Socionomstudenter utomlands

Hej kompisar!

Då var dags att skriva det sista inlägget kring min praktik i Indien. Jag har tagit ett par veckor till att landa hemma i Sverige och att åtminstone påbörja en analys av vad jag egentligen varit med om. Och det ska jag säga er inte är det lättaste! Varje dag blir jag påmind om olika upplevelser från Indien. Jag inser mer och mer att detta var en resa för livet, att det inte var så lite som hände egentligen på de där 5 veckorna bara. Många andra som gjort utlandsVFU berättar så ögontindrande om den tiden de hade utomlands och jag börjar förstå lite av det nu. Även om det inte var någon dans på rosor (!) så börjar allt sjunka in nu och jag inser att jag har blivit mycket rikare i mitt liv av den resan. Det gör nånting med en att möta andra kulturer, så är det ju bara. Och extremerna av reaktionerna är att antingen bli rädd för dem, eller lära sig av dem. Jag har förstått nu att en del blir rädda för det nya och skyggar undan för vad som skulle kunna berika dem, tyvärr. Deras reaktion gjorde dock att jag blev än mer säker på mitt mål med utlands VFU, att lära mig nya saker!

En sak jag lärde mig var att indierna anser att läkning (physical and mental healing, healing of the mind and soul) kan komma överallt ifrån. Det behöver inte vara läkare, medicin, familj eller vänner utan det kan vara att få skapa, måla, gå promenader, samtala, träffa främlingar (ex. svenska studenter!). Vi kan inte alltid vara de som vet mest, jag som socionom kommer inte alltid veta bäst och jag måste vara öppen och flexibel för att kunna ta emot sådana saker. Kan jag vara flexibel så kommer jag kunna hjälpa någon ännu bättre. Den här tanken grundade sig i att jag blev så otroligt förvånad och obekväm när vi var 15 olika studenter (inhemska som utländska) som fick en rundtur inne på ett av de psykiatriska hemmen. I ett av rummen låg det två patienter som var både oförmögna i kropp och psyke att ta sig upp ur sängarna men ändå visade personalen in oss i patientrummet och sa till oss “Varsågoda, gå in och titta” vilket i min värld var att trampa rakt in i någons personliga sfär och på deras integritet! Men min handledare Lakshmi pratade öppet med mig om just den här typen av tankesätt, att läkning kan komma från alla möjliga håll ibland och att vi inte ska styra undan för den utan våga utforska.

En annan sak jag lärde mig var att effektivitet inte alltid är det bästa sättet. Jag var ju den första tiden väldigt frustrerad över att allt tog sån tid, 3 timmar för att få ett SIM-kort till mobilen eller för den delen att handla mat! Handla mat i en stormarknad innebär att först gå igenom en larmbåge, sen bli genomsökt av säkerhetspersonal (som kvinna i ett litet bås med skynken fördragna), därefter lämna in väskan om den är för stor i en garderob, sen bli kollad av ytterligare en säkerhetspersonal vid ingången till just den affären, att handla grönsaker innebär en separat avdelning och kassa, sen gå och betala i en annan kassa för att komma ut ur affären, men först gå igenom en larmbåge till samt lämna kvitto till en säkerhetspersonal som måste stämpla kvittot, och sen får du gå ut. Effektiviteten försvinner väldigt mycket på alla dessa småstopp! tänkte jag frustrerat… Men sen insåg jag att alla dessa små stopp betyder arbetstillfälle för människor. I ett land med över en miljard invånare så blir dessa jobb en del av vardagen för att dessa familjer ska få en inkomst och kunna klara sig! Så jag kommer fram till att det är faktiskt rätt svårt att vara effektiv i ett land med över en miljard invånare! Och att Fas 3 må ha varit degraderande i svensk kontext, men i Indien är det vardag för många.

Jag vet inte hur många gånger som jag blev tillsagd att “vänta 5 minuter” när det alltid handlade om minst 20 minuter, upp till 2,5 timme. Vilket ju också påvisar det här med effektivitet, det är inte viktigt i Indien. Men att jag lärde mig i detta att jag inte alltid kan skynda på eller förbereda mig inför allt. Ibland fick jag information samma dag, en timme innan nånting skulle ske och då var det bara att “go with the flow” för min del och göra det bästa av det. Det har startat en process inom mig som handlar om att jag måste (och nu kanske kan?) minska mitt inneboende kontrollbehov. Genom den stora prövningen att åka till Indien/utomlands har jag nu fått mer på fötterna för att kunna handskas med detta, eftersom det inte alltid funkar att ha kontroll på allting omkring en. Flexibilitet förenklar vissa saker i livet.

