Archive for February, 2015

animal assisted therapy

Monday, February 9th, 2015

Efter flera tappra försök hittar jag äntligen fram till en stor plåtdörr. Bakom dörren sitter fyra barn, en psykolog och en animal assisted therapist, runt ett litet bord med blå duk.
Skjulet som vi befinner oss i är fullt av djur – fiskar, katter, fåglar och kaniner. Ut genom en annan plåtdörr möts jag av ankor, hönor och en delvis förlamad katt som stirrar på mig. Jag upptäcker också märkliga stenar på marken, jag är nära att trampa på dem, tills jag upptäcker att det är sköldpaddor!
Barnen runt bordet pratar om vad de skulle vilja äta i en sallad. Förslagen skiljer sig åt. Vissa vill ha vitkål, andra vill ha choklad och chips i. (more…)

Nätverksmetoder

Monday, February 9th, 2015

I veckan har jag träffat en svensk familjeterapeut som arbetar här i Israel. Hon arbetar som avdelningschef och familjeterapeut på ett stort familjecenter. Vid sidan av detta driver hon också en egen mottagning. På hennes avdelning utövas framför allt parterapi och familjeterapi. Det arbetar nio familjeterapeuter på avdelningen. Utöver denna avdelning finns även andra avdelningar bland annat inriktade mot barn och ungdomar. (more…)

Nya erfarenheter och en kreativ verksamhet

Monday, February 9th, 2015

Hej!

Jag är nu inne på min fjärde vecka av praktiserande och hittills har det varit bra på många sätt. Arbetet passar mig bra och varje dag har varit givande. Min mentor Kirsten har en stor del i denna känsla. Jag talade om för henne under vår handledningstid att jag tycker att hon är ett bra stöd och att jag lär mig nya saker varje dag. Tillbaka fick jag svaret: det är vi som ska vara glada, vi har ju fått grädden på moset. Jag blev rörd och smickrad av hennes ord och det är precis en sådan person hon är, positiv, empatisk och en glädjespridare. (more…)

Tredje veckan på Stand for Children

Thursday, February 5th, 2015

Nu är tredje veckan snart till ända och vi har drygt en månad kvar här i Nya Zeeland. Denna veckan började med förberedelser inför den nya intagningen av barn. För våran del betyder det att vi ska vara i skolan denna och nästa vecka. I skolverksamheten finns det tre klasser vilka är uppdelade baserat på tidigare kunskaper hos barnen, istället för ålder. Dessa klasser har var sitt klassrum med en ansvarig lärare i varje klass. I skolbyggnaden finns ett samlingsrum där barnen har en gemensam morgonsamling med Maori-sånger och morgonbön. Det finns även ett bibliotek för barnen, en reception, ett kontor för läraransvarig samt ett gemensamt personalrum. Väggarna pryds av motiverande texter och citat samt bilder som associeras med Maori-kulturen då många av barnen tillhör Maori.

Vi blev i måndags tilldelade varsin klass. Rebecca blev tilldelad barnen med lägst förkunskaper, Linda blev tilldelad barnen med medelmåttiga förkunskaper och Nohaddra blev tilldelad barnen med högre förkunskaper. Vi fick därefter assistera våra tilldelade lärare med deras förberedelser inför barnens ankomst. Vi fick bland annat göra i ordning barnens läroböcker, namnlappar och lära oss lite angående programmen på datorerna för att kunna hjälpa barnen vid behov. Medan vi assisterade lärarna så sammanfattade personalen på boendedelen barnens akter, vilka innehöll fakta om barnens bakgrunder, behov och individuella mål med vistelsen på Stand for Children. Dessa presenterades efter lunch i matsalen till all personal på Stand eftersom all personal ska kunna vara tillgängliga vid behov. Vi tyckte att det var väldigt givande att lyssna till och trots att vi inte visste vilka alla barn var så kunde vi få ett grepp om hur grupperna skulle se ut.

I tisdags hade vi en “teambuilding-dag” som gick ut på att främja teamwork inom personalgruppen. Vi blev indelade i olika grupper och fick olika typer av uppdrag som alla gick ut på att köra ut till potentiella utflyktsplatser för barnen för att på så sätt även kunna uppmärksamma eventuella risker på dessa platser. Dagens avslutades med en gemensam barbecue i Cornwall Park.

På ankomstdagen (onsdag) gjordes de sista förberedelserna under förmiddagen. Barnen kom på eftermiddagen och hälsades välkomna av all personal med en välkomstceremoni som är typisk Maori. Efter det fick de se sina whares och en rundtur på skolområdet. Idag var den första riktiga skoldagen för barnen, men det berättar vi mer om nästa vecka.

