Socionomstudenter utomlands

Sista dagen på Laylac och i Dheisheh Camp. Vi vill med detta inlägg sammanfatta den allmänna stämningen som vi upplevt i lägret under vistelsen här. Vi har fått ta del av många intressanta möten och har aldrig slutat slås av hur politiskt medvetna alla är, även väldigt unga personer. Sättet att prata om politik skiljer sig markant från vad vi är vana vid. I Sverige är det knappast någon som är beredd att dö för sex timmars arbetsdag. Men för palestinierna handlar det om överlevnad, därför är allt politik. Folk är beredda att dö för det de tror på. Vi är ovana vid att höra folk prata om krig och våld på detta sätt. Vi har bland annat fått höra att ”ni har haft era krig och konflikter – nu är det vår tur att ta tillbaka vårt land”. Våldsamt motstånd mot den israeliska ockupationsmakten är inget någon här höjer på ögonbrynen åt. Till en början var förespråkandet av våld svårt för oss att förstå. Men vid närmare eftertanke så är detta kanske inte så konstigt. Här finns ingen fred. Här finns bara en pågående ockupation. Det är lätt för oss som västerlänningar att fördöma våldförespråkande. Men vad har de västerländska ”fredliga” och ”demokratiska” nationerna inte gjort historiskt för att betraktas som detta idag?

Före vår Palestinavistelse kunde vi endast styrka våra åsikter i frågan med källa feeling. Nu känner vi oss bättre rustade för att argumentera för våra åsikter. Efter att ha fått höra historier om hur den pågående ockupationen påverkar palestiniernas liv känner vi en stor ilska. Detta är något vi kommer ta med oss hem. Ett sak som vi alla kan göra för att bli mer medvetna och kritiskt tänkande är att fundera över de begrepp och definitioner vi använder oss av då vi pratar om den pågående ockupationen av Palestina. Ett exempel på detta är att fundera över på vilket sätt vi använder ordet ”konflikt”. Detta är ett vanligt ord som används för att beskriva situationen i Palestina och det som numera kallas Israel. Ordet konflikt indikerar att det är två ungefär jämnbördiga parter, vilket i detta fall är helt felaktigt. Det enda palestinierna har att försvara sig med mot den israeliska militära och kulturella ockupationen är stenar. Det som numera kallas Israel har inte bara det militära och ekonomiska övertaget utan även ett stort internationellt stöd. Detta trots att de konstant bryter mot de mänskliga rättigheterna, internationell humantär lag samt såväl militär som civil israelisk lagstiftning.

Engagemanget i det palestinska civilsamhället är stort och förundrande. Inte minst har vi märkt detta på Laylac. Vi har hört volontärer referera till Laylac som sitt första hem eftersom de spenderar i princip all sin vakna tid här. Vi har fått njuta av den gästvänliga kulturen och atmosfären här. Här delar folk på allt frikostligt och för en vän står dörren alltid öppen. Trots allvaret i situationen och de fruktansvärda berättelser som i princip alla palestinska flyktingar är bärare av, så har vi upplevt stämningen här som otroligt positiv. Å ena sidan är det ingen skillnad mellan människor här och människor hemma i Sverige. Här har vi ätit tillsammans, skrattat tillsammans, dansat tillsammans och druckit arrak tillsammans. Å andra sidan kretsar livet här mer kring kollektivet än, som i Sverige, kring individen. Här finns ett starkt kamratskap och en självklar benägenhet att ta hand om varandra.

/Malin och Emy

Ahmed, Hamza och Naba dansar dabke —> Video 2015-04-17 22 20 07

Under vår vistelse här bor vi i Laylacs guesthouse. Guesthouset ligger i anslutning till organisationens kontor, möteslokaler och kök men ligger ändå avskilt. Det finns tre rum med fyra sovplatser i varje. Badrummet delas med de övriga som bor här. Det var till en början svårt att anpassa sig till den relativt låga standarden. Detta främst på grund av att det när vi kom hit var väldigt dåligt väder, det regnade mycket och var ganska kallt. Eftersom husen saknar isolering och uppvärmning frös vi konstant trots att vi hade våra tjockaste kläder och jackor på oss inomhus. Att duscha var till en början ett lotteri – vi hoppades på att det skulle finnas varmvatten varje gång. Den senaste veckan har vädret ändrats och det är nu runt 30 grader på dagarna. Detta gör att nätterna istället blir väldigt varma. Trots detta vande vi oss ganska snabbt och känner oss numera som hemma.

