Peru

Con calma

Monday, November 23rd, 2015

Måndag 16/11

För första gången sen vi kom hit fick vi en ledig dag! Dagen spenderades med tvätt uppe på taket där vi lekte med familjens chichuaua och sedan lite häng på down town Arequipa, där donken visat sig bli ett populärt besöksmål.

 

Tisdag 17/11

Det blev astidig uppgång med bastant(som alltid i Peru) frukost och 15min promenad till centrum där vi mötte upp German halv 8. Vi tog taxi till celva legre, som på svenska betyder “glada djungeln”, där vi besökte ett sjukhus. Första mötet blev ett långt ett med läkarchefen som gick igenom alla de sociala problem i Peru man bara kan tänka sig. Hon hade ett väldigt kritiskt förhållningssätt mot politiker som hon i många fall beskrev som värdelösa. Hon kritiserade Perus kultur där den katolska kyrkan tog en stor plats i lagstadgandet. Lagen om abort var till exempel anpassad efter religionen vilket gjorde att en kvinna, eller väldigt ung tjej, endast får göra abort om hennes liv riskeras. Det spelar alltså ingen roll om hon blivit våldtagen. Resultatet av detta menade överläkarn var att många unga kvinnor tog självmord då de blev utsatta av 2 aktörer, både av gärningsmännen och regeringen som följer kyrkans riktlinjer. Andra saker hon tog upp var befolkningens brist på kunskap vad gäller saker de stoppar i sig och på andra sätt leva hälsosamt. Hon såg också stora brister på vården i glesbygden där människor till stor del är helt isolerade från vård.

Efter mötet med överläkaren träffade vi en socialarbetare på sjukhuset. Hon berättade om sin roll inom vården där hon bland annat höll i träffar för äldre. På dessa träffar fick de äldre möjlighet att komma ut och träffa folk och göra roliga aktiviteter. Hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och besöka en av dessa träffar nästa vecka och kanske hålla en föreläsning om Sverige för de äldre. Vi tyckte att det lät som en bra idé och spikade nästa tisdag. Förutom dessa träffar var hon också ute mycket på fältet där hon träffade mycket familjer och informerade om bland annat en hälsosam kosthållning till barn.

Onsdag 18/11

Idag var vi och besökte ett kontor i Arequipa där de arbetade med kvinnofridsärenden. Hit kunde kvinnorna komma och få hjälp när det försegick våld i hemmet. På kontoret jobbade både socialarbetare, psykologer och en jurist som hjälpte dem i lagfart. De berättade om att det finns stora problem i kvinnofridsärenden här i Arequipa, bland annat så kunde de inte erbjuda en hemlig tillflyktsbostad då folk numera vet vart den ligger. Det har hänt att männen kommit och hämtat kvinnorna där. Ett annat problem är att lagfarten mot män är så pass långdragna så att kvinnorna oftast väljer att inte fullfölja dem. De fick bara bo på det tillfälliga boendet under begränsad tid och eftersom fattigdomen är så utbredd här så slutade det oftast att de gick tillbaka till männen som fick dem att lägga ner anmälan. Juristen såg stora svårigheter i att ensam behöva ha hand om samtliga kvinnors lagfarter då hon känner att det blir en för hög arbetsbelastning som påverkar arbetet.

 

Torsdag 19/11

Torsdagsbesöket blev ett besök med många intryck. Vi besökte ett härberge för barn och ungdomar med olika typer av svårigheter. Anläggningen hade en hög mur runt om sig med lokaler för klassrum samt flera elevhem. Elevhemmen såg ut så att totalt ungefär 20 barn delade rum 2 och 2 med ett gemensamt kök, vardagsrum och badrum. På anläggningen jobbade psykologer och socialarbetare som på olika sätt arbetade med barnen. Barnens problematik var allt från brottslighet, drogproblem till psykisk ohälsa och tuffa uppväxtvillkor. Barnen hade blivit placerade där av domstol. På senare tid så har härbärget börjat låta barnen lämna anläggningen för att gå i vanlig skola för att de ska kunna ha mer att relatera till än bara det som är inne i anläggningen. De jobbade mycket med barnens familjer också så att barnen i framtiden ska kunna återvända till dem.

Under besöket fick jag och Johan i vanlig ordning presentera Sverige för barnen där Zlatan och olika djurarter fick stort fokus. Barnen var nyfikna och lyssnade mycket på våran halvknackiga spanska presentation och ställde artigt mycket frågor.

 

Fredag 20/11

Som slutaktivitet på veckan besökte vi Perus verson av frivården dit villkorligt dömda och utsläppta avtjänade sina domar. Syftet med denna typ av vård var att dem efter olika typer av behandling, som individuella samtal och gruppaktiviteter, inte skulle återgå i brottslighet. När vi kom dit satt en grupp vuxna män och målade söta nallebjörnar, som höll i färggranna blombuketter, på t-shirts för att de senare skulle kunna sälja dessa och alltså inte livnära sig på kriminell verksamhet. De hade ett väldigt uppmuntrande förhållningssätt jämtemot varandra då de bland annat apploderade så fort någon målat klart sin nallebjörn.

 

Lördag 21/11

Lediga! Kollade Lule-Brynäs + Asplöven-Leksand där Jonathan, på spanska, undervisade familjen om den norrbottniska sporten “hielo hockey”.

 

Söndag 22/11

Astrevlig middag hos spanskalärarn Nancy med hennes sambo och hennes föräldrar. Massa habla español där med såklart!

 

/ Jonathan och Johan

 

20151117_094902

Vi hamna upp och ner när hon överläkarn berätta om situationen på olika områden i “glada djungeln”.

 

20151120_124753

Vi hamna upp och ner på den peruanska versonen av frivården också.

Cañon del Colca

Tuesday, November 17th, 2015

Måndag 9/11
På morgonen vid 9 åkte vi från Arequipa till Chivay i Colcadalen. Färden genomfördes i en minibuss proppad med folk och tog ca 3 tim. Mestadels uppåt på krokiga vägar och med livsfarliga omkörningar. Landskapet var vackert med snöbeklädda bergstoppar och betande alpackor som vy. Ju högre upp vi kom desto dåsigare blev vi och ca 5000 m.ö.h. nådde vi högsta punkten innan färden började gå neråt mot dalen. Väl framme i Chivay checkade vi in på hostelet och drog sen och käkade med German på den traditionella marknaden. Första dagen var lugn och dedikerad åt aklimatisering till den höga höjden. Chivay ligger på 3600 m.ö.h. vilket vi märkte på vår tunga andning. På kvällen drog vi till ett café och tog en kaffe. Satt där och snackade med en sällskapssjuk fransman som inte hade pratat med någon på 5 dagar. Eller rättare sagt vi satt mest och lyssnade på hans monolog, men det var kul för han hade mycket spännande att berätta.

Tisdag 10/11
På morgonen åkte vi till grannbyn Coporaque, även den 3600 m.ö.h. Där drack vi först te hos en quechua-kvinna som berättade om alpackor, lamor, condoren och quechua-kulturen. Vi promenerade sedan runt lite i byn och besökte sedan en vårdcentral där en sjuksköterska arbetade. Hon berättade bl.a. om vanligt förekommande sjukdomar i byn (halsont och förkylning pga. det kalla vädret på vintrarna) och visade oss runt i lokalerna. Väl tilllbaka i Chivay besökte vi efter lunch en organisation som arbetade mot kvinnovåld i hemmet. I Chivay är det vanligt att mannen slår kvinnan då kulturen är som sådan att mannen står över kvinnan i hierarkin. Men åker man någon timme bort till en annan by är kulturen omvänd och det är kvinnan som är familjens överhuvud. Efter det besökte vi en advokat som hjälpte unga par under 18 år att skilja sig. Han medlade mellanimagedem vem som skulle få vårdnaden om barnet och vem som skulle betala underhåll osv. Delad vårdnad om barnet finns inte i Peru.