 

/Linda, Nohaddra och Rebecca

Peru vecka 3

Thursday, February 5th, 2015

Hej!

Vi har tagit en liten paus från praktiken och åkt till Macchu picchu för några dagars turistande, vilket var en upplevelse. Innan vi åkte hann vi med några besök på olika organisationer.

Vi besökte en läkare på ett hälsocenter som är statligt. Läkaren vi träffade var professor i medicin, specialist i offentlig hälsa och också assisterande doktor. Hon menar att hälsa beror på olika faktorer, vilket är ett nytt sätt att se på hälsa i Peru. Innan så undersöktes endast de biologiska faktorerna. Nu har man insett att även de sociala faktorerna spelar stor roll för hälsan. Läkaren nämner att fattigdom och bristen på kunskap är ett av Perus största problem. Detta beror på de sociala faktorerna. Den ekonomiska klyftan ökar alltmer, den ekonomiska tillväxten är bättre än någonsin i Peru, men samtidigt blir fler fattiga. Det spelar stor roll var man bor någonstans, i rural eller urban areas. Urban area är städer och rural är den som ligger utanför städerna, på landsbyggden. De som jobbar med hälsa vill helst jobba i de urbana områdena på grund av att det är bättre standard där. Bland annat är internet, logi, mat och så vidare mycket bättre där. Regeringen lägger budgeten för hälsa på 6-7 %, vilket är väldigt lite. Huvudproblemen läkaren nämner är miljö som är bland annat orent vatten, hälsa och att alla inte har tillgång till hälsoservice. Det beror dels på tillgängligheten och för att de flesta är fattiga och inte har råd. Man håller på att förändra detta så att alla ska ha tillgång till hälsa och inte behöva betala för detta. Ett annat problem är att gravida kvinnor inte går på sina kontroller, därför ligger nu ett stort fokus på att försöka rädda dessa kvinnors liv. Vanligtvis är det tonårsgraviditeter som är det största problemet. Tonåringarna blir gravida eftersom de inte får någon sexualundervisning i skolan. Svårigheten ligger i att sex är förbjudet enligt lag, och kyrkan är emot skydd vid samlag. Den enda information tonåringarna får om sex är via media. Därför blir också andelen aborter hög, vilket är ett socialt problem. Läkaren nämner att detta är ett mycket konservativt system. Läkarna har börjat gå ut i skolorna och informera om sex, men under restriktioner eftersom de lätt kan bli anklagade för att uppmuntra tonåringarna till sex enligt den katolska kyrkan. Överviktighet är också ett problem i landet. Läkaren berättar att detta beror på brist på kunskap hos föräldrarna och deras kultur. Idrott är till exempel inte prioriterat i skolorna.

Vi har även varit på ett kvinnocenter för våldsutsatta kvinnor med fokus på familjevåld som kan innefatta barn, syskon, tonåringar. På kvinnocentret finns olika professioner såsom advokat, psykolog, socialarbetare och personal som jobbar i förebyggande och informationsspridande syfte. Centret har funnits i 8 år på uppdrag av regeringen. Statistiken kring våldet är att 55% är psykiskt våld, 30% fysiskt och 15% sexuellt.

Om ett fall kommer till centret börjar man utreda om det är ett fall som centret kan hjälpa till med. Isåfall sker ett möte med psykolog och därefter sker ett möte med socialarbetaren för att se vilka risker som finns, samt vilka möjligheter det finns att hjälpa brukaren. Socialarbetaren nämner att det är viktigt att se till hela situationen och att alltid ha ögonen öppna, inget fall är det andra likt. Regeringen vill att alla de 5 som jobbar på centret ska arbeta tillsammans som ett team men detta nämner socialarbetaren är svårt att göra eftersom de ofta är ute på fältet och arbetar. De går ut i förebyggande syfte i skola, media och i samarbete med polisen. Att vara socialarbetare inom den här organisationen innebär mycket observation och det kräver att du är öppen som person. Detta för att de som kommer ska känna sig välkomna. Det är viktigt at ha en stark personlighet. Genom arbete får man erfarenhet vilket gör att socialarbetaren numera kan se vad det är för typ av våld som gäller genom att ställa några få frågor. Det gäller att ha ögon i ryggen, se allt, kunna hantera allt och vara social. Det är viktigt att ha en plan och alltid jobba ett steg framåt.

