Socionomstudenter utomlands

läs och låt dig inspireras

Chaitanya dag 2

2017-12-03

28/11

Dag två på Chaitanya började med en interaktiv session med brukarna samt viss personal. Vi skulle tillsammans måla och sedan förklara för gruppen vad vi hade målat och vad det stod för. Alla utgick från ett träd, ett kalt träd.

Jag hamnade i grupp med 6 patienter så det blev mycket intressant bara på grund av detta. Vissa var mer klara än andra. Vi målade The Ideal Tree och somliga ansåg att det stod för den egna utvecklingen under behandling, andra att det stod för vad hela Indien står för, medan någon ville måla eld över hela trädet och någon annan ville måla mango och bananer på samma träd men ville inte tillkänna ge trädet som ett fantasiträd då. Så det blev väldigt rörigt men väldigt roligt! Vid ett tillfälle fick jag en utskällning av en patient, för att jag målade för fult. Men annars gick allting bra, hahaha!

 

På eftermiddan fixk vi lyssna på föreläsning om missbruk och mental hälsa. Lärdomar i korthet jag tog med mig därifrån:

  • Addiction is a lifestyle
  • Missbruk är inte ett moraliskt problem, missbrukaren har kvar sin moraliska kompass
  • Det ständiga jagandet efter lycka, på olika sätt
  • Att vara beroende av att må bra
  • Det tar 2 år att komma tillbaka, kämpa för att hitta en likvärdig lyckokälla och använda den istället regelbundet. Ex. föreläsaren gav var: träning, sex, mat, krama mamma etc.
  • KASAM är viktigt här
  • Det är olagligt i Indien att begå suicid samt hjälpa någon till suicid. Så om någon misslyckas med detta blir denna bestraffad och kan få fängelse upp till 2 år (!).

Vi avslutafe dagen med att besöka en av de andra byggnaderna som är del av samma klinik. För att ta oss dit fick vi åka i en gammal ambulans! Det tyckte jag var väldigt roligt.

 

Chaitanya mental healthcare centre

Hej kompisar!

Nu har det hunnit gå en hel vecka sedan förra inlägget. Detta beror på att jag varit på ett och samma ställe en fler dagar.

 

27/11 -17

Det har varit väldigt intressant då jag har fått vara tillsammans med den del av gruppen svenska studenter och varit besökare på Chaitanya mental healthcare centre, vilket är en privat klinik med boenderesidenser för psykiskt sjuka. De har 3 byggnader uppdelade över stan (Pune) och har över 100 boende patienter där. De jobbar med aspekterna bio-psycho-social, vilket bio då är den medicinska biten, psycho den terapeutiska biten med psykologsamtal osv samt social är att försöka ta patienten tillbaka till sitt sociala liv med skola, jobb, familj, kyrka osv.

Olika former av terapi de erbjuder och utför är:

Individ-, familj-, group and art-, beteende-, relaxation-, community-, counseling-,medicinering-, movement-, samt yoga och meditationsterapi.

De berättar att de anser det viktigt att hantera panikattacker (särskild då patienterna ofta är labila här) och att en sådan går över på 20-25 minuter, att medicinera en sådan ger bieffekter upptill 48 timmar senare. De försöker snabbt skilja på om det är en medicinsk eller psykiatrisk patient. Ibland kan det vara svårt att skilja mellan ex. en panikattack och ett epilepsianfall, demensförvirring eller diabetes sockerlåg, Parkinsons skakningar eller symptom av missbruk. Dock tar de in demenspatienter här också.

De berättar att de utför elchocksterapi men inte särskilt ofta och inte på alla patienter. De patientens som får etc har oftast diagnosen bipolär sjukdom berättar personalen.

Jag förstår det som att det är ofta så att patienterna saknat motivationen på egen hand och därför är personalen restriktiv med medicinering för att viss medicin kan dra ner motivationsnivån ännu mer, ex. med dåsighet.

