Socionomstudenter utomlands

läs och låt dig inspireras

Jo då, studiebesök har vi också gjort!

2015-10-31

Sakhi
Vi har också hunnit med en del studiebesök. Vi har bland annat varit på en feministisk NGO, Sakhi, som arbetar för jämställdhet mellan könen. Det var ascoolt, dom har lyckats få in kvinnor i de lokala byråden så att de representerar 50% av medlemmarna. De ger kurser och hjälp till alla kvinnor som går med för att de ska lära sig det administrativa men även för att våga stå upp för sin rätt att uttrycka sig och boosta deras självförtroende. Kurserna var ett resultat av att männen i början sa ”Vad var det vi sa, kvinnor kan ingenting om sånt här”. Jag blev mäkta förvånad att de kommit längre än vad vi i Sverige har i det avseendet. Sen kvarstår såklart andra jämställdhetsproblem, så som kvinnans roll i hemmet eller samhällsstatus överlag. Men intressant jobb som Sakhi också gjorde var att de startat kurser även för män i hur de ska hantera situationen när deras fruar börjar arbeta. Kul att se att det även läggs fokus på männen när det gäller feministiska frågor, det är ju trots allt generellt männen som skapar problematiken.

IMG_4735

IMG_4723

IMG_4730

IMG_4728

Don Bosco (Child Line)
Ett annat besök vi gjort var på ytterligare en NGO som kallas Child Line. Efter det besöket insåg vi att det jobbet de gör är i princip det som socialtjänsten hemma gör. De har en jourlinje man kan ringa om ett barn behöver hjälp, anordnar ett akuthem för barn som far illa och arrangerar barnhem eller fosterhem för de barn som inte kan flytta tillbaka hem. De barn som inte kommer till deras hem men som är anmälda över jourlinjen anordnas de interventioner som krävs för att barnet ska få det bra. De har också dygnet runt personal på tågstationer för att fånga upp ensamma barn som kommer med tågen, för att de inte ska hamna på Trivandrums gator. Detta var väldigt intressant då jag noterat att jag faktiskt inte sett ett enda gatubarn sedan jag kom hit. Mycket tack vare denna organisation som fångar upp. Notera är att detta inte är allmänt känt i Indien, tvärt om finns det mycket fattigdom och barn som lever på gatorna, dock inte alls i samma utsträckning här i Kerala som är den rikare staten.

IMG_5011

IMG_5010

IMG_5008

 

Anjanam Q.S.S.S Children´s Home
Vi har också besökt ett barnhem med flickor som framförallt blivit sexuellt utnyttjade, men även annan problematik förekom. Det var en unik upplevelse. Vi fick se fantastiska uppträdanden i dans och sång, vi fick själv uppträda och sedan dansa tillsammans med dem! Det var härligt. Det märktes att de inte så ofta får besök, då de var väldigt engagerade i oss och frågade oss tusen saker, vi fick till och med skriva autografer vilket kändes konstigtoch problematiskt. Det är svårt när en inser att de faktiskt ser oss som något finare och bättre, om det nu var så de kände, för mig kändes det i alla fall som om vi var störst, bäst och vackrast, de behandlade oss som kändisar liksom… De hade svårt att låta oss gå, men efter att de visat oss runt tre-fyra gånger behövde vi åka hem. Vi blev glatt avvinkade vid grinden. Flickor placeras här av staten, Child Welfare Comittée. Tanken är att de ska göras individuella planer för varje enskilt barn om vilka interventioner som är bäst lämpade. Vissa flyttar tillbaka hem igen och vissa adopteras eller placeras i fosterhem.

IMG_5332

IMG_5348

IMG_5379

Kanthari
Vi var också en bit utanför Trivandrum på en organisation som heter Kanthari. Kanthari erbjuder vägledning i socialt entreprenörskap för personer från hel världen, det verkar superspännande! Om en har en idé inom socialt arbete som en vill starta upp så kan en söka till Kantharis kurs. Den är på sju månader och då får en all möjlig kunskap som är nödvändig, projektstart, ledarskap, ekonomi, administration osv. När kursen är klar åker en hem och börjar sitt projekt och får då handledning de sex första månaderna. Under tiden en är här gör en också ett sjuveckors projekt med de andra ”studenterna”. De som var där nu hade gjort en kampanj för universitetsstudenter om att slopa plastpåsar och börja använda tygkassar. En annan grupp hade startat en eco-farming i Kantharis trädgård. Det var många härliga människor och stämningen var fantastisk! Kunde inte bli annat än sugen på att komma tillbaka och spendera sju månader där. Här är hemsidan om du som läser känner dig peppad: http://www.kanthari.org

