, Author at Socionomstudenter utomlands

2015-04-06

Hej

I mitt förra inlägg skrev jag om att jag börjat få mer ansvar och uppgifter på praktiken. Jag har kontakt med elever på skolan, håller i samtal, tar kontakt med föräldrar osv. Jag upplever att vissa möten går bättre än andra men i handledning går Kirsten och jag igenom saker att kan tänka på där hon sätter andra ord på händelser och som jag reflekterar över. Handledning är för mig en trygghet där jag kunnat utvecklas och utmanas. Jag har även fått böcker som jag kan läsa i att bland annat utveckla min samtalsteknik, relationsförståelse mm.

Allt detta har varit väldigt givande för min egen professionella utveckling samtidigt som det tagit mycket energi. Därför kom påsklovet som jag nu har alldeles lägligt. Jag har känt att det periodvis varit överväldigande att möta nya utmaningar och få insikter och lärdomar och det ska därför bli skönt att släppa jobb och praktik och bara vara ledig.

Glad Påsk!

/Lisa

2015-03-21

Nu har vi gjort vår sista vecka på praktiken på Barnhemmet. Denna vecka har det varit Olympiad hela förmiddagarna för de äldre, bland annat fotboll och basket. Vi har varit med och spelat med barnen. Det är kul eftersom de har gjort Olympiaden till en så stor grej här, de har hejaramsor, lagtröjor som de gjort och egna flaggor. Barnen tycker det är mycket roligt och går verkligen in för det. Vi har även fått lite mer tid med socialarbetaren den här veckan. Vi fick möjlighet att prata lite med henne angående organisationen. Hon berättar att tyvärr är det mycket pappersarbete för henne, hon vill ha mer tid med barnen men det går inte. Hon säger att tiden är hennes största problem med arbetet som socialarbetet. Men hon nämner även att hon tycker om sitt jobb mycket och att det känns viktigt och givande för henne. Vi fick även möjlighet att kolla lite i barnens journaler, där finns läkarutlåtande, psykologutlåtande och utlåtande från socialarbetaren. Där kunde vi även läsa mer om barnens bakgrund, som vi annars inte pratar om här på barnhemmet. Dessa barn har varit med om mycket tragiska saker i sina liv och att de får komma hit för att få en nystart är mycket bra. Vi frågar om barnen har någon kontakt med sina biologiska föräldrar och det är lite olika, vissa har besök av dem på helgerna medan vissa föräldrar inte har rätt till att träffa sina barn på grund av olika anledningar. Vi frågade även om barnen visste om sina bakgrunder, då svarade hon att de brukar berätta för barnen när de är cirka 8 år och när de börjar fråga. Barnen kan då reagera olika men de brukar ske psykologsamtal och stöd till barnen. När barnen fyller 18 år så måste de lämna barnhemmet, antingen för att flytta in hos någon släkting om så finns. Annars måste barnet stå på helt egna ben och skaffa arbete och boende direkt själva. Detta kan de inte hjälpa till med på hemmet eftersom enligt lag måste barnen klara sig själva när de har fyllt 18 år. Här på barnhemmet är det nu ett syskonpar som ska skiljas då den äldre brodern fyller 18, detta tycker vi verkar mycket jobbigt. Socialarbetaren berättar att de stöttar dem och samtalar om detta och att brodern även kan komma och hälsa på sin yngre bror sen. Vi hade även som uppgift att bidra till verksamheten genom att göra någon aktivitet. Detta har varit svårt då olympiaden har tagit upp mycket av barnens tid, när de inte har olympiad så förbereder de sig och målar flaggor och liknande. Därför har vi mest kunnat spendera tid med de små barnen. Vi har ritat med dem och även lekt Kims lek, mer avancerat än så går inte med tanke på svårigheterna att kommunicera.

Nu när praktiken är slut så har vi reflekterat kring det och kommit fram till att vi är besvikna på vår fördjupning. Vi hade hoppats få mer insikt i vad en socialarbetare gör. Vi har mest fått spela olika sporter med de äldre barnen samt leka med de små barnen vilket vi inte anser utvecklas oss i vår roll som socialarbetare. Trots detta har vi fått nya erfarenheter och insikter i barnens liv vilket gör att vi får med oss några nya upplevelser hem.

