Socionomstudenter utomlands

läs och låt dig inspireras

Det självklara är inte alltid självklart

2014-12-07

Ja kontrasternas land minst sagt. Vaknar upp till resans andra lediga dag och av 10 personer på hostellet så är bara 3 friska. Resten har någon monster hemsk magsjuka. Och för att göra det hela ännu mysigare så har vattnet tagit slut i tanken på taket, så under hela natten så ha de två toaletterna till användning inte gått att spola i.
Ja de här med att rinnande vatten i granen och toaletten är en självklarhet ska inte tas för givet.
Ni kan ju säkert föreställe er vilken mysig stämning detta ledde till. Vi tre som inte drabbats börjar dagen med att shoppa provianter och försöka spola toaletterna med hinkar och rengöringsmedel i högsta hugg. Blev skrattkalas, ja vad ska man göra liksom. Blir nästar komiskt. Så himla typiskt när vi är lediga också.
Vi tre som klarat oss kom tillslut iväg och åkte till en park. En park är inte riktig samma i en svensk och en palestinsk värld, jag skulle snarare säga att de var ett hotell. Nåväl. Vi fick ett helt spa med turkisk skrubb samt en restaurang för oss själva så de var himla lyxigt! Känner mig ren på riktigt för första gången på länge!
De här med vatten är för övrigt ett ständigt problem i Palestina. De måste nämligen köpa vatten av Israel. Israel stänger också av och till av allt vatten som kollektiv bestraffning när de känner för de. Så palestinierna sparar vatten i dunkar på taket. Idag hade vi tur, då hotellet fick ringa och köpa vatten och tankbilen kom efter ett tag och nu kan vi spola igen, phu!
10380746_10152446019760988_2424595147296129426_n
Imorgon är det en till intervju och skrivandes på våra berättelser om de arresterade ungdomarna.

Kunskap är de bästa vapnet

2014-12-06

1926728_10152440784395988_2179842220905235538_nKunskap är de bästa vapnet, de är så vi besegrar ockupationen. En klok kille som vi intervjuade i veckan sa de, så fint. Denna veckan har vi intervjuat killar som varit i fängelse under sin tonårstid, innan 18-års dagen. Intervjun som Evelina tidigare skrivit om ska leda till att vi förhoppningsvis kan publicera intervjuerna i Sverige. Jag var från början rädd att vi trängde oss på och att de inte alls vill dela med sig, och framförallt inte att vi ska publicera deras känslor och tankar kring de tuffaste tiden i deras liv. Men jag har blivit förvånad. Så mycket vilja till att prata, berätta och dela med sig har jag nog aldrig mött. Killen igår sa tack, tack så mycket för att ni vill lyssna på mig, för att ni vill höra min röst och dela med er till världen. Världen behöver få veta. De berörd mig nått enormt. Här litar de inte på någon, inte myndigheter då de konstant blir lurade inte på media som felvinklar allt de säger och definitivt inte på polis och militärer. Jag kan förstå problematiken när folk kommer som flyktingar till Sverige från länder som dessa och ska matas in i de svenska myndighets och byråkrati världen. Hur ska de lära sig att lita på den svenska staten när de konstant blivit lurade och förda bakom ljuset i sina hemländer. Tåls att ha i bakhuvudet vid möten hemma, att de här med tron på en stat och på myndigheter är något som alla inte tar för givet.

Intervjuerna tar lång tid typ 3 timmar sitter vi och frågar, lyssnar och tar in alla hemskheter som dessa ungdomar varit med om. De arresteras i tidiga tonår vid 14-16 års ålder men de har även arresterat barn i 6-8 års ålder och senast en på 3 år. De kan stanna i månader ibland år i Israeliska fängelser för de kastat sten på någon soldat, eller för de har en viss partitillhörighet. För att man tycker fel eller för att man är lite rebellisk. Att barn kastar sten på soldater kommer rent naturligt anser jag, att bli väckta mitt i natten av en militär och ett vapen, att ha hundar som vill äta upp en framför sig, att bli misshandlad, att se sin vän skjutas och halva sin bekantskapskrets blir fängslad hade nog gjort att vem som helst kastat lite sten. Deras stenar ses som terroristhandlingar och dessa barn får sitta i fängelse, många gånger blandat med vuxna. Vi får höra om så många misshandlingar, sexuella trakasserier och förödmjukande handlingar. Att se dessa unga killar så berörda och ledsna och samtidigt så måna om att berätta alla detaljer gör mig rörd. De är nog lite terapi för dem att få berätta för oss, för vi ser det inte som normalt. Här är nämligen de onormala en normalitet och att ha blivit misshandlad och fängslad är mer en vanlighet än nått annat.
Spännande uppdrag minst sagt, någon som vet vart jag kan publicera detta i Sverige sen får gärna höra av sig, hjälp mig sprida ordet!

