Socionomstudenter utomlands

Hola amigos och amigas!

4/12

Nu har jag varit på SOFOSH adoptionscenter i 2 dagar. Det har hittills varit riktigt roligt! Första dagen fick jag besked om att jag skulle sitta stilla på kontoret, kaaanske prata med några socialarbetare (om de hade tid) och sedan läsa en jättetjock hög med viktiga papper (om deras lagar, regler och förhållningssätt på SOFOSH). Det hade ju varit lärorikt förstås, men så fick jag vara med på annat istället, hehe.

Först så får jag veta att två stycken socialarbetare på adoptionssidan ska åka till rätten och lämna in ansökningspapper. Superspännade! Jag fick följa med in i Punes tingsrätt redan första dagen alltså. När vi återvände från det ärendet så visade det sig att just denna dag så skulle ett par adoptivföräldrar få ta hem sitt barn <3 Och i Indien är traditioner och lyckönskningar viktiga, så det blev en härlig ceremoni för den nybildade familjen. Det togs många foton men tyvärr har jag inte fått dem ännu så dem får ni se senare i en uppdatering av detta inlägg!

Ceremonin innehöll att föräldrarna tillsammans med den lilla bebisen satt på fina pallar och fick lyckönskningar från nästan alla i personalen. De fick socker strött över sig (lite som den gamla traditionen att kasta ris på brudparet), röd och gul färg i pannan och rökelse som vi förde i cirklar framför familjen. Detta för att önska dem lycka och välgång.

Jag fick även en rundtur på centret. Dock fick jag inte gå in till de minsta barnen, pga säkerhetsåtgärder kring att inte smitta barnen med nånting. Så jag fick kika in i deras nursery för bebisar 0-3 månader. Där såg jag något som verkligen värmde mitt hjärta och som också ställde mina fördomar på sin spets. Personalen som jobbade där gick omkring och vaggade var och en av alla små bebisarna där inne! Tröstade och kramade de små liven, helt underbart att se. Såg även att det kunde ligga 2 bebisar och vråla med en tredje bebis mellan sig som låg och sov så sött så! Snacka om att kunna sova sig igenom vad som helst, hihi. Nästa avdelning var för barn 3 månader-2 år. Bilden på sängar är för denna åldersgruppen. Sedan var grupperingen 2-6 år tillsammans. De flesta av de barnen var iväg på skola/förskola när jag besökte SOFOSH.

“Tingsrätten” i Pune

Nya vattentornet i Pune

Jag kan inte låta bli att pyssla lite när jag ändå skulle spendera 30-40 minuter på att bara åka till organisationen…

Dag nummer 2, 5/12

Vi möttes upp på kontoret som ligger på Sassoon General Hospitals-området för att sedan bege oss hem till en familj som står på tur att kanske bli adoptivfamilj. Hembesöket tog ca 3 timmar och bestod av en lååång rad frågor som mer eller mindre skulle besvara om föräldrarna är lämpliga att adoptera. Dessvärre så var mestadelen av frågorna på marathi och inte engelska. Men jag förstod ungefär 3 % av orden och totalt 30% av sammanhangen, så jag var inte helt lost in translation ändå! Jag hade dessutom läst frågorna tidigare så jag hade ett hum om vad som skulle besvaras.

Efter hembesöket så blev jag överraskad av att de båda socialarbetarna som jag följt under två dagar bjöd med mig hem. Out of the blue så frågade den ena om jag ville följa med och vips så var jag på väg hem till en indisk socialarbetare för lite kvällsmat. Superhärligt med spontaniteten. Jag fick äta poo-hah (det stavas annorlunda men jag vet ej hur det ska vara, bara hur det ska uttalas) och dricka ett mycket gott chai! Vi pratade om likheter och skillnader mellan svensk och indisk utbildning inom socialt arbete, men även om hur det skiljer sig i hemmets möblering, om indiska gudar och religioner som har en given plats i många indiers hem i egna små tempel (“hemma-tempel”) och så hann vi prata om äktenskap också. I Indien så bär det gifta paret inte ringar på vänsterfingret utan de har ett halssmycke med svarta stenar i och för Preeyankas del så fanns där även två små klockliknande smycken på halskedjan som symboliserade det äkta paret. En del gifta kvinnor bär silverringar på tån bredvid stortån också, som en symbol för äktenskapet.

Det tog mig väldigt lång tid att åka hem och det kostade ca 300 rupies att åka hem men vilken härlig, spontan och lärorik dag det blev!

En fantastisk vy i Pune

Första gången jag fick en riktig fika: te och sockerkaka med kardemumma! Sedan så klart ett kryddigt snacks till detta (som för övrigt var det godaste jag ätit!!! Pune är kända i Indien för att tillverka dessa tydligen, hihi!).