/Sara & Lisen

Tillit till sin egen förmåga

2015-03-16

Tiden flyger förbi och jag kan inte förstå att det snart är påsk. Mycket har hänt sedan jag skrev sist och till att börja med vill jag ge er en liten update på vad som händer i mitt liv härnere. Jag och min sambo har hittat ett boende med start från mitten av april fram tills slutet av vår resa här i OZ. Det känns otroligt skönt att veta vart vi kommer att bo framöver, även fast jag har min pappa här och vet att vi kan bo där. Den nya lägenheten ligger på Queens Road vilket innebär att vi fortfarande bor nära Chapel Street och City men nu även St Kilda och havet. Det är samma tåg och tidtabell till Frankston High School vilket är skönt att veta och det är ett smidigt sätt att ta sig ner dit. Min praktikplats ger mig mening i veckorna samtidigt som vi försöker njuta och se så mycket vi bara kan på helgerna. Det är ett sätt att också släppa praktiken och göra sådant man tycker är roligt. Det är välbehövligt att göra roliga saker och ta hand om sig enligt mig.

I wellbeing teamet på Frankston High School har jag numera mina egna möten och fått ett större ansvar. Det har kändes tufft till en början men det ha varit otroligt lärorikt. För mig var detta ett gigantiskt steg att ta, inte bara för att det var helt nya erfarenheter än tidigare arbeten, utan också en otrolig utmaning för mig. Jag behövde lita till min egen förmåga. Jag har varit van vid att ta instruktioner i tidigare arbeten, gör si och gör så, det där är rätt och det där är fel, något som jag anser skiljer sig avsevärt mot att arbeta inom socialt arbete. Tillsammans gick jag och Kristen igenom saker som jag kunde tänka på att göra och försöka få kännedom om. Hur gick det? Vad gick bra? Vad behöver jag öva på? Hur ska jag planera framtiden och nästa möte? Detta var saker jag skulle reflektera över.

Min kurslitteratur beskriver socialt arbete som något komplext och att det inte finns några rätt och fel. Det handlar om att möta människor i deras unika livssituationer, interagera genom samarbete, kommunikation, förhållningssätt och mycket mer. En situation är inte den andra lik och det är verkligen något jag har förstått. Genom att Kirsten trodde på mig fick jag även bevisa för mig själv att jag är kapabel till mycket och jag tillät mig också att vara mer ödmjuk mot mig själv. Samtidigt som jag känner djup tacksamhet för att jag har en så bra handledare har jag tragglat med att förstå när jag har gjort och är “good enough”. När jag låter tankarna och grubblandet tar över och tänker, skulle jag gjort så och när jag nästan vill hjälpa för mycket. Sådana saker behöver jag öva mig på.

”Människans kunskaper är ett oändligt äventyr. På så sätt är också socialt arbete ett oändligt äventyr. Som socialarbetare har man möjlighet att ständigt befinna sig i en utvecklingsprocess där man själv som människa hela tiden utvecklas, samtidigt som man medverkar i att skapa både nya kunskaper till professionens utveckling och, framför allt, förbättrade livssituationer för de människor man möter” (Svensson, Johnsson och Laanemets, 2008 s.232).

/Lisa

Samtal, bemötande, kommunikation och äventyr

2015-03-07

Hej

I veckan som gått har jag blivit mer och mer introducerad till hur arbetet fungerar inom wellbeing teamet och på Frankston High School. Jag har bland annat fått ha en del samtal med elever och även ringt hem till föräldrar angående studenters välmående. De flesta av de elever som jag kontaktade föräldrarna för hade haft hög frånvaro eller befann sig inom risk att hamna på efterkälken.

Jag upplevde att möta elever gick bra trots min ringa erfarenhet av samtal i praktiken. Det jag försökte ha i åtanke var att bara vara mig själv, ställa öppna frågor och lyssna. Med lite information om personen kunde jag lyfta saker som vad positivt och bra i dennes situation.

Att ringa till studenters föräldrar var en alldeles ny upplevelse. Jag och Kirsten hade gjort upp en liten mall på bland annat hur jag kunde presentera mig, bemöta och på vilka frågor att ställa för att få information om eleven. Under samtalet skulle jag anteckna vad föräldrarna sa och sedan dokumentera detta. Jag förstod kvickt att det var viktigt att ge information om varför jag ringde, att det handlade om studentens välmående och frågade om vi på skolan kunde stötta eleven på ett eller annat sätt. Något jag snappade upp väldigt fort var att fråga om det var en lämplig tid att ringa eftersom jag märkte att vissa jag pratade med lät stressade på rösten och kunde därför vara smått irriterade. På detta sätt upplevde jag att jag kunde bemöta personen på ett bättre sätt. Överlag var föräldrarna glada över att någon från skolan kontaktade dem angående deras barn, att känna att skolan brydde sig om deras situation. Jag kunde dokumentera de uppgifter jag fick från föräldrarna och börja planera att möta upp med eleverna för att göra upp en plan. Skolsamordnarna som bland annat har till uppgift att ta kontakt med elever som har hög frånvaro från skolan hade även dem information kring elevernas situation. Jag gick dit för att få ytterligare information om hur vi på bästa sätt kan arbeta som ett team för elevernas bästa. Jag dokumenterade även den information som skolsamordnarna hade på eleverna och skickade sedan detta till Kristen och Michelle. På detta sätt kunde även dem få ta del av viktig information för att sedan diskutera idéer för att kunna hjälpa eleven.