IMG_5141

IMG_5153

IMG_5145

IMG_5152

 

Besök på barnens skola:
Vi har också varit på barnens skola som ligger en liten bit utanför city, nära där de bor. Det var verkligen intressant. Vi fick först sitta och prata en stund med rektorn på skolan, han var mycket trevlig. Han berättade lite om skolan och hur de arbetar. Vi som socionomstudenter var såklart mest intresserad av annat än vad han berättade, så som om barnen blir slagna i skolan, om de har någon kurator och hur de ger stöd till elever med extra behov. Vi fick ganska enkla svar på dessa frågor. Kurator har de inte, men det kommer en terapeut två gånger om året och om det är någon med psykiska problem så hjälper skolan till att kontakta läkare. Elever med särskilda behov har de inga så något stöd för det behövs inte, och nej här slår de inte barnen. Eller i vissa undantagsfall, om det är någon alvarligt så kan ”punishment” vara nödvändigt. Svaren är ju intressanta ur svenska öron. Hur kan en skola på några hundra elever inte ha en enda elev som behöver extra stöd? Och om de inte har identifierat en enda elev med särskilda behov, hur ska de då kunna se om ett barn har psykiska svårigheter? Och varför finns det bambupinnar på varje lärares skrivbord (som barnen berättat använts för att slå med) när de inte slår sina elever? Angående barnagan är vi väl medvetna om att det förekommer och det känns problematiskt att rektorn inte kunde svara ärligt på frågan. Uppenbart var att han var medveten om att det faktiskt sker dagligen. Jag förstår, eller tror, att anledningen är att han inte ”vågar” vara ärlig inför oss ”västerlänningar” och framförallt svenskar. Det är inte så konstigt då den ”västerländska” uppfattningen är stark och har mycket makt. Det lite konstigt eftersom 80% (källa: FN) av världens barn utsätts för våld, vilket borde skildra att även majoriteten av världens vuxna tycker att det är okej. Ja… denna diskussion om barnaga är komplex och om jag får tid kommer jag diskutera det vidare i ett annat blogginlägg.

Det var ett intressant besök och kul att få se miljöerna och hur lektionerna går till. Dock fick vi höra av ett av barnen på Chilla att efter vi gått hade barnen i en av klasserna blivit slagna för att de inte hade kunnat koncentrera sig när vi var där… L Så såhär i efterhand hade det kanske varit bättre om vi inte hade kommit dit.

IMG_5702

IMG_5705

IMG_5709

IMG_5715

IMG_5719

 

Äntligen lite vardag

2015-10-19

Då var det dags igen för ett inlägg! Vårt arbete med mentorskapsprogammet går framåt! Fatema har finslipat på behovsmmanställning för barnen och vi har tillsammans med styrelsen knåpat ihop en struktur för hur programmet ska se ut. Förväntningar, syfte och de överliggande målen med programmet, delmål, krav och önskemål för hur mentorerna ska arbeta och vad för egenskaper som önskas hos dem. Möten med styrelsen har vi också haft för att då inputs och deras åsikter och idéer. Trots framskjutna och inställda möten har vi kommit en bit på väg! Det planeras även en utbildning för de blivande mentorerna tillsammans med Loyla collage of social work. Det är spännande och roligt att få vara med att starta upp ett nytt projekt, det är så många delar en inte tänker på!

På sidan av detta har jag och Therése börjat ha små lektioner med barnen om barnkonventionen. Det är verkligen en utmaning, kommunikationen är ett stort hinder men vad vi förstår har de heller aldrig tidigare har hört talas om rättigheter eller barns rättigheter. Detta gör det ännu lite svårare då ett helt nytt koncept behöver introduceras. Men vi kämpar på, det känns viktigt! Hittills har de fått gå igenom rättigheterna med en liten kortlek vi gjort och valt ut dem som stämmer överens med deras liv. De har fått rita en rättighet och vi har gjort heta stolen med värderingsövningar. Till på onsdag planeras att värdera vad som barn är i behov av och vad en vill ha och vad skillnaden är, även lite fysiska lekar planeras =)

Det känns skönt att vi kommit igång ordentligt nu, det har tagit oss lite tid men det fick det vara värt, i vilket fall behövdes det! Nu äntligen börjar det kännas mer som vardag och all den första spänningen och ovissheten har lagt sig.

