Socionomstudenter utomlands

29/11

Dagen började på det andra stället, som tack och lov låg mycket närmare mitt boende så jag kunde gå dit istället för att åka med en rickshaw. Dock kostar ju skjuts med rickshaw extremt lite, mellan 5-20 kr beroende hur långt en ska åka. Men det är ingen bekväm resa då det finns en miljon hål i gatan och noll stötdämpning i fordonet, haha! Det är våfflor charmigt på sitt sätt dock, jag gillar det bättre än att åka über (eller heter det uber?).

Återigen innehöll dagen integration med brukarna. Vi var ju i deras hem och hade föreläsning faktiskt. Vad som chockade mig mest var nog att personell som jobbar på residenset även bor där själva. De får lägenhet och jobb på samma ställe och deras familj och barn kan även få bo där. Föreståndarinnan förklarar det som att hennes personal har ett kall i livet, vilket driver dem till att viga sitt liv åt patienterna. Hon berättade att det var så i hennes fall och nu har hon öppnat 3 boenden inom Chaitanya och driver dem. Men hon började som personal och bodde med patienterna, hennes barn har växt upp där också.

Jag som ser det på ett mer västerländskt sätt anser nog att skillnaden blir för personalen att deras liv smälter samman med arbetet väldigt mycket. Fördelarna är ju att om en kommer från fattiga förhållanden så är det en stor fördel att få tillgång till boende ihop med arbetet.

Vi fick tips från kuratorer och mentorer där, att om vi i framtiden ska ha samtal så bör vi prata i grupp med familj/släkt/övriga anhöriga caregivers för att ge alla samma kunskap och hjälpa dem till förståelse tillsammans.

På eftermiddan fick vi föreläsning om media och mental hälsa. Lärdomar i korthet:

•  Sociala media är beroendeframkallande, att få likes kan liknas vid att ta droger iom endorfinkickarna
• Instagram är den farligaste sociala median
• Att ständigt bli bekräftad kan leda till ett missbruk
• FOMO = fear of missing out
• Vad vi än gör i samhället så förväntar vi oss att få någon tillbaka och det där vi oftast också! Men sociala media fungerar inte så, där får vi sällan någonting tillbaks, inga likes eller gensvar, inga följare osv. Detta är anledning till att somliga inte använder sociala media – ser ingen vinning i det

Dörrarna ser lite annorlunda ut i Indien också. Det går att bli både innelåst och utelåst.

Och jag kommer verkligen inte över faktumet att det går kor lösa på gatorna. Vissa går med sina ägare, andra strövar bara fritt. Som denna tjuren som strosade rakt in i trafiken och dessutom emot trafiken! Det är så annorlunda att se detta fenomen, och roligt! Jag fick sällskap av denna helighet nästan hela vägen hem från Chaitanya.

☀☀☀

28/11

Dag två på Chaitanya började med en interaktiv session med brukarna samt viss personal. Vi skulle tillsammans måla och sedan förklara för gruppen vad vi hade målat och vad det stod för. Alla utgick från ett träd, ett kalt träd.

Jag hamnade i grupp med 6 patienter så det blev mycket intressant bara på grund av detta. Vissa var mer klara än andra. Vi målade The Ideal Tree och somliga ansåg att det stod för den egna utvecklingen under behandling, andra att det stod för vad hela Indien står för, medan någon ville måla eld över hela trädet och någon annan ville måla mango och bananer på samma träd men ville inte tillkänna ge trädet som ett fantasiträd då. Så det blev väldigt rörigt men väldigt roligt! Vid ett tillfälle fick jag en utskällning av en patient, för att jag målade för fult. Men annars gick allting bra, hahaha!

På eftermiddan fixk vi lyssna på föreläsning om missbruk och mental hälsa. Lärdomar i korthet jag tog med mig därifrån:

• Addiction is a lifestyle
• Missbruk är inte ett moraliskt problem, missbrukaren har kvar sin moraliska kompass
• Det ständiga jagandet efter lycka, på olika sätt
• Att vara beroende av att må bra
• Det tar 2 år att komma tillbaka, kämpa för att hitta en likvärdig lyckokälla och använda den istället regelbundet. Ex. föreläsaren gav var: träning, sex, mat, krama mamma etc.
• KASAM är viktigt här
• Det är olagligt i Indien att begå suicid samt hjälpa någon till suicid. Så om någon misslyckas med detta blir denna bestraffad och kan få fängelse upp till 2 år (!).