Samtidigt som det var väldigt givande att ta kontakt med elevernas föräldrar och skolsamordnarna på skolan upplevde jag brister i kommunikationen vilket försvårade mitt arbete. Den lista av elever som jag hade fått tilldelad stämde inte överens med vilka skolsamordnarna hade velat ge mig. Vi beslutade oss om att arrangera ett möte för att komma fram till hur vi kan ge varandra värdefull information, så att inget utelämnas. Utöver detta fick jag under fredagen känna på hur det kunde vara under en fullspäckad dag och jag upplevde att stressnivån var högre en vanligt. Ett annat hinder för mig när jag skulle kontakta föräldrarna var att jag inte hade fått access till elevernas personliga uppgifter och fick därför gå till IT-avdelningen som fick hjälpa mig reda ut detta. Det tog tid och jag kände mig maktlös eftersom jag inte kunde göra mycket åt saken.

Medan vissa dagar har gått väldigt bra för mig har jag upplevt vissa dagar som mer ansträngande. Jag har under dessa dagar känt att jag inte kan göra det arbetet jag skulle vilja utföra eftersom jag inte riktigt kommit att reda ut hur vissa saker fungerar inom organisationen, vad jag får och inte får göra, vad jag kan göra osv. Under handledningstid har jag berättat detta för Kirsten vilket känts bra och har underlättat situationen för mig. Jag känner att jag har mycket kunskap som bara väntar på att få komma ut, hur jag har många idéer om kreativa sätt att arbeta på osv. men känner ibland osäkerhet. Jag tror att jag har lite bråttom med att kunna allt och får kanske lugna mig litegrann. Trots allt påminner jag mig om att jag fortfarande bara är student på praktikplats.

En bok som jag har läst i veckan heter Odd Girl speaks out – en bok ur brukarperspektiv om unga tjejers berättelser om ungdomsåren, om mobbning, popularitet och avundsjuka. Förutom att boken ger olika perspektiv på hur vi tänker och ser på saker olika, ger den också tips på hur man kan hantera vissa situationer eller bara förstå sig själv. Jag rekommenderar boken starkt, dels om man jobbar med ungdomar och dels för att den kan vara en ögonöppnare för fler perspektiv som rör mobbning, popularitet och avundsjuka.

Praktiken betyder mycket och jag är tacksam för att jag får denna erfarenhet. Den är viktig för framtida yrkesliv. Australien bjuder in till kreativitet och inspiration. Jag har funnit saker om mig själv som jag får chansen att träna på och som jag numera kan sätta ord på. Jag har hittat saker som jag tycker om att göra utöver praktiken, som att träna, äta god mat och att samtidigt njuta för stunden. Att ta varje chans att uppleva saker och må bra samtidigt.

Här är bilder från bland annat en trip till enastående Great Ocean Road, vilda koalor, skönt häng och restaurangbesök i South Yarra! En varm rekommendation om man någon gång åker till Melbourne är Great Ocean Road. Vackra vyer och ett fantastiskt landskap.

/Lisa

Språkets betydelse

2015-03-01

Efter vissa arbetsdagar på Frankston High School är jag helt slut på grund av nya intryck, nytt språk, lärdomar och händelser.

I nionde kapitlet i boken Handlingsutrymme: utmaningar i socialt arbete skriver Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) om samarbete och samverkan. Författarna beskriver hur centralt det är med samarbete och samverkan i socialt arbete och att socialarbetaren har ett ansvar och en funktion i att kunna samarbeta inom och mellan organisationer. Detta utifrån både enskilda klientärenden och mer övergripande organisatoriska samverkansprojekt.

Samtidigt har det visat sig finnas hinder för samarbete och samverkan där författarna bland annat nämner språkets betydelse. Även om vi talar samma språk till varandra, kan det ibland vara omöjligt att förstå vad den andra menar. Detta förklaras genom att olika organisationer och professioner, utvecklar sitt eget vokabulär som karakteriserar arbetsplatsen vilket författarna beskriver kallas för ”fikonspråk”. Även om alla aktörer pratar svenska kan det ändå upplevas omöjligt att förstå varandra. Om någon inom gruppen har ett annat modersmål, parallellt med att teamet har ett eget fikonspråk som identifierar arbetsplatsen, kan det lätt bli oklarheter och svårt att förstå var de olika personerna avser med det som sägs. På detta sätt kan missförstånd uppstå och det kan vara viktigt att beakta språkets betydelse när man diskuterar samarbete och samverkan (ibid).