Onsdag 11/11
Dagarna i Colca är varma och soliga och nätterna är råa och kalla. Alla nätter låg jag och Jonathan och huttrade under 4-5 filtar (i varsin säng) för det var så kallt. Ingen eld och inga element på rummet. Iaf tidigt denna morgon 05.30 åkte vi på en s.k. “Cruz el Cóndor” för att titta på när denna magnifika fågel flyger i dalen. Platsen låg ca 2 tim bort i dalen och längs med vägen gjorde vi lite olika stopp för att beskåda de storslagna vyerna över bergen och alla odlingsterasserna. Väl framme väntade vi någon halvtimme innan condorerna började flyga längs med bergsväggarna och även precis över våra huvuden. Det var häftigt, fåglarna med ett vingspann på tre meter är grandiosa att beskåda på nära håll. Resan avslutades sedan i Cabanaconde (3300 m.ö.h.) med en kopp coca-te och sedan tillbaka till Chivay. På eftermiddagen badade vi i thermal hotsprings som är varmt vatten från vulkanerna, riktigt varmt och gött!

 

Torsdag 12/11
Denna morgon åkte vi från Chivay till Canocota (3700 m.ö.h.) där vi skulle bo hos en familj två nätter. German mötte upp oss och vi drog till det lilla lerhuset där Julia och Pedro väntade på oss med frukosten serverad. Julia 60 bast och Pedro 65 bast var två härliga människor som är helt självförsörjande med sitt lantbruk. Efter frukost hängde vi med dem till hagen och kollade på när Julia mjölkade korna. Julia skämde bort oss rejält under vistelsen med god mat. Soppa, potatis, ost, alpackakött, bröd, te – allting helt organiskt, giftfritt, närproducerat, ekologiskt – you name it! Vi gick aldrig hungriga men vi frös häcken av oss på nätterna, satan va kallt det var där och regnet öste ner på kvällarna. Iaf efter komjölkandet drog vi till två skolklasser i den lilla byn som bestod av ca 50 familjer. Där berättade vi om Sverige och sjöng nationalsången. Efter lunch besökte vi “Tambos nacional” som är ett slags husprojekt. I rural areas byggs tambos som är hus för fattiga utrustade med sängar, kök, tillgång till internet och medicin mm. Efter kvällsmaten var vi proppmätta och satt och drack te och snackade lite med Julia. Vi var trötta med ville inte vara ohövliga och gå och lägga oss. Julia satt och skalade morötter och vi trodde hon ville ha sällskap. Iaf till slut gav vi upp och sa gonatt och begav oss mot rummet. Julia släckte då köket direkt och gick direkt och la sig. Det visade sig att hon också bara ville gå och lägga sig men ville inte vara ohövlig mot oss 🙂

Fredag 13/11
På morgonen åkte vi från Canocota till Tuti (3800 m.ö.h.) och mötte där upp German. Vi gick till ett cafe där en trevlig quechua-kvinna bjöd på te och en typ sockerkaka gjord på quinoa som var väldigtimagegod. Kvinnan visade olika potatisar i flera olika färger som odlades där och berättade om ekologiskt lantbruk. Sen gick vi till tre olika skolor i byn och besökte tre klasser, låg- mellan- och högstadieklasser. Vi berättade om Sverige, svarade på frågor och sjöng nationalsången. German hade med sig bröd och bananer till eleverna. Sedan åkte vi tillbaka till Canocota och käkade lunch. Efter drog vi med German och jobbade på åkern med hans polare. Det var en hel familjen. En snubbe styrde två tjurar som drog plogen, några gick och hackade i jorden och några kvinnor satt potatis. Vi fick några hackor och hackade loss jord från grästovor. Som tack fick vi varsin bägare (typ 1 liter) mjöd som jag och Jonathan girigt började hälla i oss. Vi blev då hastigt stoppade av German som berättade att tidigare studenter som hade inmundigat samma dryck fått kraftig diarré. German ville inte vara ohövlig så han drack upp två bägare och gav bort en till en gubbe. På kvällen firade vi Julia och Pedros barnbarn Fatima som fyllde tre år med tårta. Hon fick en snickers och en clementin av mig och Jonathan som hon blev väldigt glad över. Sedan ville hon dansa så vi klädde upp oss i traditionsenlig poncho och Fatima i quechua-klänning. Söt unge.

Lördag 14/11
På morgonen sa vi hejdå till Julia och Pedro och åkte till Tuti och käkade frukost med German. Efter det åkte vi på utflykt till Colca highlands. Först Sibayo 3850 m.ö.h. sedan Callalli 4000 m.ö.h. Kollade torg, kyrkor, fina berg och kolgruvan som drivs av mexikanare och kontaminerar colca-ån. Befolkningen i Colca får stryka på foten då ekonomiska intressen prioriteras högre. I Callalli träffade vi Germans syster och ett gäng grabbar som höll på att bygga nytt hus till familjen. Då första cementplattan var gjuten och det skulle såklart firas. Motsvarigheten till en svensk taklagsfest kan man säga. Champagneflaska smälldes likt när man namnger en båt. Efter blev vi hembjudna till ett annat hus på mat och dryck, väldigt trevligt och speciellt. German sa vi hade tur, detta var inget han hade planerat 🙂 På kvällen tillbaka i Tuti besökte vi en tjänsteman för kommunen som berättade om sitt arbete med olika sociala problem i byn där våld inom familjen var vanligast. Efter åt vi en god middag ihop. Kurade sedan ihop oss i fosterställning under 3-4 filtar och sov.

Söndag 15/11
Hemfärd till Arequipa och till familjen vi ska bo hos. Kort sammanfattning Colca-dalen. Fantastiskt vackert, ren frisk luft, god, ekologisk, och bastant mat, trevliga människor, varmt på dagen, svinkallt på natten. Människorna är i princip självförsörjande och lämnar inget avtryck på miljön i negativ bemärkelse annat än alla de stenmurar för att skilja de olika familjernas jordlotter åt. Något vi i Sverige hade kunnat lära oss av.

/Johan & Jonathan

image

 

Världsarvet

Monday, November 9th, 2015

I tisdags var centrum i Arequipa städat då Unesco höll ett möte här då Arequipa räknas som en världsarvsstad. Efter mötet varit så syns mindre poliser till i området vilket gjort att tiggare och arbetande barn börjat visa sig åven i centrum. Det är tydligt att politikerna ville visa en falsk bild av Arequipa när detta möte skedde.