Personen som jobbar med ”admission” har i uppgift att identifiera om det är våld eller inte. Vissa som kommer vet inte om de har blivit utsatta för våld eller inte. Han kollar vilken nivå våldet är på, eller om det är våld överhuvudtaget. För att ta reda på om det är våld eller inte har han hjälp av ett dokument med frågor som socialarbetaren har utformat. Han noterar kvinnans historia så att hon slipper berätta den om och om igen. Det är viktigt för att offren ska känna sig trygga med att stanna kvar inom organisationen och ta emot den hjälp de erbjuds. Om det är våld skickar han vidare brukaren till socialarbetaren. Vi frågar han om det är svårt att ta beslut, då säger han nej eftersom de jobbar som ett team. De är tvungna att göra ett bra jobb snabbt, och då gör de det. Ett problem är det politiska intresset, organisationen får inte så mycket uppmärksamhet. Därför började de med promotion just för att sprida kunskap om hur viktigt detta är och för att förbättra arbetet. Socialarbetaren nämner att det är mycket pappersarbete, arbetet har en starttid men ingen sluttid. Det är ett stressigt jobb, och möte med många negativa människor. Därför anordnar psykologen på centret workshops för de anställda för deras välmående.

Vi upplevde att de som arbetade på centret var professionella, men att de var väldigt stressade och hade mycket att göra. Vi upplevde också att denna typ av arbete inte är prioriterat från statens sida. Det verkar som att personalen jobbade ur ett brukarperspektiv, då de tog hänsyn till alla aspekter som de utsatta kvinnorna kan befinna sig i.

Just nu befinner vi oss i colcadalen, som ligger uppe i bergen. Här ska vi besöka olika organisationer och bo hos familjer. Vi har besökt en organisation som hjälper utsatta barn och ungdomar. Vi fick träffa en advokat. De jobbar med relationen mellan föräldrar och barn, familjeproblem som till exempel kan vara barn som inte har föräldrar. Det är en verksamhet som styrs på uppdrag av regeringen. Det här är den första organisationen barnen har möjlighet att få hjälp ifrån. För att få hjälp av organisationen måste man själv vända sig till den, för att sedan skickas vidare till en annan organisation eller polis. Ibland jobbar de själva vidare med fallet. Regeringen gör kampanjer i förebyggande syfte och för att sprida information om att hjälp finns att få. De jobbar även med att barn inte ska börja jobba för tidigt. Man får inte börja jobba förrän man är 18 år men många barn jobbar i Peru. Detta är något vi själva ser dagligen.

Det är två stycken som jobbar inom organisationen. En advokat, psykolog. Advokaten upplever att det är mycket pappersarbete och uttryckte att det var synd att han måste sitta inne på kontoret hel dagarna. Han skulle hellre bege sig ut i verkligheten. Han säger att grunden till detta är pengaproblem. Här är ett problem var man ska placera de som behöver hjälp och vilka som kan ge hjälpen. Här är allt ett problem, jobb, pengar, hälsa och hur man ska kunna hjälpa till för det finns få resurser. Regeringen stöttar organisationen beroende på hur väl organisationen presenterar fallet. Därefter följer en lång process tills organisationen får pengar. Organisationen jobbar med 19 distrikt vilket är 30 000 invånare. Det verkar frustrerande att jobba där eftersom det finns så få resurser, det verkade på advokaten som att han skulle vilja göra så mycket mer men att han inte kan det. Vi kan tänka oss att det är svårt att vända sig till organisationen som brukare, när det finns så få resurser och att det är svårt att få hjälp. Då kanske det blir så att man drar sig för att söka hjälpen.

Vi har även besökt ett kvinnocenter som är en statlig verksamhet som arbetar mot våld inom familj och sexuellt våld. Det är gratis för alla som söker sig till organisationen. Anledningen till att kvinnocentret öppnade var att det dagligen kom nyheter om att kvinnor antingen blivit dödade eller slagna. 1998 beslutade regeringen att öppna centret för att förbättra situationen. Pengarna kommer från staten. Socialarbetare, psykolog och advokat jobbar här, men även personer som jobbar med promotion och prevention. De är 5 stycken på 20 distrikt. Förra året var det 110 fall som kom till organisationen vilket är ett lågt antal och man vet inte säkert varför. Det kan vara på grund av skam, tillgänglighet och kultur. Här accepterar kvinnorna att de blir utsatta för våld och att mannen har dominans. En annan anledning till att fler inte söker hjälpen kan vara att kvinnorna inte får jobb och blir därför kvar hos männen och även för att barnen ska ha det bra. De största skillnaderna mellan rural och urban är den geografiska skillnaden. Det finns inte samma tillgång till hjälp, då distansen är längre och det är inte lika lätt att ta sig till organisationen. En annan svårighet är språket då Ketchua är ett språk som används på landsbygden och de som arbetar på organisationen inte behärskar det. När vi frågar om hur socialarbetaren ser på framtiden ser hon negativt på den, regeringen jobbar på men det sker inga resultat. Problemet ligger i att när regeringen tar tag i problemen bildas en ny regering, vilket gör att de hela tiden börjar från noll. När vi jämför denna organisation med kvinnocentret i staden, märker vi att det verkar mycket lugnare här. De är inte lika stressade. De nämner att det är tråkigt att inte kunna komma ut på fältet och jobba. Som brukare kan vi tänka oss att det är svårt att vända sig till organisationen. Både på grund av tillgängligheten, men även skyddet för kvinnorna då de egentligen inte får något skydd utan går i ovisshet då det inte finns några hem för de. Detta verkade också vara frustrerande för de som jobbar inom organisationen.

