Socionomstudenter utomlands

Hej!

Vi har tagit en liten paus från praktiken och åkt till Macchu picchu för några dagars turistande, vilket var en upplevelse. Innan vi åkte hann vi med några besök på olika organisationer.

Vi besökte en läkare på ett hälsocenter som är statligt. Läkaren vi träffade var professor i medicin, specialist i offentlig hälsa och också assisterande doktor. Hon menar att hälsa beror på olika faktorer, vilket är ett nytt sätt att se på hälsa i Peru. Innan så undersöktes endast de biologiska faktorerna. Nu har man insett att även de sociala faktorerna spelar stor roll för hälsan. Läkaren nämner att fattigdom och bristen på kunskap är ett av Perus största problem. Detta beror på de sociala faktorerna. Den ekonomiska klyftan ökar alltmer, den ekonomiska tillväxten är bättre än någonsin i Peru, men samtidigt blir fler fattiga. Det spelar stor roll var man bor någonstans, i rural eller urban areas. Urban area är städer och rural är den som ligger utanför städerna, på landsbyggden. De som jobbar med hälsa vill helst jobba i de urbana områdena på grund av att det är bättre standard där. Bland annat är internet, logi, mat och så vidare mycket bättre där. Regeringen lägger budgeten för hälsa på 6-7 %, vilket är väldigt lite. Huvudproblemen läkaren nämner är miljö som är bland annat orent vatten, hälsa och att alla inte har tillgång till hälsoservice. Det beror dels på tillgängligheten och för att de flesta är fattiga och inte har råd. Man håller på att förändra detta så att alla ska ha tillgång till hälsa och inte behöva betala för detta. Ett annat problem är att gravida kvinnor inte går på sina kontroller, därför ligger nu ett stort fokus på att försöka rädda dessa kvinnors liv. Vanligtvis är det tonårsgraviditeter som är det största problemet. Tonåringarna blir gravida eftersom de inte får någon sexualundervisning i skolan. Svårigheten ligger i att sex är förbjudet enligt lag, och kyrkan är emot skydd vid samlag. Den enda information tonåringarna får om sex är via media. Därför blir också andelen aborter hög, vilket är ett socialt problem. Läkaren nämner att detta är ett mycket konservativt system. Läkarna har börjat gå ut i skolorna och informera om sex, men under restriktioner eftersom de lätt kan bli anklagade för att uppmuntra tonåringarna till sex enligt den katolska kyrkan. Överviktighet är också ett problem i landet. Läkaren berättar att detta beror på brist på kunskap hos föräldrarna och deras kultur. Idrott är till exempel inte prioriterat i skolorna.

Vi har även varit på ett kvinnocenter för våldsutsatta kvinnor med fokus på familjevåld som kan innefatta barn, syskon, tonåringar. På kvinnocentret finns olika professioner såsom advokat, psykolog, socialarbetare och personal som jobbar i förebyggande och informationsspridande syfte. Centret har funnits i 8 år på uppdrag av regeringen. Statistiken kring våldet är att 55% är psykiskt våld, 30% fysiskt och 15% sexuellt.

Om ett fall kommer till centret börjar man utreda om det är ett fall som centret kan hjälpa till med. Isåfall sker ett möte med psykolog och därefter sker ett möte med socialarbetaren för att se vilka risker som finns, samt vilka möjligheter det finns att hjälpa brukaren. Socialarbetaren nämner att det är viktigt att se till hela situationen och att alltid ha ögonen öppna, inget fall är det andra likt. Regeringen vill att alla de 5 som jobbar på centret ska arbeta tillsammans som ett team men detta nämner socialarbetaren är svårt att göra eftersom de ofta är ute på fältet och arbetar. De går ut i förebyggande syfte i skola, media och i samarbete med polisen. Att vara socialarbetare inom den här organisationen innebär mycket observation och det kräver att du är öppen som person. Detta för att de som kommer ska känna sig välkomna. Det är viktigt at ha en stark personlighet. Genom arbete får man erfarenhet vilket gör att socialarbetaren numera kan se vad det är för typ av våld som gäller genom att ställa några få frågor. Det gäller att ha ögon i ryggen, se allt, kunna hantera allt och vara social. Det är viktigt att ha en plan och alltid jobba ett steg framåt.