På vägen hem. Byggnader hålls uppe av pinnar i princip. Ett exempel på byggnadsställningar av pinnar.

Marknadsplats!

30/11

Sista dagen på Chaitanya, och sista dagen novembermånad! Tiden går verkligen megafort, jag hinner knappt fatta det själv.

Den här sista dagen blev den mest spännande dagen tycker nog jag. För vi fick nämligen åka på studiebesök till Indiens, nej hela Asiens största mentalsjukhus! Hur häftigt är inte det liksom att få tillträde till?! Jag var väldigt nyfiken men samtidigt väldigt respektfull, det är ju trots allt människor som det handlar om. Innan vi gick på rundvandring så blev jag utvald att överlämna en present till föreståndaren över sjukhuset. Och här i Indien är det en viktig del att ha med sig presenter, att både dela ut och tacka för presenten offentligt samt att det ska fotograferas. Mååånga bilder blir det alltså!

Så, mentalsjukhuset Yerwada har 17 avdelningar och har plats för 2500 patienter. Yerwada är statligt ägt, till skillnad från Chaitanya. Kvinnoavdelningen är avskild från mansavdelningen. Området är på 83 hektar, så det är gigantiskt! Vi promenerade runt och fick titta in i ex köket och en workshop/daglig verksamhet och den promenaden tog ju ca 7-8 minuter. På området finns typ allt, dagliga verksamheter så som gymnastik och yogasal, snickeri av möbler som gått sönder på Yerwada, sömnad av patienternas egna kläder, kök, matsal, vårdcentral, sovbaracker, inskrivningsmottagning, akutmottagning, etc etc. Heeelt fantastiskt att ha fått se allt detta kan jag bara säga!

Vi passerade även en avdelning som var inmurad av mycket höga murar, där inne var avd. för de kriminella patienterna. De kan nämligen komma till Yerwada med ett domstolsbeslut och då stannar de vanligen ca 4 månader med intensiv terapi för att sedan bli skickade tillbaka till fängelse. Dock är det inte så vanligt för de rättspsykiatriska patienterna att de är friskförklarade efter bara 4 månader utan de stannar längre.

En annan avdelning vi kort fick in på var psykosavdelningen. Också intressant! De flesta sätt utanför husen på innergården och tittade på oss. Några vankade av och an, någon började skrika men mest var det lugnt. När vi skulle gå började några patienter skandera nånting på hindi men vi fick aldrig veta vad.

När patienterna anländer är de under en obligatorisk 30 dagars observation på Yerwada. Detta för att skilja på de medicinska och de psykiatriska patienterna. Som de förklarade på Chaitanya så kan patienter misstas för olika saker på grund av andra sjukdomstillstånd. Det är inte alla personer med sjukdomar som har detta på ett så kallad disability card som de själva ska ansöka om. Kortet är i princip en förklaring från staten att du har en sjukdom och vad för slags tillstånd/symptom som kan uppkomma och skapa situationer.

De medicinerar patienterna här och det kostar 20 rupies att få ut sin första dos medicin, sedan år det gratis.

När vi gick in på kvinnoavdelningen berättade personalen för oss att det är vanligt att om en kvinna blir psykiskt sjuk och inlagd så dumpas de mer eller mindre på mentalsjukhusen och mannen gifter om sig och har vidare med sitt liv utan henne. Men om en man blir inlagd är det vanligaste att frun stannar kvar i relationen, besöker honom ibland kanske men hon gifter inte om sig. Mentaliteten skiljer sig avsevärt omkring män och kvinnor här. En psykiskt sjuk kvinna, berättade de, är inget värd längre då hon varken kommer vara en bra hustru eller moder och anses därmed inte ha någon funktion i familjen. En ganska så fruktansvärd sanning för många med andra ord.

Något annat som jag blev berörd av också var när vi var inne i ett hus för workshops för kvinnorna och personalen berättade om deras arbete så tittade jag ut genom fönstret. Synen jag såg var så komplex! Jag kunde naturligtvis inte fotografera där inne eller patienterna, men bilden var denna: karga husväggar längs med en stenig promenadgång med torftigt gräs växandes längs med kanterna. Några träd som gav skugga längs med gången. Två kvinnor går sakta och stapplande på gången, båda utan skor. Den ena har bara en patientsärk på sig så benen bara. Men de går där tätt tillsammans och håller varandra i handen! Det fanns liksom kärlek och närhet att finna på detta ändå ganska allvarliga ställe. Jag blev tagen av den insikten.