Vi var här om dagen vid väggen igen och träffade en graffitimålare. Så vi målade väggen, de svenska budskapet blev blommor, hjärtan och budskapet “Sweden loves hummus not walls”. Det var en spännande kväll. Bredvid där vi var så ligger ett annat flyktingläger och där var de tumult som vanligt och tårgasen smög sig fram igen. Förstår inte hur man någonsin kan vänja sig med den stickade hemska stanken och känslan, de gör verkligen ont!

Nu ska vi iväg på julmarknad och konsert i Betlehem, så mysigt! Kan behövas lite mys! Annasr har vi sol och 22 grader, just saying 😉

Jallabaj (hejdå på arabiska) Elin

Organiserat kaos

2014-12-04

Kontroll-Evelina har ofrivilligt fått lära sig att släppa sin kontroll. Här vet man varken när, var eller hur. Det finns dock en sak som alltid är säker: på något sätt lyckas allt alltid lösa sig. Vårt ursprungliga schema var planerat in i minsta detalj med exakta tider på allt, såväl studiebesök som lunch och fritid. Skenet kan dock bedra, i alla fall här i Palestina. Från början störde det mig att aldrig veta. Att tvingas vara helt i händerna på någon annan är inte min starka sida. Jag som alltid funnit trygghet i att vara oberonde och klara mig själv. Här finns inget annat val än att gilla läget och ta seden dit jag kommer. Att inte ha något val gör alla val lättare. Det är dock inte det minsta konstigt att de som förflyttas härifrån till en svenska kontext inte helt oproblematiskt klarar infinna sig i svensk ordning. Det finns alltså en orsak till att komma försent, missa möten, inte fylla i blanketter, etc. Kulturkrock delux.

Det har varit ett gäng häktiska dagar då vi sakta men säkert börjat vår praktiska period. Studiebesöken fick min hjärna att svämma över och jag har verkligen längtat efter att få göra något mer aktivt. Vår studentgrupp har blivit updelad i två. Ena halvan är på ett dagcenter för funktionsnedsatta. Min halva är på Laylac och gör intervjuer med barn som blivit arresterade och suttit i fängelse. Dessa intervjuer görs med fokus på den psykosociala aspekten. De ska sammanställas till rapporter om respektive fall och sedan utmynna i en generell beskrivning av arresterade barn och ungdomar. Historierna vi får höra är häpnadsväckande, på alla sätt. När man inte tror att det kan bli värre så blir det det ändå. Hur kan vissa människor ha blivit så onda? Frågan är lika märklig som självklar, med lika många svar som det finns människor. Oavsett vilka frågor som ställs och vilka svar som ges, så kvarstår ändå faktum. Hur många gånger måste historien upprepas för att mänskligheten ska lära sig av sina misstag? Individer lär sig hellre av sina egna misstag än andras, så kanske är detta ännu ett oundvikligt faktum. Kanske är suktan efter den kollektiva hämnden så stark att den kör över allas förnuft? Jag vill inte sluta tro att alla människor föds som goda varelser, men här får tillvaron mig att tvivla.

Vi har passerat halvtid och idag återstår bara 18 dagar i detta Ingenmansland. Ju längre tiden går desto bättre trivs jag här på Laylac OCH desto mer längtar jag hem. Konstig kombination men här är det inte konstigt att saker är konstigt.

God bless! /Evelina

People live to die, palestinians die to live.