Jag får gång på gång höra här i Indien att de är ett familjebaserat land och kulturellt är det samma sak. Utan familjen är en ingenting. Så det blir viktigt att ha ett holistiskt och systemteoretiskt tänk här. För att en familjemedlem ska kunna behandlas måste familjemedlemmar eller andra nära anhöriga också involveras i processen genom att få kunskap och förståelse för vad sjukdomen handlar om. Eftersom det många i Indien är lågutbildade eller helt outbildade kan deras uppfattning av psykisk sjukdom vara ex. att personen blivit förhäxad snarare än att de har en episod. Inskrivning på faciliteten kan ske som ett familjebeslut och patienten behöver inte vara medgivande i så fall utan det är familjens del i det hela. Ett exempel från verkligheten som jag fastnade för: en patient hade blivit inskriven mot sin vilja men hade en manlig familjemedlem som skrev sms varje dag och frågade om patienten hade tagit sin medicin – i över ett år! En sådan hängivenhet gör att patienten känner sig viktig och sedd trots att hen inte bor med familjen. Mycket vackert tyckte jag!

Jag blev väldigt förvånad över hur öppet en annan patient föreläste för oss om hur han har arbetat med sin schizofreni. Han har tagit rösterna han hör till sig och bejakar nu rösterna genom att kalla den för vänner och de stöttar honom när han är ledsen/lämnad/ensam. Rösterna blir mer som en väg in ens spirituella inre jag.

 

Detta har hänt…

2017-12-02

Just det… Det har hänt nu. Squat-toan. Sitta-på-huk-toaletten. Det var oundvikligt, jag vet. Men det är ju så konstigt! Och sällan har de toapapper, som för övrigt aldrig får spolas ner i toaletten utan slängs separat i en sopkorg.

Handledning med Lakshmi

2017-12-01

Hej kompisar!

Idag har jag haft handledning med Lakshmi som är min handledare här i Indien ju. Hon är helt fantastisk, både kunnig och empatisk. Vi hade ett gott snack om allt mellan himmel och jord. Vi hamnade bland annat i samtal om skillnader mellan Sverige och Indien, kulturellt framför allt. Då vi som besökare på klinker inom psykiatrin fick gå in till patienterna och prata med dem, till och med när de låg nerbäddade i sin säng. För mig kändes det ovant och som att jag trängde mig på. Men Lakshmi förklarade ett generellt tänk som folk har i Indien, och det är att en vet aldrig var helandet för kropp och själ kommer ifrån. Det är av respekt som någon hälsar på en annan på sjukhuset i Indien, medan i Sverige är det snarare av respekt (för integriteten) som en inte hälsar på någon på sjukhuset.

Intressant tanke tyckte jag.

Long table

2017-11-26

Jag glömde berätta om vad jag gjorde igår kväll! Igår var jag på ett evenemang som sjundeklassarna på Orchid school hade förberett sedan i mars (!). Det heter Long Table och handlar om att vi förr satt längre tillsammans och pratade och lärde känna varandra och släkten bakåt i tiden, historier om ens egna släktingar. Temat för Long table är migration, där både från utlandet och inom landet kan räknas in. Så sjundeklassarna hade fått i uppgift att gå hem och ta reda på om någon i deras familj, släkt eller närhet hade någon sådan historia att berätta.

Evenemanget tog plats på Chaniwarwada som är en historia plats i Pune. På en stor scen hade de byggt upp med långbord och högtalare och 3 meter långa målningar hade de hängt upp som väggar till scenen där vi alla satt. En gammal bord tillhörande den historia platsen blev vår bakgrund och gav en mycket härlig stämning till hela kvällen. Det bjöds på dans, sånger, egenskrivna dikter och musik med och utan vokalister. En superhärlig afton med mycket kreativitet och energi i luften blev det. Jag är glad att jag fick ta del av allt detta!

Punes borgmästare var även på plats!

The Long Table Chronicle öppnas 

Allting filmades också

Jag fick en “tsunami-doll” som var en symbol för barnen som utstått tsunamis och tvingats flytta (migrera) på grund av naturkatastrofer. Jag blev glad att jag fick en docka och för att barnen kom fram och så gärna ville berätta historier för mig om migration.