Matsituationen har minst sagt varit svår under vår vistelse här. Emy är vegan och det går knappast att säga att det finns ett överflöd av veganska alternativ i flyktinglägret. Vårt matintag under första veckan bestod till stor del av falafel och hummus. Det kommer nog dröja ett tag innan vi kommer kunna äta det igen. Vi har fått vara kreativa med det lilla som går att köpa i de små livsmedelsbutiker här och den köksutrustning som finns på Laylac. Vi har dock hittat en affär inne i Betlehem som säljer mandelmjölk. Vid denna upptäckt grät Emy av lycka.

/Malin och Emy

Detta är några av sakerna vi gjort de senaste dagarna:

Besök i Aida Camp som ligger i Betlehem precis bredvid apartheidmuren. Flyktinglägret är 0,6 km² med 5000 invånare. Situationen i Aida Camp är betydligt mer ansträngd än i Dheisheh. Detta på grund av närheten till muren samt den regelbundna närvaron av israelisk militär. Ett tecken på hur allvarlig situationen är, är att barnen inte längre vågar gå till UNRWA-skolan då den ofta blir beskjuten av israelisk militär.

Besök hos socialarbetaren i flickskolan i Dheisheh Camp. Hon är den enda socialarbetaren på 1300 elever i åldrarna sex till femton år. Hon berättar att de arbetar i tvärprofessionella team där socialarbetare, psykologer, sjuksköterskor och läkare arbetar tillsammans för att lösa problem med barn som har mångfacetterad problematik. Hon berättar vidare att hon skulle vilja att de anställde en till socialarbetare men FN menar att det inte finns tillräckligt med pengar.

/Malin och Emy

Apartheidmuren utanför Aida Camp

Skotthål i dörren till UNRWA-skolan

Vi hade bokat möte med UNRWA-representanten, Mr. Mustafa, för Dheisheh Camp för att få en inblick i deras arbete och få tillfälle att ställa frågor. Vi hade med oss Naba, en av volontärerna på Laylac, som tolkade åt oss. Vi fick en överblick av lägrets förändring över tid. Han berättade också om hur UNRWA arbetar i lägret i dagsläget. Deras arbete bygger på tre huvudområden: hälsa, utbildning och socialt arbete. Inom UNRWA:s hälsoområde ingår både medicinsk hälsa och milljön i lägret. Till exempel finns det 13 personer i lägret som enbart arbetar med renhållningsarbete. UNRWA erbjuder skolgång för alla upp till nioende klass, det vill säga tills barnen är 15 år gamla. Det sociala arbetet innebär bland annat att UNRWA försöker fånga upp de familjer som har det sämst ställt. Dessa familjer kan få en ekonomisk hjälp på 30-40 shekel/månad, vilket motsvarar ungefär 65-90 svenska kronor/månad. De kan även få gratis livsmedel som ris eller olja, samt få sanktionerad sjukvård. Under mötet blev det tydligt att UNRWA inte genomför något förebyggande arbete i lägret överhuvudtaget. Till exempel är situationen med den israeliska militärens våld mot flyktingarna i lägret välkänd. UNRWA gör ingenting åt detta problem utan rapporterar endast vidare då någon kommit till skada eller det uppstått en materiell skada. Efter mötet hade vi en lång diskussion med Naba om UNRWA:s och FN:s handlingsoförmåga. Bland de flyktingar i lägret som vi pratat med råder en stor misstro till FN då de anser att FN misslyckats med att förbättra den politiska situationen på något sätt. Detta är ytterligare ett exempel på FN:s verkningslöshet och maktlöshet i internationella konflikter.

/Malin och Emy

Från en by i närheten av Dheisheh Camp finns en vandringsled genom ett landskap med historiska efterlämningar från romartiden. Vandringsleden tog oss till Battir, en palestinsk by med en speciell historia. Israeliska myndigheter vill bygga en mur som kommer att genom byn för att på detta sätt fortsätta utöka sin gräns. Skälet de åberopar är ”säkerhetsskäl” för att skydda den egna befolkningen från palestinierna. En annan anledning till att bygga muren är den järnväg som går genom byn och förbinder Jerusalem med bland annat Tel Aviv och Haifa. Av denna anledning är järnvägen givetvis av intresse för israelerna. Tvisten om muren har varit uppe i israelisk domstol där rätten dömde till palestiniernas fördel. Detta är ett unikt fall då det är första gången en israelisk domstol dömt till palestiniernas fördel. Bakgrunden till detta domslut är att landskapet kring Battir är upptaget på UNESCO:s världsarvslista då Battirs terrassodlingar och bevattningssystem är från 600-talet. Därav får inte israelerna bygga sin mur genom området då detta ska bevaras. Både terrassodlingarna och bevattningssystemet brukas än idag. Vandringsturen erbjöd en fantastisk naturupplevelse och det var häftigt att se hur invånarna i byn fortfarande brukade de gamla odlingsmarkerna.