Det som författarna kallar för ”fikonspråk” är något jag upplever och kan känna igen mig i på Frankston High School. Svenska är mitt modersmål men vi pratade engelska hemma eftersom min pappa är Australiensare. Det engelska vardagliga språket har jag alltså alltid burit med mig men det skiljer sig från det språkbruk som man tillämpar på skolan. Det är nya begrepp, instruktioner och information som jag ständigt lär mig. Ibland finner jag det kämpigt att alltid behöva dubbelkolla om jag förstått instruktioner eller annan information rätt.

Samtidigt kan jag använda denna erfarenhet när jag bemöter andra människor i mitt kommande yrkesliv. Med språket i åtanke, kan jag numera förstå att det kan kännas överväldigande, frustrerande och komplicerat i mötet med en organisation eller med en socialarbetare, när man inte blir förstådd eller kan göra sig förstådd och att det på så sätt kan påverka samarbetet och även relationen parterna emellan.

Jag ville få ner detta i ett blogginlägg eftersom jag verkligen kunde relatera det som författarna beskrev till det praktiska arbetet.

/Lisa

Handledning

2015-02-26

På Kirstens kontor finns det saker som vid en första anblick kanske inte väcker tankar om att de fyller ett syfte för ungdomars välbefinnande. På en anslagstavla finns uppsatta illusionsbilder, sådana som föreställer två skilda saker beroende på vilket sätt man väljer att se bilden på. En välkänd sådan är till exempel bilden av den gamla damen eller den unga kvinnan. Jag stod och beundrade bilderna, dels för att jag själv tycker om att måla och dels för att jag tycker det är kul att se på illusionerna. Kirsten berättade för mig att hon ibland förklarar bilderna och kopplar dem till tankar och perspektiv, att förändra tankar och se det ur en annan synvinkel, precis som i bilderna.

Vidare berättade Kirsten om att hon höll på med Yoga och mindfullness, vilket det sistnämnda är något vi har gemensamt. Mindfullness har jag använt mig av för att öka min prestationsförmåga genom att vara mer närvarande för stunden och hitta ett inre lugn. En annan inredningsdetalj som Kirsten har på sitt kontor är lite fåglar här och var. Till exempel visade hon mig en vas med fjädrar som alla såg olika ut från varandra. Alla fjädrar var vackra på sitt sätt, trots deras olikheter. På samma sätt kunde man jämföra detta med oss människor, vi är unika och vackra på många olika sätt, trots att vi är och ser olika ut.

Vi pratade vidare om just fågeltemat inne på Kirsten kontor. Detta sa hon berodde på att hon en gång hade fått lära sig att se på sitt jobb som ett fågelbo och ville hela tiden ha detta i åtanke. Liknelsen är att människor kunde komma och gå, känna stöd och trygghet för att sedan lämna och flyga fritt på egen hand. Tanken om ett ett tryggt näste som mynnar ut i ett självständigt liv.

På en annan vägg i Kirsten kontor hade hon satt upp olika löv som hon hade plastat in. På plasten kunde man få skriva ner sina framtida mål, önskningar och drömmar för att synliggöra dem och fundera på vilket sätt man skulle kunna nå dem.

Slutligen pratade vi om att använda sina egna unika sidor och låta detta vara en del av yrkesrollen. Jag reflekterade över det vi hade sagt under detta handledningstillfälle och det gjorde mig glad. Jag blev glad för att jag förstod att det handlar om att hitta sin egen väg. Detta eftersom alla är sina egna unika personer vilket jag uppfattar är ett sätt att skapa sig handlingsutrymme.

/Lisa

Sista veckan pa Stand

2015-02-24

VECKAN SOM VARIT

Nu har var sista dag kommit har pa Stand for Children, vilket for blandade kanslor med sig. Det ar valdigt sorgligt att lamna allt, framforallt barnen men aven all personal. Samtidigt kanns det skont att nu vara klar med den har delen av var praktik for att forst ha ungefar en vecka ledigt och sedan komma hem till Sverige och paborja var praktik dar. Denna dag kommer spenderas till storre delen nere i skolan for att stotta lararna under rasterna. Vi kommer ha en gemensam avslutning innan vi gar hem dar vi kommer tacka for var tid har och fa saga farval till barnen som har sin sista dag har pa fredag.