Nu i helgen har vi vart på äventyr med vår handledare. Vi har varit uppe i bergen och bott på en house boat i backwaters. Det har varit riktigt härligt, kul att få turista lite. Vi har sett teplantage, ett fint vattenfall, badat i en fors och vart på en orkidéodling. Vi fick även se de heliga korna på gatorna äntligen, i staden vi bor är det för modernt för att stöta på dem. Backwaters var också häftigt, härligt att ha en lyxig båt för sig själva och maten serverad.

Nu börjar en hektisk vecka med möten, planering av fortsatt arbete och plugg! Sen ska jag ta några dagar ledigt då min mamma kommer på besök, glassa på stranden och bara ta det lugnt!

Hej hopp!

IMG_5081IMG_4972 IMG_4979IMG_5294 IMG_5306IMG_5222IMG_5686IMG_5685IMG_5319IMG_5405IMG_5017IMG_5414IMG_5418IMG_5424IMG_5450IMG_5509IMG_5589IMG_5598 IMG_5622 IMG_5631IMG_5680

Vi ska till Indien!

2015-10-06

Hej!

Vi är tio personer från Linnéuniversitetet som ska åka ner till Himalaya i Indien för att ha vår praktik där under sju veckor nu i november och december. Vi är fem från Kalmar och fem från Växjö.

Vår praktik kommer gå ut på att hålla i workshops, både för kvinnogrupper och barngrupper. Vi kommer hålla i fyra olika workshops med inriktning på bland annat mänskliga rättigheter och kunskap om första hjälpen.

En kort presentation om vilka vi är följer nedan:

Mitt namn är Madeleine Ahlin, jag är snart 22 år och kommer från en liten stad i Sörmland som heter Trosa. Jag flyttade till Kalmar när jag var 19 år för att jag kom in på socionomutbildningen här. Just nu läser jag termin 5 och jag trivs bättre än vad jag trodde att jag skulle göra i Kalmar! På fritiden spelar jag fotboll i Trekantens IF damlag. Jag tycker även om att umgås med mina vänner och titta på serier. Att få denna möjlighet att åka till Indien är helt otrolig och det ska bli så himla kul, spännande, intressant och lärorikt att åka dit!

 

madde

 

Jag heter Ronja Ottosson och är 22 år. Jag är uppväxt i Karlshamn men bor nu i Växjö där jag pluggar till socionom. Som många andra tycker jag om att göra lite av det mesta, men framförallt att laga mat, rita, lyssna på musik, träna och äta chips i sängen. Jag är också ordförande i Ungdomsjouren Animo i Växjö. Animo är en ideell förening som finns till för att stötta ungdomar genom chatt, mail och telefon. Där har jag varit engagerad i snart två år!”

ronja

 

Mitt namn är Marit Eriksson jag är 24 år från det lilla samhället Vissefjärda i södra Småland. Jag bor i Växjö med sambo och katt sedan två år tillbaka då flyttlasset gick pga. studier på socionomprogrammet. Jag har under studietiden varit aktiv i två ideella föreningar på campus där jag tillsammans med styrelserna ordnat aktiviteter, sittningar och varit delaktig i drivandet av Sivans studentpub. Jag har nu klivit av styrelsearbetet för att kunna fokusera på skolan och göra praktikresan till Indien möjlig. Jag valde Indien för att jag alltid har tyckt att landet är inspirerande och så långt ifrån Sverige rent kulturellt som möjligt. När det blev klart att Indien var ett alternativ för utlandspraktik var det ett solklart val som jag inte har ångrat en sekund sedan dess.

marit

 

Hej! Victoria heter jag, går precis som resten av gänget på Socionomprogrammet, andra året. Studerar i Växjö, men är ursprungligen från Borås. Min fritid spenderar jag med min stora familj, mina vänner och min pojkvän/sambo. Extraarbetar gör jag inom restaurangbranschen. Förutom att jag är hemskt intresserad av människor, psykiskt välmående och samhället i stort så älskar jag träning i olika former, boxning, att sitta och fika i all evighet, djur, heminredning och fotografering.

vickan

 

Hej! Mandus Liljegren heter jag, är 23 jordsnurr och kommer ursprungligen från Olofström i Blekinge. Jag bor sedan två år tillbaka i Växjö och studerar på socionomprogrammet, vilket jag trivs riktigt fint med! På fritiden engagerar jag mig i studentföreningen S.MI.SK., hänger med fina vänner, försöker träna ibland, och kollar gärna på en trevlig film eller serie. Jag ser mig själv som en öppen person som försöker se saker ur flera perspektiv. Ingenting är hugget i sten, liksom. Det lät ju lagom flummigt utan ett sammanhang. Följ bloggen så kanske det dyker upp vad jag menar!