 

Torsdag 5/11

Vi mötte upp våran guide German och en tolk redan vid 8 på morgonen och begav oss iväg med taxi. Chauffören var väldigt pratsam och det märktes att den mindre spanskaskicklige av oss gjort stora framsteg i språket om än ordförådet och gramatiken lämnar mer att önska. German verkade vara nöjd över framstegen och roades över det norrbottniska uttalet på vissa ord.
Vi åkte till universitetsområdet som var ett gäng byggnader benägna runt stadens största fotbollsarena där skollaget spelade. Tolken berättade att det varit många studentuppror på skolan de senaste åren från, framför allt, juridikstudenter vilket dragit ut på utbildningarna och gjort skolan mindre attraktiv. Området hade mycket parker och skolbyggnadernas storlek var en aning mindre än de på Linneuniversitetet i Växjö. Det märktes att German jobbade där då han, under den korta halvtimme vi var där, han stanna till och snackade med 2 olika lärare vi mötte på.
Efter universitetsbesöket tog vi bussen upp till Pueblo de Hoven, som tolken beskrev som “the slum”. Bussen gick på bara 80 cent(2kr) och tog oss i en jäkla fart några kilometer upp för ett brant tätbebott berg. Det gällde att vara snabbt på och snabbt betala när vi gick av då bussen så gått som rullade konstant. Området var relativt nybebyggt för ca 50 år sen och beboddes främst av folk som flyttat in från småbyarna i bergen. Språket cetchua är ett vanligt förekommande språk i området. Skolan var omgiven av en hög mur och vid entren satt en kvinna och skrev upp alla som gick in och ut ur anläggningen. Germans systers jobbade som lärare och vi besökte hennes klass som var i åldrarna 8-10. Klassrummet vi besökte såg gammeldags ut med väldigt gamla bänkar men med en projektor i taket.
När vi kom in så stod alla upp och hälsade på oss i kör och upprepade våra namn i kör när vi presenterade oss. Efteråt fick vi sätta oss lite i skymundan och se när läraren lärde ut om skillnader mellan växter, djur och solens inverkan på allt levande. Hon var väldigt aktiv, pratade högt och bollade ut frågor till barnen kors och tvärs när hon lärde ut. Det var 16 barn i rummet där de flesta hade skoluniformer. Efter en kvart så tog hon upp om Sverige igen och tog fram en europakarta på projektorn där två av barnen fick gå upp och peka ut Peru och sedan Sverige. Peru var inget problem men när det kom till Sverige pekade ena på Ryssland och sedan Kina medan den andre stod och läste för fullt och pekade rätt. Sedan fick vi komma fram igen och berätta, till stor del med tolkens hjälp, om Sverige. Barnen ville veta vad för coola djur vi hade och gillade att höra om björn och renar och tyckte det lät galet att det finns folk som badar isvak samt vägrade att tro på att det finns midnattsol. Läraren visade lite bilder på bland annat Stockholm, lucia, kräftor, kungen och midsommar som vi fick berätta om. Efter det så fick alla barnen ställa sig upp igen och sjunga en sång för oss som visade sig handla om Peru. Efteråt så sa dom att det var vår tur så jag och Johan tittade förvirrat på varandra, kom fram till en låt snabbt och ställde oss upp och med höga stämmor sjöng vi du gamla du fria. Barnens ögon var jäklart som pingisbollar så vi tar för givet att vi sjöng jäkligt bra. Efteråt så tackade läraren oss, vi tog några gruppbilder och lämnade klassrummet.
Vi gick en annan väg ner till bussen än den vi kom så vi fick se mer av området. Det märktes att området var mycket fattigt både på folket och alla hundar som sprang runt på tak och gator. För att vara det tolken beskrev som “slum” så hände inget mer än att en nerdrogad ung man ville prata med oss, en hund reste ragg och nafsade efter tolken när vi passera dennes hus och en fattig man höll ett tal på bussen hem om sin sociala situation och samlade sedan ihop pengar av dem som satt där. Jag kände mig aldrig riktigt hotad i nån av situationerna utan mer obekväm men visst vore det inte allt för smart att gå runt och vifta med dyra föremål i det området, främst efter mörkrets inbrott.

Efteråt spanskalektion i vanlig ordning där vi fortsätter att göra stora framsteg.

 

Fredag 6/11

På morgonen så hade vi skype-seminarium med vår handledare i Sverige om demokratiska prosesser i Peru. Där gick vi bland annat igenom de senaste årens olika styren och hur de påverkat välfärden i landet.
Klockan 17 kom German, Maura och 2 tolkar till hotellet och höll en förläsning om sociala problem i Peru. Maura visade en hel rad olika diagram och berättade utifrån dem vad de olika klyftorna i samhället kunde bero på. De största problemen i Peru finns i de så kallade “rural areas”, glesbygden, där den största fattigdomen och dåliga levnadsförhållandena finns. Statistiken visade bland annat att barn som hoppar av skolan tidigt är mycket vanligare i rural areas än övriga landet. Detta berodde till exempel på att det finns få lärare i glesbygden som fick undervisa en blandad klass med kanske 10 elever i årskurs 1-6. Lägg där till dilemmat “mr wednesday” där läraren reser måndag, lär på onsdan och reser hem dagen efter.
Ett ämne som det blev mycket samtal kring var barnarbete då det finns en annan syn på det här än hemma i Sverige. Här är det barnen själv som väljer att jobba för att tjäna ihop pengar för att kunna göra kul grejer som till exempel att sitta på internetcaféer menar dem. Förbudet mot barnarbete här i Peru har inneburit att de flesta barnen börjar jobba efter mörkrets inbrott där de inte blir sedda av polis lika lätt med att till exempel gå runt och sälja godis. I barnkomventionen står det tydligt att barnarbete inte är okej men det står också att barnen ska komma till tals. Frågar man barnen själva enligt föreläsarna så säger dom att det är polisen som är problemet som i många fall slår barnen om de upptäcker att barnen jobbar. Det är ett svårt dilemma i ett fattigt samhälle där barnen själva i många fall känner att de vill jobba för att kunna bidra.

Lördag 7/11

Dagen började med en skön sovmorgon och först vid 4 kom spanskaläraren och höll en femte och sista lektion före vi sticker till colcadalen. Hon stannade kvar efter lektionen och agerade tolk när German och Maura kom och höll ännu en föreläsning. Den här gången handlade föreläsningen om socialarbetarens roll i samhället. Man kände igen sig mycket från lektionerna hemma i Sverige.
En tysk utbytesstudent som studerar socialt arbete här i Arequipa var också med och lyssnade och det blev mycket samtal kring de stora skillnader mellan våra länder och Peru. I Peru söker sig inte folk till socialen lika mycket som hemma i Sverige då det finns en typ av stolthet att de vill ha ett riktigt jobb och inte bara pengar och förebyggande insatser. Uppsökande verksamhet är en stor bristvara i Peru jämfört med Sverige vilket gör det svårt att upptäcka när någon har rätt till insatser. Det finns också många människor här som inte vet om sina både politiska och mänskliga rättigheter. Avancerade strukturer som Sveriges och Tysklands socialtjänster finns inte i Peru då det är svårt här att bygga upp en välfärd som håller i längden.

Söndag 8/11

Vi gick upp tidigt på morgonen och åkte med German och besökte en peruansk familj som vi kommer att bo hos när vi kommer tillbaka om en vecka. Det var ett par vars 2 döttrar, 1 barnbarn och en förälder var inneboende. De var mycket trevliga och välkomnande och hade haft många utbytesstudenter boende hos dem tidigare. Endast spanska i huset gäller vilket vi börjar känna oss redo för. Det är bara 15 minuters gångväg till centrum. Vi känner att boendet hos dom kommer att bli riktigt bra och första veckan på hostal var behövligt så att det inte blev för mycket på en gång.

Imorgon åker vi till en annan familj i colca-dalen där vi ska bo i en vecka och lära om deras kultur, sociala problem samt hänga med German och besöka de olika organisationer som jobbar där.

 

/ Jonathan och Johan

 

Bilder

20151105_110059

Vy från Pueble de Hoven

 

20151105_102750

När barnen sjöng för oss

 

20151105_103138

Upp och nervänd bild på oss och barnen 😉

Havet är djupt!

Thursday, November 5th, 2015

Hej gott folk!