Jag gjorde många fler observationer under min praktik i Indien och jag är riktigt jäkla nöjd med tiden där. Även om jag blev dåligt behandlad ibland, även om jag såg och hörde fruktansvärda saker (jag såg från rickshawn en man och en kvinna grovt misshandla en person som låg på marken, jag var helt oförmögen att kunna agera i det läget), jag har utstått glåpord och jag har blivit förföljd av en man som inte ville förstå att nej är nej. Jag fick märka på olika sätt att jag var annorlunda från gruppen, att jag inte hörde hemma i kontexten (Indien).

Jag var ensam mesta delen av tiden vilket gjorde att jag inte kunde reflektera lika djupt och ofta som jag hade behövt och jag var ledsen ett par gånger under de här 5 veckorna. Men ändå, ändå är jag så otroligt glad över att jag gjorde det! Jag klarade det ensam och jag klarade allt jag gav mig in i. Resan blev både en fysisk och mental resa. Jag har utvecklats en hel del och jag känner att jag har processer inom mig som startat och som jag hoppas på ska kunna föra mig framåt i min utveckling både som medmänniska och som socionom i framtiden. Det ser jag fram emot, framtiden.

Så, om ni får möjlighet att uppleva Indien, detta land av kontraster, färger, dofter, smaker och människor så önskar jag att ni vågar ta chansen! Det är fantastiskt där!! <3 ❤

Hej kompisar!

Det har tagit mig ett tag att landa i allt vad Saheli Sangh innebar. Men jag tänkte berätta lite om mitt besök där också.

Saheli är en NGO som riktar sig till prostituerade i Pune stad. Kontoret ligger på en parallellgata till Red Light Area (RLA). De flesta socialarbetarna där pratade inte så bra engelska. Teja och Mandakini pratade dock bra engelska och Mandakini var den som berätta för mig om deras arbete. Båda jobbade mest administrativt nu för tiden. De berättade att Saheli Sangh startade arbetet 1991 och blev den del i Saheli Sangh 1998. RLA ligger i en mycket gammal del av Pune och innehar historiska minnesplatser. Husen är dessutom mycket gamla och vissa av dem är tyvärr fallfärdiga trots att många bor där, både frivilligt eller för att de inte har någon annanstans att ta vägen.
Det rör sig mellan 5-6000 prostituerade i RLA och det är ca 3000 av dessa som bor och lever där. Många poliser rör sig i området men tyvärr är de korrupta vilket kan göra livet ännu svårare för de prostituerade. Många politiker och andra högt uppsatta personer med makt kommer till RLA och utnyttjar kvinnorna där, arbetarna på Saheli kan dessvärre inte göra något åt det.

Däremot vad de gör på Saheli är: de har projekt igång för att främja sexuell hälsa genom att sprida information, möta de prostituerade och ge dem ex. länkar att titta på videos om kondomer, femidomer osv. Nu för tiden är de flesta medvetna om HIV och AIDS men informationen får inte sluta komma till sexarbetarna då det är avgörande för liv eller död för dem. Bromsmediciner kan de få gratis från the goverment, dock måste de registrera sig först för detta.

De lagar även mat till 45 personer om dagen, så de som vill och behöver ha mat just den dagen kan komma till Sahelis lokaler och få simpel mat för dagen.

Saheli har även dagcenter för de yngre barnen. De tar emot barn mellan 1,5 år till 6 år.

De utbildar kvinnorna på olika sätt. En del får lära sig att laga mat, en del att sy, kunskaper som kan vara grunden för ett nytt yrke i framtiden om de kommer ur prostitutionens klor.
Saheli lär även kvinnorna att läsa och skriva! Det är helt ofattbart att det är merparten människor i området som inte kan läsa eller skriva, men tack vare Saheli-organisationen så har många fått lära sig detta om de har önskemål om detta.