Vi avslutafe dagen med att besöka en av de andra byggnaderna som är del av samma klinik. För att ta oss dit fick vi åka i en gammal ambulans! Det tyckte jag var väldigt roligt.

Hej kompisar!

Nu har det hunnit gå en hel vecka sedan förra inlägget. Detta beror på att jag varit på ett och samma ställe en fler dagar.

27/11 -17

Det har varit väldigt intressant då jag har fått vara tillsammans med den del av gruppen svenska studenter och varit besökare på Chaitanya mental healthcare centre, vilket är en privat klinik med boenderesidenser för psykiskt sjuka. De har 3 byggnader uppdelade över stan (Pune) och har över 100 boende patienter där. De jobbar med aspekterna bio-psycho-social, vilket bio då är den medicinska biten, psycho den terapeutiska biten med psykologsamtal osv samt social är att försöka ta patienten tillbaka till sitt sociala liv med skola, jobb, familj, kyrka osv.

Olika former av terapi de erbjuder och utför är:

Individ-, familj-, group and art-, beteende-, relaxation-, community-, counseling-,medicinering-, movement-, samt yoga och meditationsterapi.

De berättar att de anser det viktigt att hantera panikattacker (särskild då patienterna ofta är labila här) och att en sådan går över på 20-25 minuter, att medicinera en sådan ger bieffekter upptill 48 timmar senare. De försöker snabbt skilja på om det är en medicinsk eller psykiatrisk patient. Ibland kan det vara svårt att skilja mellan ex. en panikattack och ett epilepsianfall, demensförvirring eller diabetes sockerlåg, Parkinsons skakningar eller symptom av missbruk. Dock tar de in demenspatienter här också.

De berättar att de utför elchocksterapi men inte särskilt ofta och inte på alla patienter. De patientens som får etc har oftast diagnosen bipolär sjukdom berättar personalen.

Jag förstår det som att det är ofta så att patienterna saknat motivationen på egen hand och därför är personalen restriktiv med medicinering för att viss medicin kan dra ner motivationsnivån ännu mer, ex. med dåsighet.

Jag får gång på gång höra här i Indien att de är ett familjebaserat land och kulturellt är det samma sak. Utan familjen är en ingenting. Så det blir viktigt att ha ett holistiskt och systemteoretiskt tänk här. För att en familjemedlem ska kunna behandlas måste familjemedlemmar eller andra nära anhöriga också involveras i processen genom att få kunskap och förståelse för vad sjukdomen handlar om. Eftersom det många i Indien är lågutbildade eller helt outbildade kan deras uppfattning av psykisk sjukdom vara ex. att personen blivit förhäxad snarare än att de har en episod. Inskrivning på faciliteten kan ske som ett familjebeslut och patienten behöver inte vara medgivande i så fall utan det är familjens del i det hela. Ett exempel från verkligheten som jag fastnade för: en patient hade blivit inskriven mot sin vilja men hade en manlig familjemedlem som skrev sms varje dag och frågade om patienten hade tagit sin medicin – i över ett år! En sådan hängivenhet gör att patienten känner sig viktig och sedd trots att hen inte bor med familjen. Mycket vackert tyckte jag!

Jag blev väldigt förvånad över hur öppet en annan patient föreläste för oss om hur han har arbetat med sin schizofreni. Han har tagit rösterna han hör till sig och bejakar nu rösterna genom att kalla den för vänner och de stöttar honom när han är ledsen/lämnad/ensam. Rösterna blir mer som en väg in ens spirituella inre jag.

Just det… Det har hänt nu. Squat-toan. Sitta-på-huk-toaletten. Det var oundvikligt, jag vet. Men det är ju så konstigt! Och sällan har de toapapper, som för övrigt aldrig får spolas ner i toaletten utan slängs separat i en sopkorg.