2014-12-03

10525828_10153035706130312_1569831611801486399_nIMG_6185

IMG_6117

IMG_6097

IMG_6042

IMG_6031

10525828_10153035706130312_1569831611801486399_n
Ja nu vet jag inte vart jag ska börja igen, det har hänt extremt mycket sedan sista inlägget. Jag önskar jag kunde få upp lite bilder åt er men internet här är inte så samarbetsvilligt.

Vi var i lördags i Hebron, en stad i södra Västbanken som både Palestinier och Israeler anser är deras och det är ofta oroligheter i Hebron. Vi besökte en organisation som arbetar för arresterade barn och fick höra om deras arbete, väldigt gripande. Jag har så svårt att ta in att Israel arresterar barn, ofta runt 13-16 år men de har arresterat yngre med, inte ovanligt med 6-7 åringar och här om dagen en 3 åring. Det är för mig helt absurt. Orsaken är att barnen kastar stenar, och att Israeliska militären använder barnen för att få information kring deras vuxna omgivning. Hur man kan legitimera detta är bara sjukt på alla nivåer. Vi fick sedan en rundtur i gamla stan och på Shahada road. Shahada road är en spökstad. Massa bosättningar och så fort vi kom igenom chekpointen så var det fullt av militärer och poliser samt Israeliska flaggan överallt. De bor fortfarande en del palestinier som vägrar att flytta på sig. Men de blir väldigt utsatta och diskriminerade. Vi besökte ett hus där de byggd ett nät runt hela huset för att de inte ska ska få massa skit kastat i huvudet från bosättare. Att de orkar stå ut är för mig fascinerande. Sedan får inte palestinier gå överallt på gatorna utan bara på vissa delar. När vi gick där inne så hör vi en hög smäll och hjärtat stannar typ. De kom fler ljudbomber som låter helt sanslöst högt. Sen kom en tårgasbomb och folk kom springandes, tårgas gör för övrigt riktigt ont, sticker i hela halsen och näsan, går nästan inte att andas och ögonen tåras. Det var en sittandes fredliga demonstration för chekpointen in till Shahada road har varit avstängd. Vi hamnar i folkröran och pressen kommer springandes. Vår palestinska guide skulle visa hur vi skulle gå, för då fick inte de går rakt fram (som är den enklaste vägen) utan måste gå runt en annan väg, för att de är araber. Då kommer soldaterna och skäller på han att han inte ska vara där, blir väldigt otrevlig stämning och helt plötsligt har jag kameror och massa folk runt omkring mig. Bosättare kommer ut från deras hem och står och ser på, och skrattar. De gjorde mig så förbannad. Vi kommer förvirrandes iväg efter ett tag och ska ta oss ur denna här röran. Som en räddande ängel kommer en svensk observatör från EAPPI och visar oss vägen och lugnar oss lite. Detta är ju vardagsmat liksom. Vi kommer till sista chekpointen och våra palestinska vänner dyker upp efter ett tag. Alla känslor släpper och jag gråter hejdlöst där vi står. Soldaterna kollar undrandes och frågar varför jag gråter.. ja vad ska man säga. Vi pratade med en soldat i 20-års ålder. Han drömde om att öppna ett cafe. Ja de är ju människor de med, militärtjänst är ett måste för alla i Israel, annars får de inget jobb ect.
Vi fick sedan en rundtur i gamla stan där palestinier bor på bottenvåningen och bosättare över dem. De har satt upp nät för bosättare kastar skräp ner på dem. Men nu kastar de vätskor istället då nätet inte skyddar mot detta. Hur blir man en sådan människa? Hur blir man så hjärntvättad och hur kan man leva med att vara så hemsk mot andra? Det är så många frågor utan svar, så många saker som är så ofattbara och oförtåliga.