­

Här kommer nu bilder från hela besöket:

En chapati-maskin! <3 Vi fick smaka färsk chapati på plats och det var den godaste chapati jag någonsin ätit!!!
Läs resten av detta inlägg»

29/11

Dagen började på det andra stället, som tack och lov låg mycket närmare mitt boende så jag kunde gå dit istället för att åka med en rickshaw. Dock kostar ju skjuts med rickshaw extremt lite, mellan 5-20 kr beroende hur långt en ska åka. Men det är ingen bekväm resa då det finns en miljon hål i gatan och noll stötdämpning i fordonet, haha! Det är våfflor charmigt på sitt sätt dock, jag gillar det bättre än att åka über (eller heter det uber?).

Återigen innehöll dagen integration med brukarna. Vi var ju i deras hem och hade föreläsning faktiskt. Vad som chockade mig mest var nog att personell som jobbar på residenset även bor där själva. De får lägenhet och jobb på samma ställe och deras familj och barn kan även få bo där. Föreståndarinnan förklarar det som att hennes personal har ett kall i livet, vilket driver dem till att viga sitt liv åt patienterna. Hon berättade att det var så i hennes fall och nu har hon öppnat 3 boenden inom Chaitanya och driver dem. Men hon började som personal och bodde med patienterna, hennes barn har växt upp där också.

Jag som ser det på ett mer västerländskt sätt anser nog att skillnaden blir för personalen att deras liv smälter samman med arbetet väldigt mycket. Fördelarna är ju att om en kommer från fattiga förhållanden så är det en stor fördel att få tillgång till boende ihop med arbetet.

Vi fick tips från kuratorer och mentorer där, att om vi i framtiden ska ha samtal så bör vi prata i grupp med familj/släkt/övriga anhöriga caregivers för att ge alla samma kunskap och hjälpa dem till förståelse tillsammans.

På eftermiddan fick vi föreläsning om media och mental hälsa. Lärdomar i korthet:

•  Sociala media är beroendeframkallande, att få likes kan liknas vid att ta droger iom endorfinkickarna
• Instagram är den farligaste sociala median
• Att ständigt bli bekräftad kan leda till ett missbruk
• FOMO = fear of missing out
• Vad vi än gör i samhället så förväntar vi oss att få någon tillbaka och det där vi oftast också! Men sociala media fungerar inte så, där får vi sällan någonting tillbaks, inga likes eller gensvar, inga följare osv. Detta är anledning till att somliga inte använder sociala media – ser ingen vinning i det

Dörrarna ser lite annorlunda ut i Indien också. Det går att bli både innelåst och utelåst.

Och jag kommer verkligen inte över faktumet att det går kor lösa på gatorna. Vissa går med sina ägare, andra strövar bara fritt. Som denna tjuren som strosade rakt in i trafiken och dessutom emot trafiken! Det är så annorlunda att se detta fenomen, och roligt! Jag fick sällskap av denna helighet nästan hela vägen hem från Chaitanya.

☀☀☀

28/11

Dag två på Chaitanya började med en interaktiv session med brukarna samt viss personal. Vi skulle tillsammans måla och sedan förklara för gruppen vad vi hade målat och vad det stod för. Alla utgick från ett träd, ett kalt träd.

Jag hamnade i grupp med 6 patienter så det blev mycket intressant bara på grund av detta. Vissa var mer klara än andra. Vi målade The Ideal Tree och somliga ansåg att det stod för den egna utvecklingen under behandling, andra att det stod för vad hela Indien står för, medan någon ville måla eld över hela trädet och någon annan ville måla mango och bananer på samma träd men ville inte tillkänna ge trädet som ett fantasiträd då. Så det blev väldigt rörigt men väldigt roligt! Vid ett tillfälle fick jag en utskällning av en patient, för att jag målade för fult. Men annars gick allting bra, hahaha!

På eftermiddan fixk vi lyssna på föreläsning om missbruk och mental hälsa. Lärdomar i korthet jag tog med mig därifrån:

• Addiction is a lifestyle
• Missbruk är inte ett moraliskt problem, missbrukaren har kvar sin moraliska kompass
• Det ständiga jagandet efter lycka, på olika sätt
• Att vara beroende av att må bra
• Det tar 2 år att komma tillbaka, kämpa för att hitta en likvärdig lyckokälla och använda den istället regelbundet. Ex. föreläsaren gav var: träning, sex, mat, krama mamma etc.
• KASAM är viktigt här
• Det är olagligt i Indien att begå suicid samt hjälpa någon till suicid. Så om någon misslyckas med detta blir denna bestraffad och kan få fängelse upp till 2 år (!).

