, Author at Socionomstudenter utomlands

Avslutning med flickorna på Blossom House!

2017-12-11

Dag 14:

Torsdag blev det en heldag på Blossom house för oss alla tre (Saara, Nathalie och Sara). Det blev mycket lek och lära känna flickorna. Vi hade med oss gummiband och pärlor som vi tagit med oss från Sverige, så det blev en del pysslande.

Dag 15:

Fredag hade vi ett studiebesök på SOS-barnbyar i Vietnam. Det var spännande! Det är som en liten oas mitt i Hanois kaos, där de byggt upp en liten ”by”. 200 barn bodde där och det kändes som en stor skillnad från Blossom House, det märktes att SOS-barnbyar har ett stort fungerande sponsornät, de verkade ha stora resurser. De hade fina lokaler med mycket material och leksaker, fin lekpark och flera hus gjorda av tegel.

Dag 16:

Lördag blev ingen ledig dag för oss utan en perfekt dag att få lite mer tid med flickorna på Blossom house när de inte var i skolan. Idag hade de bild hos en lärare. Fantastiskt duktiga på att måla och använda sin fantasi! Även jag (Saara) och Sara passade på att pröva på våra målarkunskaper.

Nu när vi har fått bli en del av flickornas vardag och har skapat en relation till dem så ville vi göra något för dem. Eftersom personliga saker inte verkar vara en självklar tillgång och pengar över till mer än mat och skola inte finns i överflöd så bestämde vi oss för att köpa julklappar. Dock så är det 16 tjejer och tre av oss, så vi sa att det är svårt att köpa något vettigt till alla 16. Vi vände oss därför till våra nära och kära, skapade ett facebooksevangemang och gav dem en möjlighet att bidra till tjejernas julklappar om de ville. Mitt i juletider så blev vi glatt överraskade och oerhört tacksamma för alla som skickade pengar, det värmde våra hjärtan!

Vi fick möjlighet att köpa fina julklappar, allt från handdukar, kuddar, tandkräm till dockor, dagböcker och smycken! Vi fick också över pengar till att bidra med olika saker till deras hem som glas, tallrikar, toalettpapper m.m.

Dag 17:

På söndagen lyckades vi ta med oss alla grejer, vilket inte var en enkel match! Men med en riktigt stor taxi så gick det. Vi fick ett fantastiskt avslut med tjejerna. Pyssla, leka, laga mat, äta tillsammans, fira en liten julafton med tårta och julklappar. Det blev två 24/7 dygn för att lyckas fixa med allt, men deras glädje och skratt kommer vi alltid ta med oss.

Med vänliga hälsningar,

Saara Karlsson

Baksidan av att vara ensam student…

Hej kompisar!

Nu blir det lite allvarligare stämning men jag tror att det kan vara nyttigt att visa hela bilden av att vara student utomlands. Så jag tänker berätta lite om några negativa incidenter som hittills har uppstått.

Jag har vid ett tillfälle haft på mig västerländska kläder, anpassade för det här varma klimatet… Ja, alltså jag hade ett linne på mig. Inte ett avslöjande, inte djupt urringat linne, men ändock ett linne som inte täckte hela framsidan så att säga. Direkt när jag hade detta på mig så började många titta på mig, och vid några tillfällen tittade även folk ner i urringningen. De är inte vana vid att se hud på detta sätt vilket gjorde att vissa missade biten med att vara artiga och istället stirrade på mig. Tips för den som inte tycker om den sortens uppmärksamhet och sexualiserande blickar: bär tischa eller dupatta som täcker kroppen något. Dupatta är en traditionell sjal som bärs av kvinnor, de kan variera i alla möjliga längder, färger och mönster, ett gött tips från mig är att införskaffa en sån ganska omgående då den även fungerar som värmande plagg om kvällarna 😀

Som ensam student så har jag märkt att jag av naturliga skäl får all, odelad, uppmärksamhet från organisationerna. Så att vara förberedd på att ställa mycket frågor är något som jag rekommenderar alla. Jag har tursamt nog fått förvarning om att även om organisationerna frågar om feedback så är det endast positiv feedback som de vill ha. Som student är det inte min plats att säga hur de ska göra sitt jobb eller förbättra vad de gör.