Dagen efter möter jag upp några från EAPPI i chekponit 300 kl 5 på morgonen. Jag har haft mailkontakt med dem då jag tycker de är intressant att möta folk som jobbar här. Så jag var med dem under observationen på morgonen. Chekpoint 300 är den ända chekpointen som leder från Betlehem till Jerusalem. Och många palestinier jobbar inne i Jerusalem då de tjänar mer pengar. Ca 6000 ska till jobbet genom denna chekponit varje morgon. Betlehem – Jerusalem tar max 20 minuter med bil i normala fall. Avstånden här är små. Men de tar tid. De får stå i kö från 4-5 på morgonen för att hinnan till jobbet vid 7-8. Denna chekponiten är genom muren och det känns som ett stort fängelse. Taggtråd, stängsel, murar och vakter med stora vapen. De kollas, får igenom metaldetektor, lämnar fingeravtryck, visar intyg och legitimation och hoppas att de kan komma till jobbet idag. En av vakterna var så vidrig, jag fick ont i hela kroppen. Han slog folk, kastade deras saker i backen, och valde ut folk på måfå som han inte tyckte skulle komma till jobbet. Han jobbar dessutom för ett privat säkerhetsföretag som inte har någon myndighetsutövning och där med kan inget de gör överklagas. Hur de ens kan funka så.
Sen kastades min värld om och vi åkte till Jericko och döda havet för första lediga dagen på två veckor. Det var behövligt att sola och bada och bara inte tänka. Döda havet är ju häftigt i sig, man är som en båt, en flytande kork. Man står fast man nuddar inte botten, ja riktigt coolt.

Vi har sedan besökt SOS barnby, super intressant och mötte en ”mamma” där som var så härligt. Jag fascineras av människor som viger sina liv åt så bra ändamål. Hon var så lycklig. Vi besökte Nablus igår, en stad i norra västbanken. Ännu en stad som drabbats hårt av ockupationen. Vi fick problem redan på morgonen då de bestämt att stänga ända chekponiten in dit. Men vi kom iväg till slut och blev inte stannade i någon av de 4 chekpointen under resan. En storstad med en as god efterrätt som är någon slags ost med socker, Kunafa.

Förövrigt så är de problematik kring allt mans ka ta sig för. Vi vill skicka vykort hem, då måste de skickas i kuvert och från ett ställe osv för att de ska komma fram. Vi måste även skicka hem alla våra saker som kan förknippas med Palestina om vi inte vill fastna i säkerhetskontroll och förhör på flygplatsen när vi ska hem. Risken att bli svartlista och att aldrig på åka tillbaka är rätt stor då med. Vi har mött så många som haft problem på flygplatsen och visiteringar då man måste klä av sig är inte ovanligt. Ja allt är liksom krångligt. Hur man orkar leva så här?

Idag ska vi börja arbete på flyktinglägret men allt är lite oklart här och flexibilitet måste man ha. Så vi får se hur de utvecklar sig. Meningen är att vi ska intervjua familjer och barn som blivit arresterade av israeliska militären.

Förövrigt har militären kommit in i flyktinglägret här 2 gånger denna veckan och arresterat folk. Ibland kastar de in sjunkbomber i folk hus, även tårgasbomder….

Något som de berättade i Nablus var även att efter döden kan palestinier blir arresterade. Om de är palestinier som slås mot Israel exempelvis så kan Israel arrestera dem även fast de dött. De har en kyrkogård i Israel som de kan beslagshålla kroppen i, i upp till 30 år. Sen skickas den hem till familjen. Enligt islam ska de döda begravas inom 36 timmar, vad gör detta med dessa familjer? att man inte ens kan få ro efter döden..

Ännu ett långt inlägg, sorry jag ska försöka skärpa mig!
Vi äter förövrigt hummus och falafel hela tiden 🙂

Västbanken och Dheisheh refugee camp

2014-11-27

1513741_10153026982235312_8183568007610630676_nJag är ju ingen bloggare, ni får ursäkta, men jag tänker det är lite kul att läsa de jag skriver ändå 😉
1509315_10153026995795312_7946394878306869316_n
Nu har vi anlänt till Västbanken och Dheisheh refugee camp utanför Betlehem. En annan värld. Minst sagt. Vi bor på ett hostell i anslutning till Laylac (gräsrots NGO som vi har dessa tre veckor hos), en annan standard än den i Jerusalem kan man minst sagt säga. Det är ändå helt okej, trots kyla, noll isolering, fönster i plast, el, vatten och internet som kommer och går och böneutrop varje morgon vid 04.00. Det funkar ändå och det blir rätt många skratt av det lite kaosiga i att bo på ett flyktingläger. De bekvämligheter man tar för givet hemma blir en lyx här och jag kommer på mig själv med att tänka dagligen vad bortskämd man är i Sverige, på många, många plan.

