Socionomstudenter utomlands

När vi var tillbaka från Colca var vi helt slut, men det var bara att börja nästa praktikvecka igen! Den veckan hade vi lite olika studiebesök. Vi var bland annat på ett boende för barn med funktionsnedsättningar. Det var en statlig verksamhet. Det är som ett hem där barnen bor hela tiden och föräldrarna kan komma på besök. Här gör de allt från de vardagliga sysslorna till olika former av aktiviteter med barnen. Vi reagerade på att det var väldigt många barn på en liten yta och att det inte heller var särskilt mycket personal. Därför var det flera av barnen som bara satt och tittade och inte hade något att göra. De som var utåtagerande var de som fick mest uppmärksamhet. Vi tycker också det är märkligt att barnen bor där hela tiden och inte ofta träffar sina familjer, det tycker vi är sorgligt.

En dag var vi på besök på SOS barnbyar. Detta är ett privat barnhem som finansieras av bidrag. Detta hem har funnits i 30 år här i Arequipa. Här bor barn mellan 0-16 år. Det är ett område med 12 olika hem, i varje hem bor en mamma med sex barn som har kommit dit av olika anledningar. Det kan vara för att de är övergivna eller att föräldrarna har någon form av svårigheter. De arbetar även med andra barn utanför området, förra året var det hela 1090 barn. Mammorna är anställda men de blir som en riktig familj och ska försöka likna en hemmiljö så mycket som möjligt. Här arbetar även lärare, psykolog, ekonomiansvarig, sociolog och socialarbetare. Föreståndaren för hemmet som vi pratar med berättar att barnets bästa är viktigt, att man hela tiden måste se vad barnet har för åsikt. Varje år får barnen sätta upp mål och saker som de vill göra. Mammorna på hemmet har kontakt med barnens biologiska familjer i de fall som det finns familjer, detta är viktigt för att barnen inte ska tappa realitet och kultur. Man följer ständigt upp och gör utvärderingar angående barnen. När vi ställer frågan om hur mammorna valts ut så säger hon att det viktigaste är att mamman har en kvalitet av kärlek. Mammorna följs upp under tiden och man skriver aldrig kontrakt på mer än 6 månader i taget ifall det skulle vara något. Det är viktigt att mammorna har rätt egenskaper för att dessa barn med flera gånger trassliga bakgrunder ska få en trygg uppväxt. I varje familj finns även en “moster” som kan hjälpa till när mamman behöver gå ärenden eller liknande. Innan var dessa hem mer låst, men nu har detta börjat ändras mer och mer och det är väldigt öppet och barnen kan komma och gå mer från hemmet. Barnen som bor här verkar ha det mycket bra, det var en fin miljö och mammorna som vi träffade verkade hur bra som helst. Det verkar även positivt som “mamma” att arbeta där eftersom man har utbytet med de andra mammorna och de blir som ett grannskap som samverkar och gör allt för barnens bästa. Efter detta besöket kände vi oss mycket positiva och glada över att barnen som bodde där har kunnat få en så fin fortsättning på livet även om de varit med om hemska saker.

Vi har även besökt den svenska organisationen Svalorna. Här fick vi träffa två andra svenska tjejer som är här på praktik men som ett projekt genom Svalorna. Svalorna arbetar bland annat med människors rättigheter och det kan vara till bland annat rätt till arbete. Överlag i Peru så ser det bra ut med mänskliga rättigheter, om man kollar på pappret. Men när man kollar på hur det ser ut i verkligheten så är det stora klyftor, detta är ett problem. Därför ges inte heller mycket resurser till Peru, även om det skulle behövas. Därför gör Svalorna ett bra arbeta. Det övergripande målet är att arbeta med utsatta grupper så som kvinnor och ungdomar, ekonomiskt och politiskt. De jobbar genom organisationer, skolor, myndigheter och institutioner. Andra delmål de har är att öka ekonomiska förutsättningar, produktivitet genom ekonomiska aktiviteter så som marknader. Se till att högre andel utbildar sig, som det ser ut nu hoppar många av sina utbildningar då de får jobbmöjligheter istället. Ett annat delmål är att öka representivtet och aktivitet genom att få lokalbefolkningen att höja sina röster för att kunna påverka. I alla dessa områden ligger ett fokus på miljö och genus. Man sprider info och försöker öka människors medvetenhet. Från början fanns bara svenska volontärer på svalorna men nu är de lokal personal och fåtal volontärer. Organisationen är finansierat av SIDA. Detta är ett viktigt arbete och vi upplever att Svalorna arbetar med grupper som är svåra att nå, de åker upp i bergen och ut på landet för att arbeta med fältarbete. Där de försöker stödja de lokala organisationerna som verkligen behöver hjälpen och som befinner sig mer otillgängligt.