Allting eskalerade till ett stort dansparty längst fram på scenen med musik och barn och föräldrar blandade! Stämningen var hög!

Sedan avrundades det med en snabblektion i miljökunskap. Lakshmi tog mikrofonen och bad alla att äta upp sin mat för att ingen mat skulle slängas i onödan och bad alla att plocka upp skräpet efter sig och andra för att slänga i soptunnorna.

Efter att skolbarnen och föräldrarna gått hem blev några av personalen och sponsorerna kvar en stund och det blev magiskt för de satt och sjöng tillsammans! Helt underbart mysigt att få sitta vid denna historiska plats i skymningen och lyssna på indiska visor! <3

 

 

Min första lediga dag i Indien

Hej kompisar!

Äntligen har jag en ledig dag! Söndagar i Pune är ganska aktiva dock och jag har varit ute på stan en sväng men är hemma för att fylla på lite vatten och energi, men även hålla mig undan den värsta värmen som brukar komma vid kl 15-16 på eftermiddagarna. Det är vinter här i Indien nu och termometern visar 32 grader som mest och ca 20 om nätterna. Jo tjena att det är vinter! Det mest komiska med detta är dock att om kvällarna ser jag människor med MÖSSA på sig!

 

Denna veckan har jag hunnit med massa saker kan jag ju bara säga. Måndag och tisdag vet ni ju redan. Onsdag och torsdag har jag fått följa en av de tre skolkuratorerna på The Orchid School, hon heter Anusree [anosh:rii] och var superkul att få följa! Hon är kurator för årskurs 5-10. Hon skojade själv om att hon är kortare än skolbarnen många gånger och att alla kallar henne för “den korta” och frågade om jag också skulle göra det. Och förvisso så var hon ju bara ca 140 cm lång, men inte ska jag kalla henne för något annat än sitt namn. Däremot så märkte jag att barnen kallade på henne som Anusree-di, och det där extra “di” undrar jag över vad det kan betyda.

I vilket fall så blev det inte många bilder eftersom det är en skola med skolbarn i alla åldrar. Däremot fick jag göra många olika saker. Det första som hände i onsdags var att jag fick vara med på ett  “webinar” med tema Adressing child sexualabuse in the institution. Oerhört apännande att lyssna på, och tacksamt nog var allt på engelska. Jag tog med mig lärdomar så som “Jag är din förälder” = barnet ska respektera den vuxne. “Jag är ditt barn” = den vuxne ska respektera barnet. Och att det är viktigt att definiera för sig själv vad våld är, så att det lättare går att relatera och sätta sig in i vad ett barn eventuellt berättar för en i en förtroendesituation. Det är också viktigt att lära sig kontexten, kulturen och samhället – alla har inte samma syn på barnaga, alla har inte samma syn på ålder och kön etc. Orchid school har även (som sig bör) utbildningar för lärarna och all personal angående att vara uppmärksamma inför barn som får illa, och direkt efter webinaret fick jag vara med på just en sådan föreläsning! Det var bara pyttelite av vad jag lärde mig för mer hinner jag inte beskriva här.

Jo jag fick även vid ett tillfälle vara med i barnsamtal då tre pojkar kom till Anusree som läraren skickat dit. Mycket spännande att höra henne lirka och vägleda skolbarnen till att själva komma på lösningar till sina problem! Hon berättade efteråt att det ger sällan effekt om hon predikar nånting för dem att de inte får göra si eller inte göra så. Det bästa är att låta dem komma på själva vad det är de faktiskt kan göra.

I Indien har de nästan samma sekretess som i Sverige, ingen annan har tillgång till dokumentationen om barnen som kuratorerna journalför. På Orchid har de en gen policy-book som de själva har gjort upp som täcker allting och som den nyanställde även skrivet under på, exempelvis att hen har förstått att det inte är acceptabelt med sexuella trakasserier (exempel på vad en får och inte får göra ges), lönesättningen, hur en ska hantera relationen vuxen-skolbarn, bemötande etc…