Eftersom jag är ensam student så kan många råka glömma bort att jag finns också. Detta har hänt flertalet gånger att socialarbetarna har börjar prata med varandra på marathi och att de sedan har sjunkit långt in i en diskussion utan att förklara någonting för mig. Det blir många långa stunder av att personal pratar med varandra utan att översätta till mig som student, då det inte verkar lönt. Personligen så har jag sysselsatt mig med att komma på andra frågor att ställa vid tillfälle, men det är ju upp till var och en…

Det mest negativa som jag har upplevt på organisationerna är att jag har blivit föremål för elaka kommentarer och skämt. Ibland har det varit för att jag har lila hår vilket inte är så illa, men andra gånger för att jag är tjock. Det är inte riktigt accepterat att vara tjock och när en dessutom är lång och bred så blir det en krock med hur de flesta indier är byggda i kroppen. Jag tänker inte peka ut organisationer eller personer, men vid ett tillfälle ropade en högre uppsatt personal till en anställd, över hela korridoren något som jag inte förstod. De och andra skrattade så jag frågade vad det handlade om. Den anställda såg generad ut och berättade att de skojat om att det såg roligt ut när hon som är så liten gick bredvid mig. Det blev i samtalet uppenbart att det inte var något jag skulle vetat om. Det gjorde mig mycket ledsen.
Vid andra tillfällen så har vissa personer i brist på empati eller förståelse för att det inte är passar sig gjort narr av mig, mitt framför näsan på mig, men trott att jag inte ska förstå när de talar på marathi/hindi. Kroppsspråk är ett universellt språk vill jag bara påpeka. Och det gäller så klart åt andra hållet också, de kan säkert avläsa på mig om det är något jag inte tycker om, blir ledsen över eller inte förstår. Eller att jag förstår.
Detta kan vara en kulturkrock, att skämt på detta viset görs och att det är jag som inte är insatt i den indiska kontexten. Men för min del så har jag tagit åt mig av detta och analyserat det.

Jag kommer fram till att folk är likadana överallt på jorden, det finns alltid de som ska göra sig lustiga på andras bekostnad.
Internationella kontakter kan gå förlorade genom oförståelsen om vad den andre menar, ex. olika sorters humor eller dålig översättning.
Om jag hade jobbat en längre period med dessa socialarbetare hade jag kanske kommit in mer i jargongen och inte tagit lika illa vid mig.
När jag i framtiden jobbar med människor från andra länder kommer jag att ha en större förståelse för hur det är att inte kunna språket. Jag kommer att förstå mer av vikten att översätta till den andre, att förklara och inte ge korta sammanfattningar även om det är mer effektivt för mig och mitt arbete.
I framtiden ska jag i mötet med människor från andra kulturer inte skämta om deras kultur eller utseenden, det kan verkligen tas fel (och även om jag inte gör detta nu heller så vet jag med min egen empiri hur fel det kan tas!)

Bilder från SOFOSH

2017-12-10

Hallo igen kompisar!

Tillbakablick till förra veckan när jag var på SOFOSH. Här kommer bilderna som jag inte fick med i inlägget om Sofosh och adotponsceremonin:

För att önska välgång och lycka för familjen. Jag fick lära mig att den röda färgen är för både män och kvinnor, men att den gula färgen enbart används på kvinnor, inga män bär gult i pannan.

Här sitter de förväntansfulla blivande föräldrarna!

Mila överlämnar enligt tradition barnet.

Här är när jag välsignar adoptivföräldrarna med rökelse som står på fatet jag håller framför dem. De var glada för att få “en internationell välsignelse” också!

Flera av socialarbetarna som jobbat kring barnet är med och välsignar familjen!

Och efteråt fick jag hålla det lilla livet också! Riktigt häftig erfarenhet att få ha varit med på adoptionsceremonin.

Femtonde veckan!

2017-12-08

Hej igen!

Helt sjukt vad tiden går fort! Idag har jag min sista dag på Stand, min 68:e dag! WHIIII och BUHH. Kommer sakna barnen och personalen här nere men ska bli skönt att komma hem och träffa familj och vänner. Denna vecka har både jag och Jessika (student från Sverige) blivit magsjuka. Vi gissar på att det är något virus som går på Stand, flera i personalen har också varit sjuka. Alltid jobbigt att vara sjuk när man inte är hemma men är glad att vi blev sjuka nu och inte när vi sitter på flyget påväg hem, peppar peppar.