Första kvällen här så blev det lite introduktion av våra handledare samt ett spännande möte med ett firande. De firar nämligen varje gång någon släpps från Israeliska fängelse (på grund av politiska skäl). Dessa firanden kan liknas med ett studentfirande. De åker på flak genom staden med musik, flaggor, glada rop och skjuter raketer. Intressant fenomen. Kan tilläggas att nästan alla Palestinier någon gång suttit i fängelse, för israelerna kan fängsla palestinier av säkerhetsskäl som det heter, lite hur som helst. Det behöver inte säga för hur länge eller varför. De finns många som sitter i fängelse utan att veta varför i fler år, även barn. Just nu finns över 200 barn i Israeliska fängelser, flera utan rättegång.

Andra dagen bestod av mer information kring Laylac, Palestina och flyktinglägret som varit permanent sedan 1948. Det blev en känslofylld dag då vi alla grät en del. Det är verkligen inte lätt information att ta in. Vi såg bland annat en film gjord av en 13 årig flicka från lägret som handlade om Palestina och deras utsatthet. Att en så ung person kan känna och veta så mycket, och samtidigt känna sådant hat gör ont i en, väldigt ont och tårarna bara rann.
Vi har de senaste dagarna varit på studiebesök hos kvinnokooperativ, Betlehem universitet, organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter med mera. Idag var på en internationell konferens för social arbetare vilket var super intressant och kul att möta socialarbetare på en internationell plattform och se hur bra samarbetat var. Det hölls ett tal av secretary chairman för International federation for social work som var extremt intressant. Han lovordade socialarbetare till skyarna och pratade sedan passion och känsla för vårt yrke. För allt socialarbetare gör i världen och gratulerade även oss studenter för vi valt ett så humant och bra arbete, var fantastiskt att höra, väldigt inspirerande! Mer av sådant i Sverige behövs helt klart!

Vi har haft många diskussioner de senaste dagarna med frustration, skratt och tårar. Man vet liksom inte riktigt hur man ska handskas med alla känslor man får i ett ställe som detta. Det är så mycket som är så ofattbart. Denna systematiska diskriminering, alla dess åsikter, alla dessa problem och alla internationella, grundläggande mänskliga rättigheter som inte finns är svårt att ta in. Systemen är extremt komplexa och vi jobbar med att försöka förstå hur allt hänger samman. En stat eller område som Västbanken och Gaza är komplexa områden. På politisk, religiös och mänsklig nivå. Deras lagsystem är väldigt svårt i sig, eller snarare deras icke existerande lagsystem. De är en mix av lagar från Jordanien, Israel och nya palestinska lagar. Problematik kring de två största partierna Fatah och Hamas som nu är i ett dött läge så de går inte att genomföra nya lagar eller ändringar, detta påverkar de sociala arbetet väldigt mycket. De har lagar kring kriminalitet från 1960 exempelvis. De är problematik kring traditionella och religiösa regler och system med och hur människor är invanda att leva och fungera på ett viss sätt.

Känslorna av frustration, ilska och ledsamhet är blandande med värme kärlek och passion. Människorna här är så fantastiska, de lever andas och ger sina liv åt socialt arbete och på att förändra. De är så himla godhjärtade och smarta och handskas beundransvärt med situationen som är. Jag fascineras över hur människor med så lite resurser kan ge så mycket. Vi får exempelvis smakprov på de ena med de fjärde så fort vi går in i en butik, vi bjuds på kaffe och te överallt på de mest märkliga ställen.

Ja jag lär mig otroligt mycket, informationsflödet tar aldrig slut och hjärnan blev överhettad för flera dagar sen. Vi har behövliga reflektionsstunder under våra filtar i kylan på kvällarna och har gitarr och sång stunder med de andra volontärerna från Tyskland och Frankrike på kvällarna. Laylac är ständigt pulserande, de är folk här jämt och ständigt då hela samhället är delaktiga som volontärer och alla vill bidra och känna gemenskapen. det är ett härligt kaos med många många känslor!