Vi avslutafe dagen med att besöka en av de andra byggnaderna som är del av samma klinik. För att ta oss dit fick vi åka i en gammal ambulans! Det tyckte jag var väldigt roligt.

Hej kompisar!

Nu har det hunnit gå en hel vecka sedan förra inlägget. Detta beror på att jag varit på ett och samma ställe en fler dagar.

27/11 -17

Det har varit väldigt intressant då jag har fått vara tillsammans med den del av gruppen svenska studenter och varit besökare på Chaitanya mental healthcare centre, vilket är en privat klinik med boenderesidenser för psykiskt sjuka. De har 3 byggnader uppdelade över stan (Pune) och har över 100 boende patienter där. De jobbar med aspekterna bio-psycho-social, vilket bio då är den medicinska biten, psycho den terapeutiska biten med psykologsamtal osv samt social är att försöka ta patienten tillbaka till sitt sociala liv med skola, jobb, familj, kyrka osv.

Olika former av terapi de erbjuder och utför är:

Individ-, familj-, group and art-, beteende-, relaxation-, community-, counseling-,medicinering-, movement-, samt yoga och meditationsterapi.

De berättar att de anser det viktigt att hantera panikattacker (särskild då patienterna ofta är labila här) och att en sådan går över på 20-25 minuter, att medicinera en sådan ger bieffekter upptill 48 timmar senare. De försöker snabbt skilja på om det är en medicinsk eller psykiatrisk patient. Ibland kan det vara svårt att skilja mellan ex. en panikattack och ett epilepsianfall, demensförvirring eller diabetes sockerlåg, Parkinsons skakningar eller symptom av missbruk. Dock tar de in demenspatienter här också.

De berättar att de utför elchocksterapi men inte särskilt ofta och inte på alla patienter. De patientens som får etc har oftast diagnosen bipolär sjukdom berättar personalen.

Jag förstår det som att det är ofta så att patienterna saknat motivationen på egen hand och därför är personalen restriktiv med medicinering för att viss medicin kan dra ner motivationsnivån ännu mer, ex. med dåsighet.

Jag får gång på gång höra här i Indien att de är ett familjebaserat land och kulturellt är det samma sak. Utan familjen är en ingenting. Så det blir viktigt att ha ett holistiskt och systemteoretiskt tänk här. För att en familjemedlem ska kunna behandlas måste familjemedlemmar eller andra nära anhöriga också involveras i processen genom att få kunskap och förståelse för vad sjukdomen handlar om. Eftersom det många i Indien är lågutbildade eller helt outbildade kan deras uppfattning av psykisk sjukdom vara ex. att personen blivit förhäxad snarare än att de har en episod. Inskrivning på faciliteten kan ske som ett familjebeslut och patienten behöver inte vara medgivande i så fall utan det är familjens del i det hela. Ett exempel från verkligheten som jag fastnade för: en patient hade blivit inskriven mot sin vilja men hade en manlig familjemedlem som skrev sms varje dag och frågade om patienten hade tagit sin medicin – i över ett år! En sådan hängivenhet gör att patienten känner sig viktig och sedd trots att hen inte bor med familjen. Mycket vackert tyckte jag!

Jag blev väldigt förvånad över hur öppet en annan patient föreläste för oss om hur han har arbetat med sin schizofreni. Han har tagit rösterna han hör till sig och bejakar nu rösterna genom att kalla den för vänner och de stöttar honom när han är ledsen/lämnad/ensam. Rösterna blir mer som en väg in ens spirituella inre jag.

Just det… Det har hänt nu. Squat-toan. Sitta-på-huk-toaletten. Det var oundvikligt, jag vet. Men det är ju så konstigt! Och sällan har de toapapper, som för övrigt aldrig får spolas ner i toaletten utan slängs separat i en sopkorg.

Hej kompisar!

Idag har jag haft handledning med Lakshmi som är min handledare här i Indien ju. Hon är helt fantastisk, både kunnig och empatisk. Vi hade ett gott snack om allt mellan himmel och jord. Vi hamnade bland annat i samtal om skillnader mellan Sverige och Indien, kulturellt framför allt. Då vi som besökare på klinker inom psykiatrin fick gå in till patienterna och prata med dem, till och med när de låg nerbäddade i sin säng. För mig kändes det ovant och som att jag trängde mig på. Men Lakshmi förklarade ett generellt tänk som folk har i Indien, och det är att en vet aldrig var helandet för kropp och själ kommer ifrån. Det är av respekt som någon hälsar på en annan på sjukhuset i Indien, medan i Sverige är det snarare av respekt (för integriteten) som en inte hälsar på någon på sjukhuset.

Intressant tanke tyckte jag.