Vi har också besökt ett center med förmåner för alla, som är statligt. De som arbetar här är en psykolog, 2 äldre-assistenter, en manager för centret och en lärare. De hjälper till med bland annat mat, medicin och boende. Det är inte så många som kommer hit på grund av att detta centret är det enda som finns i provinsen, och avstånden är långa. Det är 6 personer som bor på centret, runt 70 kommer och besöker centret och då äter dom frukost, lunch och kvällsmat. Det är gratis för alla att komma hit. Centret jobbar just nu för att få mer pengar för att förbättra situationen vad gäller utbyggnad och mat. De största problemen för organisationen är ekonomin och att regeringen byts ut ganska ofta. När en regering har bestämt hur ett system ska se ut, är det dags för nästa regering att ta över och då börjar allt om på noll. Detta märker vi är ett återkommande problem vid många organisationer. Vid besöket på centret fick vi möta vissa av de äldre när de skulle äta frukost. Vi reflekterade över att inga aktiviteter fanns, de äldre satt bara ner och gjorde ingenting. Vi hörde från en av de äldre att de blir uttråkade och att det också var en anledning till att inte fler kommer hit, för att de inte har någon aktivitet.

Vi har besökt en socialarbetare på ett socialkontor som är statligt. Deras jobb går ut på att jobba med alla invånare, och lösa de sociala problem som finns. Det kan gälla barn. vuxna, personer med funktionshinder osv. De som arbetar inom organisationen är psykolog, socialarbetare, lärare.

De största problemen är hälsa, ekonomi, utbildning och familjeproblem. Ett annat problem här är också att kultur och tradition är mycket viktigt. Denna del av provinsen har sitt ursprung i pre inka. De jobbar genom kampanjer, aktiviteter och olika program som regeringen har utformat för att sprida information om problemen och hur de kan förbättras. Socialarbetaren nämner att det är problem med regeringen, eftersom att den ofta byts ut och påbörjade uppdrag avbryts för att börja om på nytt med den nya regeringen. Socialarbetaren berättar att det är viktigt att dela sina kunskaper och erfarenheter både mellan länder men också mellan olika organisationer för att skapa ett bättre samarbete för att lösa de problem som finns i världen.

Nu har vi fyra dagar kvar här på landsbygden i Colca och ska bland annat bo i familjer som har bondgård för att se hur deras liv fungerar. Hälsningar från Sara & Lisen

Emergency Crisis Center

Tuesday, February 3rd, 2015

Tänk dig att du blivit sviken av din närmaste omgivning. Tänk dig att dina föräldrar inte haft råd att ge dig mat. Tänk dig att du blivit sexuellt utnyttjad, psykiskt, verbalt och fysiskt misshandlad. Tänk dig att din mamma varit hög hela din barndom. Tänk dig att du har bevittnat hur din pappa dödat din mamma. Tänk dig att du inte har tillit för någon. Tänk dig att du inte kan sova om nätterna. Tänk dig att du inte vet vad som väntar dig härnäst. Tänk dig att hela nationen har läst om ditt öde i sina morgontidningar.
Du är tre till tolv år gammal.
(more…)

Vecka två i Zambia

Monday, February 2nd, 2015

Vår andra vecka i Zambia har vi spenderat vår praktik på Circle of Hopes klinik, därför tänkte vi ge en lite mer detaljerad bild av organisationen i det här inlägget.

Circle of Hope startades 2005 för att försöka förhindra den stora spridningen av HIV som tog sin början på 90-talet. Detta ville de göra dels genom att öka kunskapen om HIV/AIDS som förebyggande arbete, men också genom att hjälpa dem som redan testat positivt för HIV. (more…)

Frankston High School and the wellbeing team

Monday, February 2nd, 2015

G´day mate!

Jag heter Lisa Farquhar och läser till socionom på Linnéuniversitetet i Växjö. För den verksamhetsförlagda utbildningen i termin 5 har vi socionomer privilegiet att göra vår praktik utomlands. (more…)