Anledningen till att jag vill åka till Indien är ganska okomplicerad. Redan i första terminen då jag först fick höra att det var ett alternativ att åka utomlands så bestämde jag mig för att det var något jag ville göra. Once in a lifetime, liksom. Att det blev just Indien beror mest på att jag har några kompisar på programmet som åkt på just den här resan, och det låter häftigt som attsingen. Så Indien, here I come! 🙂

mandus

 

Mitt namn är Lina Strömberg och är 22 år. Jag kommer ifrån Göteborg men flyttade till Kalmar när jag började studera socionomprogrammet. Jag är på mitt tredje år och trivs jättebra! På fritiden dansar jag, umgås med vänner, är aktiv i studentlivet och sitter som Kassör i vår studentförening. Det ska bli riktigt roligt att få åka till Indien, det är en fantastisk möjlighet och det ska bli väldigt spännande och lärorikt.

lina

 

Mitt namn är Zara Andersson. Jag är 21 år gammal och bor i Kalmar. Jag kommer från början från ett litet samhälle i Hultsfreds kommun som heter Mörlunda. Jag pluggar femte terminen på socionomprogrammet i Kalmar. Jag tycker om att kolla på serier, hänga med kompisar och dricka lite vin ibland på helgerna. Jag drömmer om att få upptäcka världens alla hörn och därför känns det superkul och spännande att få göra en del av min praktik i Indien.

zara

Hej!

Jag heter Josefine Karlsson och är 22 år. Jag är ursprungligen från Karlskrona men flyttade till Kalmar för att börja plugga på socionomprogrammet. Jag valde att börja studera till socionom för att möta människor och hjälpa de som har det svårt. Mitt stora intresse är att resa och se nya platser vilket är en av anledningarna till att jag ville praktisera en del av terminen utomlands. När jag inte går i skolan jobbar jag extra på en bensinmack utanför Karlskrona. Annars gillar jag att lyssna på musik, träffa kompisar och familjen och träna.

josefine

 

Jag heter Lovisa Gustavsson, är 28 år gammal och kommer från Helsingborg. Jag flyttade till Kalmar hösten 2013 för att läsa socionomprogrammet på Linnéuniversitetet. Det som i grunden gjorde att jag valde socionomprogrammet är för att ha en stabil grund att stå på för att senare kunna läsa en master i sexologi. Att engagera mig i studentföreningen P6 var ett givet val för mig. Det är en förening som ligger under studenthälsan på linneuniversitetet där vi är en grupp studenter som informerar andra studenter om sexuell hälsa och säkrare sex. Vi ordnar bl.a. föreläsningar, får möjlighet att utbilda oss inom området, informerar om STI och delar ut kondomer. När jag inte pluggar jobbar jag extra på sportbaren Stars n Stripes i Kalmar men även på ett motivations- och behandlingshem för missbrukare precis utanför stan som jag trivs väldigt bra med. Förutom det tycket jag om att yoga, dansa och promenera längs havet.

lovisa

 

Mitt namn är Victoria Ljunggren, jag är 21 år och kommer från Växjö. Det är också i Växjö som jag nu studerar till socionom och är just nu inne på termin fem. Jag tycker om att göra lite av varje på min fritid men träning är något jag ägnar mycket tid åt. Jag har varit engagerad inom Växjö badmintonklubb, men tränar också annat. Jag jobbar extra på Coop så mycket som det går. Att få åka till Indien under sju veckor är en otrolig möjlighet och jag ser mycket fram emot det!

IMG_2283

 

Progress

Hej hå!

Nu har det gått nästan två och en halv vecka till sedan förra inlägget. Dagarna rullar på utan att jag märker det. Samtalen med barnen är avklarade, fyra per barn och fyra gruppsessions. Det har varit intressant att följa. Vi har pratat om känslor, familj, identitet & framtid. En av de stora utmaningarna är kommunikationen, att få barnen att förstå syftet med samtalen. Så vi har fått öva på att improvisera och vara kreativa för att komma på kommunikationsmedel som når fram.