Saheli jobbar för att avkriminalisera prostitution helt och hållet. Lagen (I T P Act, Immoral Trafficking Prevention act) säger att det är olagligt att upprätthålla en bordell, att sälja sex på gatan, att försörja sig på sexarbete…osv. Det är helt enkelt en extremt svår situation för många av de prostituerade. Speciellt svårt blir det för de som blivit kidnappade och sålda till en (olaglig) bordell och måste sälja sina kroppar för att ha tak över huvudet i en stad/ett land de inte känner bland främmande människor de inte känner… Det här gör min så brutalt ledsen i djupet av mitt hjärta. När jag senare ska få rundtur i Red Light Area så har jag allt detta i huvudet.

Rundturen tog över en timme. Dels för området är stort och dels för att det var så många som ville prata med mig. Kvinnorna från Saheli-organisationen pratade dessvärre ingen engelska, det enda vi hade kommit överens om vad att om nånting skulle gå snett så hade jag godkänt att kvinnorna fick lov att ta tag i min arm, kroka i varandras armar så att säga, och gå iväg med mig bestämt. Så jag var väldigt nervös samtidigt som jag var väldigt nyfiken inför rundan vi skulle gå.

Jag märker direkt att det inte är i ett vanligt kvarter med hus och balkonger på båda sidor av vägen. Här kantas trottoarerna av övervägande del kvinnor. Många är kraftigt sminkade och vitmålade i ansiktet. Jag får en tanke om geisha-sminkning men inser att detta har med kast och klass att göra, ju vitare du är desto finare anses du vara, desto vackrare betraktas du. Jag blir genast medveten om min egen vita hud och försöker dra min dupatta omkring mig lite bättre. Kvinnorna tittar mer nyfiket och förvånat på mig än männen. Sexarbetarna är vana vid att träffa de två jag går tillsammans med från Saheli, men de vet ju inte vem jag är. Så de som kan engelska frågar direkt vem jag är och blir nöjda med svaret socialarbetarna ger dem på marathi.
Männen däremot tittar skeptiskt på mig, vissa med avsmak andra med lust. Jag känner mig olustig till mods av att bli bedömd på detta sätt. Vid flera tillfällen under hela rundan vi gick kommer män fram och frågar socialarbetarna om saker om mig. Jag vill inte veta exakt vad de frågar men jag antar att de frågar var jag kommer ifrån och om jag är till salu. De som drar fram plånboken gissar jag detta på iaf om.

Jag får ett trevligt bemötande av nästan alla kvinnor och de blir glada och fnissiga när jag ofrågar vad de heter och var de kommer ifrån. De vågar inte prata engelska och blir generade och skrattiga. Jag säger att jag bara kan säga höger och vänster på hindi och då skrattar de ännu mer. Många av dem är förundrade över mitt hår och ger mig beröm, några vill känna på det. Det får de göra.

Det är strängt förbjudet att fotografera i området så det är anledningen till att det inte finns några bilder av rundan i bloggen heller. Och det går ju snabbt räkna ut varför det är förbjudet…

Vi går även in på en gata för transgender prostituerade. Tyvärr börjar deras gata med en allmän pissoar… Men jag antar att det finns en anledning till detta också och har sina fördelar för somliga torskar som inte vill bli sedda tillsammans med en transkvinna, det anses fortfarande inte som något naturligt eller allmänt accepterat i Indien med transpersoner. Stigmatiseringen blir enorm för dessa kvinnor då de dels är trans och dels prostituerade. De stöts ut från samhället för att de fötts i en kropp med fel hormoner, andra kromosomer och samhället anser att de är perverterade och inte duger annat till än som sexarbetare. Och det blir dubbelbestraffning då de faktiskt är prostituerade, helt ologiskt för mig men det är så samhället verkar fungera…

På denna gatan är sexarbetarna precis lika trevliga dock pratar fler engelska och fler vågar fråga mig fler saker. Dock kan jag inte låta bli att tänka tanken att det nog är så här de pratar med torskarna när frågorna kommer i exakt samma ordning, klunga efter klunga med kvinnor vi möter under rundan; “Vad heter du?”, “Var kommer du ifrån?”, “Är du gift?”, “Har du pojkvän?” …

Jag har med mig svenskt godis, polkagrisar med smak av smörkola som jag bjuder alla på. Det blir uppskattat och många blir glada av den lilla gesten. I mitt huvud känns det bra att kunna ge något utan baktanke och som blir uppenbart så när kvinnorna jag möter vet att jag inte är där för att köpa något av dem eller för att snoka i deras liv. Jag passerar bara tillsammans med ett par socialarbetare som kollar läget med folk och bjuder på en karamell i förbifarten. Det kanske är en naiv tanke, men sån är jag. Och allas glada leenden gjorde att mitt hjärta blev lite lättare efter allt det tunga som jag fått veta på förmiddagen.