Under denna vecka har vi varit i boendedelen (Residential) och hjalpt till i skolan under rasterna, samt i barnens whares. Mandagen borjade med en genomgang om Community Social Work har pa Stand ledd av Teamleadern pa CSW. Vi fick lara oss hur deras arbetsprocess ser ut fran att de far en ansokan till att de antingen far en plats pa Stand eller far stod i hemmet. Har fungerar det lite annorlunda an i Sverige. Nar en ansokan gors i Sverige sa skickas den till Socialforvaltningen dar ansokan behandlas och beslut fattas angaende insatser. Har i Nya Zeeland skickas ansokan till den organisation eller myndighet som ar mest lamplig enligt personen som gor ansokan. Denna person kan vara vem som helst som anser att en ansokan ar nodvandig. Vi fick aven veta att ingen har anmalningsskyldighet har i Nya Zeeland, vilket alla som pa nagot satt arbetar med barn har i Sverige.

Under genomgangen fick vi ta del av en av de teorier de anvander sig av, vilken ar en behovstriangel (se nedan, bild 1). Triangeln visar pa olika faktorer som kan vara orsaken till att barnen ar i behov av stod. Socialarbetaren anvander sig av denna triangel for att tydliggora brister/svagheter runt barnet, men aven for att ta fram styrkor att anvanda sig av i arbetet. I vissa fall ar det hos barnen problematiken finns, i andra ar det miljon som brister eller sa ar det hos familjen problematiken finns. Dessa faktorer har brytits ner i mindre delar for att fa en tydligare bild av pa vilket satt barnen drabbas, och darifran kunna satta in ratt insatser. Vi fick aven information om att varje familj far en Keyworker, en specifik socialarbetare, som jobbar narmare familjen och forsoker uppmuntra aven faraldrarna till att vara delaktiga i barnens utveckling, exempelvis genom Parental Workshops. Aven vid avslutad visetelse pa Stand sa kvarstar relationen mellan familjen och den tilldelade Keyworkern for att forsoka uppratthalla framgangarna som familjen gjort.

Denna vecka hade vi aven individuella handledningstillfallen med RSTL (Residential Shift Team Leader) for att folja upp angaende var individuella utveckling under vara veckor har pa Stand. Vi pratade bland annat om vad vi tyckt om att jobba har, vilka teorier som vi har uppfattat att personalen jobbar efter, fatt feedback om vara insatser samt fatt mojlighet att ge konstruktiv kritik pa organisationen som helhet. Vi alla upplevde handledningstillfallet som valdigt bra och nodvandigt. Dock anser vi att det hade varit bra om vi fatt mojlighet att ha ytterligare ett tillfalle lite tidigare under praktikens gang.

SLUTLIGA KOMMENTARER

Eftersom det ar var sista dag idag sa ar det har aven vart sista blogginlagg som vi tankte avsluta med nagra tankar om praktiken har pa Stand for nastkommande socionomstudenter. I det stora hela sa har vi haft det jattebra har och det kanns som sagt vemodigt att lamna. Denna intagningen har varit valdigt lugn vad vi har forstatt pa ordinarie personal. Enligt dem brukar barnen var betydligt svarare att hantera och inte alls lika lugna som var grupp. Det kan ocksa ha att gora med att det har varit en betydligt mindre grupp an vanligtvis. Trots detta har det anda varit utmanande vissa ganger speciellt for oss som aldrig arbetat med barn forut men ocksa med engelska som andrahandssprak. Det har ibland varit svart for oss att vara pedagogiska och overtygande pa engelska men det har anda fungerat och vi har utvecklats sa mycket under dessa veckor sprakmassigt samt i var blivande yrkesprofession. Vi kanner att 7 veckor har i Nya Zeeland och pa Stand har varit for lite och skulle rekommendera minst 10 veckor, detta for att battre komma in i arbetet. For var del har vi haft lite tur i oturen da vi kom i en period som borjade med “Holiday-week” som varade 1 vecka, training-week som varade 1 vecka och slutligen skulle vi baka ihop 3 omraden (skolan, boende och CSW) pa 3 veckor vilket vi trodde skulle racka men som sa har i efterhand var alldeles for lite. Tyvarr fick varken Linda eller Rebecca mojligheten att folja med pa nagot hembesok eller skolbesok med CSW vilket var valdigt synd. Vi upplever allihop att vi blev raknade som personal direkt pa bade gott och ont da det ibland kandes som vissa i personalen forvantade sig att vi exempelvis skulle veta hur saker och ting fungerade och vart utrustning fanns. Det kandes inte heller alla ganger som all personal forstod att vi faktiskt har engelska som andrahandsspark och att engelskan har till viss del skiljer sig fran var skolengelska. Vissa ganger har det kants som att kommunikationen brister mellan de olika professionerna inom organisationen, exempelvis upplevde vi det som att personalen pa boendedelen inte blivit informerade om var roll och vara arbetsuppgifter. Detta ledde till att vi ibland fick ansvar som vi inte borde haft som i sin tur ledde till forvirring for bade oss och personal. Trots detta har det overlag varit valdigt intressant, larorikt och utvecklande. Det har varit en fantastisk mojlighet som vi inte angrar for en sekund, och vi rekommenderar starkt att komma hit till Stand-familjen.