En annan dag var vi på besök på en institution för män med drog och alkoholproblem. Här fanns män i alla åldrar, den yngsta var 16 år och den äldsta var omkring 60. När vi kom dit så fick vi vänta ett tag innan de kunde låsa upp till oss. Väl inne så skulle vi vara med på ett morgonmöte, det var som terapi för de intagna. Det var ett strikt möte och ledarna hade disciplin på de intagna som var tvungna att fråga innan de fick prata samt att de använde en viss hälsningsfras där alla andra skulle svara efter. Det började med att alla fick berätta om sina problem för oss. Det var intressant att höra och de flesta är här på grund av att deras familjer har sökt hjälp angående den intagne. De som arbetar här har haft liknande problem men har nu lämnat det bakom sig och kan därför hjälpa de andra att komma ur sitt missbruk. De berättar att målet är att de inte ska falla tillbaka in i sitt missbruk och det är därför viktigt att de intagna är ärliga mot sig själva. På hemmet så arbetar de i olika grupper, ordnat efter ålder. I grupperna jobbar de i olika teman olika dagar. Varje morgon så ber de tillsammans, därefter ska de berätta om sina drömmar och analysera dem tillsammans. De intagna har även dagböcker där de skriver sina känslor & tankar i. De har olika teman på varje dag ett exempel är att de har spirituell dag på torsdag och att de har städdag på lördag. På söndagar är det besöksdag, då får de som har fått ett okej från psykologen träffa några vänner eller familj. De måste även ha varit på plats i en månad innan de får ta emot besök. Besöken är en viktig process för att de ska veta vad de har att återvända till när de ska återvända hem igen. De flesta befinner sig på hemmet i cirka två år. Det är vad det tar att komma ifrån sitt missbruk, men de menar att det tar cirka 5 år innan allt är helt bra. De arbetar mycket tillsammans i grupp för att motivera varandra, respekten är viktig. Det blir som ett broderskap berättar de. Det är svårt att förändras ute på gatan men här inne i gruppen finns möjligheter, Detta var en privat organisation och finansieras genom att familjerna betalar för de intagna. Att vara brukare här verkar tufft eftersom de är inlåsta och inte heller själva har valt att få hjälpen, även om det är av en god anledning, att de ska komma ifrån sitt missbruk. Det är ett strikt schema som ska följas varje dag och det verkar inte vara något brukarinflytande. Att de som arbetar där själva har gått igenom samma sak tror vi är bra då de kan sätta sig in i deras situation och därefter stötta de intagna. Vi kan även tänka oss att det känns bra för dem att kunna hjälpa andra när man vet om att det är möjligt att ta sig ur sitt missbruk. En sak vi tänkte på var att de intagna hade mycket respekt för ledarna, det var mycket strikt och mycket regler.

Nu är vi klara med våra studiebesök och har även gjort vår första vecka på fördjupningen på ett barnhem, mer om det i nästa inlägg. / Sara & Lisen

Hej!
Nu har vi gjort vår vecka i Colca-dalen. På slutet av veckan så åkte vi ut i mindre byar för att bo i olika familjer. Vi har bland annat fått mjölka kor, ridit, umgås med familjerna och hjälpt till med djuren. En stor skillnad i dessa rural areas är att många familjer är självförsörjande, de arbetar endast för att få mat. De får sina pengar genom att sälja exempelvis mjölken. Här är familjen viktig och vi märker att alla i familjen hjälps åt för att de ska klara sig, en fin sammanhållning samtidigt som barnen också får ta mycket ansvar. Vi har fått hjälpa till med familjens dagliga sysselsättningar och även ätit med dem, deras traditionella maträtter. Detta har varit en upplevelse för oss och vi har fått en förståelse för hur familjer ute på landsbygden verkligen lever. Det har väckt tankar och livet här är annorlunda jämför med i Sverige, de som bor i rural areas verkar mycket nöjda med sitt liv. De lever för dagen och verkar inte oroa sig så mycket. De känns konservativa och familjerna vi har bott i berättar att de bott i den lilla byn hela livet och att även deras föräldrar är därifrån. Det känns inte som att det är ett alternativ att flytta därifrån för att göra karriär eller liknande. Nu ska vi ha en vecka till med lite olika studiebesök för att nästa vecka börja vår två veckor långa fördjupning som förmodligen blir på en organisation som arbetar med barn.
Hälsningar Lisen & Sara

Hej!