Hej kompisar!

Idag har jag haft handledning med Lakshmi som är min handledare här i Indien ju. Hon är helt fantastisk, både kunnig och empatisk. Vi hade ett gott snack om allt mellan himmel och jord. Vi hamnade bland annat i samtal om skillnader mellan Sverige och Indien, kulturellt framför allt. Då vi som besökare på klinker inom psykiatrin fick gå in till patienterna och prata med dem, till och med när de låg nerbäddade i sin säng. För mig kändes det ovant och som att jag trängde mig på. Men Lakshmi förklarade ett generellt tänk som folk har i Indien, och det är att en vet aldrig var helandet för kropp och själ kommer ifrån. Det är av respekt som någon hälsar på en annan på sjukhuset i Indien, medan i Sverige är det snarare av respekt (för integriteten) som en inte hälsar på någon på sjukhuset.

Intressant tanke tyckte jag.

Jag glömde berätta om vad jag gjorde igår kväll! Igår var jag på ett evenemang som sjundeklassarna på Orchid school hade förberett sedan i mars (!). Det heter Long Table och handlar om att vi förr satt längre tillsammans och pratade och lärde känna varandra och släkten bakåt i tiden, historier om ens egna släktingar. Temat för Long table är migration, där både från utlandet och inom landet kan räknas in. Så sjundeklassarna hade fått i uppgift att gå hem och ta reda på om någon i deras familj, släkt eller närhet hade någon sådan historia att berätta.

Evenemanget tog plats på Chaniwarwada som är en historia plats i Pune. På en stor scen hade de byggt upp med långbord och högtalare och 3 meter långa målningar hade de hängt upp som väggar till scenen där vi alla satt. En gammal bord tillhörande den historia platsen blev vår bakgrund och gav en mycket härlig stämning till hela kvällen. Det bjöds på dans, sånger, egenskrivna dikter och musik med och utan vokalister. En superhärlig afton med mycket kreativitet och energi i luften blev det. Jag är glad att jag fick ta del av allt detta!

Punes borgmästare var även på plats!

The Long Table Chronicle öppnas 

Allting filmades också

Jag fick en “tsunami-doll” som var en symbol för barnen som utstått tsunamis och tvingats flytta (migrera) på grund av naturkatastrofer. Jag blev glad att jag fick en docka och för att barnen kom fram och så gärna ville berätta historier för mig om migration.

Allting eskalerade till ett stort dansparty längst fram på scenen med musik och barn och föräldrar blandade! Stämningen var hög!

Sedan avrundades det med en snabblektion i miljökunskap. Lakshmi tog mikrofonen och bad alla att äta upp sin mat för att ingen mat skulle slängas i onödan och bad alla att plocka upp skräpet efter sig och andra för att slänga i soptunnorna.

Efter att skolbarnen och föräldrarna gått hem blev några av personalen och sponsorerna kvar en stund och det blev magiskt för de satt och sjöng tillsammans! Helt underbart mysigt att få sitta vid denna historiska plats i skymningen och lyssna på indiska visor! <3

Hej kompisar!

Äntligen har jag en ledig dag! Söndagar i Pune är ganska aktiva dock och jag har varit ute på stan en sväng men är hemma för att fylla på lite vatten och energi, men även hålla mig undan den värsta värmen som brukar komma vid kl 15-16 på eftermiddagarna. Det är vinter här i Indien nu och termometern visar 32 grader som mest och ca 20 om nätterna. Jo tjena att det är vinter! Det mest komiska med detta är dock att om kvällarna ser jag människor med MÖSSA på sig!

Denna veckan har jag hunnit med massa saker kan jag ju bara säga. Måndag och tisdag vet ni ju redan. Onsdag och torsdag har jag fått följa en av de tre skolkuratorerna på The Orchid School, hon heter Anusree [anosh:rii] och var superkul att få följa! Hon är kurator för årskurs 5-10. Hon skojade själv om att hon är kortare än skolbarnen många gånger och att alla kallar henne för “den korta” och frågade om jag också skulle göra det. Och förvisso så var hon ju bara ca 140 cm lång, men inte ska jag kalla henne för något annat än sitt namn. Däremot så märkte jag att barnen kallade på henne som Anusree-di, och det där extra “di” undrar jag över vad det kan betyda.