Vi har även kommit en bit på väg med ”the mentorship program”. Två styrelsemöten är avklarade, var av det ena ägnades åt en SWOT-analys, och det tredje inbokat till denna vecka. Styrelsen för organisationen ser positivt på projektet och har gett klartecken för oss att köra. Nästa jobb blir att lägga upp strukturen för hur mentorskapet ska se ut och att skapa (eller hitta nånstans) en utbildning för de blivande mentorerna. Så mycket som möjligt försöker vi göra tillsammans med de ansvariga inom organisationen för att förankra projektet och skapa det utifrån deras önskemål och förutsättningar. Det är ju trots allt dem som vet mest om vad som funkar här och det är dem som ska driva detta vidare när vi åker hem. Fatema har skrivit behovsbedömningar för barnen och diskuterat dessa med ansvarig (Anil) för Chilla för att kunna matcha barnen med mentorerna. Jag och Therése har sett till att barnen blivit involverade i projektet och haft en session där fokus var att förklara projektet och lyfta deras åsikter om mentorskap. Det var roligt och en utmaning. Som sagt är det svårt med kommunikationen, men tillslut lyckades vi få dem att förstå och de var positiva till att få ha en ”vuxen kompis”. Många bra tankar dök upp hos dem, så som oro för att kompisen ska vara en ”bad friend” som röker och dricker. Vi förklarade att det var vi tillsammans med Fatema och Anil som valde ut mentorerna, ”good friends”, så att de inte behövde oroa sig för det.

Igår uppmärksammade vi Internationella Barndagen! Jag och Therése förberedde små rättighets-påsar till barnen innehållande några små godisbitar, en ballong och en lapp med barnkonventionens fyra grundprinciper. Efter detta lilla event insåg vi att barnen inte har någon koll på att de själva har rättigheter och aldrig hade hört talas om barnkonventionen. Så vi har hittat vårt nästa uppdrag, prata om deras egna rättigheter och undervisa om barnkonventionen. Det känns som ett viktigt jobb då en medvetenhet om detta stärker barnen och lär dem att stå upp för sig själva.

Förra veckan var vi vid havet med alla barn! Det var så härligt, vi badade heeeela dagen i värsta vågit vatten. Barnen var lyckliga, vi var mest stressade av att hålla kolla på sex små galningar. Varannan minut tittade vi runt oss och räknade, one, two, three, four, five, six. Men det var superhärligt! Vi somnade gott sen…

Jag laddar upp lite bilder från allt möjligt vad vi gjort, allt hinns inte med att skriva om.

Häj!

 

IMG_4915IMG_1327IMG_4837 IMG_4841IMG_4835CPM Polit Bureau member MA Baby posing for a group photo with the transgenders on the sidelines of the state level solidarity event with transgenders organised by Sangama in Thiruvananthapuram on WednesdayIMG_4764 IMG_4506IMG_4553 IMG_4561IMG_4592 IMG_4619IMG_4623IMG_4830 IMG_4642 IMG_4743

 

 

Första inlägget från Indien

2015-09-18

Hej!

Det här blir mitt första blogginlägg från höstens praktik. Jag heter Emma och spenderar min VFU i sydvästra Indien i en stad som heter Thiruvananthaparam som ligger i delstaten Kerala. Jag gör min praktik genom en svensk organisation som heter Socionomer Utan Gränser som samarbetar med många olika universitet i Sverige. Jag studerar på Socionomprogrammet i Kalmar och är här med en tjej från Örebro Universitet, Therése. På plats finns även Fatema, som är utsänd verksam socionom, också genom Socionomer Utan Gränser.

Eftersom det gått lite tid sen jag kom hit så blir det ett lite väl långt inlägg denna gång, ledsen för det. Läs om ni orkar =)

Vi är på en NGO (Non-government organization) som heter Anannia som bedriver ett barnhem för barn till prostituerade kvinnor. Hemmet heter Chilla, här bor det för tillfället sex barn men det finns plats för 20 stycken. På Chilla får barnen en trygg plats i livet med sovrum, mat, kläder och utbildning. Stort fokus ligger på barnens utbildning, vilken är otroligt viktig för barnens framtid. Chilla jobbar även för att stärka barnens självförtroende och självkänsla och för att de ska bli medvetna om deras rättigheter.