Vi har tagit en liten paus från praktiken och åkt till Macchu picchu för några dagars turistande, vilket var en upplevelse. Innan vi åkte hann vi med några besök på olika organisationer.

Vi besökte en läkare på ett hälsocenter som är statligt. Läkaren vi träffade var professor i medicin, specialist i offentlig hälsa och också assisterande doktor. Hon menar att hälsa beror på olika faktorer, vilket är ett nytt sätt att se på hälsa i Peru. Innan så undersöktes endast de biologiska faktorerna. Nu har man insett att även de sociala faktorerna spelar stor roll för hälsan. Läkaren nämner att fattigdom och bristen på kunskap är ett av Perus största problem. Detta beror på de sociala faktorerna. Den ekonomiska klyftan ökar alltmer, den ekonomiska tillväxten är bättre än någonsin i Peru, men samtidigt blir fler fattiga. Det spelar stor roll var man bor någonstans, i rural eller urban areas. Urban area är städer och rural är den som ligger utanför städerna, på landsbyggden. De som jobbar med hälsa vill helst jobba i de urbana områdena på grund av att det är bättre standard där. Bland annat är internet, logi, mat och så vidare mycket bättre där. Regeringen lägger budgeten för hälsa på 6-7 %, vilket är väldigt lite. Huvudproblemen läkaren nämner är miljö som är bland annat orent vatten, hälsa och att alla inte har tillgång till hälsoservice. Det beror dels på tillgängligheten och för att de flesta är fattiga och inte har råd. Man håller på att förändra detta så att alla ska ha tillgång till hälsa och inte behöva betala för detta. Ett annat problem är att gravida kvinnor inte går på sina kontroller, därför ligger nu ett stort fokus på att försöka rädda dessa kvinnors liv. Vanligtvis är det tonårsgraviditeter som är det största problemet. Tonåringarna blir gravida eftersom de inte får någon sexualundervisning i skolan. Svårigheten ligger i att sex är förbjudet enligt lag, och kyrkan är emot skydd vid samlag. Den enda information tonåringarna får om sex är via media. Därför blir också andelen aborter hög, vilket är ett socialt problem. Läkaren nämner att detta är ett mycket konservativt system. Läkarna har börjat gå ut i skolorna och informera om sex, men under restriktioner eftersom de lätt kan bli anklagade för att uppmuntra tonåringarna till sex enligt den katolska kyrkan. Överviktighet är också ett problem i landet. Läkaren berättar att detta beror på brist på kunskap hos föräldrarna och deras kultur. Idrott är till exempel inte prioriterat i skolorna.

Vi har även varit på ett kvinnocenter för våldsutsatta kvinnor med fokus på familjevåld som kan innefatta barn, syskon, tonåringar. På kvinnocentret finns olika professioner såsom advokat, psykolog, socialarbetare och personal som jobbar i förebyggande och informationsspridande syfte. Centret har funnits i 8 år på uppdrag av regeringen. Statistiken kring våldet är att 55% är psykiskt våld, 30% fysiskt och 15% sexuellt.

Om ett fall kommer till centret börjar man utreda om det är ett fall som centret kan hjälpa till med. Isåfall sker ett möte med psykolog och därefter sker ett möte med socialarbetaren för att se vilka risker som finns, samt vilka möjligheter det finns att hjälpa brukaren. Socialarbetaren nämner att det är viktigt att se till hela situationen och att alltid ha ögonen öppna, inget fall är det andra likt. Regeringen vill att alla de 5 som jobbar på centret ska arbeta tillsammans som ett team men detta nämner socialarbetaren är svårt att göra eftersom de ofta är ute på fältet och arbetar. De går ut i förebyggande syfte i skola, media och i samarbete med polisen. Att vara socialarbetare inom den här organisationen innebär mycket observation och det kräver att du är öppen som person. Detta för att de som kommer ska känna sig välkomna. Det är viktigt at ha en stark personlighet. Genom arbete får man erfarenhet vilket gör att socialarbetaren numera kan se vad det är för typ av våld som gäller genom att ställa några få frågor. Det gäller att ha ögon i ryggen, se allt, kunna hantera allt och vara social. Det är viktigt att ha en plan och alltid jobba ett steg framåt.