I vilket fall så blev det inte många bilder eftersom det är en skola med skolbarn i alla åldrar. Däremot fick jag göra många olika saker. Det första som hände i onsdags var att jag fick vara med på ett  “webinar” med tema Adressing child sexualabuse in the institution. Oerhört apännande att lyssna på, och tacksamt nog var allt på engelska. Jag tog med mig lärdomar så som “Jag är din förälder” = barnet ska respektera den vuxne. “Jag är ditt barn” = den vuxne ska respektera barnet. Och att det är viktigt att definiera för sig själv vad våld är, så att det lättare går att relatera och sätta sig in i vad ett barn eventuellt berättar för en i en förtroendesituation. Det är också viktigt att lära sig kontexten, kulturen och samhället – alla har inte samma syn på barnaga, alla har inte samma syn på ålder och kön etc. Orchid school har även (som sig bör) utbildningar för lärarna och all personal angående att vara uppmärksamma inför barn som får illa, och direkt efter webinaret fick jag vara med på just en sådan föreläsning! Det var bara pyttelite av vad jag lärde mig för mer hinner jag inte beskriva här.

Jo jag fick även vid ett tillfälle vara med i barnsamtal då tre pojkar kom till Anusree som läraren skickat dit. Mycket spännande att höra henne lirka och vägleda skolbarnen till att själva komma på lösningar till sina problem! Hon berättade efteråt att det ger sällan effekt om hon predikar nånting för dem att de inte får göra si eller inte göra så. Det bästa är att låta dem komma på själva vad det är de faktiskt kan göra.

I Indien har de nästan samma sekretess som i Sverige, ingen annan har tillgång till dokumentationen om barnen som kuratorerna journalför. På Orchid har de en gen policy-book som de själva har gjort upp som täcker allting och som den nyanställde även skrivet under på, exempelvis att hen har förstått att det inte är acceptabelt med sexuella trakasserier (exempel på vad en får och inte får göra ges), lönesättningen, hur en ska hantera relationen vuxen-skolbarn, bemötande etc…

På Orchid håller Anusree i en klass som heter Life Skills Orientation och är till för barnen i åk 5-9. Exempelvis diskuteras ämnen som respekt, känslor, egna känslor, kontaktskapande, koppla ihop känslor-tankar-handlingar, hur det är att gå i skola osv. Massa intressanta sidor i häftet som jag verkligen anser passar ypperligt i skolvärlden, speciellt när barnen som på Orchid får hemläxa på det och tar med diskussionen hem. Skolkuratorerna har även kursen Media Literacy som handlar om att som ung hantera inflödet av media. De blir på så sätt något mer förberedda på hur det är att leva i ett samhälle med så pass mycket media överallt. Ett avsnitt handlade om t.ex. Self and Body Image. Mest var fokus på vad de tar in, snarare än på vad de sänder ut (på sociala media). 

Jag fick även medverka i ett klassrum på en klassobservation. En lärare hade bett Anusree att koma och observera hennes klass och jag fick följa med. Tyvärr var allt på marathi just den gången så jag fick inte ut så mycket av lektionen, men det var intressant att se hur det går till. 

Fredag och lördag har jag besökt Muktangan Rehabilitation Centre. Också mycket intressant! Men på ett annat sätt så klart. Detta är en missbruksklinik där klienterna skrivs in för 30 dagar. Under de dagarna så får de inte lämna stället, missbruka eller ha sina mobiler. De får ringa en särskild dag i veckan och inget utöver det. På dagarna är de sysselsatta med yoga, terapisessioner med psykolog någon gång i veckan, laga mat, städa, tvätta och ha 1-3 samtal med kurator varje dag (!). Dagarna går ut på att sysselsätta sig med andra saker än sitt missbruk här.

I Indien kan både alkohol, droger, spel, internet och cigaretter/tobak klassas som missbruk. Dessa är anledning för att klienterna skrivs in på Muktangan.