Lite intryck från Arequipa efter fyra dagar här. Mycket folk överallt, mycket trafik, bilar tutar, hög musik spelas från affärer och restauranter, poliser, trafikpoliser och säkerhetsvakter överallt. Människor är trevliga och tillmötesgående, lugna och fina, ingen stress. Solen är extremt stark men luften ganska sval. Maten är bastant, mycket potatis och mycket ris. En detalj värd att nämna är att sopbilen i Arequipa spelar melodin “Havet är djupt” från lilla sjöjungfrun ur sprakande megafoner. En förklaring vi fått är att folk går ut med soporna när de hör melodin, lite som glassbilen i Sverige 🙂

Måndag 2 nov
På morgonen hade vi seminarium via skype med Anna Rubio där vi bl.a. diskuterade hur det sociala arbetet kan gestalta sig i Peru. Kl. 12-14 hade vi spanskalektion med vår privata spanskalärare Nancy som är en fantastiskt duktig pedagog.
På eftermiddagen kom vår guide German, socialarbetaren Maura och tolken Joanne till vårt hostel för ett introduktionsmöte. German arbetar på universitetet och härstammar själv från ursprungsbefolkningen i Colca-dalen som ligger uppe i bergen utanför Arequipa. Maura är socialarbetare och arbetar med barn och ungdomar. Hon träffar barnen efter skolan och hjälper dem bl.a. med läxorna. Maura frågade vad vi ville veta och vad vi ville göra. Jonathan är mest intresserad av ursprungsbefolkningen och gruvnäringen då han själv är same och kan dra tydliga paralleller mellan liknande konflikter i Peru och Sverige. Jag själv är mest intresserad av fängelse och institutionsvård då jag jobbar inom dessa områden i Sverige och vill se hur det fungerar i Peru.

Efter mötet gick vi alla till den traditionella marknaden i Arequipa och strosade runt och samtalade om alla de olika delikatesser och diverse ting marknaden erbjöd.

Tisdag 3 nov

Förmiddagen inleddes med ett besök på organisationen Autocolca vars främsta mål är att bedriva hållbar turism i Colca-dalen. Vi upplystes om att det är viktigt att hitta en balans mellan turismens omfattning och bevarandet av det traditionella samhället och ursprungsbefolkningens autonomi. En trevlig kvinna informerade oss om organisationen och svarade på våra frågor.
Spanskalektionen hade vi även denna dag mellan 12-14. Efter lektionen mötte jag och Jonathan upp German och vi begav oss till den svenska organisationen Svalorna för ett studiebesök. På svalorna informerade Samuel och Alexandra oss om organisationen på svenska. German har tidigare arbetat med Svalorna och kunde därför tillgodogöra sig informationen på svenska, eller som han själv sa “Jag förstår eftersom jag är en magiker”. Han är en rolig filur den där German 🙂 Samuel och Alexandra praktiserade för Svalorna via Sida Sverige. Det visade sig att Samuel kom från Osby som ligger utanför min hemstad Kristianstad, small world 🙂

Alexandra kom från Göteborg. De båda hade studerat statsvetenskap i Sverige.

Svalorna arbetar i en region som heter Castilla Media utefter tre komponenter: Ekonomisk, politisk och hållbar. Området de arbetar i är små byar uppe i bergen där de informerar befolkningen utefter dessa tre komponenter.
Ekonomisk – Hur kan man producera och odla mer effektivt? Ska man vara självförsörjande i sin familj eller slå ihop sig i kooperativ? Alternativ produktion – Svalorna har introducerat honungsproduktion som ett komplement till nuvarande odling av grödor.
Politisk – Informera befolkningen om sina rättigheter gentemot stat och kommun. Kräva rättigheter. Medla mellan civilsamhället och kommunen.
Hållbar – Att odla grödor utan starka bekämpningsmedel och minska utsläppet av koldioxid. Leva hållbart och se till framtida generationer. Glaciärerna uppe på bergstopparna där befolkningen får sitt vatten ifrån smälter i allt snabbare takt. Om ca 15-30 år kan glaciärerna smält och vattentillgången vara borta.


Onsdag 4 nov
På morgonen hade vi skype-seminarium med Anna Rubio där vi bl.a. diskuterade ekoturism, hållbart socialt arbete och hur socialt arbete kan blomstra genom en kombination av nya influenser och bevarandet av gamla traditioner.

Spanskalektion även denna dag mellan 12-14. Efter lektionen var vi fria resten av dagen och då passade både jag och Jonathan på att gå och klippa oss. Vi hittade en trevlig liten salong där en äldre kvinna klippte oss väldigt noggrant. I ena hörnan sprakade en liten TV med suddig bild och på väggen hängde ett certifikat med bild på kvinnan. Jag frågade hur länge hon studerat för att bli hårfrisörska och hon sa två år. Hon va stolt över sitt yrke och ägnade varje moment av klippningen stort fokus. Både jag och Jonathan blev nöjda med resultatet och priset kunde vi inte klaga på, 25 kr per skalle 🙂 Hon hälsade oss varmt välkomna till Arequipa och hoppades vi skulle få en trevlig vistelse.

Hasta luego!

Johan & Jonathan

Ps. Här kommer mer bilder

image

Skylten ovanför ingången till Autocolca

 

image

Johan, German, Johan och Amigo

 

image

Jonathan, Johan, Alexandra, Samuel och German

 

 

 

 

Esta muy bien!

Monday, November 2nd, 2015

Tjena! Här är två grabbar som studerar till socionom ska till Peru på VFU. Den ena är från toppen och den andra från botten av vårat avlånga land. Tillsammans så utgör vi en ultimat duo. Här kommer en korta presentationer om oss båda.

Jan Jonathan Valfrid Olsson Sagelind, 24 år gammal, hemmahörande Vuoddas, Norrbottens län, Lapplands landskap.  Är Hedersmedlem i Norrlands Nation efter 1 år i styrelsen och 1 år i utskottet och har nyss blivit invald som vise ordförande i S.MI.SK utbildningsförening. Hundmänniska, svensk lapphund är det som gäller. På fritiden är det Luleå hockeyförening och Asplöven hockeyclub som gäller där jag är en blandning av fanatiskt fan och übernörd. Har en skånska som väntar där hemma så är, med andra ord, van vid att inte förstå allt folk säger så peruaner lär inte vara något problem. Jag valde att göra min utlandspraktik Peru då jag älskar att hamna i nya sammanhang där jag lär känna nya människor och växer som person. Sydamerika är ett ställe jag alltid viljat besöka och att min granne och klasskompis Johan också ville dit gjorde inte saken sämre. Min första halva av praktiken gjorde jag som handläggare/coach på Framtid Kronoberg som ägnar sig åt arbetssökande ungdomar.

Jag heter Johan Larsson och kommer från Kristianstad men bor nu i Växjö. Pluggar termin 5 till socionom. Jag gillar att umgås med min flickvän Sophie, min familj och mina vänner. Uppskattar även sport, resor, friluftsliv och katter. Gjorde min första halva av praktiken som LSS-handläggare i Tingsryd vilket jag trivdes mycket bra med. Andra halvan kommer jag göra i Peru vilket kommer bli väldigt spännande. I Peru ska jag bl.a. besöka organisationer som jobbar inom socialt arbete.

 

Resan ner

Resan från Växjö till Arequipa har varit lång. Tåg till Kristianstad, där vi låg natten, tåg till Kastrup, flyg till Amsterdam, 12 timmars flyg till Lima och väl där fick vi börja använda oss av våra instinkter att ta oss fram. Vi hade tagit det lugnt med bokningar inför resan så att vi kunde vara flexibla vilket visade sig fungera bättre än förväntat. På flyget tipsade en sweizare vi satt bredvid om ett område i Lima, Miraflores, där vi kunde spendera natten och hur det fungerade med taxi. Med den vetskapen så nekade vi första taxiföretaget, som skulle ha dubbelt så mycket än vad resan var värd, och åkte med en äldre man som tog rätt pris. Han kärde oss dit vi ville och tog själv egna initiativ till att hjälpa oss att hitta ett hotell med lediga rum vilket visade sig vara svårt. Han kunde ytterst lite engelska och körde, liksom resten av Lima, som en tok utan hänsyn till varesig döda vinkeln eller högerregeln. På femte försöket hittade han ett hotell med lediga rum och körde oss dit och var nöjd över den välförtjänta dricksen.