Personen som jobbar med ”admission” har i uppgift att identifiera om det är våld eller inte. Vissa som kommer vet inte om de har blivit utsatta för våld eller inte. Han kollar vilken nivå våldet är på, eller om det är våld överhuvudtaget. För att ta reda på om det är våld eller inte har han hjälp av ett dokument med frågor som socialarbetaren har utformat. Han noterar kvinnans historia så att hon slipper berätta den om och om igen. Det är viktigt för att offren ska känna sig trygga med att stanna kvar inom organisationen och ta emot den hjälp de erbjuds. Om det är våld skickar han vidare brukaren till socialarbetaren. Vi frågar han om det är svårt att ta beslut, då säger han nej eftersom de jobbar som ett team. De är tvungna att göra ett bra jobb snabbt, och då gör de det. Ett problem är det politiska intresset, organisationen får inte så mycket uppmärksamhet. Därför började de med promotion just för att sprida kunskap om hur viktigt detta är och för att förbättra arbetet. Socialarbetaren nämner att det är mycket pappersarbete, arbetet har en starttid men ingen sluttid. Det är ett stressigt jobb, och möte med många negativa människor. Därför anordnar psykologen på centret workshops för de anställda för deras välmående.

Vi upplevde att de som arbetade på centret var professionella, men att de var väldigt stressade och hade mycket att göra. Vi upplevde också att denna typ av arbete inte är prioriterat från statens sida. Det verkar som att personalen jobbade ur ett brukarperspektiv, då de tog hänsyn till alla aspekter som de utsatta kvinnorna kan befinna sig i.

Just nu befinner vi oss i colcadalen, som ligger uppe i bergen. Här ska vi besöka olika organisationer och bo hos familjer. Vi har besökt en organisation som hjälper utsatta barn och ungdomar. Vi fick träffa en advokat. De jobbar med relationen mellan föräldrar och barn, familjeproblem som till exempel kan vara barn som inte har föräldrar. Det är en verksamhet som styrs på uppdrag av regeringen. Det här är den första organisationen barnen har möjlighet att få hjälp ifrån. För att få hjälp av organisationen måste man själv vända sig till den, för att sedan skickas vidare till en annan organisation eller polis. Ibland jobbar de själva vidare med fallet. Regeringen gör kampanjer i förebyggande syfte och för att sprida information om att hjälp finns att få. De jobbar även med att barn inte ska börja jobba för tidigt. Man får inte börja jobba förrän man är 18 år men många barn jobbar i Peru. Detta är något vi själva ser dagligen.

Det är två stycken som jobbar inom organisationen. En advokat, psykolog. Advokaten upplever att det är mycket pappersarbete och uttryckte att det var synd att han måste sitta inne på kontoret hel dagarna. Han skulle hellre bege sig ut i verkligheten. Han säger att grunden till detta är pengaproblem. Här är ett problem var man ska placera de som behöver hjälp och vilka som kan ge hjälpen. Här är allt ett problem, jobb, pengar, hälsa och hur man ska kunna hjälpa till för det finns få resurser. Regeringen stöttar organisationen beroende på hur väl organisationen presenterar fallet. Därefter följer en lång process tills organisationen får pengar. Organisationen jobbar med 19 distrikt vilket är 30 000 invånare. Det verkar frustrerande att jobba där eftersom det finns så få resurser, det verkade på advokaten som att han skulle vilja göra så mycket mer men att han inte kan det. Vi kan tänka oss att det är svårt att vända sig till organisationen som brukare, när det finns så få resurser och att det är svårt att få hjälp. Då kanske det blir så att man drar sig för att söka hjälpen.