Personen som jobbar med ”admission” har i uppgift att identifiera om det är våld eller inte. Vissa som kommer vet inte om de har blivit utsatta för våld eller inte. Han kollar vilken nivå våldet är på, eller om det är våld överhuvudtaget. För att ta reda på om det är våld eller inte har han hjälp av ett dokument med frågor som socialarbetaren har utformat. Han noterar kvinnans historia så att hon slipper berätta den om och om igen. Det är viktigt för att offren ska känna sig trygga med att stanna kvar inom organisationen och ta emot den hjälp de erbjuds. Om det är våld skickar han vidare brukaren till socialarbetaren. Vi frågar han om det är svårt att ta beslut, då säger han nej eftersom de jobbar som ett team. De är tvungna att göra ett bra jobb snabbt, och då gör de det. Ett problem är det politiska intresset, organisationen får inte så mycket uppmärksamhet. Därför började de med promotion just för att sprida kunskap om hur viktigt detta är och för att förbättra arbetet. Socialarbetaren nämner att det är mycket pappersarbete, arbetet har en starttid men ingen sluttid. Det är ett stressigt jobb, och möte med många negativa människor. Därför anordnar psykologen på centret workshops för de anställda för deras välmående.

Vi upplevde att de som arbetade på centret var professionella, men att de var väldigt stressade och hade mycket att göra. Vi upplevde också att denna typ av arbete inte är prioriterat från statens sida. Det verkar som att personalen jobbade ur ett brukarperspektiv, då de tog hänsyn till alla aspekter som de utsatta kvinnorna kan befinna sig i.

Just nu befinner vi oss i colcadalen, som ligger uppe i bergen. Här ska vi besöka olika organisationer och bo hos familjer. Vi har besökt en organisation som hjälper utsatta barn och ungdomar. Vi fick träffa en advokat. De jobbar med relationen mellan föräldrar och barn, familjeproblem som till exempel kan vara barn som inte har föräldrar. Det är en verksamhet som styrs på uppdrag av regeringen. Det här är den första organisationen barnen har möjlighet att få hjälp ifrån. För att få hjälp av organisationen måste man själv vända sig till den, för att sedan skickas vidare till en annan organisation eller polis. Ibland jobbar de själva vidare med fallet. Regeringen gör kampanjer i förebyggande syfte och för att sprida information om att hjälp finns att få. De jobbar även med att barn inte ska börja jobba för tidigt. Man får inte börja jobba förrän man är 18 år men många barn jobbar i Peru. Detta är något vi själva ser dagligen.

Det är två stycken som jobbar inom organisationen. En advokat, psykolog. Advokaten upplever att det är mycket pappersarbete och uttryckte att det var synd att han måste sitta inne på kontoret hel dagarna. Han skulle hellre bege sig ut i verkligheten. Han säger att grunden till detta är pengaproblem. Här är ett problem var man ska placera de som behöver hjälp och vilka som kan ge hjälpen. Här är allt ett problem, jobb, pengar, hälsa och hur man ska kunna hjälpa till för det finns få resurser. Regeringen stöttar organisationen beroende på hur väl organisationen presenterar fallet. Därefter följer en lång process tills organisationen får pengar. Organisationen jobbar med 19 distrikt vilket är 30 000 invånare. Det verkar frustrerande att jobba där eftersom det finns så få resurser, det verkade på advokaten som att han skulle vilja göra så mycket mer men att han inte kan det. Vi kan tänka oss att det är svårt att vända sig till organisationen som brukare, när det finns så få resurser och att det är svårt att få hjälp. Då kanske det blir så att man drar sig för att söka hjälpen.

Vi har även besökt ett kvinnocenter som är en statlig verksamhet som arbetar mot våld inom familj och sexuellt våld. Det är gratis för alla som söker sig till organisationen. Anledningen till att kvinnocentret öppnade var att det dagligen kom nyheter om att kvinnor antingen blivit dödade eller slagna. 1998 beslutade regeringen att öppna centret för att förbättra situationen. Pengarna kommer från staten. Socialarbetare, psykolog och advokat jobbar här, men även personer som jobbar med promotion och prevention. De är 5 stycken på 20 distrikt. Förra året var det 110 fall som kom till organisationen vilket är ett lågt antal och man vet inte säkert varför. Det kan vara på grund av skam, tillgänglighet och kultur. Här accepterar kvinnorna att de blir utsatta för våld och att mannen har dominans. En annan anledning till att fler inte söker hjälpen kan vara att kvinnorna inte får jobb och blir därför kvar hos männen och även för att barnen ska ha det bra. De största skillnaderna mellan rural och urban är den geografiska skillnaden. Det finns inte samma tillgång till hjälp, då distansen är längre och det är inte lika lätt att ta sig till organisationen. En annan svårighet är språket då Ketchua är ett språk som används på landsbygden och de som arbetar på organisationen inte behärskar det. När vi frågar om hur socialarbetaren ser på framtiden ser hon negativt på den, regeringen jobbar på men det sker inga resultat. Problemet ligger i att när regeringen tar tag i problemen bildas en ny regering, vilket gör att de hela tiden börjar från noll. När vi jämför denna organisation med kvinnocentret i staden, märker vi att det verkar mycket lugnare här. De är inte lika stressade. De nämner att det är tråkigt att inte kunna komma ut på fältet och jobba. Som brukare kan vi tänka oss att det är svårt att vända sig till organisationen. Både på grund av tillgängligheten, men även skyddet för kvinnorna då de egentligen inte får något skydd utan går i ovisshet då det inte finns några hem för de. Detta verkade också vara frustrerande för de som jobbar inom organisationen.

Vi har också besökt ett center med förmåner för alla, som är statligt. De som arbetar här är en psykolog, 2 äldre-assistenter, en manager för centret och en lärare. De hjälper till med bland annat mat, medicin och boende. Det är inte så många som kommer hit på grund av att detta centret är det enda som finns i provinsen, och avstånden är långa. Det är 6 personer som bor på centret, runt 70 kommer och besöker centret och då äter dom frukost, lunch och kvällsmat. Det är gratis för alla att komma hit. Centret jobbar just nu för att få mer pengar för att förbättra situationen vad gäller utbyggnad och mat. De största problemen för organisationen är ekonomin och att regeringen byts ut ganska ofta. När en regering har bestämt hur ett system ska se ut, är det dags för nästa regering att ta över och då börjar allt om på noll. Detta märker vi är ett återkommande problem vid många organisationer. Vid besöket på centret fick vi möta vissa av de äldre när de skulle äta frukost. Vi reflekterade över att inga aktiviteter fanns, de äldre satt bara ner och gjorde ingenting. Vi hörde från en av de äldre att de blir uttråkade och att det också var en anledning till att inte fler kommer hit, för att de inte har någon aktivitet.

Vi har besökt en socialarbetare på ett socialkontor som är statligt. Deras jobb går ut på att jobba med alla invånare, och lösa de sociala problem som finns. Det kan gälla barn. vuxna, personer med funktionshinder osv. De som arbetar inom organisationen är psykolog, socialarbetare, lärare.

De största problemen är hälsa, ekonomi, utbildning och familjeproblem. Ett annat problem här är också att kultur och tradition är mycket viktigt. Denna del av provinsen har sitt ursprung i pre inka. De jobbar genom kampanjer, aktiviteter och olika program som regeringen har utformat för att sprida information om problemen och hur de kan förbättras. Socialarbetaren nämner att det är problem med regeringen, eftersom att den ofta byts ut och påbörjade uppdrag avbryts för att börja om på nytt med den nya regeringen. Socialarbetaren berättar att det är viktigt att dela sina kunskaper och erfarenheter både mellan länder men också mellan olika organisationer för att skapa ett bättre samarbete för att lösa de problem som finns i världen.

Nu har vi fyra dagar kvar här på landsbygden i Colca och ska bland annat bo i familjer som har bondgård för att se hur deras liv fungerar. Hälsningar från Sara & Lisen