Hotellreseptionen hjälpte oss följande morgon med vilket bussbolag till Arequipa vi skulle fara med och vi han bara just gå utanför dörren så körde en ny taxigubbe in och skjutsade oss till terminalen. Vi fick där några timmar över för att handla lite snacks till resan och äta på en restaurang. Intrycken vi fick av Lima var att trafiken inte alls är lika uppstyrd och kontrollerad som i Sverige utan att det var mest kaos. Folket vi pratade med var otroligt hjälpsamma, trevliga och framåt enär vi hade vissa kommunikationssvårigheter. Själva Lima centrum var vi aldrig till så om själva staden som sådan kan vi inte yttra oss mer om än just trafikkaoset.

Bussresan tog 17 timmar men vi åkte första klass så den var ändå hyfsat behaglig och vi fick se en hel del genom fönstret. Vi såg öken, berg, en jäkla massa staket, murar och “byar” som våra svenska ögon kunde likna med kåkstäder.

 

Introdag

När vi kom fram så mötte German, våran samordnare, upp oss på bussterminalen och tillsammans begav vi oss till hotellet som han hade reserverat rum på. Vi åt frukost och sedan startade en enda lång genomgång om schemat och förhållningsregler. Vi träffade också en spanskalärare som vi ska ägna några timmar i veckan tillsammans med för att lära oss “basic spanish”. Efter en jäkla massa info så visade de oss runt på stan. Hotellet ligger endast ett halvt kvarter från själva kärnan i city vilket är kanon, inte för att vi är mycket för att shoppa utan för att vi har nära till restauranger och starbucks. Vi drack lite te på stan och prata urbefolkningar och djurliv och efter det kom vi överens om att det räckte för dagen. Den 17 timmars långa bussresan, stadens belägenhet med ca 2500 meter över havet samt jetlaggen hade gjort oss en aning dåsiga. Nu gäller det att hålla sig vakna till aif kl.21 ikväll så att vi får in dygnsrytmen.

/ Jonathan och Johan.

 

Bjuder på 3 bilder också.

20151101_170734

Catedral San Auguštin mitt i Arequipa

 

20151101_152406

Johan, med vulkankedjan chachani i bakgrunden, i Arequipa

 

20151101_152450

Jonathan, med den aktiva vulkanen Misti i bakgrunden, i Arequipa

Saturday, March 21st, 2015

Nu har vi gjort vår sista vecka på praktiken på Barnhemmet. Denna vecka har det varit Olympiad hela förmiddagarna för de äldre, bland annat fotboll och basket. Vi har varit med och spelat med barnen. Det är kul eftersom de har gjort Olympiaden till en så stor grej här, de har hejaramsor, lagtröjor som de gjort och egna flaggor. Barnen tycker det är mycket roligt och går verkligen in för det. Vi har även fått lite mer tid med socialarbetaren den här veckan. Vi fick möjlighet att prata lite med henne angående organisationen. Hon berättar att tyvärr är det mycket pappersarbete för henne, hon vill ha mer tid med barnen men det går inte. Hon säger att tiden är hennes största problem med arbetet som socialarbetet. Men hon nämner även att hon tycker om sitt jobb mycket och att det känns viktigt och givande för henne. Vi fick även möjlighet att kolla lite i barnens journaler, där finns läkarutlåtande, psykologutlåtande och utlåtande från socialarbetaren. Där kunde vi även läsa mer om barnens bakgrund, som vi annars inte pratar om här på barnhemmet. Dessa barn har varit med om mycket tragiska saker i sina liv och att de får komma hit för att få en nystart är mycket bra. Vi frågar om barnen har någon kontakt med sina biologiska föräldrar och det är lite olika, vissa har besök av dem på helgerna medan vissa föräldrar inte har rätt till att träffa sina barn på grund av olika anledningar. Vi frågade även om barnen visste om sina bakgrunder, då svarade hon att de brukar berätta för barnen när de är cirka 8 år och när de börjar fråga. Barnen kan då reagera olika men de brukar ske psykologsamtal och stöd till barnen. När barnen fyller 18 år så måste de lämna barnhemmet, antingen för att flytta in hos någon släkting om så finns. Annars måste barnet stå på helt egna ben och skaffa arbete och boende direkt själva. Detta kan de inte hjälpa till med på hemmet eftersom enligt lag måste barnen klara sig själva när de har fyllt 18 år. Här på barnhemmet är det nu ett syskonpar som ska skiljas då den äldre brodern fyller 18, detta tycker vi verkar mycket jobbigt. Socialarbetaren berättar att de stöttar dem och samtalar om detta och att brodern även kan komma och hälsa på sin yngre bror sen. Vi hade även som uppgift att bidra till verksamheten genom att göra någon aktivitet. Detta har varit svårt då olympiaden har tagit upp mycket av barnens tid, när de inte har olympiad så förbereder de sig och målar flaggor och liknande. Därför har vi mest kunnat spendera tid med de små barnen. Vi har ritat med dem och även lekt Kims lek, mer avancerat än så går inte med tanke på svårigheterna att kommunicera.

Nu när praktiken är slut så har vi reflekterat kring det och kommit fram till att vi är besvikna på vår fördjupning. Vi hade hoppats få mer insikt i vad en socialarbetare gör. Vi har mest fått spela olika sporter med de äldre barnen samt leka med de små barnen vilket vi inte anser utvecklas oss i vår roll som socialarbetare. Trots detta har vi fått nya erfarenheter och insikter i barnens liv vilket gör att vi får med oss några nya upplevelser hem.

 

/Sara & Lisen

Fördjupning på barnhem

Monday, February 23rd, 2015

Hej!
Nu har vi gjort klart vår första vecka på fördjupningen. Vi är på ett barnhem för barn som har blivit övergivna av sina föräldrar av olika anledningar. Barnhemmet är katolskt och privat, och managern för barnhemmet är en präst. Här bor 27 barn mellan 1-18 år. Det är olika hem uppdelade efter åldrar och en stor lekgård. Här har barnen olika aktiviteter men under dagarna så går de som är i skolåldern i skolan. Just nu har de sommarlov och därför är alla på plats hela tiden.

Vår första dag började inte så bra, vi kände oss faktiskt rätt utnyttjade när det första vi fick göra var att städa ett stort förråd. Dra ut alla tunga saker för att sedan sopa och ställa in allt igen. Vi fick inte någon introduktion och det var ingen som välkomnade oss utan vi blev tillsagda att städa förrådet och därför kände vi oss lite besvikna och undrade vad detta skulle ge oss inför vårt kommande yrkesliv.

Resten av dagarna den första veckan har vi lekt med barnen. Gungat, ritat och hjälpt till när de ska äta frukost och lunch. De äldre barnen har tränat inför en Olympiad de ska ha, där de tävlar mot varandra i två lag. Vi har varit med och spelat fotboll, basket och volleyboll. Vi hade hoppats på lite mer inblick i barnens familjeförhållanden och varför de har kommit till barnhemmet. Det verkar vara ett väldigt känsligt ämne för personalen, och det är inte lätt att fråga vad som har hänt. Även managern för barnhemmet har berättat för oss att historia och vad som har hänt är inget de pratar om, utan blickar bara framåt.