Vi har även besökt ett kvinnocenter som är en statlig verksamhet som arbetar mot våld inom familj och sexuellt våld. Det är gratis för alla som söker sig till organisationen. Anledningen till att kvinnocentret öppnade var att det dagligen kom nyheter om att kvinnor antingen blivit dödade eller slagna. 1998 beslutade regeringen att öppna centret för att förbättra situationen. Pengarna kommer från staten. Socialarbetare, psykolog och advokat jobbar här, men även personer som jobbar med promotion och prevention. De är 5 stycken på 20 distrikt. Förra året var det 110 fall som kom till organisationen vilket är ett lågt antal och man vet inte säkert varför. Det kan vara på grund av skam, tillgänglighet och kultur. Här accepterar kvinnorna att de blir utsatta för våld och att mannen har dominans. En annan anledning till att fler inte söker hjälpen kan vara att kvinnorna inte får jobb och blir därför kvar hos männen och även för att barnen ska ha det bra. De största skillnaderna mellan rural och urban är den geografiska skillnaden. Det finns inte samma tillgång till hjälp, då distansen är längre och det är inte lika lätt att ta sig till organisationen. En annan svårighet är språket då Ketchua är ett språk som används på landsbygden och de som arbetar på organisationen inte behärskar det. När vi frågar om hur socialarbetaren ser på framtiden ser hon negativt på den, regeringen jobbar på men det sker inga resultat. Problemet ligger i att när regeringen tar tag i problemen bildas en ny regering, vilket gör att de hela tiden börjar från noll. När vi jämför denna organisation med kvinnocentret i staden, märker vi att det verkar mycket lugnare här. De är inte lika stressade. De nämner att det är tråkigt att inte kunna komma ut på fältet och jobba. Som brukare kan vi tänka oss att det är svårt att vända sig till organisationen. Både på grund av tillgängligheten, men även skyddet för kvinnorna då de egentligen inte får något skydd utan går i ovisshet då det inte finns några hem för de. Detta verkade också vara frustrerande för de som jobbar inom organisationen.

Vi har också besökt ett center med förmåner för alla, som är statligt. De som arbetar här är en psykolog, 2 äldre-assistenter, en manager för centret och en lärare. De hjälper till med bland annat mat, medicin och boende. Det är inte så många som kommer hit på grund av att detta centret är det enda som finns i provinsen, och avstånden är långa. Det är 6 personer som bor på centret, runt 70 kommer och besöker centret och då äter dom frukost, lunch och kvällsmat. Det är gratis för alla att komma hit. Centret jobbar just nu för att få mer pengar för att förbättra situationen vad gäller utbyggnad och mat. De största problemen för organisationen är ekonomin och att regeringen byts ut ganska ofta. När en regering har bestämt hur ett system ska se ut, är det dags för nästa regering att ta över och då börjar allt om på noll. Detta märker vi är ett återkommande problem vid många organisationer. Vid besöket på centret fick vi möta vissa av de äldre när de skulle äta frukost. Vi reflekterade över att inga aktiviteter fanns, de äldre satt bara ner och gjorde ingenting. Vi hörde från en av de äldre att de blir uttråkade och att det också var en anledning till att inte fler kommer hit, för att de inte har någon aktivitet.

Vi har besökt en socialarbetare på ett socialkontor som är statligt. Deras jobb går ut på att jobba med alla invånare, och lösa de sociala problem som finns. Det kan gälla barn. vuxna, personer med funktionshinder osv. De som arbetar inom organisationen är psykolog, socialarbetare, lärare.

De största problemen är hälsa, ekonomi, utbildning och familjeproblem. Ett annat problem här är också att kultur och tradition är mycket viktigt. Denna del av provinsen har sitt ursprung i pre inka. De jobbar genom kampanjer, aktiviteter och olika program som regeringen har utformat för att sprida information om problemen och hur de kan förbättras. Socialarbetaren nämner att det är problem med regeringen, eftersom att den ofta byts ut och påbörjade uppdrag avbryts för att börja om på nytt med den nya regeringen. Socialarbetaren berättar att det är viktigt att dela sina kunskaper och erfarenheter både mellan länder men också mellan olika organisationer för att skapa ett bättre samarbete för att lösa de problem som finns i världen.

Nu har vi fyra dagar kvar här på landsbygden i Colca och ska bland annat bo i familjer som har bondgård för att se hur deras liv fungerar. Hälsningar från Sara & Lisen