Jag och Therése har varit här i två och en halv vecka nu. Den första tiden har gått åt till att försöka anpassa oss till livet i Indien, för att lära känna barnen och få koll på organisationen. Vi har båda varit ivriga att komma igång med nåt typ av arbete, det är inte jättelätt kan jag säga då livet här är lite mañana, en är ju van vid struktur och högt tempo så det blir lite av en kulturkrock. Så första utmaningen är att försöka slappna av och vara flexibel, ta det som det kommer liksom. Vi får se hur lång tid det tar innan en vänjer sig vid det.

I vilket fall så har vi spenderat en del eftermiddagar och kvällar på Chilla för att lära känna barnen. Än så länge leker vi mest, läser läxor och kollar film. Barnen är mellan 7-12, deras engelska är knackig så vi kämpar på för att lyckas kommunicera. De är i alla fall ett gäng härliga ungar som verkar ganska lyckliga. Såklart har de alla problematiska bakgrunder det döljer sig förmodligen en del att jobba på inunder. Än så länge har vi inte kommit dem så nära att vi själva fått några djupare personlighetsbilder, däremot pratar vi och diskuterar mycket med Fatema som har lite mer kunskap, då hon varit här en månad längre.

Det har som sagt tagit en stund för oss att förstå vår plats i organisationen och vad våra uppgifter som studenter är. Vi har nu i alla fall lite mer koll på läget, mycket tack vare Fatema, som är väldigt hjälpsam. Det vi kommer syssla med under den närmaste tiden är att vara med henne i hennes arbete. Detta innebär att vi kommer observera och till slut även delta i samtal om personlighetsutveckling med barnen. På sidan av det kommer vi tillsammans utveckla ett ”mentorship program” med mål att barnen ska kunna ha en trygg (ung) vuxen utanför sin familj och Chilla, vilket är något som Fatema har sett ett behov av. Vi har denna vecka ägnat åt oss att skriva en teoretisk bakgrund och har närmast framför oss att göra en SWOT-analys. Syftet är att detta ska vara en långsiktig insats för barnen, som kan fortgå när vi åker hem. Därför är det viktigt för oss att lägga stort fokus på att förankra detta inom organisationen. För mig är det helt nytt att arbeta med organisation och projektutveckling, vilket gör att jag tycker detta är lite extra spännande.

På sidan av det här har vi hunnit med lite annat, bland annat besökt ”Collage of engineers” på en volontärträff med fokus på socialt arbete, deltagit i seminarium på ”Loyola collage of social sciences” om ”life skills” och varit på ett mycket intressant diskussionsforum där NGO’s (som arbetar med utsatta barn och ungdomar) samlats.

Såklart har vi också gjort massa icke skolrelaterade roliga saker så som shoppat, ätit massa god mat, varit på beachen, firat ONAM (ett mycket färgsprakande firande), kollat in lite street art o sånna saker. Vi svettas hela dagarna och blir ofta nyduschade i plötsliga monsunregnsskurar. Trivs! Tja!

IMG_3680IMG_3758 IMG_3655 IMG_3793 IMG_3869 IMG_4027 IMG_3977IMG_3829

IMG_3909

Dheisheh Camp dag 27

2015-05-09

Sista dagen på Laylac och i Dheisheh Camp. Vi vill med detta inlägg sammanfatta den allmänna stämningen som vi upplevt i lägret under vistelsen här. Vi har fått ta del av många intressanta möten och har aldrig slutat slås av hur politiskt medvetna alla är, även väldigt unga personer. Sättet att prata om politik skiljer sig markant från vad vi är vana vid. I Sverige är det knappast någon som är beredd att dö för sex timmars arbetsdag. Men för palestinierna handlar det om överlevnad, därför är allt politik. Folk är beredda att dö för det de tror på. Vi är ovana vid att höra folk prata om krig och våld på detta sätt. Vi har bland annat fått höra att ”ni har haft era krig och konflikter – nu är det vår tur att ta tillbaka vårt land”. Våldsamt motstånd mot den israeliska ockupationsmakten är inget någon här höjer på ögonbrynen åt. Till en början var förespråkandet av våld svårt för oss att förstå. Men vid närmare eftertanke så är detta kanske inte så konstigt. Här finns ingen fred. Här finns bara en pågående ockupation. Det är lätt för oss som västerlänningar att fördöma våldförespråkande. Men vad har de västerländska ”fredliga” och ”demokratiska” nationerna inte gjort historiskt för att betraktas som detta idag?