Nu arbetar vi 4 timmar till innan vi tar en valfortjant semester 🙂

/Linda, Nohaddra och Rebecca

FullSizeRender

Fördjupning på barnhem

2015-02-23

Hej!
Nu har vi gjort klart vår första vecka på fördjupningen. Vi är på ett barnhem för barn som har blivit övergivna av sina föräldrar av olika anledningar. Barnhemmet är katolskt och privat, och managern för barnhemmet är en präst. Här bor 27 barn mellan 1-18 år. Det är olika hem uppdelade efter åldrar och en stor lekgård. Här har barnen olika aktiviteter men under dagarna så går de som är i skolåldern i skolan. Just nu har de sommarlov och därför är alla på plats hela tiden.

Vår första dag började inte så bra, vi kände oss faktiskt rätt utnyttjade när det första vi fick göra var att städa ett stort förråd. Dra ut alla tunga saker för att sedan sopa och ställa in allt igen. Vi fick inte någon introduktion och det var ingen som välkomnade oss utan vi blev tillsagda att städa förrådet och därför kände vi oss lite besvikna och undrade vad detta skulle ge oss inför vårt kommande yrkesliv.

Resten av dagarna den första veckan har vi lekt med barnen. Gungat, ritat och hjälpt till när de ska äta frukost och lunch. De äldre barnen har tränat inför en Olympiad de ska ha, där de tävlar mot varandra i två lag. Vi har varit med och spelat fotboll, basket och volleyboll. Vi hade hoppats på lite mer inblick i barnens familjeförhållanden och varför de har kommit till barnhemmet. Det verkar vara ett väldigt känsligt ämne för personalen, och det är inte lätt att fråga vad som har hänt. Även managern för barnhemmet har berättat för oss att historia och vad som har hänt är inget de pratar om, utan blickar bara framåt.

Under tiden på vår fördjupning har vi hittills reagerat på lite olika saker. Vi sitter alltid med de två minsta tjejerna när de ska äta frukost och lunch. De måste alltid äta upp sin mat, och om de inte gör det tvingar personalen ner maten på de genom att hålla fast de och trycka ner maten. Detta tycker vi går över gränsen för hur man ska hantera ett barn. Dessutom får alltid barnen bröd eller fika precis innan lunchen, vilket vi tycker är lite konstigt då det försvårar ytterligare för barnen när de väl ska äta lunchen. Personalen har även vid några tillfällen slått barnen, vilket vi aldrig skulle kunna acceptera.

Vi tycker även att det borde vara mer uppstyrt kring regler och hur stödet för vissa barn ser ut. Tillexempel så äter de små barnen lite tidigare än de andra, vilket vi tror är för att de ska få lugn och ro eftersom de har svårt för att äta. Ändå springer det runt barn och leker och skriker. Inte konstigt att de inte får matro tycker vi. Det finns även barn som har svårigheter med beteenden som koncentrationssvårigheter och utåtagerande. Barnen får ingen stöttning, utan när de gör något fel får de utskällningar och blir slagna istället. Ett annat barn har råkat ut för en hemsk upplevelse tidigare, vilket har gjort att hon inte pratar. Inte heller hon får något stöd för detta, varken på dagis eller på barnhemmet.

Barnen verkar trivas och är för det mesta glada. Det märks att de är som en stor familj, då de alltid tar hand om varandra. De flesta vill ta kontakt med oss och är nyfikna på vilka vi är och var vi kommer ifrån. Inför kommande vecka på barnhemmet hoppas vi på att få större inblick i socialarbaternas arbete och även hur psykologen arbetar. Detta för att få större erfarenhet av vårt framtida yrke som socionomer.