Under tiden på vår fördjupning har vi hittills reagerat på lite olika saker. Vi sitter alltid med de två minsta tjejerna när de ska äta frukost och lunch. De måste alltid äta upp sin mat, och om de inte gör det tvingar personalen ner maten på de genom att hålla fast de och trycka ner maten. Detta tycker vi går över gränsen för hur man ska hantera ett barn. Dessutom får alltid barnen bröd eller fika precis innan lunchen, vilket vi tycker är lite konstigt då det försvårar ytterligare för barnen när de väl ska äta lunchen. Personalen har även vid några tillfällen slått barnen, vilket vi aldrig skulle kunna acceptera.

Vi tycker även att det borde vara mer uppstyrt kring regler och hur stödet för vissa barn ser ut. Tillexempel så äter de små barnen lite tidigare än de andra, vilket vi tror är för att de ska få lugn och ro eftersom de har svårt för att äta. Ändå springer det runt barn och leker och skriker. Inte konstigt att de inte får matro tycker vi. Det finns även barn som har svårigheter med beteenden som koncentrationssvårigheter och utåtagerande. Barnen får ingen stöttning, utan när de gör något fel får de utskällningar och blir slagna istället. Ett annat barn har råkat ut för en hemsk upplevelse tidigare, vilket har gjort att hon inte pratar. Inte heller hon får något stöd för detta, varken på dagis eller på barnhemmet.

Barnen verkar trivas och är för det mesta glada. Det märks att de är som en stor familj, då de alltid tar hand om varandra. De flesta vill ta kontakt med oss och är nyfikna på vilka vi är och var vi kommer ifrån. Inför kommande vecka på barnhemmet hoppas vi på att få större inblick i socialarbaternas arbete och även hur psykologen arbetar. Detta för att få större erfarenhet av vårt framtida yrke som socionomer.

/Sara & Lisen

Sista veckan med studiebesök

Thursday, February 19th, 2015

När vi var tillbaka från Colca var vi helt slut, men det var bara att börja nästa praktikvecka igen! Den veckan hade vi lite olika studiebesök. Vi var bland annat på ett boende för barn med funktionsnedsättningar. Det var en statlig verksamhet. Det är som ett hem där barnen bor hela tiden och föräldrarna kan komma på besök. Här gör de allt från de vardagliga sysslorna till olika former av aktiviteter med barnen. Vi reagerade på att det var väldigt många barn på en liten yta och att det inte heller var särskilt mycket personal. Därför var det flera av barnen som bara satt och tittade och inte hade något att göra. De som var utåtagerande var de som fick mest uppmärksamhet. Vi tycker också det är märkligt att barnen bor där hela tiden och inte ofta träffar sina familjer, det tycker vi är sorgligt.

 

En dag var vi på besök på SOS barnbyar. Detta är ett privat barnhem som finansieras av bidrag. Detta hem har funnits i 30 år här i Arequipa. Här bor barn mellan 0-16 år. Det är ett område med 12 olika hem, i varje hem bor en mamma med sex barn som har kommit dit av olika anledningar. Det kan vara för att de är övergivna eller att föräldrarna har någon form av svårigheter. De arbetar även med andra barn utanför området, förra året var det hela 1090 barn. Mammorna är anställda men de blir som en riktig familj och ska försöka likna en hemmiljö så mycket som möjligt. Här arbetar även lärare, psykolog, ekonomiansvarig, sociolog och socialarbetare. Föreståndaren för hemmet som vi pratar med berättar att barnets bästa är viktigt, att man hela tiden måste se vad barnet har för åsikt. Varje år får barnen sätta upp mål och saker som de vill göra. Mammorna på hemmet har kontakt med barnens biologiska familjer i de fall som det finns familjer, detta är viktigt för att barnen inte ska tappa realitet och kultur. Man följer ständigt upp och gör utvärderingar angående barnen. När vi ställer frågan om hur mammorna valts ut så säger hon att det viktigaste är att mamman har en kvalitet av kärlek. Mammorna följs upp under tiden och man skriver aldrig kontrakt på mer än 6 månader i taget ifall det skulle vara något. Det är viktigt att mammorna har rätt egenskaper för att dessa barn med flera gånger trassliga bakgrunder ska få en trygg uppväxt. I varje familj finns även en “moster” som kan hjälpa till när mamman behöver gå ärenden eller liknande. Innan var dessa hem mer låst, men nu har detta börjat ändras mer och mer och det är väldigt öppet och barnen kan komma och gå mer från hemmet. Barnen som bor här verkar ha det mycket bra, det var en fin miljö och mammorna som vi träffade verkade hur bra som helst. Det verkar även positivt som “mamma” att arbeta där eftersom man har utbytet med de andra mammorna och de blir som ett grannskap som samverkar och gör allt för barnens bästa. Efter detta besöket kände vi oss mycket positiva och glada över att barnen som bodde där har kunnat få en så fin fortsättning på livet även om de varit med om hemska saker.

 

Vi har även besökt den svenska organisationen Svalorna. Här fick vi träffa två andra svenska tjejer som är här på praktik men som ett projekt genom Svalorna. Svalorna arbetar bland annat med människors rättigheter och det kan vara till bland annat rätt till arbete. Överlag i Peru så ser det bra ut med mänskliga rättigheter, om man kollar på pappret. Men när man kollar på hur det ser ut i verkligheten så är det stora klyftor, detta är ett problem. Därför ges inte heller mycket resurser till Peru, även om det skulle behövas. Därför gör Svalorna ett bra arbeta. Det övergripande målet är att arbeta med utsatta grupper så som kvinnor och ungdomar, ekonomiskt och politiskt. De jobbar genom organisationer, skolor, myndigheter och institutioner. Andra delmål de har är att öka ekonomiska förutsättningar, produktivitet genom ekonomiska aktiviteter så som marknader. Se till att högre andel utbildar sig, som det ser ut nu hoppar många av sina utbildningar då de får jobbmöjligheter istället. Ett annat delmål är att öka representivtet och aktivitet genom att få lokalbefolkningen att höja sina röster för att kunna påverka. I alla dessa områden ligger ett fokus på miljö och genus. Man sprider info och försöker öka människors medvetenhet. Från början fanns bara svenska volontärer på svalorna men nu är de lokal personal och fåtal volontärer. Organisationen är finansierat av SIDA. Detta är ett viktigt arbete och vi upplever att Svalorna arbetar med grupper som är svåra att nå, de åker upp i bergen och ut på landet för att arbeta med fältarbete. Där de försöker stödja de lokala organisationerna som verkligen behöver hjälpen och som befinner sig mer otillgängligt.

 