Jag fick första dagen höra alla counselors (mentorer) berätta om sitt arbete och deras bakgrund då de flesta av mentorerna på Muktangan är före detta missbrukare som nu har utbildat sig och arbetar på stället. Abhijit var en av dessa och han berättade om sitt liv före och efter Muktangan rehab. Dessutom firade han sin födelsedag sa han, sin nykterhetsfödelsedag dvs. Så andra dagen jag var på Muktangan fick jag se alla samlas i en aula för att lyssna på och motiveras av olika personer som varit nyktra olika länge men allt tack vare Muktangan. Så deras arbetssätt är en blandning av 12-stegsprogrammet och AA (anonyma alkoholister) fast med en indisk twist! 

Alla är i aulan och lyssnar. Skorna ska vara av i den lokalen. Medicinavdelningen sköts av sjuksköterskor. Den främre mannen har tidigare arbetet inom flygvapnet berättade de!

Stora grytor för över 200 pers. 

Och alla sitter på golvet och äter i denna stora sal.

Andra dagen fick jag följa med in på kvinnoavdelningen, då jag som kvinna inte är tillåten att gå in på mansavdelningen. Inga män får komma in på kvinnoavdelningen, där är all personal kvinnor men de manliga brukarna får träffa kvinnliga mentorer. Jag fick ingen förklaring på varför det är så tyvärr.

Det var oerhört givande att få träffa brukarna på kvinnoavdelningen dock! De var urgulliga allihop och de hade förväntningar på var stund tillsammans medan jag inte hade några alls. Utan när jag kom i på avdelningen satt alla på golvet i en ring och alla tittade uppfordrande på mig. Så jag fick sitta ensam på en finare matta och precis i mitten så att alla kunde se mig. Sedan skulle jag berätta om Sverige. Jag förstod direkt att jag inte kunde eller borde fråga så mycket om dem och deras liv men samtidigt så kunde jag inte låta bli. Så jag frågade om vi kunde gå en runda där de berättade om sig själva, och det gjorde de. 12 stycken korta berättelser om deras namn, ålder, var de kom ifrån, vad de hade för missbruk och hur länge de varit på Muktangan/hur länge de hade kvar på Muktangan. Det visade sig vara väldigt blandade sorters missbruk där till och med aggressionsproblem klassades som missbruk och var en godkänd anledning att skrivas in på rehab, två unga tjejer hade detta som diagnos. Andra hade alkohol- cigarett- eller tablettmissbruk. De var mellan 16-50+ år. Den äldsta kvinnan ville inte vara bland de yngre utan tyckte det skulle varit separerat medan de unga kvinnorna ansåg att det var mycket bra att ha blandade åldrar på rehab och i gruppen.

De var väldigt intresserade av mig och frågade frågor så som vad jag hade för färg på ögonen, hur jag kunde färga håret i så annorlunda färger, om jag hade några tatueringar, vad mina hobbies är och om jag kunde yoga. De var väldigt måna om att berätta om varandra i gruppen också, de pekade ut varandra med ord som “Hon är bra på att måla!”, “Hon där är yogainstruktör och expert!”, “Hon har varit i USA en gång!”. Så mötet med denna grupp handlade mest om att få en trevlig stund tillsammans och få veta lite mer om varandra. De undrade vilken sorts musik vi lyssnar på i Sverige, jag sa att jag kanske var lite annorlunda på det sättet och inte lyssnar på klassisk svensk musik (haha, hur sjutton skulle jag förklara att jag lyssnar på hårdrock och metal?). Några av dem kände till Robyn som ju är en känd svensk musiker, så även Avicii! Men jag kom inte på annat utan vi pratade om deras dagar på rehab istället. De har musikterapi och bildterapi i veckorna, det hjälper mycket berättade de. När besöket besöket började lida mot sitt slut så bjöd jag på polkagrisar, det tyckte de var intressant! Ingen spottade ut men det var många olika miner när de smakade på dem. Det var underhållande för mig! 

Idag är det söndag och jag är ledig! Vi får se vad jag hittar på härnäst…