/Sara & Lisen

Femte veckan pa Stand

Just nu sitter vi i vart duty room pa Stand vilket ar anledningen till att vi idag inte kan skriva med de tre sista bokstaverna i alfabetet. Vi tankte skriva lite om forra veckan, dvs vecka fem har pa Stand. Den borjade med att vi jobbade pa boendedelen, varav pa tisdagen gjorde vi vart forsta kvallsskift. Det var mellan 13.30 till 22.00 och eftersom vi ar i olika whares sa gjorde vi lite olika aktiviteter. Gemensamt for alla whares ar att efter skolan ska alla gora sina laxor och ata sitt eftermiddagsfika innan aktiviteten startar. Aktiviteten for bada pojkgrupperna var bmx och tjejgruppen akte till en lekplats. Efter aktiviteterna kom barnen tillbaka till sina whares, fick direkt hoppa in i duschen och sedan slappna av med en film och Milo (chokladmjolk) fram till klockan 20.00 da det var dags for barnen att lagga sig. Nar barnen hade somnat fick vi skriva dagliga observationer om barnen i vara whares.

Under mandagen fick jag (Nohaddra) aven mojligheten att folja med en Community Social Worker (CSW) pa ett mote med en rektor pa en skola dar tva barn mojligen kommer att bli intagna till Stand. Motet varade I ungefar 40-60 minuter dar barnets situation och hemmiljo diskuterades. De pratade aven om mojliga losningar och kontakter med andra myndigheter. Efter samtalet med rektorn fick CSW aven prata med det ena barnet som var i skolan. De pratade om hur barnet madde och hur situationen i skolan och hemma fungerar. Barnet fick fylla i ett formular med fragor som besvarades i en skala pa 1-10. Jag upplevde detta mote som valdigt larorikt och jag fick en okad forstaelse for hur arbetsprocessen ser ut for CSW som arbetar pa Stand. Daremot ar det synd att vi alla inte far mojligheten att folja med pa var sitt mote da jag anser att det var ett valdigt larorikt moment.

Onsdag, torsdag och fredag var vi med pa Parental workshop som innebar att foraldrarna kom hit i tre dagar for att medverka. Denna workshop lar dem bland annat hur de ska bemota sina barns behov, planera och lagga upp rutiner for barnen nar de kommer hem och fa ta del av vad barnen lar sig har pa Stand. Detta for att kunna implementera dessa nya kunskaper i deras vardagsliv. Foraldrarna fick bo pa Parental Unit, vilket var delen pa Stand dar workshopen holls. Detta gav dem en chans att dels komma ivag fran hemmiljon och alla krav det innebar. Det var inte alla foraldrar som medverkade da workshopen var frivillig, det var endast fem foraldrar som deltog. Vi fick chansen att observera men aven medverka pa de olika ovningar som presenterades. Pa onsdagen blev vi erbjudna att folja med pa ett seminarium om familjerelaterat vald for migranter pa eftermiddagen. Vi tyckte det lat intressant och valde darfor att avvika fran workshopen den eftermiddagen och folja med. Det var ett intressant seminarium trots att det var svart att hanga med emellanat da den forsta forelasaren pratade valdigt fort och osammanhangande. Detta var en specialist inom migration. Den andra forelasaren var en advokat specialiserad pa familjerelaterat vald och var betydligt lattare att forsta.

Pa fredageftermiddagen holls en avslutning med tacktal och utdelning av certifikat till bade foraldrar och till oss. Vi upplevde det som en valdigt fin avslutning, och att vi kom foraldrarna nara under dessa dagar. Vi larde oss mycket under workshopen om hur det ar att vara foralder, om barns utveckling och hur man som foralder kan hantera svarigheter med barnen.

/Linda, Nohaddra och Rebecca

Camp

2015-02-22

Jag överlevde min tredagars camp i bushen. Kl 09.00 satte vi oss på bussen mot Golden Rye Valley med årskurs 7-eleverna. Vädret förväntades vara fint och vi hade tre mycket varma dagar. De tog ungefär en timme att komma fram och väl på plats fanns det en massa roliga aktiviteter som eleverna sedan skulle få sysselsätta sig med på eftermiddagen och dagarna framöver. Vi var uppe i bergen med strålande utsikt utöver den gröna regnskogen och dess vackra växt och djurrike.

I gryningen kom känguruer och hälsade på.

När vi alla samlades första dagen talade Greg (som var huvudansvarig lärare på campen) om regler som skulle följas och vilka aktiviteter som var planerade på eftermiddagen. Killar och tjejer blev indelade i deras sovlokaler, i så kallade “bunk rooms”, där 15 personer fick plats i varje. Sedan delades grupper in för eftermiddagens aktiviteter. Bland dessa aktiviteter fick eleverna testa The Flying Fox, Giant Swing, Low Ropes, Archery (bågskytte) och Kite making (göra flygande drakar).