Jag har haft mitt avslutningssamtal med Pene och vi kom fram till att jag lärt mig väldigt mycket under praktiken, exempelvis att vara professionell på jobbet genom att inte blanda in det privata. Jag ser själv hur mycket jag har utvecklats här nere och ångrar inte en sekund att jag åkte hit. Jag har inte bara utvecklats som “socialarbetare” utan även blivit bättre på engelska och vågat ta mer ansvar. Om det uppstår en situation som jag inte känner mig trygg i tänker jag “det är bara att göra, vad är det värsta som kan hända?”

Jag fick en avskedspresent som tack för jag har varit här från augusti till december. Scrolla gärna ner för att se! 🙂

Åker hem till Sverige om drygt en vecka, fram tills dess ska jag plugga på examinationsuppgiften och åka runt på Nya Zeeland och fira min födelsedag på något trevligt ställe!

Hoppas du också åker till Nya Zeeland på praktik, ett gott minne för livet!

Ett halsband från Nya Zeeland som visar att två kulturer möts.

Ha det bäst,

Ida Lickhammer

Sofosh 2

2017-12-07

Hola kompisar!

Nu har jag varit på SOFOSH (Society of Friends of Sassoon Hospitals) några dagar och det har varit riktigt kul! Idag fick jag leka med barnen hela eftermiddagen <3 Helt underbara goa ungar i åldrarna 0-3 år plus en flicka på ca 6 år. De lekte väldigt fint tillsammans och var för sig, inte alls många tårar föll under tiden som jag var där. Och en efter en började de närma sig mig och försökte leka med mig. De äldre barnen försökte prata med mig och berätta saker, men tyvärr bara på marathi, det officiella språket här i Maharashtra. Jag blev överraskad av ett barn som inte hade sett mig förut men ändå såg mig och sprang rakt emot mig och kramade om mina ben, skrattade och tittade upp på mig. Så himla gullig unge! tänkte jag men blev avbruten i mina tankar av att personalen berättade att just det barnet bits mycket så jag skulle vara försiktig. Eftersom vi hade ganska trevligt tillsammans så ansåg jag mig säker från bett, om hen hade blivit arg eller överexalterad så hade jag förväntat mig bett, men nu var det lagom kul och vi lekte lite tittut och tafatt.

När jag sitter där bland över 10 barn som är så söta och charmiga på alla sina sätt så kan jag inte hålla borta tanken på att alla dessa barn är föräldralösa av olika anledningar. Vissa har helt enkelt ingen i blodsfamiljen velat ha, utan bara lämnat barnet åt sitt öde. Det är förskräckligt och nästan överväldigande där i lekstunden för mig. Kan inte förstå hur det kan bli så i världen…

Här kommer lite bilder från dagen i vilket fall:

Typiskt Indien, haha.

Papper på ett funnet barn (övergivet alltså) och på ett annat barn som är överlämnat av föräldrarna/en familjemedlem

Socialarbetare in action!

Jag träffade fler socialarbetare som jobbade som volontärer på adotionscentret. Vi satt tillsammans och målade lite Happy birthday-kort till barnen. Eftersom de inte blir gratulerade av någon familjemedlem så är det personalen som står för hela kalaset. Det kändes fint att kunna glädja barnen med något så litet som ett handmålat kort. Dock så är jag inte lika säker på att barnen som får mina kort blir lika nöjda då mina målerikunskaper var helt uttorkade efter att jag målat 4 kort med ballonger, haha! Tursamt nog så var en av tjejerna på bilden designer och målade vackra blomsterkorgar istället. Hon heter Atjo, och det betydde inte att hon nös utan det betyder på hindi “achievement”.

Här utanför kan barnen också få leka på dagarna. Bilden är tagen inifrån lekhallen som har öppna fönster med galler för så att barnen inte trillar ut men ändå kan få frisk luft och solsken på sig.

Dags att flytta!

2017-12-05

Hola kompisar!

Nu har det blivit dags för mig att flytta på mig! De andra studenterna har åkt hem och därmed blev det ledigt för mig att få plats i en av lägenheterna som de hyrt under sina 4 månader i Indien. Jag flyttade in med hjälp av Lakshmis make som vi kallar Babu. Han var vänlig att köra mig och mina saker från området Banér och till det nya området Aundh, båda i staden Pune som jag har praktik i.

Den sista jättehögen är saker som de andra studenterna har lämnat efter sig. Jag hoppas och tror att de ska gå till välgörande ändamål här i Indien även om sakerna dumpades på grund av övervikt på bagaget på flyget hem, haha!