En annan dag var vi på besök på en institution för män med drog och alkoholproblem. Här fanns män i alla åldrar, den yngsta var 16 år och den äldsta var omkring 60. När vi kom dit så fick vi vänta ett tag innan de kunde låsa upp till oss. Väl inne så skulle vi vara med på ett morgonmöte, det var som terapi för de intagna. Det var ett strikt möte och ledarna hade disciplin på de intagna som var tvungna att fråga innan de fick prata samt att de använde en viss hälsningsfras där alla andra skulle svara efter. Det började med att alla fick berätta om sina problem för oss. Det var intressant att höra och de flesta är här på grund av att deras familjer har sökt hjälp angående den intagne. De som arbetar här har haft liknande problem men har nu lämnat det bakom sig och kan därför hjälpa de andra att komma ur sitt missbruk. De berättar att målet är att de inte ska falla tillbaka in i sitt missbruk och det är därför viktigt att de intagna är ärliga mot sig själva. På hemmet så arbetar de i olika grupper, ordnat efter ålder. I grupperna jobbar de i olika teman olika dagar. Varje morgon så ber de tillsammans, därefter ska de berätta om sina drömmar och analysera dem tillsammans. De intagna har även dagböcker där de skriver sina känslor & tankar i. De har olika teman på varje dag ett exempel är att de har spirituell dag på torsdag och att de har städdag på lördag. På söndagar är det besöksdag, då får de som har fått ett okej från psykologen träffa några vänner eller familj. De måste även ha varit på plats i en månad innan de får ta emot besök. Besöken är en viktig process för att de ska veta vad de har att återvända till när de ska återvända hem igen. De flesta befinner sig på hemmet i cirka två år. Det är vad det tar att komma ifrån sitt missbruk, men de menar att det tar cirka 5 år innan allt är helt bra. De arbetar mycket tillsammans i grupp för att motivera varandra, respekten är viktig. Det blir som ett broderskap berättar de. Det är svårt att förändras ute på gatan men här inne i gruppen finns möjligheter, Detta var en privat organisation och finansieras genom att familjerna betalar för de intagna. Att vara brukare här verkar tufft eftersom de är inlåsta och inte heller själva har valt att få hjälpen, även om det är av en god anledning, att de ska komma ifrån sitt missbruk. Det är ett strikt schema som ska följas varje dag och det verkar inte vara något brukarinflytande. Att de som arbetar där själva har gått igenom samma sak tror vi är bra då de kan sätta sig in i deras situation och därefter stötta de intagna. Vi kan även tänka oss att det känns bra för dem att kunna hjälpa andra när man vet om att det är möjligt att ta sig ur sitt missbruk. En sak vi tänkte på var att de intagna hade mycket respekt för ledarna, det var mycket strikt och mycket regler.

 

Nu är vi klara med våra studiebesök och har även gjort vår första vecka på fördjupningen på ett barnhem, mer om det i nästa inlägg. / Sara & Lisen

Colcadalen

Wednesday, February 11th, 2015

Hej!
Nu har vi gjort vår vecka i Colca-dalen. På slutet av veckan så åkte vi ut i mindre byar för att bo i olika familjer. Vi har bland annat fått mjölka kor, ridit, umgås med familjerna och hjälpt till med djuren. En stor skillnad i dessa rural areas är att många familjer är självförsörjande, de arbetar endast för att få mat. De får sina pengar genom att sälja exempelvis mjölken. Här är familjen viktig och vi märker att alla i familjen hjälps åt för att de ska klara sig, en fin sammanhållning samtidigt som barnen också får ta mycket ansvar. Vi har fått hjälpa till med familjens dagliga sysselsättningar och även ätit med dem, deras traditionella maträtter. Detta har varit en upplevelse för oss och vi har fått en förståelse för hur familjer ute på landsbygden verkligen lever. Det har väckt tankar och livet här är annorlunda jämför med i Sverige, de som bor i rural areas verkar mycket nöjda med sitt liv. De lever för dagen och verkar inte oroa sig så mycket. De känns konservativa och familjerna vi har bott i berättar att de bott i den lilla byn hela livet och att även deras föräldrar är därifrån. Det känns inte som att det är ett alternativ att flytta därifrån för att göra karriär eller liknande. Nu ska vi ha en vecka till med lite olika studiebesök för att nästa vecka börja vår två veckor långa fördjupning som förmodligen blir på en organisation som arbetar med barn.
Hälsningar Lisen & Sara

Peru vecka 3

Thursday, February 5th, 2015

Hej!

Vi har tagit en liten paus från praktiken och åkt till Macchu picchu för några dagars turistande, vilket var en upplevelse. Innan vi åkte hann vi med några besök på olika organisationer.

Vi besökte en läkare på ett hälsocenter som är statligt. Läkaren vi träffade var professor i medicin, specialist i offentlig hälsa och också assisterande doktor. Hon menar att hälsa beror på olika faktorer, vilket är ett nytt sätt att se på hälsa i Peru. Innan så undersöktes endast de biologiska faktorerna. Nu har man insett att även de sociala faktorerna spelar stor roll för hälsan. Läkaren nämner att fattigdom och bristen på kunskap är ett av Perus största problem. Detta beror på de sociala faktorerna. Den ekonomiska klyftan ökar alltmer, den ekonomiska tillväxten är bättre än någonsin i Peru, men samtidigt blir fler fattiga. Det spelar stor roll var man bor någonstans, i rural eller urban areas. Urban area är städer och rural är den som ligger utanför städerna, på landsbyggden. De som jobbar med hälsa vill helst jobba i de urbana områdena på grund av att det är bättre standard där. Bland annat är internet, logi, mat och så vidare mycket bättre där. Regeringen lägger budgeten för hälsa på 6-7 %, vilket är väldigt lite. Huvudproblemen läkaren nämner är miljö som är bland annat orent vatten, hälsa och att alla inte har tillgång till hälsoservice. Det beror dels på tillgängligheten och för att de flesta är fattiga och inte har råd. Man håller på att förändra detta så att alla ska ha tillgång till hälsa och inte behöva betala för detta. Ett annat problem är att gravida kvinnor inte går på sina kontroller, därför ligger nu ett stort fokus på att försöka rädda dessa kvinnors liv. Vanligtvis är det tonårsgraviditeter som är det största problemet. Tonåringarna blir gravida eftersom de inte får någon sexualundervisning i skolan. Svårigheten ligger i att sex är förbjudet enligt lag, och kyrkan är emot skydd vid samlag. Den enda information tonåringarna får om sex är via media. Därför blir också andelen aborter hög, vilket är ett socialt problem. Läkaren nämner att detta är ett mycket konservativt system. Läkarna har börjat gå ut i skolorna och informera om sex, men under restriktioner eftersom de lätt kan bli anklagade för att uppmuntra tonåringarna till sex enligt den katolska kyrkan. Överviktighet är också ett problem i landet. Läkaren berättar att detta beror på brist på kunskap hos föräldrarna och deras kultur. Idrott är till exempel inte prioriterat i skolorna.

Vi har även varit på ett kvinnocenter för våldsutsatta kvinnor med fokus på familjevåld som kan innefatta barn, syskon, tonåringar. På kvinnocentret finns olika professioner såsom advokat, psykolog, socialarbetare och personal som jobbar i förebyggande och informationsspridande syfte. Centret har funnits i 8 år på uppdrag av regeringen. Statistiken kring våldet är att 55% är psykiskt våld, 30% fysiskt och 15% sexuellt.

Om ett fall kommer till centret börjar man utreda om det är ett fall som centret kan hjälpa till med. Isåfall sker ett möte med psykolog och därefter sker ett möte med socialarbetaren för att se vilka risker som finns, samt vilka möjligheter det finns att hjälpa brukaren. Socialarbetaren nämner att det är viktigt att se till hela situationen och att alltid ha ögonen öppna, inget fall är det andra likt. Regeringen vill att alla de 5 som jobbar på centret ska arbeta tillsammans som ett team men detta nämner socialarbetaren är svårt att göra eftersom de ofta är ute på fältet och arbetar. De går ut i förebyggande syfte i skola, media och i samarbete med polisen. Att vara socialarbetare inom den här organisationen innebär mycket observation och det kräver att du är öppen som person. Detta för att de som kommer ska känna sig välkomna. Det är viktigt at ha en stark personlighet. Genom arbete får man erfarenhet vilket gör att socialarbetaren numera kan se vad det är för typ av våld som gäller genom att ställa några få frågor. Det gäller att ha ögon i ryggen, se allt, kunna hantera allt och vara social. Det är viktigt att ha en plan och alltid jobba ett steg framåt.