På Orchid håller Anusree i en klass som heter Life Skills Orientation och är till för barnen i åk 5-9. Exempelvis diskuteras ämnen som respekt, känslor, egna känslor, kontaktskapande, koppla ihop känslor-tankar-handlingar, hur det är att gå i skola osv. Massa intressanta sidor i häftet som jag verkligen anser passar ypperligt i skolvärlden, speciellt när barnen som på Orchid får hemläxa på det och tar med diskussionen hem. Skolkuratorerna har även kursen Media Literacy som handlar om att som ung hantera inflödet av media. De blir på så sätt något mer förberedda på hur det är att leva i ett samhälle med så pass mycket media överallt. Ett avsnitt handlade om t.ex. Self and Body Image. Mest var fokus på vad de tar in, snarare än på vad de sänder ut (på sociala media). 

Jag fick även medverka i ett klassrum på en klassobservation. En lärare hade bett Anusree att koma och observera hennes klass och jag fick följa med. Tyvärr var allt på marathi just den gången så jag fick inte ut så mycket av lektionen, men det var intressant att se hur det går till. 

 

 

Fredag och lördag har jag besökt Muktangan Rehabilitation Centre. Också mycket intressant! Men på ett annat sätt så klart. Detta är en missbruksklinik där klienterna skrivs in för 30 dagar. Under de dagarna så får de inte lämna stället, missbruka eller ha sina mobiler. De får ringa en särskild dag i veckan och inget utöver det. På dagarna är de sysselsatta med yoga, terapisessioner med psykolog någon gång i veckan, laga mat, städa, tvätta och ha 1-3 samtal med kurator varje dag (!). Dagarna går ut på att sysselsätta sig med andra saker än sitt missbruk här.

I Indien kan både alkohol, droger, spel, internet och cigaretter/tobak klassas som missbruk. Dessa är anledning för att klienterna skrivs in på Muktangan.

Jag fick första dagen höra alla counselors (mentorer) berätta om sitt arbete och deras bakgrund då de flesta av mentorerna på Muktangan är före detta missbrukare som nu har utbildat sig och arbetar på stället. Abhijit var en av dessa och han berättade om sitt liv före och efter Muktangan rehab. Dessutom firade han sin födelsedag sa han, sin nykterhetsfödelsedag dvs. Så andra dagen jag var på Muktangan fick jag se alla samlas i en aula för att lyssna på och motiveras av olika personer som varit nyktra olika länge men allt tack vare Muktangan. Så deras arbetssätt är en blandning av 12-stegsprogrammet och AA (anonyma alkoholister) fast med en indisk twist! 

Alla är i aulan och lyssnar. Skorna ska vara av i den lokalen. Medicinavdelningen sköts av sjuksköterskor. Den främre mannen har tidigare arbetet inom flygvapnet berättade de!

Stora grytor för över 200 pers. 

Och alla sitter på golvet och äter i denna stora sal.

Andra dagen fick jag följa med in på kvinnoavdelningen, då jag som kvinna inte är tillåten att gå in på mansavdelningen. Inga män får komma in på kvinnoavdelningen, där är all personal kvinnor men de manliga brukarna får träffa kvinnliga mentorer. Jag fick ingen förklaring på varför det är så tyvärr.

Det var oerhört givande att få träffa brukarna på kvinnoavdelningen dock! De var urgulliga allihop och de hade förväntningar på var stund tillsammans medan jag inte hade några alls. Utan när jag kom i på avdelningen satt alla på golvet i en ring och alla tittade uppfordrande på mig. Så jag fick sitta ensam på en finare matta och precis i mitten så att alla kunde se mig. Sedan skulle jag berätta om Sverige. Jag förstod direkt att jag inte kunde eller borde fråga så mycket om dem och deras liv men samtidigt så kunde jag inte låta bli. Så jag frågade om vi kunde gå en runda där de berättade om sig själva, och det gjorde de. 12 stycken korta berättelser om deras namn, ålder, var de kom ifrån, vad de hade för missbruk och hur länge de varit på Muktangan/hur länge de hade kvar på Muktangan. Det visade sig vara väldigt blandade sorters missbruk där till och med aggressionsproblem klassades som missbruk och var en godkänd anledning att skrivas in på rehab, två unga tjejer hade detta som diagnos. Andra hade alkohol- cigarett- eller tablettmissbruk. De var mellan 16-50+ år. Den äldsta kvinnan ville inte vara bland de yngre utan tyckte det skulle varit separerat medan de unga kvinnorna ansåg att det var mycket bra att ha blandade åldrar på rehab och i gruppen.