Sofosh adoptionscenter

Hola amigos och amigas!

4/12

Nu har jag varit på SOFOSH adoptionscenter i 2 dagar. Det har hittills varit riktigt roligt! Första dagen fick jag besked om att jag skulle sitta stilla på kontoret, kaaanske prata med några socialarbetare (om de hade tid) och sedan läsa en jättetjock hög med viktiga papper (om deras lagar, regler och förhållningssätt på SOFOSH). Det hade ju varit lärorikt förstås, men så fick jag vara med på annat istället, hehe.

Först så får jag veta att två stycken socialarbetare på adoptionssidan ska åka till rätten och lämna in ansökningspapper. Superspännade! Jag fick följa med in i Punes tingsrätt redan första dagen alltså. När vi återvände från det ärendet så visade det sig att just denna dag så skulle ett par adoptivföräldrar få ta hem sitt barn <3 Och i Indien är traditioner och lyckönskningar viktiga, så det blev en härlig ceremoni för den nybildade familjen. Det togs många foton men tyvärr har jag inte fått dem ännu så dem får ni se senare i en uppdatering av detta inlägg!

Ceremonin innehöll att föräldrarna tillsammans med den lilla bebisen satt på fina pallar och fick lyckönskningar från nästan alla i personalen. De fick socker strött över sig (lite som den gamla traditionen att kasta ris på brudparet), röd och gul färg i pannan och rökelse som vi förde i cirklar framför familjen. Detta för att önska dem lycka och välgång.

Jag fick även en rundtur på centret. Dock fick jag inte gå in till de minsta barnen, pga säkerhetsåtgärder kring att inte smitta barnen med nånting. Så jag fick kika in i deras nursery för bebisar 0-3 månader. Där såg jag något som verkligen värmde mitt hjärta och som också ställde mina fördomar på sin spets. Personalen som jobbade där gick omkring och vaggade var och en av alla små bebisarna där inne! Tröstade och kramade de små liven, helt underbart att se. Såg även att det kunde ligga 2 bebisar och vråla med en tredje bebis mellan sig som låg och sov så sött så! Snacka om att kunna sova sig igenom vad som helst, hihi. Nästa avdelning var för barn 3 månader-2 år. Bilden på sängar är för denna åldersgruppen. Sedan var grupperingen 2-6 år tillsammans. De flesta av de barnen var iväg på skola/förskola när jag besökte SOFOSH.

“Tingsrätten” i Pune

Nya vattentornet i Pune

Jag kan inte låta bli att pyssla lite när jag ändå skulle spendera 30-40 minuter på att bara åka till organisationen…

Dag nummer 2, 5/12

Vi möttes upp på kontoret som ligger på Sassoon General Hospitals-området för att sedan bege oss hem till en familj som står på tur att kanske bli adoptivfamilj. Hembesöket tog ca 3 timmar och bestod av en lååång rad frågor som mer eller mindre skulle besvara om föräldrarna är lämpliga att adoptera. Dessvärre så var mestadelen av frågorna på marathi och inte engelska. Men jag förstod ungefär 3 % av orden och totalt 30% av sammanhangen, så jag var inte helt lost in translation ändå! Jag hade dessutom läst frågorna tidigare så jag hade ett hum om vad som skulle besvaras.

Efter hembesöket så blev jag överraskad av att de båda socialarbetarna som jag följt under två dagar bjöd med mig hem. Out of the blue så frågade den ena om jag ville följa med och vips så var jag på väg hem till en indisk socialarbetare för lite kvällsmat. Superhärligt med spontaniteten. Jag fick äta poo-hah (det stavas annorlunda men jag vet ej hur det ska vara, bara hur det ska uttalas) och dricka ett mycket gott chai! Vi pratade om likheter och skillnader mellan svensk och indisk utbildning inom socialt arbete, men även om hur det skiljer sig i hemmets möblering, om indiska gudar och religioner som har en given plats i många indiers hem i egna små tempel (“hemma-tempel”) och så hann vi prata om äktenskap också. I Indien så bär det gifta paret inte ringar på vänsterfingret utan de har ett halssmycke med svarta stenar i och för Preeyankas del så fanns där även två små klockliknande smycken på halskedjan som symboliserade det äkta paret. En del gifta kvinnor bär silverringar på tån bredvid stortån också, som en symbol för äktenskapet.