/Malin och Emy

Idag åkte vi till Hebron, en stad som ligger cirka 40 minuter från Dheisheh Camp. I Hebron mötte vi upp Badee som skulle visa oss runt. Badee är en aktivist som är aktiv inom Human Rights Defenders och bor själv i Hebron. Hebron är den största staden på Västbanken. Badee berättade att Hebron är uppdelat i två områden H1 och H2. H1 är ett område som ska vara under palestinskt styre men i verkligheten stämmer inte detta riktigt. H2 står under israeliskt styre och är ett område där många israeliska bosättare bor. Bosättningarna strider mot både internationell och israelisk lagstiftning. Trots detta låter israelisk militär bosättningarna fortgå utan ingripanden från israeliskt håll. Alla bosättningar övervakas av israelisk militär vilket begränsar palestiniernas liv i stor utsträckning. Som ett resultat av detta är stora delar av The Old City i Hebron avstängda eller delvis avstängda för palestinier. Dessa delar kontrolleras av israelisk militär genom checkpoints som endast israeliska medborgare eller turister med västerländskt utseende får passera. När vi kom till en sådan checkpoint sa Badee att vi fick fortsätta själva eftersom det är förbjudet för honom att vistas på området. Inne på området möttes vi av extremt mycket israeliska flaggor och militärer lite här och var. Där fanns även väldigt mycket sionistisk propaganda. Det här var första gången vi var tvungna att visa våra pass i en checkpoint vilket kändes obehagligt. Vi kände en stark obehagskänsla inför det och hade svårt att föreställa oss den integritetskränkning som palestinier utsätts för, då de tvingas bevisa sin identitet dagligen.

/Malin och Emy

Ghost town

Sionistisk propaganda

Sionistisk propaganda

Checkpoint

Idag fick vi en rundvandring i flyktinglägret av Ahmed som är en av volontärerna och som själv bor i Dheisheh. Han berättade att det bor cirka 14 000 på den 1 km² stora yta som Dheisheh Camp utgör. På dessa 14 000 invånare finns det en läkare och två socialarbetare. Ahmed berättade att trots att flyktinglägret tar emot stöd från UNRWA (United Nations Relif and Work Agency) så är flyktingarna i lägret inte militärt skyddade av FN. Detta innebär att Israelisk militär utan problem kan ta sig in i lägret och arrestera palestinier. Ahmed visade oss de närliggande Israeliska bosättningarna och berättade hur dessa har rinnande vatten och andra faciliteter medan palestinier tvingas förvara det vatten som fylls på en gång i månaden i stora behållare på taken. Vi kände båda att det är svårt att veta vad vi ska säga när någon berättar om situationen för palestinierna. Vi känner oss båda maktlösa inför de historier som folk här berättar för oss. Det blir så uppenbart att deras levnadsvillkor skiljer sig mycket från våra och därför upplever vi det svårt att från vår privilegierade position säga något av vikt om situationen här. Vår inställning till vistelsen här är framför allt att lyssna och ta till oss kunskap då vi ser det som en stor förmån att få träffa personer som har tolkningsföreträde i frågan.

/Malin och Emy

Praktikplatsbeskrivning

Nu är vi framme på Laylac – The Palestinian Youth Center for Community Development. Organisationens lokaler ligger i Dheisheh Camp utanför Betlehem på Västbanken. Laylac beskriver sig själva som en gräsrotsorganisation. Detta innebär att Laylac anpassar sin verksamhet efter det behov som finns i deras närområde. Ett exempel på detta är att Laylac tar inte emot öronmärkta donationer då de anser att detta inte nödvändigtvis inte kommer de mest utsatta grupperna i samhället till gagn. Genom att anpassa arbetet efter de behov som finns i närområdet så skapas förtroende mellan organisation och invånarna i närområdet. Laylac riktar sig främst till ungdomar eftersom över 50 % av den palestinska befolkningen består av ungdomar. Palestinska ungdomar ses som en problematisk grupp då de efter att de slutat skolan saknar sysselsättning då arbetslösheten är stor. Detta skapar i sin tur en rad andra problem som fattigdom, missbruk och utanförskap. Alla som arbetar på Laylac är frivilliga och verksamheten bygger på volontärarbetarna. Grundidén med verksamheten är att utbilda eller förse volontärerna med resurser inom områden som de brinner för så att de genom detta kan bidra till någon typ av samhällsutveckling och föra kunskaperna vidare till andra. Laylav har olika avdelningar som motsvarar volontärernas specialintressen exempelvis barns rättigheter, konst och teater. Målet med vår tid på Laylac är att få en bild av dels den politiska situationen men även de kontextuella villkoren för palestinierna i vardagen. Detta innebär att vi får följa med på en rad olika aktiviteter som organisationen utför och dokumentera dessa erfarenheter i skrift och bild. Några av dessa erfarenheter kommer vi att dela med oss här på bloggen.

/Malin och Emy