Före vår Palestinavistelse kunde vi endast styrka våra åsikter i frågan med källa feeling. Nu känner vi oss bättre rustade för att argumentera för våra åsikter. Efter att ha fått höra historier om hur den pågående ockupationen påverkar palestiniernas liv känner vi en stor ilska. Detta är något vi kommer ta med oss hem. Ett sak som vi alla kan göra för att bli mer medvetna och kritiskt tänkande är att fundera över de begrepp och definitioner vi använder oss av då vi pratar om den pågående ockupationen av Palestina. Ett exempel på detta är att fundera över på vilket sätt vi använder ordet ”konflikt”. Detta är ett vanligt ord som används för att beskriva situationen i Palestina och det som numera kallas Israel. Ordet konflikt indikerar att det är två ungefär jämnbördiga parter, vilket i detta fall är helt felaktigt. Det enda palestinierna har att försvara sig med mot den israeliska militära och kulturella ockupationen är stenar. Det som numera kallas Israel har inte bara det militära och ekonomiska övertaget utan även ett stort internationellt stöd. Detta trots att de konstant bryter mot de mänskliga rättigheterna, internationell humantär lag samt såväl militär som civil israelisk lagstiftning.

Engagemanget i det palestinska civilsamhället är stort och förundrande. Inte minst har vi märkt detta på Laylac. Vi har hört volontärer referera till Laylac som sitt första hem eftersom de spenderar i princip all sin vakna tid här. Vi har fått njuta av den gästvänliga kulturen och atmosfären här. Här delar folk på allt frikostligt och för en vän står dörren alltid öppen. Trots allvaret i situationen och de fruktansvärda berättelser som i princip alla palestinska flyktingar är bärare av, så har vi upplevt stämningen här som otroligt positiv. Å ena sidan är det ingen skillnad mellan människor här och människor hemma i Sverige. Här har vi ätit tillsammans, skrattat tillsammans, dansat tillsammans och druckit arrak tillsammans. Å andra sidan kretsar livet här mer kring kollektivet än, som i Sverige, kring individen. Här finns ett starkt kamratskap och en självklar benägenhet att ta hand om varandra.

/Malin och Emy

Ahmed, Hamza och Naba dansar dabke —> Video 2015-04-17 22 20 07

Dheisheh Camp dag 19

2015-05-04

Under vår vistelse här bor vi i Laylacs guesthouse. Guesthouset ligger i anslutning till organisationens kontor, möteslokaler och kök men ligger ändå avskilt. Det finns tre rum med fyra sovplatser i varje. Badrummet delas med de övriga som bor här. Det var till en början svårt att anpassa sig till den relativt låga standarden. Detta främst på grund av att det när vi kom hit var väldigt dåligt väder, det regnade mycket och var ganska kallt. Eftersom husen saknar isolering och uppvärmning frös vi konstant trots att vi hade våra tjockaste kläder och jackor på oss inomhus. Att duscha var till en början ett lotteri – vi hoppades på att det skulle finnas varmvatten varje gång. Den senaste veckan har vädret ändrats och det är nu runt 30 grader på dagarna. Detta gör att nätterna istället blir väldigt varma. Trots detta vande vi oss ganska snabbt och känner oss numera som hemma.

Matsituationen har minst sagt varit svår under vår vistelse här. Emy är vegan och det går knappast att säga att det finns ett överflöd av veganska alternativ i flyktinglägret. Vårt matintag under första veckan bestod till stor del av falafel och hummus. Det kommer nog dröja ett tag innan vi kommer kunna äta det igen. Vi har fått vara kreativa med det lilla som går att köpa i de små livsmedelsbutiker här och den köksutrustning som finns på Laylac. Vi har dock hittat en affär inne i Betlehem som säljer mandelmjölk. Vid denna upptäckt grät Emy av lycka.

/Malin och Emy

Foto 2015-04-12 17 19 05

Foto 2015-04-29 12 45 40

Foto 2015-04-11 14 17 27

Foto 2015-05-02 18 17 08

Foto 2015-04-24 15 23 08

Foto 2015-04-17 08 57 03

Dheisheh Camp dag 17

2015-05-03

Detta är några av sakerna vi gjort de senaste dagarna:

Besök i Aida Camp som ligger i Betlehem precis bredvid apartheidmuren. Flyktinglägret är 0,6 km² med 5000 invånare. Situationen i Aida Camp är betydligt mer ansträngd än i Dheisheh. Detta på grund av närheten till muren samt den regelbundna närvaron av israelisk militär. Ett tecken på hur allvarlig situationen är, är att barnen inte längre vågar gå till UNRWA-skolan då den ofta blir beskjuten av israelisk militär.