De var väldigt intresserade av mig och frågade frågor så som vad jag hade för färg på ögonen, hur jag kunde färga håret i så annorlunda färger, om jag hade några tatueringar, vad mina hobbies är och om jag kunde yoga. De var väldigt måna om att berätta om varandra i gruppen också, de pekade ut varandra med ord som “Hon är bra på att måla!”, “Hon där är yogainstruktör och expert!”, “Hon har varit i USA en gång!”. Så mötet med denna grupp handlade mest om att få en trevlig stund tillsammans och få veta lite mer om varandra. De undrade vilken sorts musik vi lyssnar på i Sverige, jag sa att jag kanske var lite annorlunda på det sättet och inte lyssnar på klassisk svensk musik (haha, hur sjutton skulle jag förklara att jag lyssnar på hårdrock och metal?). Några av dem kände till Robyn som ju är en känd svensk musiker, så även Avicii! Men jag kom inte på annat utan vi pratade om deras dagar på rehab istället. De har musikterapi och bildterapi i veckorna, det hjälper mycket berättade de. När besöket besöket började lida mot sitt slut så bjöd jag på polkagrisar, det tyckte de var intressant! Ingen spottade ut men det var många olika miner när de smakade på dem. Det var underhållande för mig! 

Idag är det söndag och jag är ledig! Vi får se vad jag hittar på härnäst…

 

Utflykt

2017-11-21

Hallo kompisar!

Nu kommer ni verkligen att få se mycket! Vi har idag varit på min första utflykt/studiebesök ute på landet utanför Pune. Det blir en bildbomb så får vi se hur mycket jag hinner skriva innan strömmen går igen. Som ni vet så är elnätet (och därmed wifi:et) inte så tillförlitligt.

Dagen till ära så har jag köpt en lång kurta, som plagget heter med matchande leggings och så klart en lila sjal till detta!

Frukost packade och klara åt oss studenter, rektor, vicerektor och föreläsare. Jo just det Lakshmis man Kumar (eller Babo som han bad mig kalla honom) var också med på studiebesöket.

Den blå grinden var tydligen entrén till en stor militärskola i Pune. Babo berättade.

På väg ut från den stora staden tog vi motorvägen. Såg massor och åter massor av skräp längs med vägarna och undrade både hur allt kommit dit och om det någonsin kommer därifrån…?

Vi passerade flera tempel.

 

Om ni inte visste det så är kor heliga i Indien. På landsbygden går kor på bete medan i stan står de i stall merparten av dagarna men de får gå på promenad då och då om deras ägare tar ut dem i repet (“kopplet”). Ute på landet såg jag på avstånd att flera hade målat sina djur över hornen och ansiktet (vänta heter det mule på kossor också kanske?), rosa-orange-rött-vitt-grönt.

“Här tog vägen slut!”.

Vi passerade en mycket vacker insjö. Även om sjöar är relativt vanligt i Indien så är det ändå skillnad på att se sjöar i Sverige eller i Indien. Vattnet är renar i Sverige och vi har en otrolig tillgång till det. Som Kalpana berättade igår: Water will start wars – and you Swedes have an advantage about it!
Det kan ligga nånting i det tyvärr…

Väl framme i den lilla byn efter 2,5 timmes bussresa så välkomnades vi och vi fick ta av oss skorna utanför husen. Det första huset vi tar av oss skorna… 

…visar sig att inne i huset står en man och berättar på hindi att han är mycket stolt över detta hus och detta golv för det har han gjort själv. AV KOSKIT! Så där står vi utan skor och kan inget göra, haha! Lika bra att go with the flow hädanefter var mitt motto i mitt huvud.