Det tog mig väldigt lång tid att åka hem och det kostade ca 300 rupies att åka hem men vilken härlig, spontan och lärorik dag det blev!

En fantastisk vy i Pune

Första gången jag fick en riktig fika: te och sockerkaka med kardemumma! Sedan så klart ett kryddigt snacks till detta (som för övrigt var det godaste jag ätit!!! Pune är kända i Indien för att tillverka dessa tydligen, hihi!).

På vägen hem. Byggnader hålls uppe av pinnar i princip. Ett exempel på byggnadsställningar av pinnar.

Marknadsplats!

Ny vecka med nya möjligheter!

2017-12-04

DAG: 11

Under helgen hade vi fem tjejer delat på oss, på grund av att vi skulle ha våran praktik på olika ställen. Jag (Sara), Nathalie och Saara hade funnit en lägenhet i utkanten av gamla stan. Hyresvärden var väldigt bra på engelska och helt underbar. Lägenheten låg belägen enbart 3 km från vår praktikplats, vilket innebar att vi vissa dagar kunde ta oss till fots. Här kommer lite bilder från vårt boende:

Det var återigen måndag morgon, men inte vilken dag som helst utan jag (Sara), Nathalie och Saara skulle bege oss till vår första dag på Blossom House. Det vill säga ett fosterhem för 16 stycken utsatta flickor i åldrarna mellan 7–19 år. Fosterhemmet hade som krav att minst en av flickornas familjemedlemmar/släktingar skulle bevilja att de fick skrivas in på Blossom House. Dessa flickor kommer från olika bakgrunder som har gjort att de fått flytta till detta hem. Det kan vara allt från extrem fattigdom, släktingar som inte vill ha dem när deras föräldrar gått bort eller sitter i fängelse, blivit utsatta för våld eller övergrepp. När taxin hade släppt av oss, så var det svårt att hitta. Tillslut kom vår handledare Phoung och hämtade oss. Blossom House var beläget i en liten gränd och det fanns bara en liten liten skylt utanför.

Första dagen var ingen höjdare. Vår introduktion var inte så bra och vi kände oss inte så välkomna till fosterhemmet. Det var svårt att kommunicera och det blev missförstånd vid flera tillfällen med socialarbetarna. Vi fick känslan av att det fanns en hierarki, som gjorde att det var en person som in princip bestämde allt. Vår dag bestod av att vi fick kolla runt i huset, laga mat med flickorna och sen städa bland böcker. När vi kikade in i flickornas rum, blev det för några av oss en chock att se. Det var nog inställningen från början, att man trodde att Blossom House skulle ha fler resurser än vad det visade sig att de hade.

Här är bild på deras kök. Flickorna i alla åldrar hjälper till med både laga mat och diska.

Vi kände ganska snabbt att de inte riktigt hade förstått vad det var vi skulle göra där i två veckor och var det var vi ville få ut av vår vistelse. Vi beslöt oss ganska snabbt att ta kontakt med vår lärare Zum, som var i Vietnam för tillfället, för att rådfråga henne om vår situation.

DAG: 12

Vi bokade in ett möte på Blossom House redan dagen efter tillsammans med Anette som drev fosterhemmet, vår handledare och Zum. Det var ett väldigt givande möte som gjorde att hela vår situation blev mycket bättre. Det krävdes att vara öppen och rak med våra upplevelser från första dagen. Trots att det var svårt att ändra sin egna inställning, så kämpade vi på och visade att vi ville lära känna barnen och göra aktiviteter med dem. Vi fick under eftermiddagen sitta och läsa några case, samt skriva ner våra reflektioner om vad vi ansåg de kunde tänkt på i deras sätt att skriva. På kvällen bjöd Zum ut oss alla på en restaurang, med väldigt god mat!

DAG: 13

På onsdagen var det en ny dag, med nya utmaningar. Vi satt oss ner med en av socialarbetarna och skrev ett preliminärt schema som vi skulle ha för att veta när vi kunde utföra aktiviteter. Barnen gick i skola måndag till lördag, vilket gjorde det svårt för oss att planera in något för en längre tid. Trots att vi gjort ett schema, så blev det aldrig så ändå men det var något vi bara fick lära oss under tiden vi befann oss på Blossom House. Under eftermiddagen fick vi följa med att hämta det yngsta barnet på skolan, vilket var roligt. På kvällen hjälpte vi till och julpyntade tillsammans med några av flickorna. Vi åt kvällsmat och avslutade dagen med att spela musik, dansa och skratta en hel del! Vi började komma mer och mer in i det och flickorna var helt underbara!