Godnatt från ett flyktingläger på Västbanken.
10609411_803468456383954_3876666983110477862_n

10802014_10152986189427122_1006437297845623012_n-2

Staden som alla vill ha

2014-11-22

Då har första veckan gått, tiden springer iväg och känns samtidigt som den går långsamt, dagarna är väldigt lååånga! Intensivt är bara förnamnet, vårt schema är smockfullt med studiebesök på olika verksamheter blandat med rundturer, tittandes på gamla och helga byggnader och fascinerande diskussioner!

Sedan senaste inlägget har det varit studiebesök på socialkontor i västra och östra Jerusalem. Problematiken är stor, i många dimensioner. De har självklart en problematik med Palestinier och deras rättigheter, problematik med lagar och regler som inte appliceras i verkligheten. Jag kommer aldrig kunna förstå hur det så öppet kan vara så diskriminerande från en stats sida. Vissa delar av samhället där en viss typ av människor bor skiter man helt enkelt i, svårt att greppa. De har även har en politisk diskussion som är påtaglig kring asyl och flyktingfrågan. De finns två typer av flyktingar här dock, eller flykting blir fel ord. Å ena sidan kommer judar som söker sin rätt som jude att komma till sitt land, de får direkt boende, hjälp med språket och integrationsprogram. Å andra sidan har vi de som faktiskt flyr från sitt land, främst Sudan, Etiopien och Eritrea. Dessa lever ett svårt liv med näst in till obefintliga rättigheter och noll samhällshjälp. De är väldigt svårt att få uppehållstillstånd, ca 4 st. av 55000 får flyktingstatusförklaring.
Det som varit himla spännande i dess studiebesök var även den extrema skillnaden på kontor, ett ställe var som vilket hus som helst med renoveringsobjekt till korridorer och kontor, nästa kontorsbyggnad var ett stort säkerhetskomplext, kändes snarare som en ambassad. Och de hade stängt kontoret för besökare för att vi skulle komma dit!? Ja engagemanget är det ingen brist på, vi mottas med öppna armar och det känns verkligen att de är ivriga att få förklara och visa, diskutera och analysera. Vi blir bjudna på arabiskt kaffe, bröd och hummus i stora lass vart vi än kommer och väldigt många trevliga människor, det gör mig varm i hjärtat! Engagemang är ett ord som kan sammanfatta mycket, socialarbetarna brinner för sitt yrke, viljan att göra en insatt och skillnad. ”To make a difference you need to act and feel, not just talk”, sa socialarbetaren på ett kontor i de östra delarna. Basen i det sociala arbetet ligger på frivillighet och volontärer, kontoret på västra sidan hade 4 st. socialarbetare och ca 50 volontärer på 6 områden. De skär ned på välfärden och statens pengar hela tiden har många pratat om och då krävs frivilliga insatser. Mycket fokus på volontärarbete och communitywork, för och med varandra. Det är tragiskt på ett sätt, att staten inte tar ett ansvar men även fint på ett annat, att se sådan passion och drivkraft, vilja att göra vad man kan med små medel.

I torsdags var vi i Jaffa och Tel Aviv och besökte socialkontor där som arbetar i ett multikulturella samhällen och där även de flesta flyktingar bor. Det blev studiebesök på ett centrum för ryska pensionärer (där vi även fick en uppläxning, på ryska, om att Sverige var skit för vi erkänt Palestina), vi besökte en språkkurs för arabiska kvinnor och även läkare för mänskliga rättigheter som öppnat en Open clinic. Då sjukvårdsystemet påminner här om USA och alla där med inte har råd att vara sjuka, speciellt inte flyktingar. Kvällen spenderades med en härlig promenad längst stranden i Tel Aviv och kände pulsen på en stad som är långt ifrån vad Jerusalem är.