Varför vi gick in i alla dessa kvinnors hem? För att se hur deras spisar fungerade, få bakgrundshistoria om deras liv och även se hur de bodde. Mycket spartanskt men mycket färgglatt samtidigt. En del saker var väldigt primitivt medan andra familjer hade uppgraderat sig. Exempel på detta är de två olika sätt vi fick se hur de malde mjöl för att ha att baka och laga mat med senare under dagarna. En kvinna berättade att hon stiger upp varje morgon kl 04 och maler mjöl. Under tiden sjunger hon om hur det är att drömma om att ens son ska komma hem igen. Det blev en mycket vacker stund vi fick tillsammans med henne vid kvarnstenarna.

Lakshmi berättade om basilikan som växer i kärnan av varje stad och by. Det var guden Krishnas favorit och den tillför en renare och starkare tro, om jag uppfattade det korrekt med lite översättning också på det…

Den här goa kvinnan bjöd oss alla på egen odlade och egenrostade jordnötter när vi besökte hennes hus! En av många saker de kunde laga till på de nya, säkrare och mer miljövänliga spisarna.

Här torkar riset i solen!

 

 

 

Den fantastiska lilla trädgården av bambuträd och så lilla jag.

 

 

Vi fick dofta på stora citronträdsblad. Ljuvligt!

 

 

Och här kokas badvattnet upp!

Överraskande nog så efter att vi besökt allas hem med den nya spisen så var alla de olika sakerna de tillagat på sina spisar åt oss! De hade alltså suttit och lagat massa mat åt oss besökare och studenter liksom, så underbart vänligt och fint gjort. Jag var rörd.

Det hände mig en extra spännande sak så klart också. I ett av husen vi besökte så var jag en av de två sista i den stora gruppen. Vi visste inte alls vad som berättats eller visats så vi klev bara in och hälsade. Kvinnorna talade bara några få ord engelska så vi förstod inte alls vad de ville. Men när kvinnan som bodde där plockade fram en stor bastmatta som vi två studenter skulle sitta på! Så vi fick snällt sitta och titta på en stund när de bakade bröd och stekte på spisen! Sedan blev vi bjudna på något speciellt: nämligen socker! Ja det var speciellt för dem alltså, inte för oss. Vitt socker i stora pärlor och inte kunde jag med att slänga det heller. Så där satt vi och knaprade på socker och tittade på när de äldre kvinnorna bakade. När vi skulle gå frågade värdinnan något som jag inte alls förstod. Någon student sa att kvinnan kanske frågade om jag var gift, varpå jag gjorde en stor gest och skakade på huvudet. Senare på eftermiddagen bad jag Babo översätta åt mig och fråga kvinnan vad det var hon egentligen undrade. Då ville hon välkomna mig på allra bästa sätt genom att sätta en gul och en röd prick i pannan på mig! Så förargligt tänkte jag, att jag missuppfattat och nu kanske hon trodde att jag inte respekterade henne alls genom min konstiga gest och respons på hennes fråga. Så jag fick översatt att jag gärna tog emot det hon erbjöd men då blev processen annorlunda. För att bli välkomnad så var jag tvungen att komma in i hemmet igen, utan skor (mycket viktigt!) och sedan visade kvinnan mig vägen in till deras absolut heligaste nämligen deras hems tempel. Så fick jag ställa mig på en matta där och sedan välsignade hon mig och visade sin respekt genom att röra mina fötter, blåsa rökelse på mig och sätta två färgprickar i pannan. En otrolig upplevelse för mig!
Men nästa gång så ska jag bara säga ja så slipper de bjuda in mig i huset igen och gå igenom hela proceduren igen.

 

Föreläsning på Orchid School

2017-11-20

Hallo kompisar!

Idag var första dagen i skolan… Ja alltså på Orchid school. Det var heldag inplanerad med föreläsning om “sustainability”. Ruskigt intressant då jag verkligen kan hålla med om vad föreläsarna sa: Vi har bara en jord och den måste vi ta hand om.