Efter rundan tar vi sen lunch och efteråt får jag tid med Teja. Hon har jobbat på Saheli Sangh i 22 år, en luttrad kvinna som vet vart skåpet ska stå. Hon berättar om många jobbiga, svåra aspekter i arbetet. Hon berättar om barn som blir kidnappade och faller offer för trafficking. Jag berättar att just när vi pratar så pågår Musikhjälpen i Sverige, med ändamålet “Barn är inte till salu” mot traffikcing och sexarbete hos barn, vilket Teju blev glad över.
Hon berättar om gånger under sin tid på Saheli då hon velat ge upp hoppet om allt, när jobbet varit för tungt. Hon berättar om tillslag mot trafficking-ligor där de upptäckt 12-15 barn instoppade i ett litet utrymme i väntan på att bli vidaresålda. Teju berättar att det känns ibland hopplöst att jobba mot ett korrumperat polisväsen som styrs av ännu fler korrupta politiker. Hon berättar om det värsta som hänt henne i hennes karriär inom socialt arbete med sexarbetare… När hon för 20 år sedan, var väldigt ny fortfarande på Saheli och inom yrket, så bevittnade hon ett spädbarns död. Inte bara bevittnade, hon höll i sina armar en 6 månaders bebis som dog på grund av skadorna från våldtäkter som den lilla bebisen utstått!!! HUR I HELA VÄRLDEN KAN DETTA VARA SANT?! tänker jag. Teja och jag blir efter den minnesbilden tysta en stund med tårar som rinner för våra kinder. Hennes berättelse har tagit mig rätt hårt och det är anledningen till att jag inte skrivit om Saheli fören nu. Hennes erfarenheter var nyttiga men otroligt jobbiga för mig att höra. Jag kunde inte tro mina öron… Men det är verkligheten. Män kommer och säljer sin unga döttrar till bordellerna där flickorna sedan växer upp och tvingas tjäna pengar som dels går till bordellägaren och dels hem till familjen som väntar på hennes inkomst. Hon själv får knappt något någon gång, trots att det är hon som tvingas utstå allt vad sexarbete innebär.

Det är många hårda människor i det här området och jag märker att det är svårt att prata med dem av den enkla anledningen att de är misstänksamma mot mig. Så en liten karamell gjorde så mycket i det där mötet oss emellan där i Red Light Area i Pune i december…

Hola amigos och amigas!

12/12 och jag är på dag 2 på Deep Griha Society! Tiden går så fort! En längre presentation om vad de jobbar med på  Deep Griha Society finner du här.

Deep Griha jobbar med barn och kvinnor i första hand. De anordnar Creche-grupp för de minsta barnen och women empowerment-grupper för kvinnor i blandade åldrar. Igår fick jag rundtur i huset

Punes slumområden

Datorsal, här lär de sig att manövrera en dator så att de senare kan ha denna färdighet på sitt CV och kunna söka sådana jobb

Sygrupp! Här får de lära sig att sy och att hantera en symaskin, även detta för att kunna bemästra en färdighet som ska kunna generera arbete för kvinnorna

Utsikt över slumområdet

På centret har de även läkarmottagning, tandläkarmottagning och ögonmottagning. Detta för att fattiga i Pune ska ha råd att kunna få hjälp med något som annars hade kostat multum för en fattig familj.
Jag är inte helt säker men jag tror inte att detta är de allra fattigaste som kommer hit då de ändå betalar en slant för tjänster så som läkarbesök, syklass eller creche-grupp.

I Creche-grupperna, eller lekgrupperna, för de små barnen är grupperingen 0-2 år, 2-4 år och 5-6 år. Jag fick under första dagen vara med i creche-gruppen för de äldsta, då rabblade vi alfabetet på engelska, räknade och benämnde olika djur. Sedan satt vi i rader och åt tillsammans på golvet, för det är sällan några bord och stolar här i Indien för mat! Långa mattor läggs ut för att värma rumpan lite mot det kalla stengolvet, sen är det bara att slå sig ned!