Detta är The Giant Swing

Här ser ni en del av Low Ropes (hinderbana utan att nudda mark)

Greg talade till eleverna på ett respektfullt och roligt sätt, tilltalade de som Ladys and Gentlemen, Sir och Miss. Han pratade med en trevlig ton men också med bestämd röst för att göra det tydligt för eleverna att det fanns regler som skulle följas. Jag och de andra lärarna presenterades. Eleverna tilltalar sina lärare som Mr, Mrs eller Miss och sedan deras efternamn. Jag sa att det gick bra att bara kalla mig Lisa men eleverna kallade mig därefter “Miss Lisa”. Till och med när vi spelade fotboll tillsammans så ropade dem “Miss Lisa, Miss Lisa” vilket jag tyckte var gulligt och charmigt.

På fritiden fanns det massa idrottsaktiviter att sysselsätta sig med, bland annat Aussie footy (Australiensisk fotboll), cricket ( sporten som i alla fall jag inte förstår mig på med som är poppis i AZ), bordtennis, volleyboll, hoppa studsmatta, spela schack och en pool att bada i. Det var verkligen en fin anläggning.

Schysst poolhäng efter ett par varma timmar

Efter spagetti och köttfärsås som kvällsmat tog alla elever sina ficklampor och gick en 5 km bushwalk i regnskogen. Jag gick med eleverna och pratade om allt möjligt. Först tänkte jag att denna camp inte hade så mycket att göra med min praktik eftersom jag tänkte att de mest var för eleverna. Jag hade väldigt fel. På detta sätt fick jag lära känna eleverna, lära mig hur lärarna bemöter eleverna, prata engelska, se en annorlunda kultur och mycket annat. På andra dagen hade vi en quizcamp men också en föreläsning om skolan vision, mål och värderingar.

Skolans motto som även finns med på deras skollogga är: Optima Semper – best always. En föreläsning hölls för eleverna (och för mig) om detta motto och är något som skolan hoppas och vill nå ut till lärare, elever och alla andra involverade inom skolverksamheten

Visionen för skolan är: Together we become purposeful learners som i princip betyder att vi lär genom varandra och tillsammans blir vi målmedvetna och drivna individer.

Skolans värden eller värderingar bygger på: Empathy, Integrity, Optimism, Respect and Responsibility. På Svenska är dessa alltså empati, integritet, optimism, respekt och ansvar.

Jag reflekterade över hur målmedveten och strukturerad Frankston High School är. Medan föreläsning pågick engagerades eleverna och hela tiden fick någon av dem svara på vad som togs upp och vad vissa saker betydde. Till exempel frågade Greg om det fanns någon som ville berätta vad empati betydde och varför det kan vara viktigt att ha empati? Eleverna kom då med fantastiska svar och jag blev imponerad över deras kunnande. Till exempel på ordet integritet beskrev en elev det med följande: “I think that it means to have the strenght of charachter to do the right thing, and that can for example be to go your own way and not follow the group”.

Denna presentation engagerade alla i gruppen och jag själv blev motiverad av att höra detta. Dock tänkte jag också på att det kan kännas stressande av att alltid försöka sträva efter “the best always” men samtidigt så kanske man måste kunna relatera till specifika situationer och sätta detta i praktiken. En annan fråga är då om skolan gör en uppföljning och utvärderar detta? Jag tror det kan vara svårt men jag tycker att presentationen har ett gott syfte, att försöka få alla inom skolverksamheten att sträva åt samma håll.

Jag som person är en sådan som vill göra mitt bästa i näst intill allt, med andra ord en perfektionist. Men något jag lärt mig hittills är att det är bra att ta ett steg tillbaka och reflektera kring saker och att våga vara prestigelös. Till exempel är mitt modersmål svenska vilket innebär att jag lär mig nya begrepp på engelska hela tiden. Jag har alltid haft höga förväntningar på mig själv och jag har märkt att det är något som jag måste jobba med, att sänka kravbilden och vara nöjd med vissa saker.

Något jag tar med mig från resan är nya kollegor, nya relationer, erfarenheter och en himla massa mod. Jag märkte att jag har fördel i att skapa relationer och lära känna eleverna med hjälp av mitt intresse för sport. På detta sätt blev det lättsamt att bemöta eleverna och vi kunde skratta ihop. Jag har ett bra team som jag får tid att diskutera mina tankar med och jag är glad för att jag begav mig till Australien och vågade.

/Lisa

Nyare inlägg »

« Äldre Inlägg