Kalpana berättade om CSR (corporate social responsibility), att tillsammans ta hand om miljön vi har. Hon utgick från tre E: economics – environment – ethics. Dessa smälte dock ihop med tre P: People – profit – planet. Kalpana berättade om hur viktigt det är att företag ska ta ansvar för vad de släpper ut och även om deras profit förändras åt något håll så kommer deras etiska beslut om ex. billiga material eller arbetskraft till slut att påverka folket. Arbetarna vägrar jobba för lägre lön eller att köparna inte vill investera i barnarbete osv. Mycket intressant!

Anu föreläste om liknande hållbarhet men även om en speciellt framtagen spis som minskar både åtgången av bränsle/ved och utsläpp så som rök. Denna introduktion var till för oss då vi skulle på en fieldtrip dagen efter för att få se dessa spisar IN ACTION! Spisarna hade minskat röken i köken (pun not intended!) hemma hos folk att många hade fått förbättrad hälsa berättade Anu.

Båda föreläsarna påpekade att det är viktigt att alla, inklusive företagen, vet vad deras “baseline” är: att veta hur en själv påverkar miljön. 17 st delmål av SDG (Sustainability Developmental Goals)

 

Mellanmål och lunch i skolan. Vet fortfarande inte riktigt vad det är jag äter. Vegetariskt är det, men sen vet jag knappt mer… Ris?

 

Några barn satt och målade utanför vår föreläsningssal. Lär de sig om gamla Egytpen mån tro?

 

 

 På hotellet försöker jag med min egen sustainability… Det går inte så bra att ladda laptop med svenska kontakten i indiska uttagen… Så tekniskt sett så använder jag inte så mycket el?

 

Förresten, har jag sagt att jag gillar lila? Mitt hotellrum, min tröja, jag och 2000-rupiessedlarna matchar.

Fler studenter i Pune!

2017-11-19

Hej allihopa!

Idag har jag blivit fått kontakt med andra svenska studenter, vilket ju är toppen! Dels så har jag fått massa bra tips från dem och dels så är det ju alltid härligt med sällskap!
Så jag blev mött av Karin som visade mig både bra matställen och hur jag ska åka rickshaw. Vi åt på ett lite flott ställe så jag tänkte att jag skulle passa på att äta kyckling. Det kan jag ju rekommendera att inte vara så fördomsfull, för även om det var en lite finare restaurang så var maten ändå inte korrekt tillagad. Men allt annat var gott på tallriken, haha!

Sedan visade Karin mig vänligt nog ett shoppingmall som jag blev lite överraskad av den extremt höga ljudvolymen. Hon verkade också lite smått överraskad över att det var så mycket folk. Sedan kom vi fram till att det nog måste vara för att det var söndag – alla är lediga och kan spendera eftermiddagen på köpcentrum och på restaurangerna där inne.

BYOB – Bring Your Own Bag, smart för miljön!

I indiska affärer så får en inte gå in med sin ryggsäck utan den ska lämnas in och så får en tillbaka en nummerbricka som kan se lite olika ut. Denna gången fick jag en sak som liknade en pog (vet du inte vad pog är är du antingen för gammal eller för ung, hihi!)

 Och jag fick glass! Det bästa jag vet! Glömde jag berätta det? Double chocolate therapy och jag vart nöjd <3

 Jo jag gillar ju även lila… Så när jag såg en lila tvättmaskin så blev jag ju överförtjust. Dock väger den för mycket för att jag ska få ta med den hem i packningen så den fick stanna i butiken.  Och i mataffärerna så har de lite olika system. Ett som skiljer sig från det svenska är att för att köpa grönsaker så ska en till en annan kassa och köa för att få ett pris på sina varor. Sedan får en ställa sig i den vanliga kön ut och betala. Det är viktigt att spara kvittot i Indien – annars kommer du inte ut ur butiken! Säkerhetsvakter måste stämpla kvittot: [PAID] står det.

Lite toalett vett och etikett

Detta var något jag såg snabbt på gatan. Blev glad över att se att det finns utbildning som är tillgänglig för kvinnor att få lära sig köra i trafiken. Men också att det är en kvinnlig instruktör! Det kan ju göra skillnad för många att det är en annan kvinna som lär ut och som hjälper dem.