Personen som jobbar med ”admission” har i uppgift att identifiera om det är våld eller inte. Vissa som kommer vet inte om de har blivit utsatta för våld eller inte. Han kollar vilken nivå våldet är på, eller om det är våld överhuvudtaget. För att ta reda på om det är våld eller inte har han hjälp av ett dokument med frågor som socialarbetaren har utformat. Han noterar kvinnans historia så att hon slipper berätta den om och om igen. Det är viktigt för att offren ska känna sig trygga med att stanna kvar inom organisationen och ta emot den hjälp de erbjuds. Om det är våld skickar han vidare brukaren till socialarbetaren. Vi frågar han om det är svårt att ta beslut, då säger han nej eftersom de jobbar som ett team. De är tvungna att göra ett bra jobb snabbt, och då gör de det. Ett problem är det politiska intresset, organisationen får inte så mycket uppmärksamhet. Därför började de med promotion just för att sprida kunskap om hur viktigt detta är och för att förbättra arbetet. Socialarbetaren nämner att det är mycket pappersarbete, arbetet har en starttid men ingen sluttid. Det är ett stressigt jobb, och möte med många negativa människor. Därför anordnar psykologen på centret workshops för de anställda för deras välmående.

Vi upplevde att de som arbetade på centret var professionella, men att de var väldigt stressade och hade mycket att göra. Vi upplevde också att denna typ av arbete inte är prioriterat från statens sida. Det verkar som att personalen jobbade ur ett brukarperspektiv, då de tog hänsyn till alla aspekter som de utsatta kvinnorna kan befinna sig i.

Just nu befinner vi oss i colcadalen, som ligger uppe i bergen. Här ska vi besöka olika organisationer och bo hos familjer. Vi har besökt en organisation som hjälper utsatta barn och ungdomar. Vi fick träffa en advokat. De jobbar med relationen mellan föräldrar och barn, familjeproblem som till exempel kan vara barn som inte har föräldrar. Det är en verksamhet som styrs på uppdrag av regeringen. Det här är den första organisationen barnen har möjlighet att få hjälp ifrån. För att få hjälp av organisationen måste man själv vända sig till den, för att sedan skickas vidare till en annan organisation eller polis. Ibland jobbar de själva vidare med fallet. Regeringen gör kampanjer i förebyggande syfte och för att sprida information om att hjälp finns att få. De jobbar även med att barn inte ska börja jobba för tidigt. Man får inte börja jobba förrän man är 18 år men många barn jobbar i Peru. Detta är något vi själva ser dagligen.

Det är två stycken som jobbar inom organisationen. En advokat, psykolog. Advokaten upplever att det är mycket pappersarbete och uttryckte att det var synd att han måste sitta inne på kontoret hel dagarna. Han skulle hellre bege sig ut i verkligheten. Han säger att grunden till detta är pengaproblem. Här är ett problem var man ska placera de som behöver hjälp och vilka som kan ge hjälpen. Här är allt ett problem, jobb, pengar, hälsa och hur man ska kunna hjälpa till för det finns få resurser. Regeringen stöttar organisationen beroende på hur väl organisationen presenterar fallet. Därefter följer en lång process tills organisationen får pengar. Organisationen jobbar med 19 distrikt vilket är 30 000 invånare. Det verkar frustrerande att jobba där eftersom det finns så få resurser, det verkade på advokaten som att han skulle vilja göra så mycket mer men att han inte kan det. Vi kan tänka oss att det är svårt att vända sig till organisationen som brukare, när det finns så få resurser och att det är svårt att få hjälp. Då kanske det blir så att man drar sig för att söka hjälpen.

Vi har även besökt ett kvinnocenter som är en statlig verksamhet som arbetar mot våld inom familj och sexuellt våld. Det är gratis för alla som söker sig till organisationen. Anledningen till att kvinnocentret öppnade var att det dagligen kom nyheter om att kvinnor antingen blivit dödade eller slagna. 1998 beslutade regeringen att öppna centret för att förbättra situationen. Pengarna kommer från staten. Socialarbetare, psykolog och advokat jobbar här, men även personer som jobbar med promotion och prevention. De är 5 stycken på 20 distrikt. Förra året var det 110 fall som kom till organisationen vilket är ett lågt antal och man vet inte säkert varför. Det kan vara på grund av skam, tillgänglighet och kultur. Här accepterar kvinnorna att de blir utsatta för våld och att mannen har dominans. En annan anledning till att fler inte söker hjälpen kan vara att kvinnorna inte får jobb och blir därför kvar hos männen och även för att barnen ska ha det bra. De största skillnaderna mellan rural och urban är den geografiska skillnaden. Det finns inte samma tillgång till hjälp, då distansen är längre och det är inte lika lätt att ta sig till organisationen. En annan svårighet är språket då Ketchua är ett språk som används på landsbygden och de som arbetar på organisationen inte behärskar det. När vi frågar om hur socialarbetaren ser på framtiden ser hon negativt på den, regeringen jobbar på men det sker inga resultat. Problemet ligger i att när regeringen tar tag i problemen bildas en ny regering, vilket gör att de hela tiden börjar från noll. När vi jämför denna organisation med kvinnocentret i staden, märker vi att det verkar mycket lugnare här. De är inte lika stressade. De nämner att det är tråkigt att inte kunna komma ut på fältet och jobba. Som brukare kan vi tänka oss att det är svårt att vända sig till organisationen. Både på grund av tillgängligheten, men även skyddet för kvinnorna då de egentligen inte får något skydd utan går i ovisshet då det inte finns några hem för de. Detta verkade också vara frustrerande för de som jobbar inom organisationen.

Vi har också besökt ett center med förmåner för alla, som är statligt. De som arbetar här är en psykolog, 2 äldre-assistenter, en manager för centret och en lärare. De hjälper till med bland annat mat, medicin och boende. Det är inte så många som kommer hit på grund av att detta centret är det enda som finns i provinsen, och avstånden är långa. Det är 6 personer som bor på centret, runt 70 kommer och besöker centret och då äter dom frukost, lunch och kvällsmat. Det är gratis för alla att komma hit. Centret jobbar just nu för att få mer pengar för att förbättra situationen vad gäller utbyggnad och mat. De största problemen för organisationen är ekonomin och att regeringen byts ut ganska ofta. När en regering har bestämt hur ett system ska se ut, är det dags för nästa regering att ta över och då börjar allt om på noll. Detta märker vi är ett återkommande problem vid många organisationer. Vid besöket på centret fick vi möta vissa av de äldre när de skulle äta frukost. Vi reflekterade över att inga aktiviteter fanns, de äldre satt bara ner och gjorde ingenting. Vi hörde från en av de äldre att de blir uttråkade och att det också var en anledning till att inte fler kommer hit, för att de inte har någon aktivitet.

Vi har besökt en socialarbetare på ett socialkontor som är statligt. Deras jobb går ut på att jobba med alla invånare, och lösa de sociala problem som finns. Det kan gälla barn. vuxna, personer med funktionshinder osv. De som arbetar inom organisationen är psykolog, socialarbetare, lärare.

De största problemen är hälsa, ekonomi, utbildning och familjeproblem. Ett annat problem här är också att kultur och tradition är mycket viktigt. Denna del av provinsen har sitt ursprung i pre inka. De jobbar genom kampanjer, aktiviteter och olika program som regeringen har utformat för att sprida information om problemen och hur de kan förbättras. Socialarbetaren nämner att det är problem med regeringen, eftersom att den ofta byts ut och påbörjade uppdrag avbryts för att börja om på nytt med den nya regeringen. Socialarbetaren berättar att det är viktigt att dela sina kunskaper och erfarenheter både mellan länder men också mellan olika organisationer för att skapa ett bättre samarbete för att lösa de problem som finns i världen.

Nu har vi fyra dagar kvar här på landsbygden i Colca och ska bland annat bo i familjer som har bondgård för att se hur deras liv fungerar. Hälsningar från Sara & Lisen