill 48 timmar senare. De försöker snabbt skilja på om det är en medicinsk eller psykiatrisk patient. Ibland kan det vara svårt att skilja mellan ex. en panikattack och ett epilepsianfall, demensförvirring eller diabetes sockerlåg, Parkinsons skakningar eller symptom av missbruk. Dock tar de in demenspatienter här också.

De berättar att de utför elchocksterapi men inte särskilt ofta och inte på alla patienter. De patientens som får etc har oftast diagnosen bipolär sjukdom berättar personalen.

Jag förstår det som att det är ofta så att patienterna saknat motivationen på egen hand och därför är personalen restriktiv med medicinering för att viss medicin kan dra ner motivationsnivån ännu mer, ex. med dåsighet.

Jag får gång på gång höra här i Indien att de är ett familjebaserat land och kulturellt är det samma sak. Utan familjen är en ingenting. Så det blir viktigt att ha ett holistiskt och systemteoretiskt tänk här. För att en familjemedlem ska kunna behandlas måste familjemedlemmar eller andra nära anhöriga också involveras i processen genom att få kunskap och förståelse för vad sjukdomen handlar om. Eftersom det många i Indien är lågutbildade eller helt outbildade kan deras uppfattning av psykisk sjukdom vara ex. att personen blivit förhäxad snarare än att de har en episod. Inskrivning på faciliteten kan ske som ett familjebeslut och patienten behöver inte vara medgivande i så fall utan det är familjens del i det hela. Ett exempel från verkligheten som jag fastnade för: en patient hade blivit inskriven mot sin vilja men hade en manlig familjemedlem som skrev sms varje dag och frågade om patienten hade tagit sin medicin – i över ett år! En sådan hängivenhet gör att patienten känner sig viktig och sedd trots att hen inte bor med familjen. Mycket vackert tyckte jag!

Jag blev väldigt förvånad över hur öppet en annan patient föreläste för oss om hur han har arbetat med sin schizofreni. Han har tagit rösterna han hör till sig och bejakar nu rösterna genom att kalla den för vänner och de stöttar honom när han är ledsen/lämnad/ensam. Rösterna blir mer som en väg in ens spirituella inre jag.

 

Detta har hänt…

Saturday, December 2nd, 2017

Just det… Det har hänt nu. Squat-toan. Sitta-på-huk-toaletten. Det var oundvikligt, jag vet. Men det är ju så konstigt! Och sällan har de toapapper, som för övrigt aldrig får spolas ner i toaletten utan slängs separat i en sopkorg.

Handledning med Lakshmi

Friday, December 1st, 2017

Hej kompisar!

Idag har jag haft handledning med Lakshmi som är min handledare här i Indien ju. Hon är helt fantastisk, både kunnig och empatisk. Vi hade ett gott snack om allt mellan himmel och jord. Vi hamnade bland annat i samtal om skillnader mellan Sverige och Indien, kulturellt framför allt. Då vi som besökare på klinker inom psykiatrin fick gå in till patienterna och prata med dem, till och med när de låg nerbäddade i sin säng. För mig kändes det ovant och som att jag trängde mig på. Men Lakshmi förklarade ett generellt tänk som folk har i Indien, och det är att en vet aldrig var helandet för kropp och själ kommer ifrån. Det är av respekt som någon hälsar på en annan på sjukhuset i Indien, medan i Sverige är det snarare av respekt (för integriteten) som en inte hälsar på någon på sjukhuset.

Intressant tanke tyckte jag.

Fjortonde veckan!

Friday, December 1st, 2017

Hej hej!

 

Denna vecka har det varit väldigt varmt på Nya Zeeland, cirka 25 grader. Är du i solen vill du bara gå och bada 😉 Jag älskar dock när det är så här varmt, finns många anledningar till att dra till stranden. Personalen på Stand har varit noga med att informera både mig och Jessika (den andra svenska studenten) att vi måste ta på oss solskydd varannan timme. Detta är något de även säger till barnen på Stand. Personalen rekommenderar även att det är bra att ha solhatt med sig då solen är så stark. Barnen på Stand brukar påminna mig om solhatt! 😀

 

Jag har även haft handledning denna vecka med min handledare. Jag fick fylla i “Agree” och “Disagree” frågor angående barn- och föräldrarelation. Exempelvis; “It’s OK to spank as a last resort” Agree or Disagree? Detta fick mig att reflektera över att varje fråga kan besvaras med både “Agree” och “Disagree” beroende på hur man argumenterar.

 

Jag har fått träna på att ta mer ansvar för barnen denna vecka, jag har exempelvis fått ansvara för fyra tjejer själv under en eftermiddag och fått ta ansvar över att barnen går på toaletten efter de har ätit.

 

När jag har varit ledig har jag hängt med Jessika och Alex, en kille som vi har träffat på en fest tidigare under resan. Jag känner att det är viktigt att passa på att njuta så mycket det bara går, så fort du får tillfälle!

 

 

Jag och Jessika uppe på berget Mount Victoria (vulkan i bakgrunden).

 

 

Auckland City!

 

 

Jag och Jessika på en bar vid Auckland Harbor.

 

 

Jessika, jag och Alex vid Sky Tower i Auckland.

 

 

Auckland City!

 

Vi hörs snart igen! / Ida Lickhammer