Bilder från olika projekt, exempelvis har de kurser för kvinnor om mens och kroppen eller kurs för föräldrar om vad näringsrik mat är bra för, både för barn och vuxna samt vad som är näringsrik och nyttig mat. För skräpmat är oftast billigt och när familjerna inte har så mycket pengar så är det lätt att handla de billigare alternativen, ex. chips och snacks som mellanmål till barnen skickas ofta med till skolorna har jag märkt.

Och här är en fantastisk grupp kvinnor som lär sig engelska bland annat, också för att ha bättre chanser för att skaffa ett jobb i framtiden! De flesta har slutfört årskurs 8 men inte längre, så engelskakunskaperna var sisådär och de var mycket tillbakadragna till en början för att de är osäkra på språket. Så jag berättade om att vi i Sverige bara har ETT ENDA SPRÅK vilket de skrattade gott åt och förstod att engelska inte är min starka sida heller. Efter det flöt samtalet på lite bättre och vi småpratade om allt mellan himmel och jord. De var väldigt gulliga och frågade mycket om Sverige, vi fastnade länge på att prata om skillnader och likheter mellan äktenskap och det gemensamma livet som ett äkta par har. I Indien är det naturligt att bo hemma med sina föräldrar till över 25årsåldern, då det är dags för äktenskap. De berättade att äktenskap är vanligast mellan 25-30 år men helst innan, och då ska det även vara barn på G eller ett par ungar födda helst. Efter äktenskapet är det äntligen dags att flytta hemifrån! Men oftast bara för kvinnan, hon flyttar nämligen hem till mannen och mannen kan välja att bo kvar med sina föräldrar några år också. Så det kan bli väldigt många i hushållet under några år, men det är helt normalt försäkrade de mig om! När jag berättade om hur livet kan se ut i Sverige, där barnen flyttar ut efter gymnasiet och kanske skaffar en partner som de senare flyttar ihop med och att äktenskap inte alltid är givet plus att skaffa barn inte behöver ske inom äktenskapet – då blev det nästan ramaskri på de stackars kvinnorna. Så jag undvek att berätta om partnerskap och om homosexuella relationer och om transpersoners liv i Sverige, tre saker jag antog skulle få dem att trilla av stolarna. Dessutom fanns inte tiden till detta.
Som avslut så mer eller mindre tvingade de mig att sjunga något på svenska… Jahapp tänkte jag, de kommer ju inte förstå vad jag sjunger så jag kan ju välja vad som helst… Men jag valde att sjunga Idas sommarvisa efter att vi hade pratat en kvart om väder och årstider och jämfört svenska och indiska årstiderna. De applådera mycket efteråt, och jag kan fortfarande inte smälta att jag sjöng offentligt! Hahaha! De kontrade med att sjunga en sång om kärlek mellan en man och kvinna där mannen blir glad över att bara få se en glimt av sin undersköna kvinna. Nånting sådant var det tror jag, lite oklart på slutet.

En helt fantastisk grupp kvinnor med många drömmar och stort hopp om framtiden!

När dagen var slut gick jag en kort promenad i området. Jag hann både se en transkvinna gå stolt på gatan i grönglittrande sari, ungefär en sån här. Det gjorde mig glad att se variation på människor på öppen gata. Tyvärr hann jag inte prata med henne 🙁
Samt så såg jag vad bilden lite snett visar: bröllopsdeltagare! Bröllopsfesten börjar ute i grannskapet och det var hög musik som dundrade på mellan husen. Feststämningen var på topp kan jag säga! Jag gick vidare med ett leende på läpparna.

Ett bostadsområde precis innan gränsen till slumområdet jag besökte.

Det är mycket terrakotta här också! Mycket fina hantverk säljs längs med gatorna blandat med växter och streetfood längs med vägarna.

Innan jag beställde en rickshaw/auto genom appen Ola, så gick jag vilse. Jag stannade vid detta huset och skrattade lite åt att detta nog är det närmaste jag kommer en julkalender i detta landet! Sedan åkte jag hem för dagen