Vi har även haft rundvandring i västra Jerusalem med en Rabbi, en superhärlig småbarnspappa och kvinnorättsaktivist som visade oss denna del av staden genom nya glasögon. Han pratade om virtuella gränser och symbolikens makt i arkitekturen. Väldigt spännande rundtur genom ortodoxa kvarter, sekulära kvarter, museum, kyrkor, universitet och parlamentet (Kneset). Han menar på att inget är byggt av slump i denna stad, allt har en mening och är genomtänkt, ex att parlamentet är byggt som ett gammalt tempel och ligger på en kulle över staden, visa på makt. dagen bjöd även på diskussioner om Jerusalem, staden som alla vill ha en del av och att alla som bor här hela tiden får kämpa för sina egna intressen.

Idag har vi haft workshop med personer från Ossim shalom. Vi har haft olika rollspel och många diskussioner kring ämnen som fördomar, främlingsfientlighet och rasism, diskriminering och kategorisering. Applicerat dessa definitioner på svensk och israelisk kontext och gjort jämförelser och paralleller. Ännu en intressant och utmattande dag för hjärnan med andra ord!

Kvällarna består mest av att försöka smälta alla intryck och renskriva anteckningar. Men vi har även varit på restauranger, upplevt hur tyst staden blir under Shabbat (judisk vilodag fredag kväll till lördag kväll), gått runt mer i centrum och gamla stan, köpt fina örhängen och fascinerats av alla religiösa outfits som denna stad bjuder på.

Imorgon ska vi besöka Rabbis for human right och sedan bär det av mot Betlehem och Västbanken.

Bildet kommer inom kort när internett vill samarbeta!

Första dagarna i Israel

2014-11-17

IMG_5750Dome of the rock2014-11-17

Ja nu var resan igång på riktigt! Efter tre intensiva dygn är jag helt laddad på de kommande veckorna, men även galet trött i huvudet efter alla intryck.

Resan ner gick fint, med mellanlandning i Istanbul. Första dygnet bestod av häng i Tel Aviv med min syster som också är nere en vecka i sitt arbete. Eftersom det var lördag var det mesta stängt då Judendomen har Shabbat fredagskväll till lördag kväll. Men vi hade det härligt ändå med sol och 23 graders värme, strandäng, god mat och kvalitets tid.

I söndags tog jag bussen från Tel Aviv till Jerusalem, det tog sin lilla tid då söndag här är som måndag hemma och alla ska till jobbet och till militären, plus att de var säsongens första regn, alltså kaos i trafiken. Jag kom fram tillslut och mötte upp resten av res gänget på Ossim Shaloms kontor nära Jerusalem Central Bus station. Vi fick under förmiddagen information om deras organisation och även en föreläsning kring landets historia och konflikten. Ossim Shalom är en NGO som översatt heter Social workes for peace. De arbetar i olika samhällen med aktiviteter för utsatta grupper, de försöker arbeta mycket dialogiskt mellan palestinier och israeler, med fokus på mer interaktion, kunskap och förståelse för varandra. På kvällen var vi hemma hos en av personerna från Ossim Shaloms hem i en förort till Jerusalem. Väldigt god mat, fint hem och trevliga människor. En kväll fylld av intressanta matupplevelser och diskussioner.

I dag måndag har vi varit i Old Jerusalem för en rundvandring längst den kristna tron och Jesus korsfästelse med bland annat besök i Holy Sepulcher, den heligaste av kyrkor där det sägs att Jesus korsfästes och begravdes. Vi besökte även två olika dagcenter för handikappade i östra Jerusalem som gick under en NGO som heter Elwyn Elquds. Väldigt intressanta besök med rundvandring och möte med klienterna, samt diktioner om arabers situation i östra Jerusalem och hur handikappomsorgen fungerar i Israel. Dessa dagcenter tog emot vuxna som efter färdig skola vid 21 års ålder måste vara på dagcenter som beslutas av [Shoun] som är som Israels variant av socialtjänsten. De hade olika varianter av som stationer där de gjorde olika aktiviteter. Exempelvis så har de ett kök där de gör mat till skolor och ålderdomshem, de packar bestickpacket till restauranger med mera. De har även sjukgymnaster och olika pedagoger som fokuserar på individernas olika behov, exempelvis talpedagog.