Lite chockartat så fick jag även uppleva en väldigt öppen urinoar på trottoaren. Inte alls mysig odör omkring dessa!

 På kvällen såg jag att där växte träd, rakt upp och ner, mitt i gatan! Inget konstigt med det.

 

Det var en mycket omvälvande dag då jag var ute i trafiken men också träffa många nya kompisar från både Stockholms-, Örebros- och Linköpings universitet. De är ett gäng på ungefär 17 studenter medan jag är ensam från Linnéuniversitetet. Det blev många frågor och härliga skratt. De bjöd med mig ut för att äta på kvällen vilket blev en riktigt trevlig början på min tid här i Indien.

Nu har jag landat! – del 2

2017-11-18

Hallo allihopa!

Fortsättning följer…

Varför jag delade upp inlägget var mycket för att jag var så extremt trött! Efter att ha varit uppe i nästan ett dygn med endast några microsömnstupplurar på flygplanen, en massa nya intryck och information så sov jag nästan 12 timmar. Helt otroligt! Men efter det hade jag både sovit i kapp och sovit gott. Så den ena landningen handlade om att landa rent fysiskt på plats i Pune och den andre om att landa mentalt.

Lördag 18/11

Jag fick träffa Lakshmi äntligen för första gången och jag fick se hennes kontor. På hennes fulltecknade schema så såg jag mitt namn stå, och jag blev genast glad över att hon verkligen har tänkt igenom att ha mig på internship. Sedan åt vi indisk lunch tillsammans och med en kvinna till inne på kontoret. Jag har ingen aning om vad jag åt förutom paprika och potatis, de kände jag igen! Och det var direkt in kulturen: äta med händerna. Har nog aldrig saknat bestick så mycket som när jag nu skulle äta icke-klibbigt ris utan! Men så fick jag lära mig tricket att lägga lite sås på riset, sedan nypa upp det med en bit chapati (bröd). Det blev genast mycket enklare!

Här är hotellet som jag bor på nu under de första veckorna.

Det är fint och personalen verkar trevlig. Första morgonen fick jag smaka nånting som liknade filmjölk till en väldigt stark “brödpannkaka”. Namnen på dessa försvann nånstans med mina smaklökar den morgonen tyvärr, men de återkommer nog inom kort… Tur att den svalkande “filmjölken” fanns där!

Frukostpersonalen ställde sig även och höll mig sällskap när jag sista stunden blev ensam gäst i matsalen. Det var lite utav en kulturkrock då jag som svensk värnar om min personal space medan han säkerligen ansåg att jag inte skulle behöva sitta ensam vid bordet! Jag kände mig manad att samtala med honom för att ge honom en sorts anledning att bara stå där vid min sida. Vad hade du själv gjort?

Jag har även gjort det omöjliga känns det som: ansökt om ett nytt SIM-kort till telefonen i Indien. Jösses vilket projekt! Tur var att jag fick assistans av Ganesh som jobbar på administrationen på Ochid School. Hela besöket tog 2,5 timme, där 2 timmar gick åt att bara stå och vänta. Kösystemen i Indien är sällan effektiva, det visste jag redan sedan tidigare, men inte så här ineffektiva!

För att fixa ett SIM-kort i Indien behövs: uppvisning av pass och visum, papperskopia på pass och visum, ett separat visumfoto, en deklaration på var du bor (i Sverige nånstans) samt fylla i en lååång blankett. Sedan kostar det tydligen knappt nånting, 349 rupies betalade jag för obegränsade samtal och surf i 28 dagar. Det blir ca 50 kr för en månad alltså.

Det som är komiskt i detta är att jag på väg från telefonibutiken köpte 1 kg frukt, och den kostade nästan lika mycket som 1 månadsabonnemanget med surf och allt! Så ett kilo frukt och en månads surf kostar ungefär 50 SEK. Intressant att jämföra med de svenska priserna på dylika saker…

Så jag avslutade dagen med att prova exotisk frukt mitt på gatan i Pune och köpte med mig diverse av dessa till hotellrummet. Den sista bilden visar den exotiska och mystiska frukten atemoya.

 

Vi hörs snart igen kompisar!