Besök hos socialarbetaren i flickskolan i Dheisheh Camp. Hon är den enda socialarbetaren på 1300 elever i åldrarna sex till femton år. Hon berättar att de arbetar i tvärprofessionella team där socialarbetare, psykologer, sjuksköterskor och läkare arbetar tillsammans för att lösa problem med barn som har mångfacetterad problematik. Hon berättar vidare att hon skulle vilja att de anställde en till socialarbetare men FN menar att det inte finns tillräckligt med pengar.

/Malin och Emy

DSC03959

Apartheidmuren utanför Aida Camp

Foto 2015-04-25 14 27 15

Skotthål i dörren till UNRWA-skolan

 

 

Foto 2015-04-25 14 27 19

Foto 2015-04-25 14 35 45

Dheisheh Camp dag 11

Vi hade bokat möte med UNRWA-representanten, Mr. Mustafa, för Dheisheh Camp för att få en inblick i deras arbete och få tillfälle att ställa frågor. Vi hade med oss Naba, en av volontärerna på Laylac, som tolkade åt oss. Vi fick en överblick av lägrets förändring över tid. Han berättade också om hur UNRWA arbetar i lägret i dagsläget. Deras arbete bygger på tre huvudområden: hälsa, utbildning och socialt arbete. Inom UNRWA:s hälsoområde ingår både medicinsk hälsa och milljön i lägret. Till exempel finns det 13 personer i lägret som enbart arbetar med renhållningsarbete. UNRWA erbjuder skolgång för alla upp till nioende klass, det vill säga tills barnen är 15 år gamla. Det sociala arbetet innebär bland annat att UNRWA försöker fånga upp de familjer som har det sämst ställt. Dessa familjer kan få en ekonomisk hjälp på 30-40 shekel/månad, vilket motsvarar ungefär 65-90 svenska kronor/månad. De kan även få gratis livsmedel som ris eller olja, samt få sanktionerad sjukvård. Under mötet blev det tydligt att UNRWA inte genomför något förebyggande arbete i lägret överhuvudtaget. Till exempel är situationen med den israeliska militärens våld mot flyktingarna i lägret välkänd. UNRWA gör ingenting åt detta problem utan rapporterar endast vidare då någon kommit till skada eller det uppstått en materiell skada. Efter mötet hade vi en lång diskussion med Naba om UNRWA:s och FN:s handlingsoförmåga. Bland de flyktingar i lägret som vi pratat med råder en stor misstro till FN då de anser att FN misslyckats med att förbättra den politiska situationen på något sätt. Detta är ytterligare ett exempel på FN:s verkningslöshet och maktlöshet i internationella konflikter.

/Malin och Emy

Dheisheh Camp dag 8

2015-05-02

Från en by i närheten av Dheisheh Camp finns en vandringsled genom ett landskap med historiska efterlämningar från romartiden. Vandringsleden tog oss till Battir, en palestinsk by med en speciell historia. Israeliska myndigheter vill bygga en mur som kommer att genom byn för att på detta sätt fortsätta utöka sin gräns. Skälet de åberopar är ”säkerhetsskäl” för att skydda den egna befolkningen från palestinierna. En annan anledning till att bygga muren är den järnväg som går genom byn och förbinder Jerusalem med bland annat Tel Aviv och Haifa. Av denna anledning är järnvägen givetvis av intresse för israelerna. Tvisten om muren har varit uppe i israelisk domstol där rätten dömde till palestiniernas fördel. Detta är ett unikt fall då det är första gången en israelisk domstol dömt till palestiniernas fördel. Bakgrunden till detta domslut är att landskapet kring Battir är upptaget på UNESCO:s världsarvslista då Battirs terrassodlingar och bevattningssystem är från 600-talet. Därav får inte israelerna bygga sin mur genom området då detta ska bevaras. Både terrassodlingarna och bevattningssystemet brukas än idag. Vandringsturen erbjöd en fantastisk naturupplevelse och det var häftigt att se hur invånarna i byn fortfarande brukade de gamla odlingsmarkerna.

/Malin och Emy

Foto 2015-04-19 16 06 47

Foto 2015-04-19 14 29 33

Foto 2015-04-19 15 43 02

Foto 2015-04-19 15 43 18