Imorgon är det fler studiebesök på spännande organisationer!

På återseende!
Elin

Det närmar sig och det känns

2014-11-14

De driver mig till vansinne, allihop på samma gång. Hela jag är full av dem. Känslor. Jag som alltid försökt (och oftast lyckats) hålla känslor så långt ifrån mig som möjligt. Nu sväljer de mig hel, och jag mäktar inte motstå. Ena stunden känner jag mig som en självständig och stabil rymdraket som krossar allt i sin väg. Nästa stund blir jag liten och svag som ett beroende nyfött barn, utan förmåga att varken förstå eller förmå. Jag är en trisslott där det skrapas fram allt från vredesutbrott och ångestattack till lyckorus och glädjetårar. Jag frågar mig själv, gång på gång, vad jag gett mig in på och svaret blir alltid detsamma: Men jag vill ju det här. Så innerligt mycket! Jag pratar givetvis om min resa till Israel/Palestina, under de fem kommande veckorna. I början av socionomprogrammet presenterade universitetet möjligheten för studenter att göra sin studiepraktik i utlandet. Socionomprogram på svenska universitet har tillsammans utformat praktikprogram där socionomstudenter får göra studiegraktik i grupp, genom universitetens kontakter med utländska univeristet och organisationer. Universitetet står för kontakterna och studenterna får därigenom trygghet och en stadig grund att stå på då de har universitetet bakom sig och gruppen med sig. För mig var detta ett utmärkt tillfälle och en livs chans att få en erfarenhet jag länge drömt om, då jag aldrig skulle våga ge mig ut på ett sådant äventyr på egen hand. Valet att åka till just Israel föddes genom min kristna tro som fullkomligt eskalerat de senaste åren. Det har därför blivit en dröm att få besöka alla dessa platser där allt faktiskt började, en gång för länge sen. När univeristetet presenterade denna möjlighet var det inget tvivel att jag ville ta den chansen. Det religiösa perspektivet kombinerat med insyn i konflikten genom lokala organisationer som arbetar mot den lokala befolkningen, vilket är så lätt att missa under “vanliga” turistresor. Därigenom ges möjlighet att se det sociala arbetet i en kontext som fullständigt kontrasterar min egen verklighet och den verklighet socionomprogrammets studier grundar sig på. Att vilja är dock ett stort steg från att faktiskt ta beslutet att göra. Efter mycket om och men bestämde jag mig ändå för att inte låta chansen gå förbi mig och jag bokade flygbiljetter i våras tillsammans med två andra klasskompisar. Av olika anledningar avbokade de sin resa för någon månad sen och jag är numera ensam från mitt universitet. Jag har därefter velat fram och tillbaka om jag verkligen ska åka eller inte. Tryggheten i klasskompisarna försvann, fem veckor ifrån hem, sambo och familj, det återigen krigshärjade Gaza, IS brutala frammarsch, ebola-katastrofen och eskalerande oroligheter i Jerusalem. Sedan flygbiljetten bokades har jag längtat och väntat. Därför bestämde jag mig ännu en gång för att inte låta chansen rinna mellan mina fingrar. Enligt UD är det vanliga säkerhetsrutiner och säkerhetsåtgärder som gäller, trots oroligheterna. Jag håller mig till dessa, håller mig ifrån riskområdena och räknar med att komma hem helskinnad. Gruppen består dock av ytterligare sex studenter från andra universitet och jag ser fram emot att få tillfälle att knyta nya bekantskaper. Flyget lyfter på fredag och veckan består av förberedande föreläsningar och seminarium om Israels historia och socialt arbete i en israelisk kontext där konflikt blivit vardag. De organisationer och sociala projekt vi ska besöka och arbeta i under vistelsen är minst sagt spännande och jag återkommer till dessa! Israel är ett land med en unik, komplex och fascinerande historia, präglat av kulturella, religiösa och politiska motsättningar och konflikter. Det blir bara bättre ju mer kunskap jag suger åt mig. Nu är det närmre än någonsin! God Bless! / Evelina campus Kalmar