Fortsättning följer.. 😀

Med vänliga hälsningar,
Sara Nilsson

Tredje + fjärde veckan i Peru – Cañón del Colca (y mas)

Hej igen!

Nu var det ganska länge sedan jag skrev något här, troligen pga att jag ofta haft mycket att göra på helgerna (antingen för nöjen eller plugg) och därmed inte hunnit eller orkat. Men nu kör vi!

Angående praktiken har det hänt en del roliga saker att berätta om. Måndagen den 20:e gick vi med i en slags demonstration för barnets rätt till en familj. Mycket intressant att se men det kändes inte som så mycket “demonstrerande”. På tisdagen var jag på besök vid CEM, och jag fick följa med ut i ett bostadsområde där de knackade dörr och gav information om det arbete de utför i de fall där våld förekommer. Jag har även varit på studiebesök vid MMI, denna gång vid den avdelning som fokuserar på fysioterapi (sjukgymnastik?). Jag satt med och observerade ett tag, men fick inte så mycket tid till att prata med dem som jobbade där då de hade mycket att göra, vilket jag förstod men tyckte var lite synd då jag gärna velat veta mer om det arbete de utför samt relationen mellan vård och socialt arbete.

Sist men inte minst: då jag börjar känna mig allt mer bekväm med språket har jag och Maria kommit överens om att jag ska få prata med och lära känna kvinnorna i grupperna mer! Så jag har fått ställa lite frågor till dem om deras bakgrund: var de kommer ifrån, hur deras familj ser ut, hur länge de varit i den här gruppen, vilken betydelse den har för dem, osv. De har även fått ställa frågor till mig. Det känns bra att äntligen få känna sig som att jag kan samtala med de andra när jag är på min praktik.

Förra helgen var jag på museum där jag bl a fick se “Momia Juanita”, en ung flicka som var en av de utvalda för att offras till gudarna. På museet kunde man även se olika föremål från Inkatiden: som besticken de åt med, skorna de gick den långa färden med, mm. Jag har även träffats och tagit kaffe + drink med en tjej som jag pratat med över nätet. Vi hann bara träffas två gånger, men det känns kul att ha lärt känna någon från Peru (förutom min “familj”).

Nu i helgen har jag varit i Colca-dalen! Bussen gick tidigt igår morse och svängde förbi flera ställen där vi bl a såg vicuñas, lamor och alpackor! På eftermiddagen åkte vi för att bada i varma källor med vatten från vulkanen, och det fanns flera bassänger där det var olika varmt. I den varmaste kunde det vara uppåt 40 grader! Riktigt härlig upplevelse 🙂

Efter det fick vi lite tid för oss själva på våra hostels, och sedan vid sju skulle vi till en restaurang i Chivay för att käka middag, och så blev det en show med traditionell musik och dans! De tog även upp gäster som ville vara med och dansa, och så fick de prova de traditionella dräkterna om de ville. Så blev det långdans runt borden också 🙂

Även denna morgon blev tidig, då vi skulle utforska hela Colca-dalen idag, plus några byar. Vi var vid flera olika utsiktsplatser, bl a Mirador de Cruz del Condor, där det var jättestort och man till och med kunde se en och annan kondor i fjärran! Varje plats vi åkte förbi var supervacker, och det var så häftigt att se. Efter det åt vi lunch och sedan begav vi oss med buss tillbaka till Arequipa.

Nu ikväll hade jag tänkt att skriva lite på en inlämningsuppgift, men som man kan gissa är jag väldigt trött efter denna händelserika helg, plus att det är någon form av adventskonsert utanför mitt fönster så jag vet inte om jag kommer orka ändå. Hur det än blir så tänkte jag snart bjuda min familj på lite svenskt adventsfika: pepparkakor och skumtomtar!

//Sofie

En skylt från paraden som jag tyckte om (översättning: familjen är en rättighet)

Jag provar Pisco Sour på Museo del Pisco!

Jag lyckades till sist få en helt okej selfie med en lama (de verkade gilla att gå iväg så fort jag gjorde mig redo för en bild men den här ville samarbeta)

Nedan lite bilder från Colca-dalen!

Chaitanya dag 4

2017-12-03

30/11

Sista dagen på Chaitanya, och sista dagen novembermånad! Tiden går verkligen megafort, jag hinner knappt fatta det själv.

Den här sista dagen blev den mest spännande dagen tycker nog jag. För vi fick nämligen åka på studiebesök till Indiens, nej hela Asiens största mentalsjukhus! Hur häftigt är inte det liksom att få tillträde till?! Jag var väldigt nyfiken men samtidigt väldigt respektfull, det är ju trots allt människor som det handlar om. Innan vi gick på rundvandring så blev jag utvald att överlämna en present till föreståndaren över sjukhuset. Och här i Indien är det en viktig del att ha med sig presenter, att både dela ut och tacka för presenten offentligt samt att det ska fotograferas. Mååånga bilder blir det alltså!

Så, mentalsjukhuset Yerwada har 17 avdelningar och har plats för 2500 patienter. Yerwada är statligt ägt, till skillnad från Chaitanya. Kvinnoavdelningen är avskild från mansavdelningen. Området är på 83 hektar, så det är gigantiskt! Vi promenerade runt och fick titta in i ex köket och en workshop/daglig verksamhet och den promenaden tog ju ca 7-8 minuter. På området finns typ allt, dagliga verksamheter så som gymnastik och yogasal, snickeri av möbler som gått sönder på Yerwada, sömnad av patienternas egna kläder, kök, matsal, vårdcentral, sovbaracker, inskrivningsmottagning, akutmottagning, etc etc. Heeelt fantastiskt att ha fått se allt detta kan jag bara säga!

Vi passerade även en avdelning som var inmurad av mycket höga murar, där inne var avd. för de kriminella patienterna. De kan nämligen komma till Yerwada med ett domstolsbeslut och då stannar de vanligen ca 4 månader med intensiv terapi för att sedan bli skickade tillbaka till fängelse. Dock är det inte så vanligt för de rättspsykiatriska patienterna att de är friskförklarade efter bara 4 månader utan de stannar längre.

En annan avdelning vi kort fick in på var psykosavdelningen. Också intressant! De flesta sätt utanför husen på innergården och tittade på oss. Några vankade av och an, någon började skrika men mest var det lugnt. När vi skulle gå började några patienter skandera nånting på hindi men vi fick aldrig veta vad.

När patienterna anländer är de under en obligatorisk 30 dagars observation på Yerwada. Detta för att skilja på de medicinska och de psykiatriska patienterna. Som de förklarade på Chaitanya så kan patienter misstas för olika saker på grund av andra sjukdomstillstånd. Det är inte alla personer med sjukdomar som har detta på ett så kallad disability card som de själva ska ansöka om. Kortet är i princip en förklaring från staten att du har en sjukdom och vad för slags tillstånd/symptom som kan uppkomma och skapa situationer.

De medicinerar patienterna här och det kostar 20 rupies att få ut sin första dos medicin, sedan år det gratis.

När vi gick in på kvinnoavdelningen berättade personalen för oss att det är vanligt att om en kvinna blir psykiskt sjuk och inlagd så dumpas de mer eller mindre på mentalsjukhusen och mannen gifter om sig och har vidare med sitt liv utan henne. Men om en man blir inlagd är det vanligaste att frun stannar kvar i relationen, besöker honom ibland kanske men hon gifter inte om sig. Mentaliteten skiljer sig avsevärt omkring män och kvinnor här. En psykiskt sjuk kvinna, berättade de, är inget värd längre då hon varken kommer vara en bra hustru eller moder och anses därmed inte ha någon funktion i familjen. En ganska så fruktansvärd sanning för många med andra ord.

Något annat som jag blev berörd av också var när vi var inne i ett hus för workshops för kvinnorna och personalen berättade om deras arbete så tittade jag ut genom fönstret. Synen jag såg var så komplex! Jag kunde naturligtvis inte fotografera där inne eller patienterna, men bilden var denna: karga husväggar längs med en stenig promenadgång med torftigt gräs växandes längs med kanterna. Några träd som gav skugga längs med gången. Två kvinnor går sakta och stapplande på gången, båda utan skor. Den ena har bara en patientsärk på sig så benen bara. Men de går där tätt tillsammans och håller varandra i handen! Det fanns liksom kärlek och närhet att finna på detta ändå ganska allvarliga ställe. Jag blev tagen av den insikten.

Här kommer nu bilder från hela besöket: